Den som blir ombedd att ange författaren till den Kantat, som skrevs till jubelfestpromotionen i Uppsala den 6 september 1877 tror alltid att det är Esaias Tegnér som skrivit detta magnifika verk, denna bländande - i ordets mest positiva bemärkelse - retoriska dikt.

Anslaget är mäktigt, ödesmättat, storslaget wagnerianskt:

Och detta är enbart inledningen till ett av den svenska diktkonstens mest magistrala verk, sin styrka och tyngd till trots alldeles fritt från storvulenhet. I denna dikt vibrerar en hart när osannolik kraft. Men, det var som sagt, inte Tegnér som skrev den. 1877 var han sedan länge död. Författaren till denna kantat är mer känd för en avsevärt stillsammare, men så sällsport stämningsfull dikt, vars två första strofer lyder:

Två vitt skilda dikter, men i grund och botten samma frågeställning; nämligen den djupaste frågan av dem alla, den om livets mening och innehåll. två så diametralt motsatta tonlägen och färgstämningar, två så till synes fullkomligt oförenliga verk, det ena närmast apokalyptiskt, det andra sagolikt tröstande, men likväl samma undran; nämligen varifrån kommer vi och vatrt bär det hän?

Två odödliga dikter av en av den svenska litteraturens centrala namn i alla tider, Viktor Rydberg, född i Jönköping den 18 december 1828, avliden den 21 september 1895, där emellan tilldelad ett mångskiftande liv med såväl tragedi som triumf.

I Stora salen på Akademiska Föreningen i Lund. löper en namnslinga runt läktarbalustraden och där läser man namn vilka som fram till för ett femtiotal år sedan - det är lite dåligt med tillkomsten av senare tiders legender och hugfästandet av deras minne tillsammans med de äldre storheterna - var tongivande och viktiga. Där står hans namn, Viktor Rydberg, eftersom han en tid studerade i Lund. Man läser i den gamla matrikeln över dem som var inskrivna i den småländska studentnationen beträffande Rydberg: "Berömd författare." Kort och exakt och utan ett broderande ord, närmast fornnordiskt kargt uttryckt.

Det florerar ett rykte om honom att han en gång hade en älskarinna som tog livet av sig genom att kasta sig ut genom ett fönster då hon insåg att hon aldrig skulle kunna få Viktor Rydberg till make, eftersom han var förenad i äktenskap med en annan.

Jag har bara hört det berättas muntligt och den som påstod det visste inte var det skulle ha skett, men förmodligen i Göteborg, fast det kunde tydliger ha varit Växjö också. Under alla som helst omständigheter är det nu ganska egalt och säger förmodligen inte ett dugg om diktaren, som knappast blivit ihågkommen i sin eftertid som en erotisk tornado.

Romantiker var han, dock, under en epok då romantiken var på väg mot realismen som ledstjärna. Medan Carl Jonas Love Almquists författarskap i brytningen mellan den äldre romantiska skolan och den framträngande tidsanda som skulle bli realismen ger ett intryck av att vara splittrat, till och med fragmentariskt medan någonting håller på att gå förlorat för diktaren, medan finlandssvenske Johan Ludvig Runeberg var i stort sett den ende som bars av en tydlig poetisk uppfattning, vilket resulterade i ett helgjutet verk som hör till det förnämlig-aste som någonsin skapats i Norden, framträdde den stora skaldepersenlighet- en Viktor Rydberg.

Hos honom upplevs mycket djupt och oändligt starkt övergången från romantiken till sekelskiftets realism. I hans diktbild finns såväl det milda och vemodiga som den brutala dynamiken och obändiga kraften som närmast måste förknippas med industrialismens framsteg. Å ena sidan kan Rydberg fly bakåt till den nyskapande medeltiden med all dess spänning och omvälvning. Å den andra anar man i hans diktning något av ett Metropolis där maskinerna i den tunga verkstadsindustrin dånar och smäller och frustar och luften i fabrikslokalerna är ogenomträngligt tung och mörk och smutsig.

På andra sidan fabriksporten finns dock den pastorala idyllen som en tröstepunkt och ett vilorum för en tid. I sitt skrivande gick Viktor Rydberg ut och in genom den porten och ibland undrar man vid läsningen om han inte av livserfarenheterna förstod att porten bara var en chimär. Alltsammans glider ihop och det ljusa blandas med det mörka, vilket resulterar i ett magnifikt fyrverkeri som smäller och smattrar och skapar ljusfenomen bort emot oändlig-heten.

I vår tid är det inte fint att städa, så därför kallas en städande person för lokalvårdare. Viktor Rydbergs far livnärde sig som slottsvaktmästare i Jönköping, vilket i klartext betydde att han var fängelseföreståndare i staden. Fordom kallades kvinnofängelser för spinnhus, vilket föranleder människor idag att inbilla sig att det var fråga om textilverk-städer. Med ordkosmetik kan man lura många.

Släkten som sådan var en gammal bondesläkt, som i många generationer hade ägnat sig åt vapensmide. Viktors far Johan deltog i kriget mot Ryssland 1809 och senare i kriget mot Tyskland och avancerade till underofficer. Strax före sonens födelse lämnade han militärlivet och gick in i fängelsevärlden. Modern kom från en ursprungligen tysk lantmätarsläkt. Hon utbildade sig till barnmorska för att kunna bidra till familjens försörjning.

Viktors barndomshem blev föreståndarbostaden i Jönköpings fånghus, där han levde lyckligt i fem år. 1854 dog modern i den koleraepidemi som bröt ut i Sverige. Fadern förkrossades, tvingades lämna sin tjänst och förföll till svår dryckenskap och dog sedermera 1854.

Hemmet splittrades och Viktor och hans syskon utackorderades på olika håll hos främmande människor. Minnet av modern, hennes godhet, hennes varmhjärtade sinnelag, hennes rika fantasiliv och visionära tro räddade livet och vettet på Viktor. Han hade varit tre år då hon gett honom en fast grund för hela hans återstående liv. Då hade hon förklarat för den unge gossen "att människan är en odödlig själ, som i detta livet är omgiven av en kropp, den hon i döden avlägger. Min moder inskärpte denna tanke hos mig, emedan hon ville att jag skulle veta, att om hon doge och hennes kropp jordats och vore för alltid borta ur min åsyn, kunde likväl hennes själ vara i min närhet och se mig och älska mig."

Tack vare bidrag från fattigvården i Jönköping fick den begåvade Viktor Rydberg studera. Hans betyg i skolan blev utmärkta. En gång fick han ett premium av Esaias Tegnér, då biskop i Växjö. Visserligen mottog han det inte ur Tegnérs egen hand, men väl med en hälsning från Sveriges störste skald och genom förmedling av skolans inspektor. Det var en volym med dikter av Vergilius och Viktor fick den för sina översättningar av Ovidius och för egna dikter, som troligen hade skrivits på latin.

Det finns en djup symbolik i premiet, eftersom det gavs av den främste företrädaren för nyhumanismen vid sekelskiftet 1700/1800 till den som skulle bli nyhumanismens viktigaste förkämpe vid sekelskiftet 1800/1900.

1845 flyttade Viktor Rydberg till gymnasiet i Växjö för att stanna där i två år. Då Esaias Tegnér begrovs 1846 var Viktor en av de skolgossar som paraderade längs kortegevägen till begravningsplatsen.

Han rotade sig aldrig i Växjö och trivdes inte. Han upplevde rent av ett uttalat "obehag" i staden och i skolan och dessutom hade han ständiga bekymmer med ekonomin. Han saknade nästan helt pengar då han gav sig iväg våren 1847 och ämnade sig till Uppsala, men dit kom han aldrig.

Den ekonomiska verkligheten tvingade den ädle, sensible och genombegåvade ynglingen till reträtt till födelsestaden Jönköping, där kampen för brödfödan blev en prioriterad sysselsättning. Han blev medarbetare i Jönköpingsbladet och drogs in i politiskt radikala kretsar. Bladets ägare, Sandwall, övertog 1849 Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och Viktor följde med till Göteborg och började medverka i en av landets viktigaste liberala tidningar. Hans främsta syssla var dock korrekturläsning.

Redan efter ett år återvände han efter en kontrovers till Jönköping och Jönköpingsbladet. Där fick han bland annat två följetonger publicerade. Följetongsdebuten hade han begått under den förra Jönköpingssejouren med den gastkramande historien Vampyren. Nu delgav han läsekretsen dels Ett äventyr i finska skärgården, dels Positivspelarne.

1851 for han till Lund och där avlade han slutligen sin studentexamen. Han hade för avsikt att utbilda sig till jurist. Han vantrivdes dock till den milda grad i Lund. "Atmosfären pinade honom." Den gamla frihetsandan tycktes död medan framtiden tycktes tillhöra de konservativa krafterna. "Vinsten av vistelsen vid universitetet (i Lund) var lika med noll plus en liten erfarenhet av brödbekymmer, rummel, skånskt surbröd, filosofiska fraser, råhet, så kallad studentvänskap och betygsvingleri." Den studentidealism som funnits under de båda föregående årtiondena tycks vara död.

Försörjningsbekymmer drev honom i flykt från Lund och 1852 for han till Göteborg och blev informator. 1855 fick han så fast anställning på Handels-och Sjöfartstidningen. Äntligen kunde han förtjäna sitt levebröd och slapp nöden och den ständiga ekonomiska ångesten. I tjugo års tid, fram till 1876, hörde han till redaktionen för den klassiska tidningen i Göteborg. Han utvecklades dessutom till att bli författare. Den som såsom ung hade debuterat som följe-tongsskrivare utan att visa litterär kvalitet skulle bli en av de främsta, mest lysande, rent av fullkomligt glödande skriftställarna i den svenska litteraturen.

Författandet av dagstidningsfölje-tongerna - ett ack så vanligt vis för så många stora som små författare att publicera sig under 1800-talet; och skedde det inte på tidningspapperet, så kom berättelserna av trycket som följetonger i periodiska publikationer av olika slag - bidrog till Viktor Rydbergs utveckling till författare. Han lärde sig hantverket och kunde sedan förädlas genom att ge uttryck för sitt innersta och sin snillrikhet.

Tre verk framstår som det främsta Rydberg skrev på prosans område. Den första var kärleksberättelsen om Singoalla, det mest personliga av hans prosaverk och det finaste i hans ungdomsdiktning. Han, var tjugonio år då historien första gången trycktes, i en julkalender år 1857. Den roman som numera läses är den tredje version som författaren vid sextiotre års ålder 1894 för sista gången bearbetade. Redan i sin ursprungsform var det ett betydande konstverk. Det fängslar i kraft av sin intimt personliga ton, de suggestiva naturskildringarna, den desperata pessimismen och de passionerade känslo-utbrotten.

Hans "bittra barndomsupplevelser och plågsamma uppväxtår, hans erotiska erfarenheter och ångestfyllda grubbel över livsfrågorna har pressats samman i scener av påträngande åskådlighet och i prosalyriska kommentarer, som med sin patetiska energi kan leda tanken till Tjajkovskij". Själv kallade författaren romanen för sitt "älskningsbam".

Singoalla var ett konstverk, bättre än all annan prosa Rydberg skrivit tidigare i sitt liv. Singoalla är en sägen som aldrig blir saga, för den hemfaller inte till övernaturligheter.

1859 utkom Den siste athenaren. Centrum i romanen är övergången från antikens värld till kristendom och orsaken till skeendet. Den är ännu väl värd att bli läst, även om motivet inte har genomförts konsekvent och historien kan förefalla en smula banal. Helt självständig är heller inte berättelsen, eftersom den rymmer ekon från andra samtida författare. Men när Rydberg själv frigör sina känslor och tänker sina tankar hela vägen fram till slutsats, då blir det meningsfullt och spännande och resonemanget stimulerande.

Viktor Rydberg var från barnsben djupt troende. Att antiken framställs i ett positivare ljus än kristendomen i denna bok beror, betonar han själv, "på att hans motvilja gäller kristendomen som historisk företeelse, som kyrka, medan jag för Kristi person och lära hyser den största vördnad".

Konklusionen blir trots allt sammansmältning, den fria, dogmatiskt obundna kristendomen smälter samman med de äldlaste dragen i antiken. Förnuftet, friheten och den mänskliga värdigheten segrar.

Det dröjde trettiotvå år till nästa roman. Under tiden skrev Rydberg storslagen lyrik, ägnade sig åt vetenskapliga undersökningar, satt i riksdagen en kort period, skrev essäer i skilda ämnen, verkade som journalist och var en flitig föreläsare.

Sextiotre år gammal skrev han under rekonvalesensen efter en långvarig sjukdom Vapensmeden. Året var 1891. Det blev en skön, mättad, mångbottnad och i många avseenden vacker roman, en smula vemodig, synnerligen innerlig. Den är full av minnen från hans barn-domsperiod och han framställer Jönköping och Vättern och det nordvästra småländska landskapet med varm kärleksfullhet. Stämningsläget blir i många passager lyriskt och förtrollande.

Idémässigt ställs den fria, vidsynta, människobejakande humanismen mot den trånga, intoleranta, doktrinära fanatismen. Det vilar en ton av optimistisk resignation över Vapensmeden.

Det nya framvällande, som oreflekterat anammas av somliga enbart av den anledningen att det representerar det nya, betraktas med försiktighet av Rydberg. Sin radikalism till trots var han försiktig och vägrade förneka alla de goda dragen och företeelserna i en epok som gick mot sitt slut.

I Vapensmeden visar Rydberg en både överraskande och logisk dragning till det katolska. Den ofördragsamme protestan-tiske prästen Lars bär många frånstöt-ande drag, medan hans fader, mäster Gudmund, håller fast vid den skönhet som katolsk tro innehöll och innebar. Det verkar som om Rydberg finner ett större mått av mänsklighet och medmänsklighet i katolicismen än i protestantismen och ett skarpt angrepp riktas mot Martin Luther för att denne tog parti till förmån för de rika under det stora bondeupproret i Tyskland.

Det hela blir en verserad protest mot dogmatiska protestantiska, präster som tror sig äga rätten att utöva makt över människor. Förmodligen bar Rydberg med sig minnet av Göteborgstraktens schartuanska strängt straffande präster, men det handlar även om 1860-talets hänsynslösa naturalister, som ringaktade såväl skönhetens som traditionens kulturvärden.

Sin radikalism behöll Rydberg. Han var för framsteg och utveckling, men inget fick ske till vilket pris som helst och då det gick ut över människan, hennes frihet och värde, då var gränsen överskriden. Då hade balansen rubbats å det grövsta.

Störst i sin gärning var dock Rydberg som lyriker. Det märkliga är att han inte fick några egentliga efterföljare. Icke desto mindre var hans inflytande på den andliga utvecklingen enorm. Som någon så klokt summerat hans betydelse:

Och den oändligheten fanns och finns såväl för den som skrider fram längs ökenstigen som för den gamle hustomten som vid hemmakvisten försöker komma underfund med livets gåta.

litteraturhistoriker, författare

© Copyright: Tidningen Boken 2000

• PRENUMERATIONSERBJUDANDE
• TILLBAKA TILL STARTSIDAN