Roddy Doyle

TIDNINGEN BOKEN 3-97

BOKREAN - Årets reabok

Den irländske läraren
som erövrat världen
med osande jargong

Roddy Doyle är en blyg, 38-årig f.d. mellanstadielärare som började skriva böcker. Själv från medelklassen gör han sig till tolk för bagare, städerskor och tapetserare på en osande Dublinjargong. Till sin stora förskräckelse har han dragit igång en massmediekarusell utan like. Kristjan Saag berättar om mannen bakom Årets reabok, Paddy Clarke, ha, ha, ha.

Roddy Doyle

För några år sedan hade jag nöjet att äta lunch med irländska republikens kulturattaché i Stockholm. Vårt samtal handlade om litteratur och bokmarknad; jag försökte övertyga den unga damen om att irländska staten borde satsa, inte bara på bokmässan i Frankfurt, utan också på den i Göteborg. "Just nu finns det så många intressanta nya författare", sa jag, "Dermot Bolger och Roddy Doyle t ex. Dom borde absolut få komma till Sverige."

Kulturattachén svalde beskt och lade gaffel och kniv åt sidan: "Jag förstår inte varför vi skulle skicka just dem. Författare som bara skriver om skandaler och elände. Det finns mycket bättre namn."

Vi övergick till att prata om musiklivet på Irland.

Nej, att vara författare på Irland är inte alltid så lätt. Å ena sidan: ett gynnsamt skatteklimat, å andra sidan: en alldeles för liten marknad. Å ena sidan: en även av turistmyndigheten underblåst myt om Den Irländske Författaren - ett spirituellt original i skägg och keps med stambord på Dublins alla pubar - å andra sidan: ett aggressivt förnekande av den talang som inte passar in i bilden.

Bara långsamt och motvilligt har det officiella Irland t ex börjat erkänna sina stora exildiktare Joyce och Beckett. Och t o m Seamus Heaney, den blide universitetsprofessorn med sina historiemättade och landskapsnära dikter, har fått på tafsen för att inte vara tillräckligt entydig i sin kulturella patriotism.

Skägg och keps

Ändå är det ju just Heaney, Bolger och Doyle som gått på export de senaste åren. Bolger t o m i skägg och keps, med anekdoter i bakfickan och Guinnessglaset i näven. Med tiden kan han säkert bli omslagspojke på Irish Tourist Boards Dublinbroschyrer. Men Roddy Doyle? Författaren till Barrytowntrilogin (The Commitments,The Snapper och The Van) och Bookerpris - belönade Paddy Clarke Ha Ha Ha ? Nej, här blir det ordentliga problem med både författarimage och litterär profil.

Precis som Dermot Bolger tillhör Roddy Doyle en yngre författargeneration som inte vuxit upp bland tomtar och torvmossar på landet, och inte heller härstammar från spännande protestantisk medelklass, utan har sitt ursprung i prosaiska arbetarförorter i efterkrigstidens Dublin.

I motsats till Bolger skriver Roddy Doyle dessutom en ganska olitterär, filmisk prosa, helt försänkt i nuet, utan vare sig mytiska eller politiskt laddade förbindelser med det kollektiva förflutna. I Roddy Doyles romanvärld har Sky Channel och MTV större makt över själarna än Dublins alla biskopar, hjältarna i Jackie Charltons VM-trupp 1990 är långt mäktigare än de patrioter som dog i Påskupproret 1916, och av den gaeliska kulturens sköna skapelser är det väl bara en sak som kan få Jimmy och Bimbo och Bertie och deras gelikar att sitta stilla i tyst begrundan: skummet på en nytappad pint en lördagkväll på puben.

OK. Detta är även Sinead O’Connors och U 2:s Irland. Ett urbant ungdomligt och gränslöst Irland där stora delar av befolkningen har mer gemensamt med jämnåriga i Münchens och Atens förorter än med faster Dympna i Carrickfergus eller morbror Liam i Oughterard. Men Roddy Doyle är ingen litteraturens Bono eller ens sin egen Jimmy Rabbitte Jr (grabben som drar igång soulbandet The Commitments i Doyles första roman).

Blyg mellanstadielärare

Han är en 38-årig f d mellanstadielärare med fru och två barn, en blyg och tillbakadragen herre som bara motvilligt åker med i den massmediala karusell som berömmelsen dragit igång, och som envist vägrar att flytta ifrån arbetarförorten Kilbarrack (förebilden för romantrilogins Barrytown).

Inte nog med det: försöken att koppla ihop Roddy Doyles egen biografi med romanfigurernas stöter ideligen på patrull. I Paddy Clarke Ha Ha Ha och i nya romanen The woman who walked into doors (liksom i TV-serien Family Life ) skildrar han familjer i upplösning: gräl, alkoholism, våld och skilsmässor. Men sin egen uppväxt beskriver Roddy Doyle som lycklig: han hörde aldrig sina föräldrar gräla. Dom lär leva, än i dag, i högönsklig sämja och välmåga.

Skolan, som i den prisbelönta romanen skildras som ett högsäte för pennalism och översitteri, upplevde Roddy Doyle, för egen del, som tämligen harmonisk.

Inte ens någon genuin arbetarklassbakgrund kan han stoltsera med, trots att allt han hittills skrivit utspelar sig i arbetarklassmiljö. Roddy Doyles far var grafiker, modern hemmafru. Dom hade det ganska gott ställt. Själv gick han på universitetet och blev, som sagt, lärare.

Och det är från 14 års erfarenhet som engelsk- och geografilärare i Greendale Community School, en skola belägen i samma stadsdel där han vuxit upp och alltjämt bor, som Roddy Doyle hämtat sitt huvudsakliga stoff. Ungdomarna i Barrytown-trilogin, berättar Roddy Doyle i en intervju, skapade han genom att föreställa sig sina egna elever fem-sex år äldre. Fish & chips-gubbarna i The Van (Skåpvagnen, Wahlström & Widstrand, 1996) och andra medelålders romanfigurer har, i sin tur, vuxit fram ur bekantskapen med grannar och elevföräldrar.

Romanens förortsvärld är också Roddy Doyles värld, och har alltid varit det. Det direkt självbiografiska spelar mindre roll: att Roddy Doyle råkade vara lika gammal som Paddy Clarke det år romanen utspelas (1968), säger han sig ha kommit på först vid renskrivningen...

Själv medelklass, f d lärare med vårdat språk, skriver alltså Roddy Doyle romaner där huvudpersonerna är bagare, tapetserare, chipsförsäljare och städerskor och där deras osande, oborstade Dublinjargong utgör själva grundstenen. Barrytown-trilogin, t ex, består nästan uteslutande av dialog och inre monolog; sidorna ser ut som filmmanus redan före bearbetningen (det är Roddy Doyle själv som skrivit manus till alla tre filmatiseringarna).

Fenomenalt språköra

Det är sådana sociala förvandlingsnummer som är så underbara i litteraturen. Roddy Doyles lyhördhet, hans fenomenala språköra (det vänstra f ö prytt med en liten guldkula - kanske ändå en liten eftergift åt medial fåfänga) har fört honom över klass- och språkgränserna i skrivandet; i The Snapper, romanen om flickan som får barn med en medelålders granne, t o m över könsgränserna. Samtalen melan Sharon och hennes väninnor på puben är onekligen lika träffsäkert utformade som motsvarande dösnack hos killarna i The Commitments eller bland familjeförsörjarna i The Van. .

Men hur mycket bygger Roddy Doyles framgångar just på lyssnandet, på det talade ordet?

För ett par år sedan skrev Roddy Doyle en TV-serie för BBC, Family life (långfilmsversionen visades på Filmfestivalen i Göteborg 1995). Liksom i Paddy Clarke Ha Ha Ha ger Roddy Doyle här en mörkare bild av irländskt familjeliv än i trilogin; borta är den idylliska familjen Rabbitte som tycktes kunna hantera såväl oäktenskapliga graviditeter som arbetslöshet med samma tålmodiga förnuft. I stället möter vi misshandel, kriminalitet och alkoholism, t o m incest skymtar mot slutet - reaktionerna på serien var också hysteriska på Irland: Roddy Doyle mordhotades flera gånger för sin fräna bild av familjelivet.

Men Family life var en utmärkt film. Roddy Doyles styrka - att skildra karaktärer och situationer via språket och språklösheten, via dialogen - kom till sin rätt även här. Hollywood lär också hänga på låset med beställningar på fler TV- och filmmanus; uppenbarligen behöver Roddy Doyle inte alltid utgå från romanprosan för att lyckas.

Hans nya roman, The woman who walked into doors, förstärker den slutsatsen. Boken, som kommer ut på svenska i vår, bygger nämligen på Family life : det är modern i filmen som är huvudperson i romanen, det är ur hennes perspektiv vi får följa familjedramat. Åtskilliga av "scenerna" är också desamma.

Hollywood?

Men den "omvända" skrivformen fungerar inte för Roddy Doyle. Av filmens rappa dialoger och laddade tystnader har blivit otympliga, tjatiga och språkligt ointressanta monologer; ord har förvandlats till tankar och förlorat sin gestaltande kraft. I The woman who walked into doors har Roddy Doyle inte kunnat göra bruk av sin lyhördhet - och inlevelseförmågan, den som kunde göra den arbetslöse tapetseraren Jimmy Rabbitte Sr:s tankar så gripande i The Van - räcker inte till för att omfatta en 40-årig kvinnlig alkoholists bekännelser.

En inte alltför djärv gissning är alltså att Roddy Doyle framgångsrikt fortsätter att skriva dramatik för scenen (två av hans pjäser har satts upp av The Passion Machine i Dublin) samt för TV och film. Och med tanke på hur abrupt barndomsskildringen Paddy Clarke Ha Ha Ha slutade bör det väl kunna bli en fortsättning även där.

Däremot lär familjen Rabbitte i Barrytown, enligt Roddy Doyle själv, ha omkommit i en fiktiv tågolycka. Dem får vi inte träffa mer. Om nu inte Hollywood återuppväcker allihop och förvandlar f d tapetseraren och chipsförsäljaren Jimmy Rabitte Sr med familj till "the soap of the day".

Det är ingen orimlig tanke. Ingredienserna finns. Då blir Roddy Doyle kanske populär t o m på irländska ambassaden.

Roddy Doyle på engelska:

The Barrytown Trilogy:

The Commitments (1987, filmatiserad 1991)

The Snapper (1990, filmatiserad 1993) The Van (1991, filmatiserad 1996)

Paddy Clarke Ha Ha Ha (1993)

The woman who walked into doors (1996)

Brownbread & War (Dramatik, 1992)

Family life (TV-dramatik, 1993)

Roddy Doyle på svenska:

Paddy Clarke Ha Ha Ha (1994, eller 1995)

Skåpvagnen (1996)

Kvinnan som gick in i dörrar (1997)