På spaning efter Proust

TIDNINGEN BOKEN 3-97

Monica Arenhill

På spaning
efter den Proust
som flytt

Marcel Proust´s mästerverk i sju band, På spaning efter den tid som flytt, är i sig ett undflyende verk, som ytterst få svenskar lär ha tuggat i sig. De som lyckats med denna litterära maratonbragd talar visserligen om ett svårsmält verk - men också om en stor och intensiv läsupplevelse. Nu har reaköparna chansen att bekanta sig med Swann, Albertine och de andra. Monica Arenhill berättar om Proust´s liv, som bokstavligen var ett med hans livsverk.

Marcel Proust

Marcel Proust föddes den 10 juli 1871, Pariskommunens år, i sin morbror Louis Weils hus i Auteuil. Hans mor, Jeanne Weil, som tillhörde en förmögen judisk familj, hade året före sonens födelse gift sig med Adrien Proust. Denne hade i unga år lämnat sina oavslutade präststudier i Chartres för att studera medicin. Han gör så småningom kamär i Paris. Hans far hade i sin tur varit ljusfabrikör och Adrien var den förste i sin familj som bröt upp, studerade och bosatte sig i Paris. Adrien Proust omtalas som en god man, en man som hela livet bevarade sin kristna tro.

Genom moderns familj kom Marcel i kontakt med den tämligen sekulariserade fransk-judiska medelklass som han senare skulle vara både grym och kärleksfull emot i sitt stora livsverk, romanbygget P å spaning efter den tid som flytt.

Flera av hans samtida har beskrivit hans utseende som påfallande judiskt-orientaliskt. Han liknas vid en ung persisk furste med gasellögon medan en annan vän ser honom som en arabisk sagoförtäljare i en tältöppning. En annan samtida tycker att hans litterära sti1 som så omsorgsfullt bygger på långa och invecklade meningar med ständiga inskjutna bisatser för tankarna till Talmud.

Dock tillhör Proust helt och hållet den västerländska, franska traditionen, som läroverkspojke blev han fullmatad med klassikerna. Talmud läste han aldrig.

Älskade sin mormor

Den miljö som han senare sökte sig till var den franska aristokratins och borgerlighetens salonger, där han med sin katolska uppfostran naturligtvis på inget sätt var avvikande, snarare en särling med sitt judiska påbrå och sin dolda homosexualitet. Kanske kunde han genom att vara hemma i två kulturer få en djupare insikt i människornas innersta väsen, kanske kunde han därigenom träna sin blick för det fördolda, icke-synliga och oanade. Modern och mormodern, den av honom så högt älskade, var båda bildade kvinnor som ständigt läste och diskuterade vad de hade läst.

Modern har efterlämnat små anteckningsböcker med citat som hon har velat spara. Hon var också en flìtig och regelbunden brevskriverska, hon hade lätt för att formulera sig. För Marcel Proust skulle vanan att skriva brev bli till en livsstil, ett sätt att föra dialog med människor som han även ständigt träffade.

En samtida, Lucien Daudet, vittnar om att mor och son var påfallande lika, att de skrattade på samma sätt. När modern en gång frågade den unge Marcel vad han önskade sig i nyårsgåva bad han om hennes kärlek. Den hade han inte behövt be om. Kontakten med modern var djup och innerlig.

Han bodde hemma hos henne så länge hon levde och efter föräldrarnas död stannade han kvar i hemmet. Vid moderns död var han trettiofem år och skriver till en vän: Nu har mitt liv förlorat sin enda mening, sin enda värme, sin enda kärlek, sin enda tröst. Jag har förlorat henne vars outtröttliga vaksamhet skänkte mig frid och ömhet, den enda sötman i mitt liv. . .

Symbios med modern

Det låg en slags egoism i hans våldsamma moderskärlek, i hans längtan efter att på nytt få uppfylla henne. Någon lär ha sagt att modern aldrig torde ha uppfattat honom som äldre än fyra år. Hela hans liv fram till moderns död var en slags förlängd och uttänjd barndom.

Den lille gossen Marcel var nervös och hyperkänslig. Det räckte med ett ovänligt ord för att han skulle gråta en hel natt. Han kunde inte somna om inte modern kommit upp tilI hans rum och kysst honom godnatt. Moderns kyss är ett av huvudmotiven i den första delen av På spaning efter den tid som flytt.

I ett brev skriver han: Andra har en ambition av något slag som tröstar dem. Själv har jag ingen alls. Jag fanns bara till i detta familjeliv och nu är det för alltid förbi.

När Marcel Proust var nio år fick han en dag ett kvävningsanfall. Kanske var det astma, kanske var det hösnuva. Varje vår hädanefter fick han avstå från att vistas ute. Hans beroende av modern ökade alltmer och han grundlade sitt behov av att vara omtyckt, trygg och uppskattad.

Hans två år yngre bror Robert, som sedermera blev läkare liksom fadern, tycks inte alls ha varit lika känslig som brodern och stod inte heller i ett så symbiotiskt förhållande till modern.

Dock, Marcel lämnar hemmet för en tid och gör 1889 ett års "frivillig militärtjänst" vid infanteriregemetet i Orléans. På så vis förekommer han sin inkallelse. Han får det näst sämsta betyget i sitt kompani. Och tillbringar söndagarna i Paris. 1890 påbörjar han sina högre studier, han följer Henri Bergsons föreläsningar om intuitionen vid Sorbonne och publicerar prosastycken i olika tidskrifter. 1892 avlägger han examen. Några år senare söker han och får en tjänst vid Bibliotéque Mazarine som tjänsteman.

Nu börjar han också umgås i Paris mer mondäna kretsar. Redan som gymnasist hade han besökt madame Strauss, änka efter kompositören Georges Bizét, och senare omgift med en förmögen advokat. Hon var en av dem som charmades av Prousts infall och bitande kvickhet. På ett nästan höviskt sätt behärskade han konsten att symboliskt uppvakta salongernas parisiska värdinnor.

Flera somrar tillbringar han i Normandie, vid kusten i Cabourg. Detta var, liksom den miljö i Paris där han vistades, en överklassmiljö. Det var den värld som kom att bli spelplatsen för hans storverk, romansviten På spaning efter den tid som flytt.

Här hämtade han alla sina karaktärer och gestalter, här fanns förebilderna till Swann, hertigparet de Guermantes, kokotten Odette och Berättarens älskade Albertine.

Förlängd barndom

Här fick han all den näring och atmosfär som han behövde för att iscensätta sin inre värld, samtidigt som denna mondäna värld var både ett medel och ett hinder för att han skulle kunna börja skriva. Hans förlängda barndom försiggick i slutna rum och salonger och vid hans stambord på Ritz. Hans hälsa försämrades, hans astma blev kronisk. Som tjänsteman på biblioteket blev han alltmer tjänstledig.

Föräldrarna oroade sig med fog för vad det skulle bli av deras begåvade son. Som homosexuell började han leva ut sin lidelse där Paris nattsida fanns bland män ur de lägre samhällsklasserna. Han skriver en roman under åren 1896 - 1904, Jean Santeuil (publicerad postumt 1952).

Den påbörjas i Bretagne där han umgås nära med kompositören Reynaldo Hahn som han under l895-96 är intill besatthet förälskad i. Hahn har förmodligen andra förbindelser. Nu blir musiken viktig för Proust, den blir ett av deåterkommande motiven i På spaning efter den tid som flytt, liksom konsten och staden Venedig, som Proust och Hahn besökte tillsammans.

Där fick Proust svåra astmaattacker på grund av den råa, fuktiga och smutsiga luften. Sjukdomen gör nu hans liv till ett lidande. För hans tillstånd finns ingen varaktig bot. Från början klen och nervös blir han med tiden en kronisk sjukling.

Anfallen satte så småningom helt sin prägel på hans dagliga liv. Och i hans böcker finns överallt spår av hans alltid närvarande sjukdom. Han skriver " läng-re fram medan han ännu var helt ung och inte ens tjugo år fyllda hindrade honom astman och de reumatiska smärtorna att någonsin mer hoppa och springa, att besinningslöst låta sig ryc-kas med och hänföras" (Jean Santeuil ).

Alla den fysiska kroppens njutningar kunde uppfylla honom. Medan han ännu var någorlunda frisk, hängav han sig åt sinnliga njutningar som kärlek och mat. Denna sinnlighet återupplevde han sedan som sängliggande skrivande.

Han kunde skildra "smörets glidande och knastrande i stekpannan". Han kunde låta hela sin varelse uppgå i en högre förening med en "präktig fläskspäckad omelett".

Despotisk eremit

För Andre Gide berättade Proust "att hans förhållande till kvinnor alltid varit av rent själslig art oeh att han aldrig upplevt verklig kärlek utom med män". Efter föräldrarnas död bor han kvar i den stora våningen på Boulevard Haussmann l02. Tämligen despotisk tas han om hand av en tillgiven tjänarstab. Han lever barrikaderad i ett enda rum, vars väggar klätts in med kork för fullständig tystnad.

Han tål varken störande ljud eller ett felvikt lakan. Han orkar allt mindre med utsvävande uteliv. Hans vänner kommer till honom om kvällarna, äter eller lyssnar när han läser ut sitt manuskript. Sedan skriver han vidare under natten för att sova fram till sen eftermiddag.

En vän beskriver honom som en man som inte längre lever i frisk luft och dagsljus, en eremit som inte på länge lämnat sin ek, med något visst ängsligt i ansiktet och skuggan av en sorg som börjat mildras. Alltmer isolerad tillbringar han sina sista femton år med att skriva På spaning efter den tid som flytt. Romansviten utkom i sju delar under åren l913 -1927.

Den verkliga världen existerar inte för Proust. För honom är våra kroppar och själar reservoarer för tiden. Det enda paradis som finns är det förlorade paradiset. Så länge han lever är han bunden i det slutna rummet, men hans varelse är fri och intensivt närvarande i det förflutna som öppnats av hans förstärkta sinnen: smaken av en liten snäckskalsformad madeleinekaka, doppad och upplöst i lindblomste, som öppnar dörren till hans barndomsvärld.

"Alla blommorna i vår trädgård och i Swanns park, näckrosorna i Vivonne, invånarna i staden och deras hus, kyrkan och hela Combray med dess omgivningar, allt detta fick form och fasthet och steg fram, samhälle och trädgårdar, ur min kopp med te."

Den drift som Proust är besatt av, att helt äga och tränga in i sin värld, att få kärlek av och tillgång till människorna blir ett livsprojekt som han börjar med orden: "Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs".

I namn av Berättaren går han in i sin stora krönika över sekelskiftets och La Belle Epoques´ franska aristokrati som han kom att kalla På spaning efter den tid som flytt. Det är en värld som han är väl förtrogen med, salongernas slutna värld där det är en heltidssysselsättning att umgås enligt ett strikt reglerat koncept.

Proust söker sig ner genom sitt undermedvetna för att komma åt sitt eget liv. Han återskapar det inte på ett realistiskt sätt genom att berätta i tur och ordning en handling, utan han söker sitt liv via ett slags förmedvetet tillstånd. Det spontana minnets kraft ska skänka hans liv dess ursprungliga essens. Han vill omfatta allt genom denna sin kunskapssökande process.

En förläggares mardröm

Romanen har alltså ingen handling från a till b. Hela tiden växer den på bredden och på djupet. Den växer vilt. Meningarna är långa och de överallt inskjutna bisatserna är otaliga just för att omfatta allt som väller över berättaren, vars tankar och associationer kring kärleken och döden, tiden, minnet och lidelsen, musiken, konsten och homosexualiteten delges oss. Det är vad Berättaren SER som är romanen centum, hans blick är hela navet.

Prousts korrektur måste ha varit en förläggares mardröm. Han ändrade oavbrutet och gjorde hela tiden nya tillägg. Halvmeterlånga remsor av korrektur-ändringar kunde hänga fastklistrade vid manuskriptbladen".

Varje berättelse innesluter en annan berättelse. Sinnesintrycken är det fundamentalt viktiga.

Genom att gå ner i sitt medvetandes djup blir uppgiften att skriva På spaning efter den tid som flytt Marcel Prousts verkliga liv. Hans mål och mening blir att erövra sitt liv. Inte genom att gestalta det utan genom att skapa det på nytt i en högre och bättre värld. I konstens värld, där han kan låta sin värld bli fullständig, gränslös och alldeles fullbordad. Vid slutet av romanen är Berättaren också luttrad och fylld av sorg över alltings förgänglighet. Han har inte längre några illusioner om människorna. Han har sett vad som finns bakom deras masker, han har upplevt deras svek, grymhet och opålitlighet. Han vet att människans strävan är både nödvändig och omöjlig. Världen är en plats för en ständigt pågående förändring som oavbrutet fortsätter. Ingen fasthet finns.

Det är med själva språket som Proust finner sin kunskap. Med hjälp av språkets totala iakttagelse är han överallt och alltid. Proust kunde uppfattas som likgiltig och frånvarande av sin omgivning, men var i själva verket vad senare tiders författare kunde säga om sig själv: en kamera. Han avbildade, lagrade, omformade och använde allt.

Han är en sårbar och känslig människa som bäres av en kolossal ambition att tränga in i själva tillvaron med en förhoppning om att få se en större sanning som han sökt utvinna genom extas och lidande.

Romanen slutar med att den ska börja. Ty i den sista delen, Den återfunna tiden, har Berättaren kommit fram till den punkt där han ska börja skriva den roman vi just har läst.

Första världskriget fördröjde utgivandet av boken. Proust som drömde om att hans bok skulle kunna köpas av vem som helst på en järnvägsstation fick mot slutet av sitt liv uppleva ett erkännande för att han hade skrivit en stor och nyskapande roman. Han belönades med Goncourtpriset 1919.

Arbetade på dödsbädden

En gråkall kväll i oktober 1922 förkyler sig Proust på väg till greve de Beumont och får en bronkit. Han vill inte ta det så allvarligt. Han vill inte ha någon värme i sitt utkylda rum av rädsla för att få ett kvävningsanfall. Han ordineras vila, värme och mat men litar mer på moderns svältkurer mot feber. Full av oro över att inte bli färdig fortsätter han att arbeta med sitt korrektur.

Hans dödsbädd är enligt vittnen fylld av böcker och korrekturavdrag, i rummet kryper dammet som chinchillor på möblerna. Under sin sista dag i livet, den 18 november, gör han de slutliga ändringarna i den text som skulle göra honom odödlig. Brodern Robert, läkaren, är hos honom och förstår att alla åtgärder är meningslösa.

Prousts fina bleka ansikte är utmärglat, ändå ser han ut som trettio år trots att han är femtioett. En vän, Jaloux, menade att tiden inte vågat märka denne man som övervunnit den.

Jaloux skriver följande: man fick plötsligt ett intryck av att han var oss mycket fjärran, inte bara för att han var död utan för att han hade levt ett helt annat liv därför att den fantasins och sensibilitetens värld som han upplevat och genomforskat inte var vår, därför att han lidit av sällsamma plågor och han själv som näring behövt sådana sällsporda lidanden och för människorna ovanliga meditationer".