Pat Conroy

TIDNINGEN BOKEN 1-97

Pat Conroy skrev om

Broderns självmord
- innan det hände!

1997 fyller TIDNINGEN BOKEN 10 år! På omslaget till det första numret i december 1987
presenterade vi Pat Conroy och Tidvattnets furste. Boken blev senare en storfilm med Barbra Streisand och Nick Nolte och nominerades för en Oscar. Tord Wallström träffade Conroy i Atlanta, USA och rubriken på artikeln var "Kom får du träffa farsan - en läskig gammal nazist". Wallström har återknutit kontakten med Conroy - Sverigeaktuell med Strändernas musik (Forum) - som skriver vidare om sin märkliga, olyckliga familj.

Tidningen Bokens första nummer

Alla Pat Conroys romaner har orsakat väldiga känslostormar och påverkat honom själv och hans familj djupt. Hans första, The Great Santini, en uppgörelse med hans sadistiske far, resulterade i att både hans eget och föräldrarnas äktenskap upplöstes - under skilsmässoförhandlingarna överlämnade modern ett exemplar av boken som bevis. Hans andra, The Lords of Discipline, som avslöjade pennalismen och rasismen på en soldatskola utsatte honom för det militära etablissemangets hat. The Prince of Tides (Tidvattnets furste), hans genombrottsroman, öppnade klyftor mellan Pat och hans syster Carol, lätt igenkänd som romanens Savannah, och splittrade hela familjen Conroy.

- Den fantastiska familjen Conroy! säger Pat. En av de största gåvor en författare kan få är att födas i en olycklig familj. Jag behöver inte leta länge efter stoff till mina böcker. Det finns alldeles inpå mig!

Pats böcker är alltså i hög grad självbiografiska. Det är förmodligen på ett eller annat sätt de flesta romaner, men vad som är kännetecknande för Pat som författare är att han aldrig förnekat att det som utspelar sig i hans romaner också hänt i verkligheten, att han bara varpat och vävt. Han beskrev det för mig då jag för tio år sedan träffade honom i Atlanta och han visade att också de mest hårresande episoderna i Tidvattnets furste byggde på sanning.

Ett steg för långt

Men då han arbetade med Beach Music (Strändernas musik, Forum 1996) råkade han ut för en fruktansvärd chock. Han hade gått ett steg för långt. Romanens handling utspelades efteråt i verkligheten - då han fick veta vad som hänt hade han redan skrivit om det.

- Jag var i mitt hus på Fripp Island. Jag hade varit ute och promenerat och hade ett meddelande från min bror Mike på telefonsvararen. Jag ringde honom men det var upptaget. Jag ringde i stället till min bror Jim, som sa: Har du inte hört det? Å, jag hatar att tvingas komma med dåliga nyheter.

Vår yngsta bror hade kastat sig från taket på ett 18-våningars hyreshus i Columbia, Syd-Carolinas huvudstad.

I Strändernas musik skildras de starka och kärleksfulla banden mellan fem bröder och ingen behöver tveka om att den skildringen är grundad på Pats egna bröder, vilka han tillägnar boken. Den yngste i romanens brödraskara är John Hardin:

"Trots att var och en av oss insåg att vi hade överlevt en imponerande stenhård barndom och alltså bar med oss vår beskärda del av försvagning och sammanbrott, var det ingen som hade blivit så sorgligt skadad som John Hardin. - Han var minstingen i familjen, det mest älskade barnet av oss alla, men han var inte hård nog att uthärda att under långa år se vår värld fördärvas bit för bit. . . "

John Hardin var Pats bror Tom, den yngste och sårbaraste - en tyst schizofren enstöring, som ibland kunde försvinna ut i skogarna i dagar.

Förutsåg självmord

På bordet framför honom låg, då Pat fick dödsbudet, hans stora anteckningsblock där han skrivit upp ämnet för de scener i romanen som inte var färdiga. En av dem hade titeln "John Hardins självmord". Eftersom Tom säkert skulle komma att läsa boken hade Pat varit orolig för hur det kapitlet skulle komma att påverka honom.

- Jag hade redan skrivit ett utkast, säger Pat. Jag tog fram det, rev det i bitar och kastade bort det.

Toms död finns alltså inte med - inte i Strändernas musik, men kanske i någon kommande bok.

Tidvattnets furste (1986) blev Conroys internationella genombrott. Den har sålt över fem miljoner exemplar i USA och Canada och översatts till 24 språk. Den låg 108 veckor på den amerikanska bestsellerlistan och kan räknas som en av nutidens mest älskade romaner. 1991 blev den film med Barbra Streisand och Nick Nolte. Förlaget Doubleday erbjöd Conroy tre miljoner dollar för hans nästa två böcker, den första avsedd att publiceras 1990. Då vi möttes 1987 hade han börjat arbeta på den och väntade bara på att den skrivarstuga han lät inreda bakom huset i Atlanta skulle bli färdig. Det skulle dröja tre år, sa han, innan den blev klar.

Det tog alltså mycket längre tid - publiceringen uppsköts oavbrutet och stressen på Pat blev i det närmaste outhärdlig. Hans äktenskap hade börjat falla i sär, hans ryggproblem blev allt värre - efter en operation kunde han inte sitta i en stol längre än en timme åt gången. Han fick ett nervöst sammanbrott.

- Jag var nära självmord. Jag insåg det när jag hade gått ut för att köpa en revolver. Med hjälp av en terapeut kom han så småningom över sin depression. Bokens omslag var tryckt, utgivning fastställd till början av december det året (1995) och Conroy drog sig tillbaka till sitt hus på Fripp Island för att skriva, vaktad av en krets vänner, och producerade hela den sommaren sex handskrivna manuskriptsidor om dagen. Han var mer inspirerad än någonsin.

Det var då Tom kastade sig ut från 18:e våningen i Columbia.

Men för att döva sorgen fortsatte Pat att skriva. Han tog itu med de svåraste kapitlen och den 12 januari var manu-skriptet klart. Sedan återstod det digra samarbetet med hans oumbärliga redaktör Nan Talese.

- Jag skriver ett manuskript, säger Pat. Men det är Nan som hjälper mig att hitta den bok som finns i det.

Av Conroys 2 100 sidor blev det så småningom en bok på 620.

Förtrollande, farlig mor

För tio år sedan bodde han alltså i Atlanta, den stad där han föddes 1945 som det äldsta av sju barn. Han var under några år lärare på Daufuskie Island, en ö utanför Syd-Carolina, och skrev i sin första bok (The Water is Wide) om den tiden, där han avslöjade den rasism som behärskade skolmyndigheterna. Sedan dess har hans vänner och anhöriga lärt sig att hans författarskap är intimt sammanbundet med hans eget liv och har blivit vana vid att hitta sig själva i hans böcker. Då hon låg för döden 1984 sa hans mor Peg:

- Pat, det är svårt för mig att koppla av medan jag dör eftersom jag vet att du kommer att skriva ner vartenda jäkla ord jag säger!

Moderns död skildras i Strändernas musik.

När vi möttes sade Pat om sin mor att det var hon som gjorde honom till författare men att han aldrig skulle bli tillräckligt bra för att skriva om henne. Tidvattnets furste är dock till en del "ett kärleksbrev till min mors mörka sida" (i romanen är hon Lila Wingo) och i Strändernas svall är hon (som Lucy McCall) "den mest olidliga, förtrollande, envetna och farliga kvinna som jag hade träffat".

Fadern, en sadist av förfärligt slag, förekommer också i Pats böcker - det finns scener som direkt kan vara hämtade från Pats barndom och ungdom, då han och hans bröder slogs och misshandlades. Jag mötte den äldre Conroy i Atlanta för tio år sedan - han hade redan då funnit sig i sin roll som en av de mest hatade figurerna i den amerikanska litteraturen och tog åt sig äran av att Pat blivit författare:

- Jag skulle bara ha gett honom ännu mera stryk så hade han blivit en ännu bättre författare.

Jag frågar Pat om fadern, som nu är 77 år:

- Han är faktiskt i Europa nu. Han far till Europa varje år, skaffar sig ett kort på järnvägarna och reser omkring i ett par månader. Han har varit i Sverige flera gånger. De har alltså fortfarande kontakt med varandra och bibehåller den jargong sinsemellan, som kan förefalla lättsam men förmodligen döljer andra känslor. Då Pat vid ett framträdande fick frågan varför han föreföll lyckligare nu än för fem år sedan trodde alla att han skulle förklara det med att hans nya bok äntligen var färdig. I stället sa han med ett skratt:

- Farsan har just berättat att han har cancer.

Skilsmässa och självmord

När jag nu talar med Pat befinner han sig i sin villa på Fripp Island, som ligger nära Beaufort, Syd-Carolina, och jag ber honom berätta hur där ser ut:

- Precis som jag beskriver det i boken. Det är ett lågland, fullt av träsk och alldeles platt. Tropiska alligatorer simmar alldeles bakom mitt hus och här är ett enastående fågelliv.

Efter Atlanta bodde han några år i San Francisco men han har nu gjort Beaufort och tidvattenlandet mellan Charleston och Savannah till sin hembygd som han beskriver bättre än någon annan. I Strändernas musik förekommer många andra miljöer, bland dem exakta skildringar av Piazza Farnese i Rom, där Conroy bott i två perioder, men berättelsen börjar och slutar i tidvattenlandet.

Mycket har hänt under de tio åren mellan de båda böckerna - en del av det finns redan med i Strändernas musik. Jag frågar vad som berört honom mest:

- Skilsmässan naturligtvis. Den var mycket plågsam. Och min brors självmord. Det var kanske oundvikligt, vi hade länge sett det vara på väg. Och ändå var vi inte alls förberedda. Det skakade oss djupt, hela vår familj. Han var ju vår yngste, vår lillebror. . .

- Är det så att du lever dina romaner, innan du skriver dem?

- Nej, så är det inte. Det är tillfälligheter. Jag skriver naturligtvis inte bara om mitt eget liv. Men att skriva är att återuppleva saker. Det är· mycket smärtfyllt. Det är en svår plåga för mig att skriva de här böckerna.

Böckerna filmas alltid

Liksom Pat Conroys övriga böcker kommer Strändernas musik att bli film. Inspelningen startar under år 1997 och Pat har avslutat filmmanuskriptet. Det förefaller vara en omöjlig uppgift att förvandla bokens 620 sidor till en film och det har varit ett hårt arbete.

- Man måste välja ut en del avsnitt, det som är viktigast.

Till våren planerar Conroy en resa till Europa, inklusive Sverige. Och sedan börjar han skriva nästa bok, som naturligtvis redan finns i form av ett otal anteckningar. Blir den det stora epos om Atlanta du har förutspått?

- Nej, jag skriver nog en bok om Charleston först. Jag väntar med Atlanta, för den boken kommer att bli mycket omfattande. Fast det är ju förstås alla mina böcker - jag tycks inte vara i stånd att skriva korta böcker.

- Du sa, för tio år sedan, att du "bara" berättar historier och att du skriver för att reda upp ditt eget liv. Och du sa att det inte var någon risk för att historierna skulle sina - gäller det fortfarande?

- Ja visst, skrattar Pat. Det är ingen brist på historier. Jag har mer en väl tillräckligt för resten av mitt liv. Det är bara brist på tid att berätta dem.

- Jag har historier så det räcker resten av livet - det är bara tiden som fattas, säger Pat Conroy. FOTO: JILL KREMENTZ