Lorenzo il Magnifico var son till Piero il Gottoso (den giktbrutne), som levde 1416-69. Piero hade fem barn, tre döttrar och två söner. Förutom Lorenzo sonen Giuliano de Medici, fyra år yngre än Lorenzo och även han ytterst begåvad. Giuliano skulle senare falla offer för en sammansvärjning, som iscensattes av en krigisk påve och familjen Pazzi i il Duomo, domen i Florens.

Lorenzo var blek i hyn, hade oregelbundna drag, men fängslade ändå alla med sitt utmejslade ansikte, som gav intryck av beslutsamhet och kraft.

Lorenzo il Magnifico var inte vacker. 
Men hans ansikte utstrålade kraft och beslutsamhet. 
Oljemålning: GIORGIO VASARI,  Uffizierna, Florens

Den unge Lorenzo fick en mycket gedigen uppfostran. Till hans lärare hörde bl.a. Gentile Becchi, latinexpert och diplomat och Cristoforo Landino, översättare av Aristoteles och Dante-expert.

Redan som 15-åring fick Lorenzo en rad ansvarsfulla uppgifter. Han sändes på diplomatiska uppdrag till Pisa, Milano, Bologna, Venedig, Ferrara och Neapel.

Och han var bara 17 år när han 1466 sändes till Rom för att gratulera den nye påven, Paul II, då han besteg påvestolen. Lorenzo hade också konkreta ärenden; att diskutera kontraktet på aluminiumgruvan i Tolfa med påven samt att föra underhandlingar med sin farbror, Giovanni Tornabuoni, som var chef för Medici-banken i Rom.

Redan Lorenzos far, Piero, var en stor tillskyndare av de sköna konsterna och till hans stall hörde en i dag världsberömd konstnär, Alessandro di Mariano Filipepi, mer känd som Sandro Botticelli, mannen bakom konstverk som La primavera, Våren och Venus födelse.

Lorenzo skulle bli ännu mer framstående som mecenat. Dessutom var han en lysande och mångsidig poet, som hade kunnat nå ännu högre höjder om han haft mer tid för denna hobby, som han odlade så ofta han kom åt.

När Piero dog 1469 tog Lorenzo som 20-åring över makten i familjen och i Florens. Han ansågs av sina samtida som en slående ful man med en hackig nasal röst. Han hade rakt, tjockt och mörkt hår, som föll nästan ända ned till skuldrorna. Näsan påminde om en boxares och han hade mycket kraftiga käkar.

Men han var stark, viril, begåvad och oerhört energisk. När han talade lyssnade alla och fascinerades av hans karisma och hans gestikulerande händer.

Enligt samtida ögonvittnen var Lorenzo också vad vi i dag skulle kalla "en glad skit" med en klart folklig förankring. Han spelade med stor förtjusning calcio (Så heter fotboll än i dag i Italien; på Lorenzos tid var det ett spel med 27 spelare på var planhalva) och palloni (ett tennisliknande spel som bedrevs med handskar).

Han ägnade sig gärna åt jakt, särskilt med falk, och han var en glad sångare och historieberättare. Vid ett tillfälle underhöll han ett helt sällskap med sång och roliga historier under en femmilaresa. Han komponerade själv sånger, som ofta var burleska och han hade en förkärlek för "fräckisar", ofta med sexuell anstrykning.

Lorenzo gillade också practical jokes. Vid ett tillfälle var en försupen läkare mer bullersam och besvärlig än någonsin. Lorenzo såg till att han blev bunden och placerades i en lada på landet. Sedan spred man ut ryktet att han var död.

Doktorn lyckades till slut fly och tog sig hem, smutsig och eländig. Hans hustru stirrade på honom och blev övertygad om att det var ett spöke. Hon vägrade släppa in honom.

Men Lorenzo var alltså inte bara en upptågsmakare utan också en synnerligen ansvarsfull furste i Florens. Han var känd för vänlighet och eftertanke. Han var en för sin tid mild härskare, som ofta skonade sina fiender.

Han var mycket omtyckt för sin vänfasthet och sin omtanke om både människor och djur.

Han var extremt förtjust i hästar och brukade i allmänhet utfordra sin häst, Morello, själv. Det sägs att Morello brukade hälsa honom genom att bocka sig och stampa med hoven. Och om Lorenzo, under en period, inte hade tid med Morello brukade hästen plågas så att den blev sjuk.

Lorenzo hade alltid bråttom och tycktes ha tid med allt, medan han skyndade mellan jakter, trädgårdsskötsel, uppfödning av kor, ridhästar och grisar på sina många gårdar utanför Florens.

Kanske anade denne aktive man att hans dagar var räknade. Att han inte skulle bli så gammal.

Trots sina omfattande administrativa plikter hann han också med att läsa, skriva poesi, studera Platon och umgås med sina intellektuella vänner.

Han hade ett oerhört rörligt intellekt och han ville att folk skulle känna till det. Han var också fåfäng och mycket tävlingsinriktad. En negativ sida var att han var en dålig förlorare, antingen det gällde intellektuella övningar eller sport.

Som diplomat och härskare i Florens var han en genial strateg. Han kryssade mellan blindskären och använde så lite våld som möjligt.

Trots att han var en i den långa raden av lysande bankirer i den främsta bankirfamilj som Europa skådat var han, på detta område, närmast usel. Han slösade bort stora summor på otroligt påkostade fester och var en lite väl rundhänt mecenat.

Men detta gjorde förstås att folket älskade honom. Trots att han öste ut pengar så blomstrade Florens och folket fick både bröd och skådespel.

Ett av de mest spektakulära slöserier-na ägde rum när Lorenzo som 20-åring gifte sig med Clarice Orsini, en rik arvtagerska från Rom. Det var annars kutym att ta en brud från hemstaden och Lorenzos beslut sågs inte med blida ögon i alla kretsar. Det var för att blidka opinionen, som Lorenzo ordnade en festival, som nästan tog andan ur de, på detta område, ganska bortskämda florentinarna.

Festivalen hölls den 7 februari 1469 och den gick på 10.000 dukater, vilket var en svindlande summa. Det blev en fest av sådant format att den inspirerade diktaren Luigi Pulci till det berömda poemet La Giostra di Lorenzo de Medici (Lorenzo de Medici´s turnering).

Festivalen hölls på Piazza Santa Croce och det var en orgie i skönhet. Vackrast klädd var tydligen Lorenzo själv som prålade i en kostym bestående av silke, sammet och pärlor.

Naturligtvis fick Lorenzo il Magnifico första pris i tävlingen om vackraste dräkt.

Den brud som hedrades med denna festival, Clarice Orsini, kom inte till Florens förrän fyra månader senare, i juni 1469. Då hölls själva bröllopet som följdes av fem enorma banketter i Medici-palatset. Vilt, kycklingar, kapuner, vin och kakor från hela Toscana hade strömmat till Florens och man dansade, såg på skådespel och åt så man storknade i dagarna tre.

När festen var slut, en tisdagmorgon, gick bruden till mässan i San Lorenzo-kyrkan. Lorenzo skrev i ett av sina poem:

(Så vacker den är, ungdomen

men ack så flyktig

njut av stundens lycka

morgondagen kanske aldrig kommer)

Familjen Medicis egen kyrka, San Lorenzo, 
som ritades av den store Brunelleschi. 
FOTO: BO AXELSSON

Lorenzos poetiska ådra och filosofiska läggning gjorde honom till centralfigur i den grupp av artister, diktare och filosofer som samlades runt honom. Man möttes i hans hem i Florens eller i någon av hans villor i Fiesole, Cafaggiolo, Careggi eller den villa hans älskade mest, den i Poggio a Caiano.

Man idkade högläsning, lyssnade på musik, förde filosofiska diskussioner med ämnen som "människans högsta kallelse" och man penetrerade de fisosofiska doktrinerna i Vergilius´ Aeneiden med medlemmar i Platon- Akademin.

Lorenzo suckade ibland över att han hade alltför lite tid till dessa högtidsstunder i livet. Om han inte hade varit en Medici hade han säkerligen ägnat all sin tid åt filosofin och, framför allt, kunnat finslipa sin teknik som diktare.

Han var ytterst begåvad som poet och föredrog, som Dante, i strid med tidens norm, att skriva på toscanska och inte på latin. Och det är den vackra toscans-kan som är grunden till den italienska, som i dag talas över hela Italien.

Trots allt hann Lorenzo skriva en rad poem, som visar på hans enorma bredd och kapacitet. Han skrev ibland sorgset och besjälat, ibland hoppfullt, ibland desillusionerat.

Han skrev burleska poem, jaktsånger och finstämda kärleksdikter. Han inspirerades av det sköna toscanska landskapet till ypperlig naturlyrik.

Han hade ärvt sin poetiska ådra från modern, Lucrezia, som också skrev dikter.

Mest kända är Lorenzos Canzone carnascialesche, sånger som sjöngs av ungdomar, som drog fram genom Florens under karnevalstågen på fettisdagen. Och troligen var det första - och kanske enda - gången i världshistorien som landets diktator, om man nu vågar kalla honom så, skrev folkliga visor till massorna.

Men furstens främsta mästerverk anses vara Nencia da Barberino, ett florentinskt mästerverk och ett av litteraturhistoriens första exempel på parodisk och humoristisk kärleksdikt.

Det handlar om herden Vallera som i 51strofer på ottave rime besjunger sin kärlek till bondflickan Nencia från byn Barberino.

Ett tag tvivlade experterna på att Lorenzo il Magnifico hade skrivit dikten, men i dag är man rätt säker på den saken. Man känner nämligen igen hans eleganta versteknik och humoristiska vändningar, som firar stora triumfer.

Men Lorenzo il Magnifico levde i en turbulent tid med illvilliga fiender och krigiska påvar. Den s.k. Pazzi-sammansvärjningen höll på att bli slutet för familjen Medicis era i Florens.

Den maktgalne påven Sixtus IV och familjen Pazzi i Florens ville få slut på Medici-dynastin. Pazzi-familjen hade äldre anor i Florens än medicéerna och ansåg sig ha större rätt till herraväldet över staden.

Det var, hör och häpna, förklädda präster som tog sig in i domen i Florens en aprildag 1478. Det skulle bli den sista dagen i Lorenzos brors, Giuliano, liv.

De lejda prästerna agerade när en klocka i domen ringde. Flera män stack sina dolkar i Giulianos kropp, som blev genomborrad av huggen. Han sjönk till marken och dog omedelbart.

Lorenzo lyckades undkomma som genom ett under.

Sammansvärjningen misslyckades och rasande florentinare lynchade de sammansvurna. Nästan ingen lyckades undkomma pöbeln.

De två präster som mördat Giuliano de Medici, Antonio Maffei och Stefano da Bagnone, hittades i ett gömställe. De kastrerades på platsen och hängdes sedan.

En av de sammansvurna männen, Montesecco, hittades först den 1 maj. Han förhördes under tortyr och gav en detaljerad bild av sammansvärjningen och av påvens aktiva roll.

När man tömt honom på information högg man huvudet av honom med svärd den 4 maj på gården utanför Bargello-palatset.

En annan av förrädarna, Baroncelli, lyckades ta sig ända till Konstantinopel. Men där blev han igenkänd och på Lorenzos begäran till sultanen lämnades han ut och fördes i kedjor tillbaka till Florens.

Han rönte samma öde på Bargello-gården som Montesecco.

Varje Pazzi var från och med nu "persona non grata" i Florens.

Deras namn och deras vapensköldar förbjöds av Signorian, det högsta rådet i Florens. Deras egendomar konfiskerades och man bytte namn på deras palats. Deras familjesymbol, en delfin, skars bort varhelst man upptäckte den. Ingen Pazzi, eller någon som gifte sig med en Pazzi, fick uppehålla ett ämbete i republiken Florens.

Påvens kampanj mot Florens blev dock ännu mer intensiv efter den misslyckade Pazzi-sammansvärjningen. Lorenzo visade prov på stort personligt mod när han kallade till möte med de ledande i Florens och deklarerade:

Jacobo del Alessandri trädde fram som talesman för de övriga:

Man utsedde omedelbart en vakt på 12 man att ansvara för Lorenzos personliga säkerhet. Florens redde ut stormen och familjen Medici skulle hålla sig kvar vid makten i ytterligare några 100 år.

Lorenzo il Magnificos kulturella inflytande sträcker sig ända in i våra dagar. Han grundade en konstnärsskola i Florens och upptäckte sådana talanger som Filippino Lippi, Domenico Ghirlandaio, Antonio Pollaiuolo, Verrocchio och den store Michelangelo Buonarroti.

Michelangelo kom från en patricierfamilj, som dock var fattig. Han kom under Lorenzo il Magnificos ögon när han var en ung pojke och första gången rörde en mejsel och arbetade i marmor.

Lorenzo förstod direkt att pojken var en blivande mästare. Michelangelo fick arbeta i Medici-palatset i fyra år och varje dag visade han sina arbeten för Lorenzo.

År 1492 tog den vackra sagan om Lorenzo il Magnifico slut. Hans far, Piero, hade kallats den giktbrutne. Men Lorenzo led också svårt av gikt och det blev hans död.

De sista dagarna låg han till sängs och vännen Poliziano läste högt för honom ur verk av de toscanska poeter han älskade så högt. Innan han insåg att han skulle dö förklarade han för Poliziano:

Poliziano svarade:

Den 8 april gav den störste av familjen Medici upp andan. Det fanns nog en anledning till hans enorma intensitet och ständiga brådska. Lorenzo il Magnifico blev bara 43 år.

Lorenzos kropp fördes till San Marco-klostret och sedan till familjekyrkan San Lorenzo, som ritats av den store Brunelleschi och vars Gamla sakristian hör till hans mästerverk.

I Gamla sakristian begravdes Lorenzo il Magnifico vid sidan om sin bror, Giuliano.

Bo Axelsson

© Copyright: Tidningen Boken 2000

• PRENUMERATIONSERBJUDANDE
• TILLBAKA TILL STARTSIDAN