Längtan till Italien - är det något som vi alla bär inom oss? Hur många av världslitteraturens författare har inte längtat till Italien och också givit sig av dit. Deras resor dit har dessutom blivit begrepp, såsom Goethes italienska resa, H.C. Andersens italienska resa.

Visst har många författare besökt Frankrike, Spanien och andra sydliga länder, men det är kring de italienska resorna som det skimrar. Det är de som blivit ett begrepp.

Alla skulle till Italien.

Den norska Nobelpristagaren Sigrid Undset var en av många som drogs till det intellektuella Caffè Grecco i Rom. Och det var under ungdomsåren i Rom som hon träffade sin blivande man, konstnären Anders Castus Svarstad.

Hon konverterade senare till katolicismen och skulle återvända många gånger till den eviga staden.

Det här dubbelnumret handlar till stor del om Italien. Den engelske lorden Byron passade väldigt illa in i det bigotta viktorianska samhället. Han var en äventyrare, en kvinnotjusare och en sorts sagogestalt, som är ganska svår att få grepp om.

Han är lika undflyende som den Don Juan han skriver om. Det fanns väl egentligen bara en stad där han skulle kunna känna sig riktigt hemma - sagostaden Venedig.

Och givetvis hamnade han i Venedig. Han bosatte sig 1816 i det pampiga Palazzo Mocenigo vid Canal Grande, som en gång tillhört en av Venedigs doger (härskare). Och Byron vore inte Byron om han inte snabbt skaffat sig en ung underskön älskarinna, Teresa Guiccioli.

Hon skulle bli hans sista kärlek. Den gudarna älskar dör ung...

Vi tar också en titt på Casa Guidi intill det majstätiska Palazzo Pitti i Florens. Hit rymde den engelske poeten Robert Browning med sin älskade, också hon poet, Elizabeth Barrett. De hade gift sig i all hast och flytt undan Elizabeths diktatoriske far.

Elizabeth var svårt sjuk och hade inte överlevt länge i England. Men kärleken och Italiens gynnsamma klimat gav dem 15 lyckliga år tillsammans.

Hade det funnits charterresor till Italien förr i tiden hade det nog varit proppat med engelsmän ombord på planen.

Percy Bysshe Shelley och John Keats är bara några i raden av alla dem som vällde in över Italiens gränser. John Keats var dödssjuk när han anlände till sin lilla lägenhet vid Spanska trappan i Rom. Det italienska klimatet var ett sista desperat försök att rädda honom och kanske fick han några dagar extra.

Men Italien, det är ju inte bara klimatet och drömmen om det antika arvet. Det är inte bara prosciutto di Parma (Parmaskinka), Parmigiano-Reggiano (Parmesanost), Gorgonzola, Taleggio, Brunello-vinerna och bistecca Fiorentina.

Nej, det är inte "bara" det. Det är något mer; jag vet inte riktigt. Men jag kommer precis därifrån - och jag ska snart dit igen...

Trevlig läsning med TIDNINGEN BOKEN!

chefredaktör

© Copyright: Tidningen Boken 2000

• PRENUMERATIONSERBJUDANDE
• TILLBAKA TILL STARTSIDAN