Joyce Carol Oates

TIDNINGEN BOKEN 3-97

Joyce Carol Oates:

Nobelpriskandidaten
som gräver
i ondskans träsk

Joyce Carol Oates tycks ha hamnat i samma roll som Graham Greene - den evigt förbisedde kandidaten till Nobelpriset i litteratur. Det finns fler beröringspunkter mellan de två författarna: Den katolska religionen som en klangbotten i romanfigurernas känsloliv. Thrillerns beståndsdelar av ond bråd död och snåriga relationer. Crister Enander berättar om reaboken Foxfire och om Joyce Carol Oates.

Rakt inifrån mörkrets hårda och allra svartaste kärna skriver hon.

Där framlever hon även sitt inre liv och sänder sedan ut den ena skakande och omvälvande skildringen efter den andra till de av oss som ännu inte har vågat närma sig denna verklighet fylld av vardagens högst vanligt förekommande grymheter eller med öppna ögon inte velat se dess plågsamma perversioner och absurda abnormiteter.

Därute på gatorna - långt borta från den ombonade så kallade trygghet som dominerar medelklassens förljugna föreställningar om hur verkligheten är beskaffad - är våldet rått och alltid mycket nära. Det är brutalt och blodigt och bottenlöst outhärdligt. Dessutom tycks Joyce Carol Oates mena att det är ovärdigt för oss alla att de mänskliga varelser som sprider skräck och föder vanmakten djupt nere i det allra innersta av sina oskyldiga offers för all framtid sargade och söndrade själar ostört kan få fortsätta med sin rovgiriga hantering och ohämmade utlevelse av sin diaboliska grymhet.

Smärtan runtomkring oss är i högsta grad reell, påtaglig in på den bara och nakna huden och i dagens samhälle lika oundviklig som att vi måste andas för att kunna överleva från det ena ögonblicket till det andra. Det finns inga flyktvägar undan verkligheten, vill Joyce Carol Oates förmedla med varje bok hon skriver.

Joyce Carol Oates

Falsk lycka

Det finns heller inga genvägar till en artificiell eller avskilt falskt idyllisk lycka. Den som gömmer sig riskerar enbart att drabbas desto hårdare vid uppvaknandet och återvändandet till den rått verkliga vardagen. Då hotas ofta hela existensen i dess bärkraftigaste grundvalar för den som genom lögner och drömskt konstruerade illusioner varit på flyende fot undan världens påträngande och pockande realiteter under alltför lång tid.

Våldet finns. Det går inte att förneka. Det är precis som i den vardag vilken omger henne och alla andra som har tvingats framlida sina liv i det pinade New Yorks närhet. Starkt präglad av sin uppväxt i Millesport, som tillhör New York, gräver hon sig ständigt vidare ner i ondskans träsk. Hon har en renodlad arbetarklassbakgrund, levde som barn under mycket enkla och fattiga förhållanden.

Enligt Oates själv är det också just där - vid de då drygt tiotalet hus som låg på väg nummer 78 som är den plats hon levde sina tidigaste år innan hon genom ett stipendium kunde fly föräldrahemmet - det är där som självaste källådran till hennes stora och skrämmande välutvecklade inlevelseförmåga finns att söka, och för henne att fortsätta ösa ur när hon skriver.

Det var under barn- och ungdomsåren vid väg 78 i Millesport som Joyce Carol Oates tvingades börja leva det liv som i tankarna ständigt skulle återvända till de egna upplevelserna av sexuella övergrepp och våld. Vad som skedde eller inte skedde tänker hon behålla för sig själv.

Hon har redan skrivit en delvis fiktiv skildring om dessa år av förtryck och förnedring i sitt liv. Boken kom för tio år sedan och heter på svenska kort och gott Marya efter huvudpersonen, det amerikanska originalet klingar avsevärt mer memoarliknande, Marya - A Life.

Sömnlösa nätter

Längre än så kommer nog Joyce Carol Oates aldrig att sträcka sig för att blotta sin lidandes historia; den är redan där tillräckligt avskräckande och förorsakar även den mest hårdhudade av läsare många sömnlösa nätter.

Kaos är, och tycks förbli, hennes evigt närvarande gäst. Grymheten hennes närmsta granne. Gud verkar alltid och för all framtid befinna sig på ett avstånd där han inte längre är nåbar för människan, och inte heller Gud är i Joyce Carol Oates’ föreställningsvärld beredd att ens lyfta ett lillfinger för en endaste levande varelse här på jorden. Den Nåd som uppväxtårens katolska präster och nunnor talade om är kanske för Oates enbart en dröm att drömma i längtan och under svåra umbäranden.

I nästintill allt som Oates skriver finns där en stark religiös underton närvarande. Om och om igen rör hon vid tanken på de möjligheter som gudstron kan öppna i människors liv; ofta sysselsätter hon sig även med att skildra hur i stället en förvriden och falsk tro - eller enbart en hycklad läpparnas bekännelse - oftast får ersätta en äkta medkänsla. I till exempel sin senaste roman Vad jag levde för (Bonniers, övers. Margareta Tegnemark) är huvudpersonen en till det yttre skenet kyrksam katolik, men främst och i grunden av sin själ är han en obotfärdig politisk rufflare och livsfarligt rovgirig kapitalistisk byggmästare som låter samtliga i sin omgivning få lida för hans personliga tillfredsställelse och oavbrutna jakt efter mer makt och oupphörligen växande vinster.

Makt och dess skiftande inverkan på skilda människor är även det ett ämne som Oates alltid återkommer till. I Foxfire (Bonniers, övers. Margareta Tegnemark), som nu går på årets rea, tvinnas det till en mycket intrikat röd tråd som växer och ökar i betydelse desto längre man kommer in i romanen om den tjejliga som heter just Foxfire.

Tjejerna är unga och utsatta redan genom att de alla kommer från hem där familjen krossats av alkoholism, hustrumisshandel eller andra typiskt destruktiva inslag i fattiga hem. I gruppen finner de sin enda tillhörighet, sin enda verkliga identifikationskälla och referensram för att använda ord hämtade från psykologin.

När sedan Foxfireligan börjar göra inbrott, när de hämnas på de bokstavligt talat svinaktiga lärarna, märker de snart att det de håller på att erövra är just makt. Ty makt är det, även om det av Joyce Carol Oates är skildrat som en form av motmakt riktat mot det allestädes närvarande herraväldet som samhället och de skilda representanter för överheten står för och den makt som på så sätt utövas i varje stund i de unga tjejernas dagliga liv.

De förtrycktas parti

"Hon är i det lyckliga jämviktsläge", skriver Oates i Foxfire, "där man plötsligt inser att INGET SPELAR NÅN ROLL om man inte låter det ha makt över sig... Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov, säger Legs" som ledaren för Foxfire heter.

Hon fortsätter: "Jag hoppas att du aldrig kommer underfund med det. Det finns ren ondska... Denna ondska, det räcker med att veta att den finns. Fader Theriault tror att det är samhällets fel, att vi inte kan vara bröder och systrar och måste sälja oss på grund av kapitalismen, förstår du, jag tror det är sant men det är nåt annat också".

Trots att tjejerna i Foxfire med moralens ögon sett lever fullkomligt utanför alla gränser är det ändå hos dem som Oates lägger hela sitt hjärta och sin sympati. Deras uppror tar hon i försvar, trots att det även handlar om våld och brassrökande och stöld och ett ibland hänsynslöst utnyttjande av andra människor. Det är de förtrycktas parti som Joyce Carol Oates tar. Det är oftast för just deras skull hon skriver. Och här har hon skapat ett gäng som på de flesta tänkbara sätt redan lever långt bortom den gräns in-nanför vilken man blir accepterad som normal människa i ett land som USA.

Foxfire är nu ingen moraliserande eller politiskt tillrättalagd sedelärande berättelse. Nej, sådana saker sysslar aldrig Joyce Carol Oates med. Den är spännande och gripande, den hänför och är på en och samma gång djupt sorglig som den på nästa sida kan locka fram det mest uppsluppna och befriande gapflabb.

Det är viktigt att understryka vem det är som har skrivit den både bländande och briljanta romanen Foxfire.

Det är ingen annan än Joyce Carol Oates, en författare av Nobelprisklass som redan tycks ha hamnat i den roll som tidigare Graham Greene fick bära fram till sin död: den av Svenska Akademien evigt förbisedde kandidaten för de drygt sju miljonerna som världen över är känt som Nobelpriset i litteratur.

På ett sätt kan det ses som helt följdriktigt då beröringspunkterna mellan de två författarna är många. Bägge rör sig med den katolska religionen som ett i romanerna alltid vibrerande inslag till vilket deras gestalter alltid tvingas att ha ett förhållningssätt, det må vara medvetet eller fullkomligt ogenomtänkt, likväl finns det där i deras tankar och känsloliv som en given och självklar klangbotten.

Ond bråd död

Ytterligare ett förenande drag hos Greene och Oates är att ond bråd död och snårigt komplicerade och ständigt föränderliga relationer, dessa thrillerns innersta nervtrådar, ofta finns som bärande beståndsdelar i deras böcker.

Skillnaden mellan dem är framför allt den att grunden för handlingen i Graham Greenes romaner i regel var hämtat ur erfarenheter av avsevärt äldre datum, medan Oates böcker utspelar sig betydligt närmre vår egen tids mer påtagligare, råare och hänsynslösare verklighet.

Stark ställs mot svag. Mäktig mot utstött. Rik mot fattig. Det är med offren som Joyce Carol Oates solidariserar sig. Ofta gör hon det genom att likt en fästing av farligaste sorten borra sig in till de innersta av vindlingarna i hjärnan på samhällets allra mest fasansfulla och för oss alla lika skrämmande medborgare.

Och hon lyckas! Chockerande skickligt kan den på ytan så späda lilla Joyce Carol Oates med sina stora nyfikna ögon leva sig in i de mest oväntade och groteska varelsers handlingsmönster och deras djupaste bevekelsegrunder.

Med sina nästintill obegripligt inträngande och trovärdiga skildringar av hur våldsverkarna och våldtäktsmännen, de maktfullkomliga och korrumperade politikerna och kapitalisterna tänker och fungerar förmår hon att på ett mästerligt sätt konkret och tydligt demonstrera i sina romaner hur vårt moderna samhälle fungerar.

Joyce Carol Oates öppnar dörren in till världar vi måhända helst hade velat slippa att få se vad de egentligen dolde. Eller ens inte ville veta att det fanns. Med den skicklighet och insiktsfullhet i de psykologiska porträtten som hon använder när hon beskriver och skildrar sina skapade gestalters liv och inre föreställningar förmår hon med en stor och välutvecklad fingerkänsla - när hon väl sitter där med pennan i handen - att ta sig förbi de spärrar vi annars lätt sätter upp mot ondskans högst verkliga krafter.

Revolutionär författare

Samtidigt är Joyce Carol Oates mån om och ytterst medveten i sin redan nämnda ambition att i sina romanerna fånga in inte enbart personer eller enskilda individer, utan strävar ständigt och envist efter att genom sina romangestalter belysa avsevärt större sammanhang, ge sin syn på såväl mänskligt psykologiska som samhälleliga samband.

Joyce Carol Oates är en kraftigt subversiv, ja rentav revolutionärt samhällsomstörtande författare. Dock är hon långt - mycket långt - bortom all dogmatik och all så kallad partipolitik. Hon är en stor tänkare och en av de verkligt framstående författarna som lever och verkar här och nu, mitt uppe i den råa och brutala verkligheten. Kanske är det skäl nog för att inte kunna få Nobelpriset?

Det är självfallet svårt att säga.

Att Foxfire och helst även den senaste romanen av Joyce Carol Oates Vad jag levde för omgående ska, ja nästintill måste, inhandlas i närmsta bokhandel är ett avsevärt enklare påstående; en handling som jag dessutom kan garantera att där ger pengarna direkt avkastning i form av hisnande läsupplevelser.

Romanerna är förvisso skrivna ur ett mörker, men de kämpar oförtrutet och okuvligt mot ljuset. Joyce Carol Oates har en förmåga att alltid försöka finna och visa på de strimmor av hopp, av möjligheter och chanser som trots allt ändå finns där mitt i den bedövande vardagens grymheter och dess desillusionerande mörker.

Det gäller dock att kunna gripa dem i flykten, att inte försitta möjligheten att faktisk våga tro på att förändring till det bättre är möjlig.