När läste du något italienskt senast?
De som under 1990-talet slog sig ner med verk av Alessandro Baricco eller Antonio Tabucchi blev rimligen så rikligt belönade att de unnade sina medmänniskor samma storslagna läsupplevelser. De som tröttnat på den kväljande strömmen av marknadskraftslitteratur från USA i svensk översättning vet att det finns ett enastående, vitalt och ovärderligt alternativ i spanska, franska, nederländska, tjeckiska, tyska, ryska, finska, danska, irländska berättares berikande och läsbelönande berättelser.

Och italienska! Att läsa Baricco och Tabucchi ger smak efter mer. Barrico har flitigt översatts (med Vredens slott, Oceanhavet, Silke) och redan efter ett kort litterärt liv räknas han till de tungt vägande skriftställarna. Man kan få för sig att han har ett magiskt handlag med språket och prosans form. Tabucchi (läs för allt i världen Påstår Pereira och Damasceno Monteiros förlorade huvud!) debuterade vid mitten av 1970-talet och har skrivit mer och under längre tid än Baricco. Båda är, som sagt, vidunderligt läsvärda.

Makt och våld

Leonardo Sciascia började publicera romaner under 1950-talet och erövrade stor och välförtjänt respekt för sin berättarskicklighet. Han gjorde skildringar av maffian till sin specialitet och skrev inte sällan med historisk bakgrund då han berättade om makt och våld. Det var alls inte fråga om några enkla gottköpsromaner med ytlig spänning, utan inträngande, tankeväckande, ofta upprörande närgångna porträtt om smutsig maktutövning och medkännande skildringar av offren för övergreppen. Ugglor i solsken, Det egyptiska konsiliet och Mönstret är utan tvekan romaner som förtjänar att kallas för klassiska.

Alberto Moravia, eller som han egentligen hette, Alberto Pincherle, tillhörde en äldre generation än Sciascia och debuterade på 1920-talet. Han vann ära och berömmelse världen över för sina inlevelsefulla skildringar av kvinnor, för sina pregnanta personporträtt och udden samt den vassa samhällskritiken i sina skildringar. Romarinnan, Föraktet och Två kvinnor är oförglömliga läsupp-levelser. Moravia är en författare som känns mer och mer läsangelägen ju längre tiden lider.

Tack och lov lever såväl han som Sciascia i bästa välmåga på antikvariaten, dessa fantastiska bokbutiker som leder i bevis att det lönar sig för litterära finsmakare på jakt efter storslagna upplevelser att söka sig bakåt i tiden. Allt det nya är långt ifrån gott och kanske är det rent av på det viset att man kan fråga sig vad meningen med det mesta nyskrivna egentligen är, mer än författarens förhoppning om snabba ekonomiska framgångar medan manusförfattarna i Hollywood gör sitt yttersta för att förvandla berättelsen till gräll och dånande film.

På antikvariaten trivs däremot de försynta bokälskarna. Man ser dem vallfär-dande längs ryggarna av tålmodigt väntande volymer. Ibland kan sökandet efter en författares böcker eller enda titel pågå under flera år, ibland under mer eller mindre en livstid. Men någonstans på någon hylla i något antikvariat på någon ort står volymen som gjorde hela väntetiden meningsfull.

Det är inte utan att man nästan kan känna på det viset numera när man slut-ligen hittar någon av Italo Calvinos mest klassiska romaner. Visserligen finns de tre mest enastående av dem utgivna i en vacker samlingsvolym av Atlantis, men bokälskaren nöjer sig likväl inte med mindre än utgåvorna i Bonniers serie Panache.

Calvino föddes, så italienare han var, 1923 på Cuba och dog 1985 i Italien. Han räknades länge som en av de största italienska författarna som framträdde efter andra världskriget och sanningen att säga kan man med fog undra varför han inte fortfarande skulle räknas som monumental. Han skrev en hel del, men hans berömmelse vilar i första hand på tre tämligen korta romaner som är all-deles fantastiska i sin elegans och underfundighet.

Först kom Den tudelade visconten (Il visconte dimezzato, 1952), sedan Klätterbaronen (Il barone rampante, 1957), så Den obefintlige riddaren (Il cavaliere inesistente, 1959). Den första handlar om en godsherre som då han återvänder från kriget är kluven mitt itu och har en god samt en ond sida. Först kommer den onda halvan, sedan den goda. Efterhand trappas kampen mellan det goda och onda upp - och läsaren blir salig. Den andra handlar om en ung man som vid tolv års ålder klättrar upp i en ek och lovar och svär att aldrig mer sätta sin fot på marken. Visst klarar han av att leva på detta vis som ett med naturen, strapatsrikt men lyckligt. Den tredje är historien om den ädle riddaren som i själva verket inte existerar innanför sin rustning.

Den som en gång läst sina Calvino glömmer det aldrig. Tro för all del inte att de är enbart lättviktiga, eskapistiska utflykter i det lättsinniga litterära landskapet. Symbolismen är tydlig och ironin magnifik.

Berättelserna om Don Camillo blev kanske i första hand världsberömda tack vare de lysande filmerna med Fernandel i rollen som den fantastiske patern, men faktum är att Giovanni Guareschis novellsamlingar om livets gång i byn och kyrkan tillhör de där läsupplevelserna som verkligen håller i längden och böckerna förtjänar återbesök.

Filmerna är fortfarande lika bra och den litterära förlagan visar sig så hållbar att böckerna bör etiketteras som varandra klassiska.

På svenska kom under 1950-talet fyra volymer: Don Camillo och hans lilla värld, Don Camillo kommer tillbaka, Don Camillo och Peppone, Don Camillos dilemma. Visst fungerar historierna som allmänt roliga och visst bjuder de på medryckande underhållning, men djupet är större och innehållet mer belönande. I grund och botten handlar de om tillståndet i Italien efter kriget. Detta land var inte lika förött som Tyskland, men den moraliska ruinhögen var förfärligt hög, den politiska turbulensen i efterkrigstiden stormbyig, behovet av att få återvända till anständighet påtaglig och kampen mellan det goda och det onda en realitet.

I berättelserna representerar Don Camillo det goda och den kommunistiske borgmästaren Peppone motsatsen, fast i grund och botten kommer de ganska bra överens, därför att deras mål är det samma och borgmästarens politiska läggning en kombination av god tro och godtrogenhet som visar sig vara en irrlära. Till de minnesvärda partierna i Gurareschis historier hör inte bara de verbala och de stundom en smula mer handgripliga duellerna mellan präst och borgmästare.

Minst lika enastående är ordväxlingarna mellan Kristus och Don Camillo. Alltsammans är så italienskt att det doftar om det och det hela är så katolskt att det blir en bild av själva livet i väldigt många nyanser.

Ettore Schmitz hette en affärsman i Trieste. Det sades att han hade skrivit ett par romaner i yngre dagar. De hade dock gått så spårlöst förbi att de till slut bara existerade ryktesvis.

Schmitz var född 1861. Den första boken utkom 1893 - Una vita (Ett liv), hette den. Sedan kom Senilitá 1897. Den utkom inte under författarens eget namn, men väl under pseudonymen Italo Svevo. Dessutom skrev han för scenen, sammanlagt ett femtontal pjäser.

Hade det inte varit för James Joyce hade förmodligen ingen numera haft en aning om att det någonsin existerat en Ettore Schmitz, än mindre att det utkommit böcker av en som kallade sig Italo Svevo. Numera anses han höra till de mest originella som någonsin skrivit romaner i Italien och dessutom en betydelsefull förnyare av berättarkonsten som sådan i modern tid.

Genom Stanislaus Joyce, bror till James, blev Ettore bekant med den store irländske författaren medan denne levde i Trieste. Joyce läste de båda första romanerna och förklarade att de var en mästares verk. Därom hade författaren Italo Svevo en gång i tiden haft sina egna misstankar. Berömmet gav honom mod och inspiration att skriva sin tredje roman, den storslagna Zenos bekännelser (1925, La coscienza di Zeno).

Först märktes den inte alls. Sedan talade James Joyce om för franska vänner vilken märklig roman det var. 1927 kom den i översättning på franska. Därmed inleddes Svevos erövring av den bokliga världen, även om det skulle dröja till 1956 innan Senilitá kom på svenska som Farväl till ungdomen och hinna bli 1967 innan Zenos bekännelser försvenskades.

Ibland går det långsamt och vägen från Italien slingar sig många extra varv genom oändlighetens rymd.

Svevo är och förblir en fullkomligt unik och enastående författare, som inte liknar någon annan, även om han med boken om Zeno både parodierar och kärleksfullt anspelar samtidigt som han självständigt utgår från Marcels Prousts enorma roman om att spana efter den tid som har flytt, som för övrigt också fick vänta ohemult länge på sin ordentliga och fullständiga svenska översättning, men när den väl kom på 1960- och 1970-talet anlände i en språkdräkt som var ett litterärt mästerverk av Gunnel Vallquist.

Ettore Schmitz härstammade från en fader av tysk-judisk börd och en italiensk mor. Hans liv har betecknats delvis som ett dubbelliv. Dels var han en skicklig affärsman som i hemlighet skrev böcker, dels var han författaren som när han väl erkändes upptäcktes med besked. Man har karaktäriserat hans romaner som "subtila analyser av borgerlig mentalitet". Man har också påstått att han skrev ett slags "porträtt av författaren som gammal man".

Egentligen skulle debuten ha hetat Un inetto - En odugling. Men nu trilskades förläggaren och vägrade sätta denna titel på en bok. Den av författaren tänkta titeln var alls inte självironisk, absolut inte självkritisk. Den var generellt ironisk.

Det var en underbar utveckling att Svevo skulle visa sig vara en av de mest dugande av alla moderna författare och en triumf för författare och för läsare och för hela den berättande prosan att Joyce var generös nog att förklara Svevos storhet. Sådana är de, de som i sin tur är de magnifika. Ödmjuka och storsinta och livgivande.

Det är svårt att finna en bättre benämning än märkligt författaröde när man beaktar vad som hände Giuseppe Tomasi di Lampedusa (1896 - 1957). Först levde han, sedan skrev han en magnifik roman, därefter dog han och när boken kom blev han världsberömd.

Hertig Giuseppe Tomasi di Lampedusa - 
den märkligaste av dem alla. 
Han skrev en enda bok, Leoparden. 
Den var magnifik.

Boken heter Leoparden (1959, Il Gattopardo). Bortsett från en del uppsatser i litterära ämnen och några noveller, somliga skissformade, skrev han inte mer som bevarats till eftervärlden. Hans stora berömmelse vilar på ett enda verk och för denna roman kommer han att bli ihågkommen hundratals år framåt l litteraturhistorien när väl tiden hunnit gå och framtiden blir historia.

Giuseppe Tomasi di Lampedusa hörde till den sicilianska adeln. Han var hertig av Palma och ibland kan man se hans namn försett med prefixet "prins". Han gjorde aldrig något väsen av sig i livet. Icke desto mindre gick han i unga år ut i det första världskriget, som bröt ut då han var arton år, och hamnade som krigsfånge i ett läger i Posen. Han gjorde ett flyktförsök, men kom inte iväg. Andra gången klarade han det. Förklädd lyckades det honom att ta sig genom halva Europa och till slut komma hem. Han blev officer, kvarblev i tjänsten till 1925, men drog sig så tillbaka från all offentlig verksamhet. Anledningen var hans kritiska inställning till fascismen. Det är ungefär vad som är känt om honom.

Några problem med sin försörjning hade han inte, eftersom han var ekonomiskt oberoende. Han tillbringade tid utomlands, uppehöll sig i Frankrike och England och dessutom i Lettland, där hans hustru som var baltiska ägde ett slott. Han befann sig naturligtvis också i Palermo, där han odlade sitt livsintresse litteraturen. Han ägde en kolossal beläsenhet och han har karaktäriserats som privatlärd. Han höll privata föreläsningar för sina vänner; om litteratur.

Han skrev själv, men var uppenbarligen självkritisk till självutplåningens nivå.

Eva Alexandersson, som så följsamt översatte Leoparden till svenska, skrev i sin inledande presentation en summerande karaktäristik av boken. Hon konstaterar att den är en historisk roman, omspännande tiden från 1860 - då Garibaldi steg iland på Sicilien - till 1910. Det är en "släktkrönika som skildrar hur en samhällsklass långsamt men obevekligt går mot sin upplösning till följd av den politiska utvecklingen och liberalismens frammarsch i samband med Italiens enande".

Leoparden är en minnesskildring av en epok, den vemodigt vackra hågkomsten av en kultur, det smärtsamma tillståndet inför ett paradigmskifte, ett äreminne och samtidigt en uppgörelse. Dessutom: en illustrerad historieskrivning som bättre än alla faktaböcker skildrar tiden och ger liv åt det som håller på att dö.

Det finns författare som skriver bok efter bok och i bästa fall presterar de avsnitt eller hela kapitel som är minnesvärda. Det finns andra författare som skriver så lite att det förefaller vara prosafragment, men i själva verket är någonting monumentalt.

En storskrivare var Carlo Collodi, född 1826 och död 1890. Egentligen hette han Carlo Lorenzini och var författaren som skrev till den milda grad, journalisten som skrev ännu mer och politikern som arbetade för det nya, enade Italiens framväxt.

Det var han - och inte Walt Disney, vilket tydligen somliga tror - som skapade den makalösa boken om Pinocchio. Den utkom som bok redan 1883 och har trollbundit generation efter generation av små och stora barn i hela den läsande världen. På tal om litteratur som inte kan dö...

litteraturhistoriker, författare

© Copyright: Tidningen Boken 2000

• PRENUMERATIONSERBJUDANDE
• TILLBAKA TILL STARTSIDAN