Han stod nära terrorns ETA

TIDNINGEN BOKEN 1-97

Basken Bernardo Atxaga:

Han stod nära
terrorns ETA
Joséba Irazu Garmendia - alias Bernardo Atxaga - skriver på ett språk som inte är släkt med något annat språk på jorden - baskiskan. I det lilla lummiga, bergiga och gröna landet finner man skyltar fulla med bokstaven x. Det land som mest blivit känt för terror och våld är i verkligheten ett spännande sagoland. K Arne Blom träffade Atxaga, Sverigeaktuell med Den ensamme mannen (Bonniers), på bokens internationella mötesplats i Göteborg.

- Vi börjar bli fler som skriver på baskiska.
Vår kultur är i ett expansivt skede, säger Bernardo Atxaga till
TIDNINGEN BOKEN:s K Arne Blom. FOTO: ULLA MONTAN

GÖTEBORG

Han heter Joséba Irazu Garmendia och föddes 1951 utanför San Sebastian i en baskisk by, som är så liten att man inte finner den utsatt i stora europeiska kartverk. Den heter i alla fall Asteasu och ligger i provinsen Guipúzcoa. Själv är han känd under sitt författarnamn Bernardo Atxaga och fick 1994 berättelsesamlingen Obabakoak från 1989 översatt till svenska. Hösten 1996 kom, också i Ulla Roseens fina översättning, Den ensamme mannen. Två böcker av samme författare kan knappast vara mer olika varandra än dessa.

Den ena är ett myller av fantasi, en självsvåldigt härlig balansgång på linan mellan det surrealistiska och absurda, det livsbejakande och frodiga, det jordnära och det vidskepliga. Den andra är en kraftfull moralitet om en före detta så kallad terrorists vånda och lojaliteter, behov av att få bejaka och förverkliga sig själv som person.

Unikt språk

Baskien både är och inte är en del av Spanien. Formellt är det numera en autonom region i norra Spanien, bestående av tre provinser och nästan två och en halv million innevånare. Regionen är tvåspråkig. Spanska och baskiska är de officiella språken. Det baskiska språket är unikt och spännande. Det används av drygt en million människor i regionen, men anses obesläktat med övriga kända språk. Det påstås vara i stort sett den enda kvarvarande resten av de språk som talades i västra Europa före den indoeuropeiska expansionen. Det är med andra ord mycket gammalt och, som sagt, gäckande.

Antalet baskiska författare är inte stort. Numera klassiker som Miguel de Unamunno och Pio Baroja skrev på spanska. Under 1800-talet började litteraturen skriven direkt på baskiska komma ut. 1918 grundades en baskisk språkakademi. Först under 1960-talet började litteraturen på allvar förändras från konservativt snitt till radikal sam-tidslitteratur. Numera är fler baskiska författare än någonsin aktiva.

En av dem, den internationellt mest berömde och en av de finaste, är just Bernardo Atxaga.

- När jag fyllde fjorton år hade famil-jen övergett byn där jag hade fötts och vi flyttade till en industristad, berättar han. Jag kände inte någon där. Jag fick inga vänner. Jag gick till biblioteket. Jag hade aldrig besökt ett bibliotek förr. Jag blev inte bara omgående bokläsare. Jagblev, om man nu kan använda det uttrycket, en hårdläsare som slukade allt jag fick i min hand.

Hans far var snickare, hans mor lärarinna, själv började han studera ekonomi.

- Det var ingen rolig tid, de där åren under sextiotalet och fram till Francosdöd. Att studera ekonomi tilltalade mig i grund och botten inte. Att vara bask innebar stora problem och man betraktades som något slags förrädare i övriga Spanien. Man var ingen riktig spanjor och eftersom den baskiska identiteten förnekades i Francos diktatur var man egentligen ingen alls. Jag hade helst studerat humaniora, men det var alldeles för ont om skolor för det i Baskien.

Vid fyllda trettio begav han sig till Barcelona för att läsa filosofi. Han hade börjat skriva så smått, fick en del noveller publicerade, bland annat i en ganska prestigefylld antologi 1972, alltså redan vid tjugoett års ålder. 1976 utgav han en kortare roman, två år senare kom han med en diktsamling.

- Jag studerade alltså i Barcelona och började vandringen mot att bli författare på heltid, men det var inte lätt att försörja sig. Före 1989 utkom mina böckerenbart på baskiska. Jag var tvungen att ta diverse ströjobb för att klara livhanken. Men det gick.

Översätter sig själv

Han skriver fortfarande på baskiska, men översätter sig själv till spanska och kommer numera ut i sammanlagda upplagor som gör att han slipper bekymra sig om pengar.

- Egentligen är det fruktansvärt svårt att översätta sig själv. Man börjar ändra och förändra i texten, byter ut ord, skriver om en del, tar bort somligt, lägger till ett och annat. Man får chansen att upptäcka misstag och kan rätta till dem. Sanningen att säga blir det en reviderad version av böckerna då jag är klar med dem på spanska. Därför ser jag helst att översättningarna till andra språk görs från mina spanska upplagor.

Numera utges han i 35.000 exemplar på baskiska och cirka 60.000 på spanska. Han hör till de basker som säljer mest och hyllas varmast.

- Vi börjar bli fler och fler som skriver på baskiska, är för tillfället trettio, fyrtio stycken. Den baskiska kulturen befinner sig i ett mycket expansivt skede. De unga vårdar seriöst och ömsint de kulturtradioner som förr förtrycktes av Franco och hans falangister och som de försökte utplåna. Att vara bask under Francos tid var lika med att sakna värde. Baskiskan är ett språk, ett unikt och självständigt språk - men i den tidens skolböcker stod det att det var en spansk dialekt. Baskien är i själva verket ett unikt stycke av Spanien, en i grunden och kulturellt självständig del.

Den ensamme mannen, en mäktig roman som kan läsas som något slags politisk spänningsbok, närmast i den anda som Graham Greene skrev, handlar om den förre ETA-kämpen Carlos våndor. Det handlar om att balansera mellan lojaliteter, att samtidigt kunna få gå vidare och inte svika sina gamla kamrater.

- ETA bottnade en gång i Francodikaturens förtryck och växte fram som en frihetsrörelse. Det var omöjligt att hejda rörelsen då den väl kommit igång. Som alltid stämplades denna frihetsrörelse av makthavarna som en terrororganisation. Så är det och har alltid varit världen över, i historien och nu. När man reser sig mot förtrycket är man terrorist. Makten har språket och äger media att komma till tals i.

ETA är en tragedi

Atxaga menar att ETA inte längre behövs.

- Kanske inte alla, men många frihetskamper, mynnar ut i det absurda. Idag är situationen i Spanien absurd. När spanjorerna talar om ETA låter det som om de beskriver en stadsgerilla någonstans i Latinamerika.

ETA idag är en tragedi. ETA har ingen kontakt med verkligheten. ETA utgörs av en liten grupp, som inte är något som helst hot mot demokratin.

Medlemmarna är otroligt naiva, en del mycket fanatiska och aggressiva. Faktum är att hela den politiska situationen i Spanien just nu är en smula brydsam beroende på att socialisterna i Madrid har burit sig så illa åt i sin maktställning och visat sig vara korrumperade maktmissbrukare.

Hans senaste bok utkom under 1996 i Spanien och heter Esos cielos, som betyder Dessa himlar. Det är en mycket stram roman, hart när asketisk, som han gärna vill karaktärisera den som. Den handlar om en kvinna, som tidigare varit knuten till ETA och som dömts till fängelsestraff. Hon släpps fri och ska anträda färden mot ett nytt liv.

- Det är svårt att komma bort från sitt förflutna. Boken tilldrar sig under hennes resa från Barcelona och till Bilbao. Den handlar om hennes psykiska och praktiska problem, om minnena och bekymren med ett par poliser på bussen. Men hon är stark och klarar sig nog. Slutet är ganska öppet. Men hon klarar det säkert.

Meningen är att det ska bli en tredje bok om ETA och människor som fått sina liv påverkade av den politiska frihetskampen. I den är det tänkt att Carlos, som inte överlever Den ensamme mannen, ska återvända. Den ska handla om hans unga år.

Jag stod nära ETA

- När jag började skriva Den ensamme mannen hade jag ingen aning om hur den skulle sluta. Det gav sig efter hand. Nu vill jag skriva något om mina egna ungdomsår. Det blir nästa bok. Vet du, en gång stod jag en ETA-grupp nära. Det var ett sätt att slåss mot fascismen. När jag var ung var det fullkomligt naturligt. Kampen mot Franco och kampen för den baskiska nationaliteten var lika viktiga och det var två kamper som flätades samman till en.

Han är tillfreds med dagens situation för det baskiska folket.

- Vi äger ett stort mått av självstyre, även om vi borde få ha mer att säga till om själva. I ett federalt förhållande är dock inte självständighet något nödvändigt. I Spanien finns det en hel del människor som inte begriper att det spanska imperiets dagar är över. Det är likadant i Portugal och i England är de också sådana. De lever på drömmen om imperiet, att det ska återuppstå en dag.

Han tycker att världen förändrats så mycket på kort tid. Han nämner den förhatliga muren i Berlin.

- Det underliga var att nästan samtidigt som den föll förändrades re- lationerna mellan Spanien och Baskien. Det revs en mur mellan oss också, visserligen en osynlig mur, men en synnerligen befintlig mur i våra attityder. Idag har spanjorerna börjat orientera sig bort från Latinamerika och känner större frändskap med Europa. Samtidigt är Europa ett slags tomt ljud. Vi upplever hur regionerna blir starkare och det gagnar kulturen. Våra regionala traditioner på kulturens område får tillbaka livet.

Faran är dessa EU-fanatiker. De vill inte bygga broar. De vill uppföra murar, murar mot de fattiga i världen, murar mot den arabiska världen, murar mot den europeiska omgivningen. Risken är ju att de bygger något som de stänger in sig själva i. Europa riskerar att isoleras.

Bernardo Atxaga är en samtalspartner, som blir engagerad och uppfylld av samtalsämnet. Då han talar om litteratur kan han svårligen sitta stilla. Det är inte bara det att han pratar med hela kroppen. Han är passionerad av ämnet litteratur.

- Ja, ja, visst är jag påverkad av Graham Greene, även om jag tycker att han blev för katolsk ibland när han skrev. Hans böcker var dock på det hela taget lysande. Jag vill berätta om de små människorna och visa deras livsvillkor och verklighet.

Det är det han gör så lysande i Obabakoak, även om verkligheten övergår i det absurda och surrealistiska ibland; precis som i verkliga livet. Obaba är det fiktiva namnet på den ort som är navet i bokens berättelsecykel. Visst har hans egen födelseby fungerat som förebild.

- Ja, boken innehåller många minnen från min barndom och min barndomsmiljö. Jag har försökt berätta om de små myterna nära människorna, inte om de stora, pompösa myterna, som en del försöker att förvandla till hjältesagor. De små, jordnära individerna är de verkliga hjältarna i livet.

En lat författare

Han påstår att han är en lat författare.

- Att skriva tar sin tid och kräver mycket tanke innan man kan börja. Jagtror i alla fall att jag har funnit min identitet som författare, min författarroll. Jag är ett språkrör för mitt folk, men inte för varenda bask. Jag älskar detta Baskien, men skriver nog mest för mina vänner, inte minst för min familj.

Framöver är det tänkt att Den ensamme mannen ska bli film. Först ska dock den senast utgivna romanen, om kvinnan med bakgrund i ETA, filmas. Dessutom har regissörer anmält intresse för några av historierna i Obabakoak.

Det där är ju lite av en författares dröm, att få sina historier förvandladetill filmbilder.

- De är filmbilder i mitt huvud medan jag skriver dem och när böcker filmasblir det något helt annat än det författaren skrivit.

Bernardo Atxaga skriver inte med en blick som sneglar mot filmindustrin. Han skriver för bokens skull.

- Jag har några böcker till inom mig som jag vill få skrivna och dessutom bär jag på en del dikter. Jag skriver poesi också.

Därom hann vi inte samspråka denna gång.