Gabriel García Márquez

TIDNINGEN BOKEN 3-97

K Arne Blom:

Gabriel García Márquez
gjorde mig till frossare

"Guatemalaren Miguel Angel Asturias öppnade mina ögon. Cubanen Alejo Carpentier gav mig mersmak. Colombianen Gabriel García Márquez och hans Hundra år av ensamhet gjorde mig till frossare", skriver K Arne Blom om boken som öppnade hans - och mångas - ögon för den latinamerikanska litteraturen. En bok som betytt så oerhört mycket för berättandet - och för läsare över hela världen.

Gabriel García Márquez

Det var guatemalaren Miguel Angel Asturias som en gång i det tidiga 60-talet öppnade mina ögon för den latinamerikanska litteraturen. Det var cubanen Alejo Carpentier som gav mig mersmak och det var colombianen Gabriel García Márquez som gjorde mig till frossare.

Asturias sätt att skriva, hans breda episka stil, kraften i hans prosa, glöden, hans uppriktiga vrede, var som något slags reningsbad. Jag läste Carpentiers Den förlorade porten och blev omgående övertygad om att något mer magnifikt var det svårt att skriva. Sedan slog jag några år senare upp García Márques Hundra år av ensamhet (Cien años de soledad) och började läsa. Det gick inte att sluta förrän boken var klar och så började jag omgående botanisera efter mer latinamerikanskt.

Detta var böcker som representerade en berättarkonst som var fullkomligt omtumlande, betagande och inte liknade mycket av den tämligen gedigna men dock så sällan överraskande anglosaxiska prosa som eljest framstod som något slags axiom för bokälskaren. Det fanns motvikter till denna i den italienska, spanska och stundtals även franska prosan. Men den latinamerikanska litteraturen var som att upptäcka en ny planet.

García Márquez föddes 1928 i Aracataca. Han blev författare. En trängre krets uppskattade det han skrev, men han hade problem med att finna förläggare och som väl utgiven bekymmer med att nå fram till läsarna.

Nedslagen colombian

Kjell A. Johansson berättar i sin värdefulla och orienterade bok Latinameri-kansk prosa från Isabel Allende till René Vazquez Diaz att Angel Rama från Uruguay, en stor auktoritet på latinamerikansk litteratur och dessvärre dödad vid en stor flygolycka utanför Madrid i det tidiga 1980-talet, en gång berättade om hur han en gång på 60-talet träffade en nedslagen colombiansk författare i Paris.

Det var García Márquez och han klagade över att så få brydde sig om vad han skrev. Rama drev ett mindre förlag och erbjöd sig att ge ut honom. Cirka tjugofem år senare hade hans mest kända bok, Hundra år av ensamhet, sålt i över trettio millioner exemplar på trettiosju språk. Tänk om detta magnifika verk aldrig hade funnit sin förläggare; tanken är hemsk.

Det var inte bara det att García Márquez slog igenom med något slags dunder och brak och blev berömd i vida kretsar. Det hände över huvud taget något fullständigt revolutionerande samtidigt. Det var hela kontinentens storslagna litteratur som plötsligt erupterade över hela världen. Det hade kommit en och annan bok därifrån tidigare som letat sig ut till nyfikna läsarfinsmakare. Med ens kom störtfloden. På försvinnande kort tid öppnades en världs ögon för denna väldiga ordkraft från denna väldiga kontinent.

Det fantastiska var, som Johansson understryker, att detta genombrott komför en litteratur som inte alla gånger var helt lättillgänglig. Det handlade om experimentell prosa och poesi, om högst kvalificerade texter som ställde krav på läsarna, det var berättelser som alls inte var lika lättviktiga som den anglosaxiska bästsäljarsmörjan. Likväl erövrade den världen.

I Sverige betydde nog Artur Lundkvist mycket för att latinamerikanerna fick sitt genombrott. Oförtrutligt och envist introducerade han författarna och deras böcker och vägledde till läsning. Det han rekommenderade var storslagen och viktig litteratur. Han hade en känsla för det som var enastående. Det han sade och förklarade kunde man lita på. Det var bara att läsa.

Och låta sig bli förförd. Vilket man blev av Hundra år av ensamhet.

Födelsebyn modell

Men García Márquez började i det korta berättarformatet. Han började i det lilla och provinsiella, i det avlägset belägna samhället Macondo någonstans mellan Colombias djungel och träskmarker. Hans egen födelseby hade stått modell. Efterhand som han befolkade och gestaltade växte det lilla samhället till en hel liten värld, som i alla fall minst blev en bild av hela Latinamerika. Det var en värld på gott och ont, med onda och goda, vari det mest vanvettiga, det mest lustiga, det djupast sorgliga och det otumlande spännande kunde inträffa mellan dröm och verklighet, mellan mardröm och skön absurdism. Här fanns livsvillkoren i koncentrat.

Volymen Tre sömngångares smärta (1974, Ojos de perro azul) innehåller elva noveller från åren 1947-55. Samlingen Mamá Grandes begravning (1962, Los funerales de la Mamá Grande) presenterar ytterligare åtta, skrivna under det sena 50-talet. I Den otroliga och sorgliga historien om dentroskyldiga Eréndira och hennes hjärtlösa farmor (1972, La increíble y triste historia de la cándida Eréndria y de su abuela desal-mada) finner vi ytterligare sju berättelser tillkomna mellan 1961 och 1971. Romanen Den onda timmen från 1962 (La mala hora) utspelas också i Macondo och är en koncentrerad roman om maktstrid, om våld och människor och deras öden. Översten får inga brev (1961, El coronel no tiene quien le escriba) är en tragiskt bitterljuv berättelse om den gamle revolutionskämpen som går och väntar på sin pension och under tiden har det bekymmersamt med det mesta. Den är från 1968 och en oerhört charmfull och intagande liten bok.

1967 utgavs första gången Hundra år av ensamhet och kom sedan i ypperlig svensk översättning av Karin Alin 1970. Nu är det inte längre fråga om det lilla återhållsamma, de små orden som skapar de stora perspektiven genom det outsagda. Miljön är fortfarande mikroskopisk - ständigt denna plats vid namn Macondo, som för varje berättelse alltmer framstår som en realitet.

Sprakande gobeläng

Men boken är så stor och rik och bred. Det är en storslagen krönika över Macondo. Han skulle återvända dit i det lilla novellformatet, men byn var sig aldrig mer lik efter Hundra år av ensamhet, även om berättelserna förblev den yppersta berättarkonst och den mest spännande och gripande läsning. Hundra år av ensamhet är berättelsen om familjen Buendia, om vilda män ochkloka kvinnor. Den är en bred, mustig skildring med ett myller av människor och sammanflätade intrigtrådar som skapar en vibrerande värld av såväl det realistiska som det fantastiska och burleska. Den sjuder av berättarkraft, är en magnifik gobeläng med sprakande färger. Den är ett oemotståndligt läsäventyr och man blir förmodligen aldrig kvitt läsupplevelsen.

Må vara att man naturligtvis inte klarar av att minnas alla detaljer och beståndsdelar och kanske att man vid uppnådd synnerligen mogen ålder enbart minns att den utgjorde en av de mest fantastiska böcker man läst i sitt liv, men den släpper aldrig taget och man blir aldrig gammal nog för att inte vilja åt ervända ti1l den.

Hundra år av ensamhet är en banbrytande och enormt viktig bok av många skäl. Tydligare än många andra latin-amerikanska romaner demonstrerar den storheten hos kontinentens litteratur. Kraftfullare än de flesta andra böcker framstår den som ett av de mest centrala skönlitterära verken under hela seklet i hela Världen.

Kjell A. Johansson har kallat Hundra år av ensamhet för "den definitiva sammanfattande romanen om samhället Macondo, dess uppgång, storhet och fall, förmodligen den mest kända platsen i Colombia, trots att den inte finns på kartan i verkligheten." Artur Lundkvist finner den så omåttligt rik att han tycker sig känna att allt det myckna snarare händer under femhundra års tid och icke blott hundra.

Det finns, minst, ett par böcker till av García Márquez som är av särdeles intresse. Dels gäller det Patriarkens höst från 1975, (El otoño del patriarca) romanen om en åldrande diktator och hans undergång. Den ger oerhört mycket av den latinamerikanska verklighetens tragiska sidor efter alla militärregimers brutalitet och efter alla år av politisk turbulens och alla nord-amerikanska övergrepp på kontinenten. Stilistiskt kan den likna en prövning - ett enda, tillsynes aldrig sinande ordflöde med ett minimum av skiljetecken - men på grund av sitt innehåll är den en upplevelsefull störtflod.

Magnifik kriminalroman

Krönika om ett förebådat dödsfall (Crónica de una muerte anunciada) är mera stram, mer direkt, i grund och botten en magnifik kriminalroman med åtskilliga bottnar. Den är från 1981. Det finns de som menar att García Márquez aldrig försökte fortsätta den formella och stilistiska utveckling av sitt författarskap som han inledde med Hundra år av ensamhet och Patriarkens död och istället återgick till det mer traditionella berättandet, ehuru synnerligen lysande.

Det finns kanske gränser för hur långt en författare anser sig vilja föra sin prosa utan att det slår över i konst för konstens skull. Det viktiga och centrala är likväl att berättelsen bär och att stilen och formspråket inte tar överhanden. Jag skulle hellre vilja se det som att García Márquez slutade i tid, vid den punkt där han insåg sin begränsning och avstod från att gå för långt.

Det är fuller nog, det han presterat, och det räcker och blir över medan han fortsätter berätta på sitt enastående vis, på gränsen mellan möjlig verklighet och kuslig mardröm.