Italien var drömmarnas land för en rad engelska poeter. Hit trängtade - och for - poeter som lord Byron, Keats, Shelley m.fl.

Robert Browning (1812-89) var född i London i ett borgerligt hem, som son till en prokurist vid Bank of England.

Robert Browning, avporträtterad 1858, 
av den italienske konstnären Michele Gordigiani. 
National Portrait Gallery, London.

I motsats till andra ungdomar i hans samhällsklass fick han ingen formell utbildning i England, som i public school eller vid universitet. Han tillbringade i stället en stor del av sin ungdom i Italien och hävdade senare:

"Italien var mitt universitet".

Browning var samtida med Alfred Tennyson, men de båda poeterna var varandras motsatser. Medan Tennysons poesi var mjuk, vacker och melodisk (ibland lite för sliskig, menar vissa kritiker), var Brownings mer oslipad, hård och omelodisk.

Hans poesi betecknades ibland som en bäck som med kraft bröt sig fram i naturen. Kännetecknande för Browning som poet och människa är också en stark optimism.

Robert Brownings poesi pekar fram emot 1900-talet och en rad av detta sekels ledande poeter har inspirerats av den banbrytande Browning. Några namn: T.S. Eliot, Ezra Pound, Thomas Hardy och Rudyard Kipling.

Robert Browning växte upp i en kärleksfull miljö i en förstad till London. Han hade anlag för konst, musik och poesi, men hans far insåg snabbt att sonens framtid låg inom litteraturen.

Unge Robert undervisades i hemmet av en informator och undervisningen omfattade, förutom de konventionella ämnena, musik, dans, ridning och fäktning.

Robert Browning skrev sin första diktsamling redan som 12-åring, starkt inspirerad av lord Byron. Senare i livet blev han alltmer påverkad av Percy Bysshe Shelley.

Som 21-åring publicerade Browning sin första större dikt, Pauline (1833). Den följdes av Paracelsus (1835) och Sordello (1840).

Alla tre dikterna handlar om mannen som är fylld av de högsta ideal och strävar efter total kunskap. I sin strävan glömmer han kärleken till människorna.

Dikterna lästes endast av ett fåtal människor, men skaffade Browning ett gott renommé i intellektuella kretsar. Sordello gav Browning ett rykte om att vara svår och obegriplig, ett omdöme som skulle följa honom resten av livet.

Den historiska bakgrunden till Sordello är italiensk medeltid, men Browning själv menade att det var själens utveckling som var det viktiga.

Browning ansågs allmänt vara en djup diktare och det fanns kritiker som hävdade att vissa dikter förstod bara Browning själv och Vår Herre. Andra hävdade att i en del fall kunde inte ens Vår Herre hänga med.

De riktigt kritiska menade att Browning saknade djup och bara dolde sin tomhet bakom spel för gallerierna och tekniska knep för konstens egen skull.

Browning kunde också vara sprallig och full i fan och det är i första hand den sidan av honom som uppskattas i dag.

Sitt stora genombrott fick Robert Browning med Pippa Passes (1841; Pippa går förbi). Det är ett diktdrama om en ung fattig sidenväverska i Asolo i Norditalien. På sin enda årliga fridag, nyårsdagen, går hon sjungande genom staden och tänker på de rika människorna, som hon gärna skulle vilja byta med.

Men bakom fönstren i de rikas boningar döljer sig mycken olycka och onda gärningar. När Pippa vänder hemåt på kvällen är hon ovetande om att hennes sång haft en starkt välgörande inverkan på de rika men olyckliga människorna.

Pippa Passes är ett spel om det goda inflytandets vägar i livet.

Till de humoristiska höjdpunkterna i Brownings poesi hör den lustiga barnvisan The Pied Piper of Hamelin (Den brokige flöjtspelaren från Hameln), som är full av skojiga rim.

Robert Browning levde ett händelselöst liv fram till den dramatiska vändpunkten 1845, då han var 33 år. Han träffade då poeten Elizabeth Barrett och besökte henne i maj 1845 för första gången.

Elizabeth Barrett var sjuklig och just den här dagen låg hon dessutom till sängs efter fall från en häst.

Hennes tyranniske fader vakade över henne och han tålde inte att någon av hans döttrar gifte sig.

Elizabeth och Robert blir djupt förälskade i varandra och det finns en berömd brevväxling, som visar hur deras kärlek växer sig allt starkare.

Hon tvekar länge, men han vinner henne med sin starka, reservationslösa kärlek.

Sommaren 1846 råder läkarna pappa Barrett att sända den sjuka dottern till Italien över vintern, men han vägrar att följa rådet. I stället beslutar han sig för att flytta till Dover för att Elizabeth ska komma ifrån Robert Browning.

De två älskande insåg att det nu var dags att ta saken i egna händer. I största hemlighet körde de till kyrkan och gifte sig. Sex dagar senare reste de till Italien via Frankrike.

Elizabeth Barrett (t.h.), tecknad av William Thackeray 1845, 
året innan hon gifte sig med Robert Browning.

Elizabeth Barrett hade valt att leva med den man hon älskade i stället för att dö i ett sjukrum i London.

Fadern förlät henne inte och de skulle aldrig mer återses.

Elizabeth och Robert fick 15 lyckliga år tillsammans. Det gynnsamma klimatet och kärleken höll hennes sjuklighet i schack. Elizabeth födde en fullt frisk pojke, när hon var nära 40 år.

Paret bodde mestadels i Casa Guidi i kvarteret Oltrarno (på andra sidan floden Arno) i Florens. Här bodde först de fattiga innan familjen Medici på 1550-talet beslöt att flytta in i det enorma Palazzo Pitti, som ligger alldeles intill det mer oansenliga Casa Guidi, som ingår i en vanlig husfastighet.

En vän som besökte paret i Casa Guidi beskrev den sjukliga Elizabeth Barrett Browning som "en eldsjäl i ett pärlemorskal".

I dag har vi svårt att förstå att Elizabeth Barrett Browning uppskattades mer av sin samtid än sin man. På dagens läsare verkar hennes dikter överdrivet sentimentala. Ingen läser i dag hennes stora självbiografiska dikt, Aurora Leigh.

Främst i hennes diktning står nog de kärlekssonetter hon skrev till sin man 1850 med titeln Sonnets from the Portuguese (Sonetter från portugisiskan; hans smeknamn på henne).

När Elizabeth dog 1861 lämnade Robert Browning för alltid Florens. Han återvände till England och fick ett senkommet erkännande. Han blev en känd person i sällskapslivet och dessutom hedersdoktor i Oxford.

1881 bildades ett Browning-sällskap i England för att tolka hans verk. Robert Brownings känslor var blandade inför denna heder. Han kände sig smickrad, men avböjde all form av samarbete med sällskapet.

Robert Browning dricker te med 
The Browning Society, en sysselsättning han ogillade. 
Karikatyr: MAX BEERBOHM, 1904.

När Robert Browning avled 1889, vid 77 års ålder, hade han öppnat nya vägar för poesin genom en muntlighet som närmade sig prosan och genom sin brytning med den traditionella viktorianska poesin.

Bo Axelsson

© Copyright: Tidningen Boken 2000

• PRENUMERATIONSERBJUDANDE
• TILLBAKA TILL STARTSIDAN