Finansvalpar som mumsar

TIDNINGEN BOKEN 1-97

Kjell Westös stora generationsroman:

Finansvalpar som mumsar
chokladstrut med päronsylt

Journalisten Kjell Westö, 36, har skrivit en prisad generationsroman om finansvalparna i Helsingfors. Det är ingen överklassroman med enbart attribut som stormrika föräldrar och vräkiga swimmingpooler. Det handlar lika mycket om dem med fattiga farsor, som med vassa armbågar och hänsynslöshet kämpar mot toppen. Tapani Ritamäki, som inte ens vet hur överklassens chokladstrutar med päronsylt smakar, har träffat Kjell Westö.

HELSINGFORS

Kjell Westö har inte bara skrivit en stor roman, han har också ett stort tålamod, märker jag när jag kommer till avtalad plats, fast inte vid avtalad tid utan en timme senare.

Har man suttit och jobbat i fyra år med en bok spelar en timme kanske inte så stor roll, men att han inte ens är sur - märkligt.

"Drakarna över Helsingfors" heter långtidsprojektet. Omdöme? Ju mer sofistikerad min litteratursyn blivit desto större betydelse har sånt som lust att läsa slut boken fått. Drakarna klarar det testet galant, och det handlar ändå om en roman på 450 sidor. Beror det på att den beskriver saker man kan känna igen sig i? Men jag är ju inte Munksnäsbo, vet knappast var gränsen - den i romanen så viktiga - mellan Munksnäs och Munkshöjden går, har inte rört mig i de välbärgade affärs- och finansvalpskretsar som de flesta av bokens gestalter är en del av, vet inte ens hur chokladstrutar med päronsylt smakar.

OK, Finlands ekonomiska 80-talsboom och platta 90-talsfall - ett av ledmotiven i romanen - är ett drama som bara en som suttit i munkcell de senaste tio åren kan ha undgått. Vissa attribut, som Westö försett sina personer med - mer eller mindre stormrika föräldrar, stora lägenheter, swimmingpool - anses ju typiskt finlandssvenska och hur mycket man än protesterar är de i alla fall delar av en kollektiv finlandssvensk berättelse.

Dessutom tillhör ju Kjell Westö (f. 1960) nästan min generation, några av de skivor som nämns i texten har jag faktiskt hört talas om.

Främmande värld

Men poängen här är att litteratur inte bara kan handla om att få självbekräftelse. Tvärtom, det som gör Drakarna intressant för mig är att den beskriver en främmande värld. Gränsen mellan Munksnäs och Munkshöjden blir spännande för läsaren om den är det för författaren. Så har också bokens första del som beskriver pojken Rikus barndom och skolvärld en nerv som försvinner i mittpartiet.

Varför? Kanske för att det svarta dekadenta 80-tal som där beskrivs så tydligt etiketteras som idiotiskt och onödigt, men också för att den berättare som tar över, Rikus syster Marina, inte verkar ha intresserat författaren lika mycket. Genom att Marina så gott som helt glömmer bort sig själv och så ihärdigt fokuserar Riku blir hans karaktär av huvudperson mer betonad - nästan överdrivet - än om han själv fått föra ordet.

En mindre viktig invändning är att bokens inledande fyrtio sidor med familjens utvecklingshistoria kunde ha inarbetats i den övriga texten. Nu blir man förvirrad av myllret av personer och får fel bild av Westös berättarstil, den är inte snårig alls.

Synd om läsarna förtvivlade ger upp efter de 20 första sidorna. Kanske förlaget inte borde ha försökt slå rekord i tävlingen "har du nånsin läst en såhär bra bok som börjat så här dåligt?".

En tredje invändning är Westös förkärlek för att zooma in dramatiska vändpunkter i sina romangestalters liv. Till insiktens natur hör visserligen att den är plötslig, men eftersom boken ändå skildrar sorgen i den gradvisa, långsamma förändringen (barndomsvänner, familjemedlemmar som nån gång hade nåt gemensamt...), hade den varit sig själv mer trogen utan påpekanden som "den kvällen" och "det var då som...".

Smidig dialog

De här muttrandena hindrar ändå inte en från sträckläsning. Drakarna över Helsingfors är en genomtänkt roman med trovärdiga personer som också utrycker sig trovärdigt. Finns det nån i Finland som skriver smidigare dialog än Westö har åtminstone jag missat den författaren.

Generationsroman kommer den kanske att kallas när den i vår utkommer i Sverige, men i så fall gäller det genast att påpeka att Drakarna över Helsingfors inte är nittiotalets Jack - den handlar i hög grad om ungdomar, men till skillnad från Ulf Lundell skriver Kjell Westö inte tonårsböcker i Wahlströms gröna serie.

Oturligt nog utkom romanen i Finland hösten 1996, eftersom den inte platsade bland Finlandiapris-kandidaterna måste årets böcker hålla osedvanligt hög klass. Det ska bli spännande att läsa dem.

450 sidor på fyra solvarv alltså. Det betyder drygt hundra sidor per år, men så väldisciplinerat gick det inte till, säger Kjell. Efter novellsamlingen Fallet Bruus (1992) gick 365 dagar åt till kolumnskrivande i olika tidningar och sedan ytterligare 60-70 till att skriva en essä om finlandssvenskhet. Men så släppte krampen - trodde han.

- Det är samma mönster oberoende av om jag försöker skriva skönlitteratur eller journalistik. Dörrarna smäller, jag får ingenting gjort på ett halvår, sen kommer väldigt intensiva jobbperioder. Det är kanske inte direkt manodepressivt, men väldigt mycket berg- och dalbana.

- Sommaren och hösten 1994 skrev jag febrilt, ungefär 250 sidor, men insåg ganska snart att texten inte levde. En bekant med gott omdöme bekräftade misstankarna. Och så gick det som det alltid går i såna situationer - jag sjönk ner i en årslång depression. Småningom kom jag ur den och började skriva ner lösa scener utan att veta hurdan strukturen skulle bli. Jag brukar annars inte göra anteckningar men nu hade jag t.o.m. ett arkiv på datorn, både ett person- och ett infallsregister.

En mardröm

- Hösten 1995 var mardrömslikt usel, när familjen åkte upp till Österbotten för att fira min svärfars 60-årsdag blev jag kvar i stan och satt i två dygn och stirrade på TV. Det var nyår och dom sände hela natten. Förutom en massa dåliga filmer såg jag en dokumentär om John Lennon som innehöll en scen som sen visade sig bli just den nyckel jag hade letat efter.

Lennon stod och snackade med en drogad typ som övernattat i stort sett på trappan till hans hus medan han bandat Imagine. När jag såg den där typen såg jag en romanfigur som jag funderat länge på, men inte fått nåt grepp om. Då visste jag att jag skulle få boken skriven.

Faran med mycket TV-tittande är alltså att man börjar skriva en roman. Lennon-scenen i Drakarna är inte bara rolig läsning, i miniformat innehåller den nåt som kanske kunde kallas för bokens credo. Hippietypens lätt överspända världsbild rasar samman när det visar sig att Lennon är en människa - en som hämtar inspiration till sina fantastiska sångtexter ur toalettbesök.

Det är samma slags Lennon-metod Westö använder sig av när han beskriver den finländska kasinoekonomin. Finansvalparna som satte hela landet i gungning var helt vanliga killar. Möt dem som Rikus kompisar i 70-talets Munksnäs spanande in underbara brudar vid vatten. Är det här en nyckelroman?

- Det är synd om folk läser den så, men det kan jag ju inte göra något åt. Jag är inte den ende finlandssvenske författaren som har problem med sånt. När jag skrev min debutdiktsamling Tango Orange, som är fullastad med symboler, himlar och stjärnor och allt möjligt, kom det också då fram folk på fester och sa "fan, du har ju skrivit om mej!" Vi är fixerade vid att litteratur står i nåt slags ett-i-ett relation till verkligheten. Det är ett fiktivt Munksnäs med fiktiva personer jag skildrar. Jag har inte personligen känt nån av kändisaffärsmännen, även om jag har en del gamla kompisar som blev börsmäklare.

Kopplingen till min egen verklighet består närmast av att jag insåg att 80-talets finansvalpar faktiskt var jämnåriga med mig. Ergo, de måste ha lyssnat på samma skitmusik, sett samma skräpfilmer som jag. Deras mentala landskap måste ha liknat mitt eget.

- Det jag misslyckades med i min första version av romanen var just skildringen av 80-talet och den ekonomiska krisen. Tonläget blev ansträngt, jag stoppade in alldeles för många detaljer. Nu tycker visserligen en del att jag är för kortfattad och tar det som ett tecken på att jag inte kan finansvärlden lika bra som 70-talets ungdomsvärld.

- Det har dom väl rätt i, men det var också ett medvetet val för jag tror att alltför ingående skildringar av olika teknikaliteter, hur man gör klipp, hur man lurar, snabbt blir tröttsamt och gör att man tappar sina gestalter ur sikte.

Hänsynslös värld

- Inte vill jag påstå att jag är nån finansexpert, men en del böcker och artiklar i ämnet har jag ändå läst och följde ganska noga med rättegångarna mot bl.a. bröderna Uoti och J-P Mattila. När Sammy Ceder på ett ställe i romanen säger "Vittu jag är paha, fattar ni va?" (paha = ond) är det en autentisk replik ur ett rättegångsprotokoll. Sånt här sa dom faktiskt. Egentligen är det ju en tonårsreplik fälld av en street kid. Det jag ville visa var att primitivreaktionerna, som kommer så tydligt till uttryck i tonåren, inte är nåt man lämnar bakom sig oberoende av hur högt man klättrat.

- Kampen för överlevnad är hård i affärsvärlden. Jag har skildrat den som ganska hänsynslös och jag tror att det är realistiskt. Många av de unga 80-talslejonen var hänsynslösa och är det ännu idag. Samtidigt hoppas jag att mänskosynen i romanen ändå inte är svartvit, ibland kan en otrevlig men ärlig person vara godare än en till synes välvillig.

Drakarna flyger över Helsingfors. Trevligt nog för Finlands huvudstad är fruktansvärt underrepresenterad i litteraturen, både den finska och den finlandssvenska. Kanske för att urbaniseringen kom igång ganska sent och Helsingfors länge var en stad fylld av rotlösa människor som längtade tillbaka till landsbygden, tippar Westö.

- En del manliga finlandssvenska författare som Christer Kihlman och Henrik Tikkanen har ju skildrat Helsingfors, men jag ville skriva om den första generationen helsingforsare som är född här och älskar och hatar sin stad precis lika mycket som de som har bott här i fem generationer. Munksnäs och Munkshöjden är mitt Macondo (byn i Garcia Márquez´stora roman Hundra år av ensamhet) för att uttrycka det pretentiöst.

- I Österbotten uppfattas jag väl som en snorkig huvudstadsbo, trots att jag har mina rötter där.
FOTO: SÖDERSTRÖMS, MARICA ROSENGÅRD

Snorkig huvudstadsbo

- I Österbotten uppfattas jag antagligen som en typisk snorkig huvudstadsbo, fast jag har mina rötter där. I Helsingfors telefonkatalog finns det tre stycken Westö, i Kronoby och Jakopstad kan de räknas i tiotal.

Om geografin i romanen är relativt snäv är den desto bredare tidsmässigt. Idén att skriva om stadsinvandrarna, efterkrigsgenerationerna, skulle förverkligas redan i hans förra bok, men den blev istället en novellsamling, där en av berättelserna "Melba Mallinen och jag" visserligen är ett slags prototyp till romanen.

Tidsbredden är inte helt oproblematisk. Bokens inledande panorama försöker rymma alltför mycket alltför snabbt.

- Många har reagerat just så. Tanken var att slänga ut bitar, viktiga teman, antyda vissa hemligheter som sen avslöjas på slutet. Det är förstås en massa mänskor som presenteras - nån påpekade att jag borde ha infört ett namnregister för att underlätta läsningen - men jag litar på att allt nog faller på plats när man läser vidare.

- Jag hade egentligen mer problem med den del av boken som skildrar 80-talet. Det var ett så grällt decennium, först den svarta subkulturella perioden då man låtsades att det inte fanns nåt hopp och sen den otroliga högkon-junkturbubblan då allt plötsligt var möjligt. Jag började med Marina berättande i jag-form, men sen slog det mig att hon i så fall borde berätta mer om sig själv, det var då du:et, Riku, kom in i bilden. Det är kanske en efterhandskonstruktion, men i den miljö jag har vuxit upp, övre medelklass, var rollförväntningarna på pojkar och flickor väldigt olika. Pojkarna hade fler säkerhetsventiler, de fick släppa efter mer och det var lättare för dom att göra uppror. Flickornas roller var oerhört begränsade - det är därför Marina är så återhållsam, ger så lite av sig själv. Det finns också dom som säger att jag har dålig kontakt med min anima, min feminina sida.

Westö berättar att efterkrigsgenera-tionen, de som var unga på 50-talet och deltog i den stora återuppbyggnaden, alltid intresserat honom. Hade han inte blivit författare hade han velat bli sociolog. Fast innan han blev författare var han journalist, bl.a. på Hufvudstadsbla-det och Ny Tid. De avlagda grundkurserna i sociologi märks när han börjar analysera sina romangestalter, deras arketypiska resa uppåt i hierarkin och den obrutna linjen, välståndsackumuleringen sedan kriget ända fram till 90-talet - d.v.s. det att barnen alltid blev rikare än sina föräldrar.

Han har en intressant teori om kasinoekonomin som ett sista desperat försök att hålla den linjen vid liv. Det gick inte så bra och nu tillhör Westö den generation som får berätta för sina barn om en tid då alla hade rätt till likvärdig utbildning, som dessutom var gratis.

Eller så kan barnen, om de fortfarande lär sig läsa i skolan, slå upp det i hans roman, stoffet finns ju inarbetat där. Har kritiken upptäckt de här stora linjerna? Hurdan har den varit i Svenskfinland, finska Finland och i Sverige? (Westö tillhör ju den lilla minoritet av finlandssvenska författare som har tillgång till tre bokmarknader, han översätts både till finska och rikssvenska.)

Förlängd smekmånad

- Mina novellsamlingar fick i stort sett enbart positiv kritik på finskt håll. Dom var mycket länge mycket vänliga, det var nästan som en förlängd smekmånad. Kanske det hade att göra med att jag har skrivit noveller där finskt och svenskt möts. På väg in i medelåldern har jag visserligen blivit mer finlandssvensk, jag är gift på svenska, mina barn går i svensk skola... men jag har aldrig känt mig särskilt bunden till finlandssvenska beteendekoder och det har funnits implicit uttryckt i det finska mottagandet "dethär är inte så finlandssvenskt, det är finländskt". Därför var det lite överraskande att en del kritiker nu anser att min nya bok är väldigt finlandssvensk. I en recension i en finskspråkig tidning förekom t.o.m. en varning till läsarna.

"Drakarna över Helsingfors handlar bara om en liten del av vårt lands befolkning, den beskriver en värld, där farsan fixar jobb åt sin son och hans förra flickväns mammas syster sen ger honom sparken", stod det, om jag kommer rätt ihåg.

- När man talar om den här boken som väldigt finlandssvensk känns det lite ironiskt för det är egentligen en finsk miljö jag beskriver, fast med svenska person- och ortnamn. Jag tycker att också finskspråkiga kunde ha hittat mycket om det här landets närhistoria i den, och jag tycker definitivt inte om stämpeln över-klassbok. Kallar man den så har man missat poängen, flera av romangestalter-na kommer ju från lägre medelklass.

Men dom ska opp, kosta vad det kosta vill. Rått uttryckt kan man säga att de har haft för fattiga farsor för den miljö de strävar att bli en del av. De är alltså visserligen på väg mot överklassen, men bara på väg.

- Vad gäller Sverige har jag inga överdrivna förväntningar. Mina tidigare böcker har sålt uruselt och kritiken har varit mycket negativare än i Finland, typ: "Westö borde gå hem och växa till sig lite".

Icke existerande i Sverige

- Naturligtvis har jag stött på folk som gillat mina böcker till och med i Sverige. Bokmarknaden lever ju i allmänhet från september till jul, men det finns ännu kvar ett uns av det författandet egentligen handlar om, d.v.s. långsiktighet. Fyra år senare kan nån skriva från Örnsköldsvik att han suttit och läst Fallet Bruus och tyckt om den, men i princip är jag en icke-existerande författare i Sverige.

- Det handlar om slump men kanske också om kulturella skillnader. Jag hyser ett gammalt agg mot den intellektuella Stockholmsvärlden från 80-talet, när jag åkte dit som nybliven poet och hade rent absurda möten med rikssvenska poeter och intellektuella i min egen ålder. Då pågick Baudrillard-, Lacan-, Foucault-febern som värst och jag som är ganska jordnära och skriver ganska enkelt upplevdes väl ur svensk synvinkel som alltför vanlig. Jag har ingenting mot Lacan & Co, det var bara så mycket snobberi och namedropping.

- På författarturnéer brukar jag berätta en anekdot, en händelse som jag numera kan ta med humor. Det var Magnus William-Olsson som kom till Helsingfors för att intervjua unga poeter. Vi träffades och det fanns en svårighet i kommuni-kationen, han frågade om jag tagit intryck av Lacan, jag svarade nej. Baudrillard? Nej! Rilke? Nej! Marx då? Nej!

- Lite överdrev jag förstås, men inte mycket. Sen kom till min förvåning en artikel i Aftonbladet/Kultur, där han analyserade min debutsamling Tango Orange och kom fram till att den var en skickligt hopsatt parodi på diverse slagord från gångna tider. Och jag som hade skrivit den på fullt allvar!

- Många finlandssvenska författare är vända västerut, de söker andra kontaktytor än vår egen trånga. Själv har jag ett ganska ambivalent förhållande till Sverige och det är kanske därför jag mera vänt mig mot det finska Finland. Klart att det skulle vara roligt att få nåt gensvar från Sverige, speciellt när jag nu har en förläggare som jag tror på. Men det här är min sjätte bok och även om jag tycker att den är bättre skriven än mina tidigare, väntar jag inte att den ska ta det litterära Sverige med storm. Har det inte funkat hittills så...

Krossade illusioner

Funka kommer det i alla fall inte att göra om det rikssvenska förlaget (Rabén & Sjögren) får för sig att ändra på Drakarnas finlandssvenska idiom - låneorden från finskan. Enligt Westö har det inte hörts några signaler om att han borde försvenska sina repliker. "Dom har blivit liberalare", säger han förtröstansfullt. Dessutom finns ju nu ett prejudikat. Monika Fagerholms Underbara kvinnor vid vatten har visat att rikssvenskar inte alls är så korkade, de förstår finlandssvenska. Det finns annat finländskt i romanen än replikväxlingen. Melankolin är ganska påfallande - och den är väl skildrad - ett tecken på att Westö faktiskt har hämtat sitt stoff från en finsk miljö?

- Det har väl att göra med ens egna grundläggande upplevelser av hurdant livet är. Jag har en förkärlek för att skriva satir, speciellt som journalist, men om jag är på annat humör blir det ofta sorgmodigt. Ändå tycker jag är det här är en ljusare bok än mina tidigare. Jag kände en större värme för mina personer nu, och slutet är ju i sin öppenhet ganska försonligt. De flesta överlever trots allt, också mentalt.

- Så är det ju, alla mänskor har förlorade illusioner, livet blev inte sådant man tänkte, man misslyckas i så mycket, men man överlever ändå. Också jag hade stora drömmar i tonåren...