Shakespeare´s London
Shakespeare kom till London 1585 och fick anställning vid teatern. Vi vet en del om det London som mötte honom tack vare en schweizare, Thomas Platter, som gav en ögonvittnesskildring av staden efter ett besök.

Platter var imponerad av London Bridge, av båtarna och färjorna som var förtöjda vid St Katharine´s Dock.

Han gladde sig också åt laxen och stören, som simmade i Themsen och åt de imponerande byggnaderna på de trånga gatorna.

Platters entusiasm över Themsen är inte märklig med tanke på att floden var stadens huvudstråk. Den kantades av en rad skeppsvarv och på stränderna låg palats och pampiga hus.

Themsen var stadens hjärta och den ledde från Towern ända till Hampton Court.

Det var en brokig stad och det var en grym stad med brutala seder. På Fleet Street kunde nyfikna få titta på en död indian om de hade tillräckligt med pen-nies i fickan.

Inne i St Paul´s Cathedral huserade månglare bland gravar och monument. De prånglade ut sina varor och för en penny kunde man klättra till toppen av katedralen och njuta av stadens bästa utsikt.

Utanför katedralen fanns bokmarknaden där man kunde köpa "merry books" om Italien.

I Towern kunde man titta på vilda djur eller förrädare som väntade på sin avrättning. Mycket populärt.

Nationalsporten var varken rugby eller fotboll utan björnhetsning - en fruktansvärt grym sport. Men drottning Elizabeth i egen hög person såg björnhetsning som "en mycket trevlig och intressant avkoppling".

Björnhetsning var en nationalsport på Shakespeares tid. Man hetsade 
Mastiff-hundar mot en stackars bunden björn. 
Drottning Elizabeth njöt i fulla drag av skådespelet.

Björnen såg knappast spektaklet som avkopplande. Han bands vid en påle och sedan hetsade man mastiff-hundar mot honom.

Björnen hade givetvis ingen chans. Han slets i stycken av hundarna.

Någon enstaka gång slet sig björnen och då skrek åskådarna i upphetsning och fasa.

Björnhetsningen ägde rum på söndagar och helgdagar på Paris Gardens. Det var ett ganska dyrt nöje, varför det i första hand var de välsituerade som satt på läktaren.

När de inte var där tillbringade de fritiden i spelhålor, på varietéer, teatrar eller bordeller i Southwark.

De fattiga gick på tuppfäktning. Det var ett billigare nöje och många föredrog tuppfäktningen eftersom utgången inte var given.

Man satsade pengar på vinnaren och det var faktiskt genom tuppfäktningen som engelsmännen förvandlades till ett folk av gamblers, vilket de är än i dag, även om det numera mest handlar om fotboll och hundkapplöpning.

Riktiga arenor byggdes upp för tupp-fäktningen och de främsta låg på Lewin Street och St Giles-in-the Fields, just utanför stadsmurarna.

Men William Shakespeare lär ha besökt the Cock Pit på St Andrew´s Hill nära Puddle Dock. Där finns än i dag en pub med namnet the Cockpit.

1592 hade Shakespeare avancerat till pjäsförfattare och skådespelare i Lord Chamberlain´s Company. Några år senare var han delägare i den nya Globe Theatre och snart också i Blackfriars Theatre.

London hade på kort tid vuxit från en stad på 75.000 invånare till för tiden imponerande 250.000. Det var en stad som var fullproppad med bryggarkärror, vagnar och karosser.

På vagnarna fördes äpplen, kål, korn, timmer, salt, tegel, tyger och massor med andra varor från landet till storstaden. Det var full fart på gatorna och ögonvittnen berättar om att det alltid var ett fruktansvärt oväsen på grund av alla aktiviteter.

Samuel Pepys (1633-1703) var en
centralgestalt i 1600-talets London. Det var han som skrev den berömda dagboken, som skildrar the Plague, böldpesten, 1665, och den stora förödande Londonbranden 1666.

Elden brann i fem dagar och förstörde 13.000 hus. Den medeltida katedralen St Paul´s Cathedral hörde till det som låg i ruiner och det var nu den store arkitekten Christopher Wren, senare Sir Christopher (1632-1723), fick i uppdrag att bygga upp St Pauls.

Wren spelade en ledande och avgörande roll i restaurationen, återuppbyg-gandet av London, efter den stora branden. Otroligt nog ritade han och lät bygga 52 nya kyrkor, varav 31 har överlevt rivningar och bombattacker.

Samuel Pepys föddes i Salisbury Court nära Fleet Street som son till en enkel skräddare.

Han var en studiebegåvad pojke, som gick i St Paul´s School i London och Magdalene College i Cambridge.

När Samuel var 22 år gifte han sig med den 15-åriga Elizabeth St Michel, dotter till en fransk hugenottflykting. Det blev ett stormigt och barnlöst äktenskap.

Hon retade sig på makens ständiga flörtande och hans erotiska eskapader, som han redogör för tämligen oförblom-merat i sin dagbok. Dagboken ger också bilden av ett i många fall ganska sedeslöst London.

Han var irriterad över sin¨makas ovårdade yttre och slösande med pengar.

Samuel Pepys siktade på att bli advokat, men blev i stället tjänsteman i ma-rinförvaltningen, där han gjorde en lysande karriär. Hans framgångar berodde till stor del på att hans fars kusin, Sir Edward Montagu (senare first earl of Sandwich), tog honom under sina ving-ars skugga.

Samuel Pepys inledde sin berömda dagbok den 1 januari 1660. Han skildrade både vardagslivet och de stora dramerna och katastroferna. Pepys stenograferade och fyllde sex tjocka läderin-bundna volymer.

Pepys avslutade sin dagbok samma år som hustrun Elizabeth dog, 1669. Han inbillade sig att han var på väg att bli blind, men detta var helt ogrundat.

Dagboken är ett mycket livligt porträtt av London i mitten på 1600-talet. Pepys skriver om livet vid hovet, debatter i parlamentet, teaterbesök och konserter, utflykter på Themsen och om hur man hänger en stråtrövare på Shooters Hill.

Hängningarna hörde till tidens stora folkliga nöjen...

Dagbokens bredd och detaljrikedom är dess främsta styrka. Samuel Pepys berättar om kung Charles II, som var en ivrig tennisspelare och dessutom mycket kokett och mån om sin figur. Han vägde sig efter varje game för att se hur mycket han hade gått ned i vikt.

Vi får också veta att hertigen av York, senare kung James II, var en baddare på att fixa såser och att Lord Chancellor (lordkanslern) nästan alltid snarkade under the Privy Council (Konungens stora råd).

Samuel Pepys beskriver också en "synnerligen fin supé", så som den serverades av hans hustru Elizabeth:

Ostbrickan innehöll säkerligen Cheshire Cheese. Samuel Pepys var en av de absolut första som bälgade i sig ale och mumsade Cheshire-ost på en pub med namnet Ye Olde Cheshire Cheese.

Puben ligger kvar än i dag på 145 Fleet Street och jag besökte den anrika lokalen där Pepys och senare Dr. Samuel Johnson, Mark Twain och Charles Dickens huserade.

Stämningen är fascinerande i denna pub från 1600-talet, en av få i London, med smårum, träbänkar och öppna eldstäder. Och som ordförande (eg. Gamle Ole) i Svenska Ostakademien kan jag garantera att den gamla Cheshire-osten står sig gott.

Det har funnits ett värdshus här i århundraden, men den här byggnaden daterar sig huvudsakligen till 1667, året efter den stora branden, då "Den gamla Cheshire-osten" byggdes upp igen.

Samuel Pepys visade sitt mästerskap som dagboksskildrare vid den stora branden 1666, som han skildrade mycket livfullt från sitt tillhåll i tornet till kyrkan All Hallows by the Tower på Byward Street i City.

Tio år efter att Pepys avslutat sin dagbok, 1679, föll han i onåd. Han misstänktes för samröre med en komplott, the Popish Plot, som hade för avsikt att mörda kung Charles II och placera hans katolske broder, James, på tronen.

Samuel Pepys satt fängslad i Towern i sex veckor anklagad för förräderi, men friades snart från anklagelserna och försattes på fri fot. Han bosatte sig på Buckingham Street nära Charing Cross, där han byggde upp ett enormt privatbib-liotek med 3.000 volymer.

I sitt bibliotek omgav han sig med en cirkel av andra intellektuella, bl.a. John Evelyn (en annan dagboksskrivare), Isaac Newton och Sir Christopher Wren, den geniale kyrkoarkitekten.

1701 flyttade Samuel Pepys till landet, till Clapham, där han dog den 26 maj 1703.

Eftervärlden fick inte kännedom om dagboken förrän 1825, då den hittades på Magdalene College i Cambridge, stenograferad enligt ett gammalt system, vilket innebar att den måste dechiffreras.

John Smith dechiffrerade dagboken och Lord Braybrooke gav ut den.

Det har sagts om 1700-talets London
att det var en tid då samvetslösa personer gjorde sig en förmögenhet på privata dårhus, löständer kunde beställas per post, krita användes för att göra mjölken tjockare, bly för att svärta te och Dr Marten´s kemiska droppar, tidens Viagra, fungerade som afrodisiakum.

Det var alltså en del av verkligheten under den tid, 1709-1784, då den berömde Dr. Samuel Johnson levde.

Vad gäller Dr. Samuel Johnson se särskild artikel i detta nummer av Tidningen Boken.

Det finns förvånansvärt mycket kvar
av det London som Charles Dickens (1812-70) levde i. Jag besökte nyligen hans hem under åren 1837-39, som på ett pietetsfullt sätt förvandlats till ett högintressant museum.

Charles Dickens och hans familj bod-de på 48 Doughty Street i Bloomsbury i ett terasshus. I dag ser det ut som vilken gata som helst, men på Dickens tid var det en förnäm, privata gata med en port-vaktsstuga i var ända och en grind, som låstes på nätterna av en portvakt i guldgalonerad hatt och mullbärsfärgad rock med Doughty´s vapen på knapparna.

Charles Dickens hem på 
48 Doughty Street i Bloomsbury 
finns kvar och är i dag ett högintressant 
museum. På Dickens tid var detta 
en förnäm privat gata med portvakts-
stuga i var ända. 
FOTO: BO AXELSSON

Dickens bodde i en rad olika hus i London, men detta är det enda som står kvar. Här tillbringade han sina mest produktiva år och skrev Oliver Twist, Nicholas Nickleby och Pickwickklubben.

Charles Dickens flyttade hit med sin unga hustru, Catherine, en liten baby och sin svägerska, Mary Hogarth, som han uppenbarligen var djupt förälskad i.

När den unga Mary hastigt gick bort sörjde Dickens henne innerligt och drabbades av en djup depression.

Knappast någon har givit en så intensiv och detaljerad bild av London i sina böcker som Charles Dickens - men egentligen tyckte han inte om London.

Hans förhållande till staden präglades närmast av en slags hatkärlek, som grundades i unga år, då hans far hamnade på gäldstugan i Marshalsea och han själv, som 12-åring, tvingades till rena slavarbetet i en skokrämsfabrik vid Hungerford Stairs, nära Charing Cross.

Bilden av London i romanerna är starkt överdriven och karikerad, men rymmer också många sanningar.

Närmast sanningen om London kom dock Dickens i sina reportage i tidningar som Household Words och The Morning Chronicle.

Han var en lysande reporter, som inte drog sig för att slinka in i de värsta kvarteren och skildra nöden och misären runt de gin-shopar vid St Giles, Holborn och Covent Garden, som hade förvandlats till pesthärdar i staden.

Dickens skrev om alla, om luffare, kriminella, ficktjuvar, advokater, läkare, servitörer, hembrännare, stalldrängar, hälare, fiskmånglare, kyrkvaktare, horor, hallickar, sotare och hyresvärdar.

Han följde polisinspektörer på nattliga patrulleringar för att kunna ge en sann och avslöjande bild av nattlivet och myntade uttrycket "London är sjabbigt i dagsljus och ännu sjabbigare i gasljus".

Med särskild känsla skildrade Dickens de fattiga, hemlösa barnen i London. Barn som hade det väl så illa ställt som David Copperfield och Oliver Twist i böckerna och han själv som pojke.

Han skrev om eländiga barn i trasor, som gömde sig i gathörnen som råttor eller kurade tillsammans för att hålla värmen.

Nöden var enorm i 1800-talets London och den skrämde Dickens, samtidigt som den fascinerade honom och gav honom stoff till både tidningsartiklar och romaner.

Den som studerar Dickens´ romaner finner många av miljöerna i dagens London. Till de mest spännande och tidstypiska hör värdshuset Ye Olde Cheshire Cheese på Fleet Street (se ovan samt artikeln om Dr. Samuel Johnson i detta nummer av tidningen), där Charles Dickens ofta satt över en bägare öl och knaprade Cheshire-ost.

"Den gamla Cheshire-osten" beskrivs för resten i A Tale of Two Cities, även om den inte är namngiven i boken.

Sherlock Holmes´ (född 1887) Lon-
don var London under 1880-talet. Hans tid har blivit ett begrepp, trots att den store detektiven är en rent fiktiv figur. Och det är väl det bästa betyg man kan ge hans skapare, den usle poeten, skicklige läkaren och historikern och den geniale kriminalförfattaren Conan Doyle (1859-1930; se även särskild artikel i detta nummer av tidningen).

Och betyget blir ännu högre om man betänker att många människor faktiskt tror att Holmes levt.

Conan Doyle själv var en synnerligen mångsidig man, som trodde på älvor och andar samt ägnade sig åt spiritism.

Doyle var också mycket idrottsintresserad och nådde ryktbarhet som en av de män som under London-OS 1908 knuffade den halvt medvetslöse italienske maratonlöparen Dorando Pietri över mållinjen efter att denne hade stupat flera gånger under de sista meterna.

Det har sagts att denna dumdristiga men välmenta hjälp kostade den stackars italienaren guldmedaljen, men det är inte sant.

Utan hjälp hade Pietri inte tagit guld och troligen inte ens tagit sig i mål.

Hur Sherlock Holmes och Dr Watson bodde kan man se i det otroligt fina museet, som har skylten 221b Baker Street (Holmes´ adress i böckerna), men egentligen ligger på 237 och 239 på sagda gata. 

Museet präglas av en underbart genuin atmosfär. Framför den öppna spisen ligger en kubb och en deerstalker (jägarhatt) på bordet tillsammans med Holmes långa pipa i körsbärsträ, som han brukade röka före frukost när han petat in rester från föregående dags pipstopp.

I ett hörn står detektivens Stradivarius-fiol och man anar att här någonstans i den mörka, trolska stämningen finns Holmes förråd av kokain, som han regelbundet brukade.

Kokain var för resten ingalunda svårt att få tag på under den victorianska tiden.

Sherlock Holmes steg in i världslitteraturen 1887 i berättelsen A Study in Scarlet (En studie i rött).

Det London som mötte detektiven var en stad med gasljus, ståtliga droskor med vimsiga kuskar, rackarungar, ånglok, män med ulstrar och deerstalkers, rutiga byxor och kubb.

Det var samma gåtfulla, farliga, dimmiga London som en annan litterär gestalt, Dr Jekyll, och en verklig, Jack the Ripper, smög omkring i.

Ett stenkast från Holmes´ bostad låg redan på den tiden tunnelbanestationen Baker Street, men Holmes använde aldrig the Underground.

Han företog sina resor med droska eller tåg.

Som tiden bjöd klädde sig Sherlock Holmes i full aftondress när så krävdes. När han uppträdde i mer avspända sammanhang bar han rökrock eller sin berömda purpurröda morgonrock.

Vid dålig väderlek klädde sig detektiven i en lång grå reserock och en tättsittande tygmössa.

Conan Doyle ger en livfull bild av dåtidens London och vi får följa Sherlock Holmes till vitt skilda delar av staden, från de välbärgades fashionabla kvarter i West End till opiumhålorna i Limehouse.

Conan Doyle var en driven tidsskildrare och via Sherlock Holmes har han starkt bidragit till den bild av dåtidens London, som dröjt sig kvar på våra näthinnor.

Bo Axelsson

LITTERATUR:
Nick Yapp, Rupert Tenison: London, the Secrets & the Splendour (1999, Könemann)

© Copyright: Tidningen Boken 2001

• PRENUMERATIONSERBJUDANDE
• TILLBAKA TILL STARTSIDAN