LONDON
P
å nr 17 Gough Square bodde dr Samuel Johnson åren 1748-1759.
17 Gough Square i the City i London.
Här bodde Samuel Johnson
och
här skrev han den första engelska
ordboken med hjälp av sex skrivare.
FOTO: BO AXELSSON
Huset, som byggdes före år 1700, finns kvar och innehåller ett högintressant museum, där man kan få se möbler och föremål som tillhört Dr Johnson. Till dyrgriparna hör en förstaupplaga av det berömda lexikonet och porträtt av den firade Drury Lane-sångerskan Kitty Fisher, som var älskarinna åt så många, men inte till Johnson.
Dessutom visas en teservis som tillhört hans väninna, Mrs Thrale, och tavlor av Johnson själv och hans samtida.
Det var här, på vinden, som Dr Johnson sammanställde den första engelska ordboken med hjälp av sex skrivare, som stod upp hela dagen vid höga pulpeter.
I närheten, på 145 Fleet Street, ligger värdshuset, i dag kanske snarare puben, Ye Olde Cheshire Cheese (Den gamla Cheshireosten), där Dr Johnson och hans vänner huserade på 1700-talet. Det är värt ett besök med sina pietetsfullt bevarade 1700-talsrum med öppna eldstäder, bord och långa bänkar.
Dr Samuel Johnson och hans
vänner huserade på
Ye Olde
Cheshire Cheese
(Den Gamla Cheshireosten).
Det har bevarat sin
1700-talskaraktär.
FOTO: BO AXELSSON
Det har funnits ett värdshus här i århundraden, men dagens daterar sig från 1667, året efter den stora branden i London, då det återuppbyggdes.
Här satt Samuel Pepys och kolkade öl på 1600-talet, men det var genom Johnson som "Cheshireosten" blev riktigt berömd och även ett Mecka för 1800-talsförfattare som Mark Twain och Charles Dickens.
Så här såg den store Samuel Johnson ut.
Bysten utfördes 1777
av konstnären
Joseph Nollekens. Johnson protesterade
mot att konstnären
"tagit av honom" peruken.
Det var inte gentlemannamässigt.
Vi vet en hel del om Samuel Johnson, denne centralgestalt i kulturlivet på 1700-talet och det är mycket vare en yngre man, som blev hans beundrare, vän, reskamrat och biograf, James Boswell. Denne skildrade sin mästares liv i The Life of Samuel Johnson (1719).
Uppblåst dumhet
Dr Samuel Johnson var i verklig bemärkelse en vis man. Han hade stor tilltro till det mänskliga förnuftet, samtidigt som han, när det passade honom, kunde visa stor tolerans för medmänniskornas dumhet.
När det inte passade honom, när han konfronterades med uppblåst dumhet och högfärd, kunde han såga av sina medmänniskor längs med fotknölarna med en dräpande replik.
Så var fallet då Dr Johnson var bjuden till en viss Amiral Walsingham, som höll middag på Windsor och var känd för sin förmåga att bjuda ihop de mest omaka människor och få dem att trivas tillsammans.
Och Dr Johnson trivdes förträffligt med den goda maten och de goda vinerna och var totalt döv för impertinenta repliker. Men en ung stilig officer hade bestämt sig för att attackera "den gamla björnen", som alla hyste så stor fruktan för.
"Så, Dr. Johnson, se inte så dyster ut, utan var lite glad och livad som andra. Vad skulle ni ge, gamle gentleman, för att vara så ung och munter som jag?
"Åh, Sir, svarade Dr. Johnson, jag skulle vara fullt nöjd med att vara lika dum."
Dr Samuel Johnson - denne symbol för engelsk bildning - kom från en mycket enkel miljö och lyckades aldrig ta en akademisk examen. Han var en fenomenal autodidakt.
Samuel Johnson föddes 1709 i en liten idyllisk stad vid namn Lichfield, strax norr om Birmingham i mellersta England. Det var en miljö som präglades av konservativ borgerlighet med starka religiösa drag.
Både fadern, som var bokhandlare med litterära intressen, och modern var lite till åren när Samuel föddes - han var över 50 år, hon var fyllda 40.
Samuel var en bokmal, som helst satt och hängde över böckerna i faderns affär. Redan som pojke hade han dålig hörsel och var mycket närsynt.
I tidiga år hade han klen hälsa och han var stor, tung och klumpig. Han blev betydligt starkade med åren och utvecklades till en stor kraftig karl, som en gång golvade en bokhandlare, som ljög honom rakt upp i ansiktet.
Samuel Johnson gjorde sig känd i stadens läroverk för sitt makalösa minne och sina imponerande kunskaper i särskilt latin.
Senare i livet förklarade han att han kunde lika mycket latin som 16-åring, som han kunde vid 60 års ålder. Han trängde också in i den romerska och grekiska litteraturen, som kom att bli hörnpelare i hans bildning.
Rädd för helvetet
Efter att modern fått ett arv kunde sonen till slut placeras vid Pembroke College på Oxford University. Samuel Johnson gjorde sig känd för sina dräpande och muntra repliker, men bakom fasaden var han en olycklig ung man.
"Det var bitterhet de tog för munterhet", sa han om sina kamrater.
Tillvaron var inte okomplicerad och Samuel Johnson greps av ångest för den eviga fördömelsen. Så sent som något halvår före sin död förklarade han för en gammal Oxfordkamrat att han var rädd för att inte klara sig undan helvetet och de eviga straffen.
Samuel Johnson drabbades också av ryckningar i ansiktet under den korta tid han tillbringade i Oxford. Efter ca ett år tvingades han därifrån på grund av penningbrist, vilket var ett hårt slag för honom.
Det skulle ta 25 år innan han återvände till Oxford...
Samuel Johnson hade nu ingen examen - och skulle aldrig få någon - och därigenom svårt att få en anställning som passade honom. Han sökte en rad jobb vid latinskolor, men det var lönlöst utan examen.
Efter faderns död 1731 hamnade Johnson via en skolkamrat i Birmingham och blev där bekant med manufakturhandlaren Henry Porter, som snart avled.
Samuel Johnson gifte sig då med änkan, Elisabeth, som kallades Tetty, och var 46 år gammal. Själv var Samuel Johnson bara 25.
Dr Johnson var hela livet mycket förtjust i kvinnor och mycket fäst vid sin hustru. Äktenskapet blev lyckligt, trots att Tetty hade för vana att titta lite väl djupt i buteljen.
När hans älskade Tetty avled 1752 sörjde Samuel Johnson djupt. Själv hade han då ytterligare 32 år kvar att leva.
Han kunde inte leva utan kvinnor. Ofta sågs han sedan vanka runt på gatorna utanför sitt hem i jakt på prostituerade.
Spektakulär kupp
Med hustruns pengar startade Johnson 1736 en egen skola i Edid utanför Lichfield. Bland eleverna fanns en ung man som skulle bli världsberömd som en av den tidiga engelska teaterns ledande skådespelare, David Garrick.
Skolan blev en kortvarig historia och både Garrick och Johnson drog snart till London. Tack vare Garrick fick Johnson en blankverstragedi, Irene, uppförd på teatern. Framgången var högst måttlig och Johnson insåg att detta inte var hans räjong.
Samuel Johnson började nu skriva, ofta verssatirer, i The Gentleman´s Magazine, ett nyhetsblad som redigerades av boktryckaren Edward Cave och senare i sin egen tidskrift The Rambler (1750-52)
Cave och Johnson låg också bakom en av de mest spektakulära kupper, som gjordes under 1740-talet i London. Bakgrunden var att parlamentsreferenterna, som rapporterade om debatterna i nyhetsbladen, inte fick vara närvarande i Parlamentet.
Den aktade historikern William Guthrie hade länge refererat talen i just The Gentleman´s Magazine och man tog för givet - troligen med rätta - att det var frågan om tämligen ordagrant återgivna parlamentstal.
I det tysta efterträdde Johnson Guthrie som parlamentsreferent och ingen reflekterade över att parlamentsledamöterna helt plötsligt förvandlades till retorikens mästare.
Den språklige dilettant, som fick se sina trögflytande meningar upplyfta till aktstycken som skulle gjort Demosthenes grön av avund hade ju heller ingen anledning att protestera.
Det tog flera år innan sanningen kom fram och det var på en ceremoniös middag där Dr Samuel Johnson själv deltog. Man kom att tala om en viktig debatt under slutet av Sir Robert Walpoles ministär.
Dr. Francis, översättare av Horatius, anmärkte att "Mr Pitts tal var det bästa han någonsin läst."
Dr. Francis tillade:
"Jag har ägnat åtta år av mitt liv åt att studera Demosthenes och gjort en översättning av den berömde vältalaren med alla dekorationer i stil och språk som han var kapabel till; men jag har aldrig träffat på något som kan mäta sig med Mr Pitts tal."
Applåderna dånade
Sällskapet började citera ur det berömda talet och applåderna dånade. Under hela diskussionen satt Samuel Johnson tyst, men när den började ebba ut sa han lugnt:
"Det talet skrev jag i ett vindsrum på Exeter Street."
Det blev dödstyst. Alla stirrade på varandra.
Såsmåningom hämtade Dr. Francis andan och undrade hur Johnson kunde ha skrivit talet.
"Sir, sa Johnson, jag skrev det som sagt på Exeter Street. Jag har bara varit i House of Commons en enda gång. Cave hade kontakt med dörrvakterna och på så vis fick vi reda på debattämnena, namnen på talarna, den åsikt de förfäktade, den ordning i vilken de reste sig och korta noter om de argument som fälldes.
Jag fick hela materialet och jag komponerade talen i den form de nu har i de officiella parlamentsreferaten.
Dr. Francis kunde och ville inte dölja sin beundran:
"I så fall, Sir, har ni överträffat själve Demosthenes..."
En person i sälllskapet utryckte sin beundran över Dr. Johnsons opartiskhet i referaten. Han menade att Johnson hade fördelat förnuftet och vältaligheten helt rättvist mellan partierna.
"Det är inte helt sant", sa Johnson. "Jag fördelade tämligen väl, men såg alltid till att "hundarna från Whig-partiet" inte skulle få de bästa bitarna..."
Den konservative Samuel Johnson hade förstås sitt hjärta hos Tory-partiet.
1746 skrev Samuel Johnson kontrakt med ett förlag om en engelsk ordbok, som planerades att vara klar på tre år. Någon påpekade att de 40 ledamöterna i Franska Akademien behövt 40 år för att skriva den franska ordboken och fick svaret av Johnson:
"Låt mig se: 40 gånger 40 är 1.600. Och 3 förhåller sig till 1.600 som en engelsman till en fransman."
Det tog ändå nio år innan Samuel Johnson - han var ju faktiskt ensam - 1755 kunde presentera sin ordbok, A Dictionary of the English Language, som är ett verkligt kulturdokument och som röjer en författare med humor och en språklig ekvilibristik utan motstycke.
Lite småelak
Men visst är han ofta subjektiv och även stundtals lite småelak, som i förklaringen av ordet Oats (havre):
"Ett slags säd som man utfordrar hästar med i England, men som i Skottland håller liv i befolkningen."
Samuel Johnson var inte särskilt förtjust i skottar...
Naturligtvis var inte Johnson felfri och visst kunde man finna fel i lexikonet. En dam som funnit ett fel ställde Johnson mot väggen och frågade hur han kunde skriva så.
Johnson svarade snabbt:
"Ignorance, Madam, pure ignorance." (Okunnighet, min fru, ren okunnighet).
Aversionen mot skottar mildrades då Johnson träffade den unge James Boswell, som var skotte och blev Johnsons vän, följeslagare och biograf. Boswell tog med Johnson på resor till Skottland och Hebriderna och skildrade resorna i bokform.
Johnsons egen reseskildring, Journey to the Western Islands of Scotland, anses dock överlägsen Boswells.
Ynglingen som tvingades bort från Oxford University fick sin revansch, även om den kom rätt sent i livet. Samuel Johnson blev med tiden både berömd och rik.
Oxford University hedrade Samuel Johnson med magistergraden 1755, Trinity College i Dublin utnämnde honom till hedersdoktor i juridik 1765 och samma utmärkelse fick han i Oxford 1775.
Till Samuel Johnsons främsta verk hör också The Lives of the Poets (1779-81), som faktiskt är summan av den bildade mannens läsning under ett helt liv. Hans favoriter är Dryden och Pope, med fördel Dryden på grund av "större poetisk kraft".
Johnson håller också Milton som en stor poet och en sann kristen, vilket var viktigt för den djupt religiöse Johnson, som gärna bedömde både verk och liv hos poeterna.
Ett minus i kanten för Milton är att han valde att stå utanför kyrkan som en kritisk och argsint republikan. Det tyckte inte Johnson om...
Som änkling anställde Samuel Johnson 1752 en mycket blid och intelligent dam som sin hushållerska, Anna Williams. När han kom hem från sina nattliga promenader då han varit på klubben eller på jakt efter prostituerade, drack han alltid, oavsett tidpunkten, te med miss Williams.
Samma år anställde han också negern Francis Barber i hushållet. Denne blev senare hans huvudarvinge.
Osminkad bild
Med The Life of Samuel Johnson skapade James Boswell (1740-95) ett mästerverk och den mest lästa boken i den anglosachiska världen efter Bibeln.
Boswell ger en osminkad bild av sin vän, som ger intryck äkthet och djup beundran. Här skildras en man som är stor, klumpig, lomhörd, närsynt, full med skrofler och ett ansikte som rycker i spasmer.
Johnson kunde också vara ganska brysk, men när han så ville trollband han alla, både män och kvinnor, så fort han öppnade munnen.
Boswell ger oss också bilden av en man som imponerar genom sin rena vandel och sin nästan obegränsade hjälpsamhet.
Bo Axelsson
FOTNOT:
LITTERATUR:
Ed Glinert: A Literary Guide to London (Penguin
Books, 2000)
James Sutherland: Literary Anecdotes
(Oxford University Press, 1975)
Liza Picard: Dr Johnson´s London
(2000, Weidenfeld & Nicolson)
© Copyright: Tidningen Boken 2001