Tidningen Boken

Om någon händelsevis skulle få för sig att fråga mig vilka som kan tänkas vara de viktigaste litterära gestalterna inom kriminalgenren - de så att säga odödligaste mästarhjärnorna - skulle jag efter moget övervägande fastna för tre. Visst finns det fler som är minnesvärda, originella, epokgörande, sympatiska, spektakulära. Jag kommer likväl inte på fler än tre som är allt detta samtidigt och dessutom genreutveck-lande samt förekommande i skönlitterära berättelser av god, för att inte säga högtstående halt.

De är dessutom så starka och tydliga personligheter att läsaren frestas att uppleva dem som gestalter av kött och blod, vilket säger väldigt mycket om respektive upphovsmans litterära begåvning. Det ska mycket till för att kunna skapa en fiktiv figur som förefaller komplett autentisk. Det krävs förvisso fulländad genialitet att hitta på en gestalt som är så verklighetsnära att läsaren får en smärre chock av informationen att det trots allt är påhitt och saga.

En sådan är gestalt är Jules Maigret, skapad av Georges Simenon. En annan är Philip Marlowe, vars upphovsman var Raymond Chandler. Den tredje är Sherlock Holmes, född och avlivad och återuppstånden samt odödliggjord av sir Arthur Conan Doyle.

Arthur Conan Doyle var en ung
okänd doktor i Southsea när han skrev
A Study in Scarlet.

Sherlock Holmes föddes 1887 och lever ännu. Arthur Conan Doyle föddes 1859 och dog verkligen 1930. Det har till och med skrivits berättelser om Holmes efter författarens död. Även om Conan Doyle på sin ålderdom trodde på allt mellan spiritism och älvor är det inte han som presterat historierna genom något slags gengångarskrivande.

För detta har allt mellan lysande litteratörer och pinsamma pekoralister svarat. Till de bättre efterdoylianska historierna hör faktiskt dock de som en äkta Doyle verkligen skrev, nämligen sonen Adrian Conan Doyle, ett halvdussin ensam och dessutom precis lika många tillsammans med John Dickson Carr.

Egentligen är hela historien om Sherlock Holmes födelse, uppgång och triumf en saga i sig.

Det var en gång en ung läkare som bodde i en förort till Portsmouth som hette Southsea. Den unge läkaren var ledsen, för det kom inte så många patienter och konsulterade honom.

Denne doktor hade en dröm. Han ville bli författare. Det fanns historier inom honom som ville ut i form av berättelser. Han gjorde några litterära försök och en del antogs för publicering, till exempel en novell som avhandlade mysteriet med det berömda skeppet Marie Celeste.

Tidigt på året 1886 satt den unge läkaren och antecknade. En idé om en historia om ondska och död, om grymhet och illdåd, höll på att växa i hans huvud. Han klottrade ett titelförslag på papperet: En trasslig härva (A Tangled Skein). Det strök han senare över och ersatte med: En studie i rött (A Study in Scarlet)

Han laborerade med namnmöjligheter för huvudfigurerna. Han tänkte sig en Ormond Sacker, hemvänd från Afghanistan, bosatt vid 221 B Övre Baker Street, där delande lägenhet med Sherrinford Holmes, "en reserverad man med sömniga ögon, filosofisk, samlare av rara violiner".

Det skulle till slut bli doktor John H. Watson och Sherlock Holmes. En lite udda och enstaka uppgift vill göra gällande att det fanns en modell för Watson i form av en major med efternamnet Wood, som i varje på 1920-talet fungerade som sekreterare åt Conan Doyle. Kände verkligen författaren honom redan 1886 och hade han som inte särdeles rik ung läkare råd med en sekreterare? Nej, då är uppgiften om en annan ung läkare i Southsea vid namn James Watson såsom förebild trovärdigare.

Beträffande Sherlock Holmes råder det ingen tvekan om att privatdetektiven är modellerad efter doktor Joseph Bell, kirurg på ett lasarett i Edinburgh och professor vid den medicinska fakulteten på universitetet i staden. Conan Doyle hade varit elev under Bell, som fattade tycke för den unge studenten och till och med utnämnde honom till sitt biträde vid den polikliniska avdelningen.

Joseph Bell var lång och mager, mörk, ägde genomträngande grå ögon och en profilerad näsa samt innehade en sällspord deduktiv förmåga. Han var en slut-satsernas man och kunde resonera sig fram till en lösning på problem längs tillsynes hopplösa återvändsgränder.

Den första berättelsen om Sherlock Holmes och hans kompanjon - eller vad man ska kalla honom - doktor Watson skrevs på ungefär en månads tid, från mars till april 1886.

Conan Doyle uppfann icke, vilket en del fortfarande inbillar sig eller mot bättre vetande påstår, den detektiva berättelsen eller deckaren eller kriminalhistorien eller vad man nu väljer för etikett på genren, som väl närmast vid denna tid betraktades som ett slags sensationslitteratur. Han förde den dock ett långt stycke framåt längs litteraturens kvalitetsväg.

Genren har sina rötter långt bak i tiden i den folkliga berättelsen om ond bråd död och mystiska händelser. De närmaste föregångarna i Conan Doyles eget tidevarv var Charles Dickens och Wilkie Collins. Direkta inspirationskällor var Edgar Allan Poe, den franske och omåttligt populäre författaren Emile Gaboriau samt inte minst Eugène Francois Vidocq.

Den senare var en starkt belastad brottsling, som slutade sina dagar som chef för franska polisen. Han företog vandringen från galären, där han slitit som roddarslav, till polischefsrummet. I tre delar utgavs under 1840-talet vad som uppgavs vara Vidocqs memoarer, som blev en litterär sensation. De översattes tämligen omgående till många språk, däribland svenska.

Holmes förmåga att dra slutsatser och tillsynes läsa andras tankar inspirerades Conan Doyle till av Poe. Den tekniska brottsplatsundersökningen hade han fått inspiration till av Gabouriau, som till exempel var den förste som i litteraturen beskrev detta med att göra gips-avgjutningar av fotavtryck. Av Vidocq lånade Conan Doyle Sherlock Holmes makalösa förmåga att maskera sig till oigenkännlighet. Vidocq lär ha varit en maskeringskonstens mästare, liksom Holmes.

Conan Doyles målsättning var att skapa en gestalt, en hjälte, en privatdetektiv, som gjorde efterspanandet av brottslingar till en så exakt vetenskap som möjligt. Det gjorde han förvisso i en tid då det ännu inte existerade någon systematisk vetenskaplig kriminologi. Det låg en smula i luften, dock, och det hade börjat utvecklas; och det skulle komma. Den första stora handboken i kriminologi - Handbuch für Untersuchungs-richter av Hans Gross - kom 1891. Då fanns det redan två romanlånga berättelser om Sherlock Holmes.

I dessa studerade detektiven de minsta detaljer, fotspår, lera, damm, använde sig av kemi och anatomi och geologi medan han rekonstruerade mordplatsen lika närgånget som om han befunnit sig där då dådet utfördes.

Conan Doyles berömmelse kom inte omgående. Till en början var det problem med att hitta en förläggare. Till slut antogs En studie i rött mer eller mindre i nåder för publicering i en trycksak inför julen 1887, Beeton’s Christmas Annual, en så kallad litterär kalender. Där trängdes den första historien om Holmes med andra skrönor. För detta mottog författaren ett engångsarvode på tjugofem pund.

"Julens litterära kalender" kom ut och det fanns, som vanligt, inte den recensent som skrev en antydan till en bisats om innehållet i en så simpel publikation. Icke desto mindre sålde upplagan slut och förläggaren önskade utge en särupplaga av En studie i rött.

Conan Doyle fick inte en penny och lär inte heller ha fått något framöver för framtida omtryck. Rätten var en gång för alla såld. Hans far Charles Doyle gjorde sex teckningar i svartvitt som illustrerade nyupplagan, som blev en försäljningsframgång.

1890 kom den andra historien om Holmes, romanen De fyras tecken. Sedan skrev Conan Doyle noveller om sin hjälte. Han hade utsprungligen tänkt sig sex, men framgången med historierna, författarens berömmelse och läsarnas hunger efter alltfler berättelser drev på honom. Han förtjänade rundliga ar-voden och hade egentligen ingen anledning att tacka nej. Det hade varit dumdristigt. Till slut fick han dock nog och insåg att han måste göra sig av med Holmes som hade blivit en litterära börda och ett hinder för det författarskap han så mycket hellre ville ägna sig åt; den historiska romanen.

Han lät Holmes i novellen Det sista problemet ihopslingrad med ärke-fienden professor Moriarty störta till döds i vattenfallet Reichenbach.

Det sägs att antalet protestbrev från upprörda och förtvivlade läsare var extremt stort och att folk gick så långt att de tog på sig sorgband för att visa sin sorg och saknad. Åtta år senare återvände Holmes i historien Det tomma huset.

Conan Doyle erbjöds femtusen amerikanska dollar för en novell samt dessutom hundra engelska pund per tusen ord. Detta var 1903. Då hade han i och för sig året före utkommit med en av de allra främsta detektivromanerna från alla tider, Baskervilles hund, men varit mycket noga med att poängtera att handlingen i boken utspelades före den stund som detektiven störtade till döds.

Det gjorde han inte därför att läsarna bönade och bad. Det gjorde han av den anledningen att

Det slår en då man studerar prosaberättelserna om Sherlock Holmes och doktor Watson hur lite av miljöskildring som finns med. Det är lätt att inbilla sig att man fått en bild av London vid 1800-talets slut och från det tidiga 1900-talet genom historierna. Så är det inte. Det är filmerna som gett oss vyerna av staden, allt mellan idylliska områden till kusliga kvarter.

London var sannerligen ingen idyll vid den tiden. Den var så nära ett monster till storstad man kunde komma då. Överbefolkningen var påtaglig, inte minst i de östra fattigområdena, Whitechapel. Människor bodde för tätt och skavde mot varandra, vilket ledde till konfrontationer sedan tålamodet trutit och ilskan exploderat.

Ett av världshistoriens mest förbryllande fall inträffade i verkligheten medan Sherlock Holmes var verksam i fantasin. Jack Uppskäraren satte skräck i London. Conan Doyle släppte aldrig in den verkligheten i sin diktade värld.

Den doylianska klanens ursprung kan man spåra tillbaka till Frankrike, där familjenamnet skrevs antingen d’0el eller d’0il. Under 1300-talet flyttade en gren av familjen till Irland. De protestantiska engelska herrarna över Irland berövade under 1600-talet familjen Doyle dess landområden på grund av att familjen var katolsk. Den engelska imperialismen och trosförföljelsen drabbade alltså släkten vars medlemmar får gestalt från och med Arthurs farfar John Doyle 1797.

Först studerade han konst i Dublin för att vid tjugo års ålder pröva sin lycka i London där han blev en av sin samtids mest hyllade politiska karikatyrtecknare. Av hans fyra söner, som samtliga hade ärvt konstnärliga talanger, blev tre kända.

James var målare och en boklärd person som presterade en illustrerad historia över England. Henry inledde en karriär som konstnär för att slutligen bli föreståndare för det irländska nationalgalleriet. Richard skulle utvecklas som den kända tidningen Punch´s mest berömde konstnär. Alla tre var hängivna katoliker.

Charles, Arthurs far, var yngst. Han förmådde aldrig göra kommersiellt bruk av sin artistiska ådra. Han fick anställning vid Byggnadsstyrelsen i Edinburgh, men lyckades aldrig avancera. Hans lön blev aldrig över sig och han måste syssla med bokillustrationer för att dryga ut inkomsterna. Han tycks ha varit något av en disträ bohem, som alltid var snäll mot sina barn utan...att egentligen ta någon ordentlig notis om dem.

Han led av epilepsi och var alkoholist. Han tvingades lämna sin anställning vid omkring femtio års ålder och tillbringade resten av sin levnad på alkoholisthem och mentalsjukhus. Av hans illustrerade dagbok framgår det vilken lysande talang han ägde och att han var starkt intresserad av älvor.

Arthurs mor Mary var irländska och katolik och kunde spåra släktbanden tillbaka till Frankrike och till och med till en anknytning till släkten eller dynastin Plantagenet med medlemmar på engelska tronen. Hon var välutbildad och en makalös historieberättare. Det var hon som väckte Arthurs intresse för litteraturen till liv.

När man läser Arthurs berättelser om Sherlock Holmes är det frapperande hur moderna de känns ifråga om intresset för gestalternas psykologi. Han nöjde sig inte med att konstruera finurliga gåtor och kokettera med att Holmes var en baddare på att skåda sanningen bortanför det tillsynes osannlika. Han borrade sig omsorgsfullt ner på djupet och sökte efter själens drivkrafter och han framstår som en god människokännare och sann människovän.

Arthur Conan Doyle förefaller ha varit en liberal person, men när det gällde det politiska var han en storvulen representant för det brittiska imperiet. Han var en stadig symbol för allt det traditionellt engelska. Hans skottska födelseland betraktade han som en naturlig del av England och Irland, landet för hans släkts hemvist efter flytten från Frankrike, var en lika självklar del av den engelska storhetsdrömmen som då ännu var en realitet.

De som vurmade för ett fritt Irland var landsförrädare och de skottska rebellerna var närmast dummerjönsar. "Irland är en väldig bulnad som kommer att fortsätta mogna tills den brister", skrev han en gång i sin dagbok.

Sin barndomstro övergav han och bekände sig till materialismen. Visst måste man förutsätta en skapare om man betraktade universum som ett väldigt urverksfenomen som svävade i ett tomrum. Men idén var en lek, skrev han i sin dagbok, såvida man inte förutsatte ett ändamål, en definition av gott och ont, ett mönster i en väv. Själv påstod han sig inte kunna finna något bevis för att en människosjäl existerade.

Den genomkloke författaren blev en sorglig gubbstrutt och den kristallklara hjärnan fördunklades. Icke desto mindre kulminerade spiritismen världen över under Conan Doyles korståg och han bidrog i högsta grad därtill. Vad Sherlock Holmes skapare förkunnade måste ju äga sin sanning, resonerade människorna.

Själv förbannade han inte så lite denne Holmes, som ställde sig fullkom-ligt i vägen och skymde det andra rika och lödiga författarskapet som Conan Doyle idkade.

Helst av allt ville han skriva historiska romaner. Han komponerade åtskilliga och en mängd av dem kom även på svenska. Till de bättre hör Vita kompaniet och Sir Nigel, vilka utspelar sig under hundraårskriget på medeltiden. De är tämligen strålande, men nerklassadesi till rätt och slätt ungdomsboksnivå då de sent omsider försvenskades.

Det utmärkande för historieförfattaren Arthur Conan Doyle var noggrannheten och det krav han hade på sig själv att vara exakt in i minsta detalj. Han studerade ingående vapen och kläder, mat-seder och sedvänjor och satte sig med iver in i vad det betydde att leva i en viss tidsålder.

Ska man vara ärlig nådde sällan de historiska romanerna de högre höjderna på det stora hela taget. Undantag finns och dit hör de nyss nämnda. Dit hör otvivelaktigt också Rodney Stone, som förutom att vara en suggestiv roman om boxning före handskarnas tid är en strålande psykologisk idrottsroman. Boken vann popularitet och en bidragande orsak kan bland annat ha varit att den med emfas hyllade detta av engelsmän uppfunna begrepp om hur gentelmannamässiga just engelsmän är. Icke desto mindre är det en bok med nerv och spänning och en stark känsla för och kunskap om boxning.

Försumbara är däremot romanerna med motiv från Napoleonkrigens dagar. Kanske är det en smaksak om man föredrar dem framför de medeltida verken. Men just omsorgen med detaljbeskrivningen av tiden och den återskapade tidsfärgen i Vita kompaniet och Sir Nigel lyfter dem som intressant litteratur utan att de för den skull är några mästerverk.

Bland allt det myckna han vidare skrev var science fiction, denna ganska märkliga sorts förströelselitteratur. Det finns ett antal framtidsromaner av ett begränsat antal författare som kan upplevas som meningsfulla, likaså enstaka noveller. Men de som menar att läsande av science fiction är slöseri med tid kan gott hoppa över Arthur Conan Doyles ansträngningar i genren.

Desto viktigare är hans krigshistoriska verk. Han skrev om Boerkriget och om Första världskriget och gjorde det mot bakgrund av det han själv hade kunnat iaktta och skaffa sig kunskap om på nära håll. Egentligen önskade han delta i striderna i den brittiska armén, men godkändes inte för strid. Detta var under det första året av Boerkriget 1899.

Följande år begav han sig till Sydafrika som läkare och uträttade ett hängivet och viktigt arbete under svåra förhållanden. Då han återvände till England och skrev sina böcker om kriget gav han uttryck för en bitter kritik av britternas behandling av boerna.

Arthur Conan Doyle, adlad år 1902 och från den stunden bärande benämningen sir före sitt namn, var en av sin samtids mest inflytelserika personer med en enorm genomslagskraft över avsevärda delar av världen. Icke nog med att oändligt många läste honom och att horder av epigoner försökte skriva likt honom. Människor lyssnade på honom. Vad han sade betydde något.

När han kritiserade sina egna engelsmän hukade de. När han kritiserade belgarna för deras skamlösa behandling av människorna i Kongo och beskrev deras avskyvärda grymheter sved det. När han skrev om det veritabla helvete ett världskrig var insåg människor att krig inte är heroiska företag. När han förkunnade spiritismens läror trodde folk honom.

Han var rimligen en av Englands mest kända offentliga personer under de första trettio åren av 1900-talet.

Han var en trött man under slutet av sin levnad. Han hade uträttat ett remarkabelt livsverk genom sina böcker. Han återfann sin tro. Han skrev:

Han förmådde emellertid inte genomskåda spiritismen, utan klamrade sig fast vid den medan han hävdade att just seanserna som ledde till kontakt med de avlidnas själar var beviset för livet efter döden.

En klartänkt, yngre Arthur Conan Doyle hade genomskådat de otaliga bluffmakare som genom mer eller mindre raffinerade manipulationer lurade stackars anförvanter som sökte tröst och lindring i sin sorg. Nu fann den brutne mannen sin egen tröst i läran, men nådde därigenom fram till tron.

Få levde så intensivt som Sherlock Holmes skapare. Han var en pionjär inom sportens värld och vurmade för bilsport och slalom, som han lärde sig under en resa till Norge. Han var en duktig skytt och en god boxare. Han lär till och med ha varit en framstående fotbollspelare i Hampshire.

Han utvecklades till expert i militära frågor och förde sin deduktiva förmåga ut i verkliga livet och lyckades vid ett par tillfällen genom sitt skarpsinne och genom bruk av sin slut ledningsförmåga få oskyldigt misstänkta rentvådda då de prövades för brott som andra hade begått.

Han kan i efterhand framstå som en patetisk patriot, en framgångsrik figur som kunde vältra sig i pengar och hade råd att fara världen runt, en bisarr gubbe som blev lite halvtokig innan han dog.

Men samtidigt var han lojal som få, redo att uppoffra sig för dem som hade det svårt och behövde hjälp, en omvittnat varm medmänniska. Han levde ett fullt liv och gick med sådan livsfart in i ålderdomen att han aldrig förmådde reducera farten utan dog av sviterna av ett överansträngt hjärta.

Det finns vissa likheter mellan sir Arthur Conan Doyle och Ernest Hemingway. Det gäller deras inflytande som författare och deras betydelse som offentliga personer utöver författarskapet. Det är inte en fråga om livsstilar och beteende. Snarast är det något i de respektive personligheterna som förenar dem. De ägde båda såväl den enorma styrka som den mänskliga svaghet som till och med kunde reducera dem till små hjälplösa stackare.

Båda är kärleksfullt ihågkomna och städse betraktade allra mest med stor respekt. Och båda var de giganter när det gällde att beskriva själva livet genom att berätta om det som finns inuti så många människor.

FOTNOT: Denna artikel har tidigare publicerats i den tryckta versionen av Tidningen Boken. Vi publicerar den här igen för att Conan Doyle och Sherlock Holmes är så intimt förknippade med London.