En uppmärksammad kvinnohistoria senare i livet ledde till en rättegång, där sir William förlorade en hel del pengar, men, i stort sett, behöll sitt anseende.

Båda sönerna sändes till Portora Royal School i Enniskillen i februari 1864.

Willie var slarvig med studierna, men deltog gärna i skolans aktiviteter och blev en uppmärksammad och rätt omtyckt figur, trots att han hånades för sin skrytsamhet.

Lady Wilde var svag för Willie och skrev i ett brev:

Men modern insåg snart att det var Oscar som var den stora begåvningen. Han gjorde sig bemärkt genom att som ende elev gå omkring på Portora med hög hatt till vardags och genom sin enastående begåvning.

Han kunde läsa vänster- och högersidan i en roman samtidigt och efter en halvtimme ha klart för sig hela innehållet. Oscar betecknades som ett underbarn.

Han var helt ointresserad av sportaktiviteter. Senare i livet fick han frågan om vilken som var hans favoritidrott utomhus och svarade att "ibland har jag spelat domino utanför franska caféer". I stället firade han triumfer med sin kvickhet och sin förmåga att snabbt hitta på öknamn till alla skolans elever.

Hans eget öknamn, Gray Crow (Gråa kråkan), förtretade honom dock.

Oscar Wilde hamnade förstås på det anrika Trinity College i Dublin, där han firade stora triumfer som en lysande klassicist. Kulmen på hans karriär var när han fick Berkeleys guldmedalj i grekiska efter en tentamen på Meineckes "Fragments of the Greek Comic Poets".

Tragiskt nog kom denna medalj senare att vandra ut och in på pantlånekontoren i London.

På Universitetet i Oxford gjorde Oscar Wilde också stor lycka och ingen kunde undgå att lägga märke till den högreste och begåvade eleven. Här visade han också att han inte var någon svag såskopp, utan en ung man med ansenliga kroppskrafter.

Av någon anledning beslöt sig fyra av hans kamrater på Magdalen College att klå upp honom och slå sönder hans möbler.

Visserligen var Oscar Wilde nästan 1.90 lång, men ingen hade en aning om att den drömske eleven var en kraftkarl.

När de trängde in på hans rum sparkade Oscar ut den förste, fick den andre att vika sig genom en knytnäve i magen, kastade ut den tredje och bar den fjärde, en stor kraftig elev, ner till hans rum och begravde honom under hans egna möbler.

Sedan ordnade Oscar en fest i busens rum, där häpna åskådare lät sig väl smaka av bråkstakens vin och sprit.

På Oxford blev Oscar Wilde relegerad eftersom han kom hem på tok för sent efter en resa till Grekland.

Det var en skakande upplevelse för honom, som han kommenterade med orden:

Senare togs han till nåder och avlade en lysande examen, där han också erövrade det prestigefyllda Newdigatepriset i diktning.

Oscar Wilde fick en rad vänner inom den akademiska kåren och ett tag hoppades han själv på en docentur. Men han skulle göra sin karriär i Londons salonger.

Oscar Wilde blev kritiker, poet, dramatiker, men framför allt - posör...

Hans kvickhet och hans förmåga att strö aforismer och hisnande paradoxer omkring sig gjorde honom mycket uppskattad. Än i dag slänger vi oss med uttryck som Wilde myntade under 1800-talets sista år:

Det gick så långt att man lockade med Oscar Wilde när man bjöd in till fest: "Mr Oscar Wilde will be there."

Oscar Wilde levde ett utsvävande liv, som han definitivt inte hade råd med. Han var känd för att vara oerhört slösaktig, men samtidigt mycket generös mot sina vänner.

1882 inbjöds han till en föreläsningsturné i USA och det var en välkommen utväg ur penningknipan. Amerikanerna var nyfikna på den man som gjort sig känd för sin bildning, sin vältalighet och sitt poserande.

Oscar Wilde kallades estet och kom att bilda skola. I USA fotograferades han av mästerfotografen Napoleon Sarony i 27 olika poser. Han klädde sig gärna i päls, knäbyxor och silkesstrumpor.

Föreläsningsturnén i USA blev ett långt triumftåg, men Wilde höll på att råka illa ut då han talade inför ett gäng gruvarbetare i Vilda Västern.

De var förvånansvärt gripna av föredraget om renässansens Benvenuto Cellini, guldsmed, bildhuggare, författare, och hans dramatiska liv. Men när Oscar Wilde gled in på mer subtila filosofiska och estetiska utläggningar var han ute på hal is.

En uppretad gruvarbetare drog revolver. Wilde kom undan med blotta förskräckelsen efter att ha druckit de mest hotfulla under bordet vid den efterföljande festen, där whiskyn flöt i strida strömmar.

Vissa Wilde-forskare anser att författaren ådrog sig syfilis efter kontakter med en prostituerad kvinna redan under Oxford-tiden. En del menar att detta kan ha haft betydelse för hans homosexualitet, eller, om man så vill, bisexualitet, senare i livet.

Det är dock ingen tvekan om att Oscar Wilde länge var förtjust i kvinnor. Redan i augusti 1875 träffade han Florence Balcombe, som han var mycket förälskad i. Det spekulerades i giftermål mellan de två, men det rann ut i sanden.

Innan han träffade sin blivande hustru hade han ett nära förhållande med den uppburna aktrisen Lillie Langtry. Var det kärlek eller nära vänskap? Det vet vi inte.

I början av sommaren 1881 träffade Oscar Wilde den gudomligt sköna Constance Lloyd i London. Hon var dotter till en framliden irländsk advokat och fyra år yngre än Oscar. Hon bodde med sin farfar i London eftersom hon inte kom överens med sin mor, som gift om sig.

Constance var intellektuellt lagd, beläst och talade en rad europeiska språk. Ändå har man spekulerat i att Oscar Wilde gifte sig med henne för att dölja en begynnande homosexualitet eller för att lösa sina penningbekymmer.

Författaren Merlin Holland, sonson till Oscar Wilde, utkom häromåret med sin bok Oscar Wildes familjealbum. Han citerar där ett brev som effektivt tar död på dessa berättigade, men likafullt illvilliga, spekulationer.

Brevet är det enda bevarade från Oscar Wildes penna till hustrun. Det skrevs i Edinburgh sex månader efter bröllopet:

Det innerliga kärleksbrevet talar för sig själv.

Tite Street i Chelsea i sydvästra London - här 
bodde Oscar Wilde med hustrun Constance  
och barnen. Den kände arkitekten Edward Godwin  
designade lägenheten, som gick helt i vitt. 
FOTO: BO AXELSSON

Constance och Oscar fick två pojkar, Cyril, som stupade i första världskriget, och Vyvyan, som blev pappa till författaren Merlin Holland, som i sin bok förklarar varför han inte heter Wilde.

Efter rättegången mot Wilde för homosexualitet och efter fängelsedomen kunde ingen i familjen bära det namnet längre. Efter att Constance Wilde, efter domen, vägrats hotellrum i Schweiz bytte hon namn till Holland. Familjen har aldrig återtagit namnet Wilde.

Jag har själv, under ett besök i Dublin för några år sedan, upplevt den märkliga bestörtning som namnet Wilde och vad det innebär än i dag kan ge upphov till. Tidningen Bokens Tord Wallström, då bosatt i Dublin, tog mig med till en remarkabel pub.

Pubägaren hade i åratal haft ett stort foto av Oscar Wilde på väggen. När en gäst kom att beröra Wildes homosexualitet plockade pubägaren ned fotot och strök över bildtexten, vilket jag kunde konstatera med egna ögon.

Efter detta tilltag fick puben negativ publicitet och viss herostratisk ryktbarhet.

Pubägaren var inte bara trångsynt, utan också obildad. Tydligen hade han inte känt till att Wilde dömdes till fängelse för sin homosexualitet.

Och i så fall var han utan tvekan en av mycket få på Irland som inte hade vetskap om detta...

Efter giftermålet den 29 maj 1884 upplevde Oscar Wilde några ytterst framgångsrika år under 1880-talet och början av 1890-talet. Han var Londonsocietetens kelgris (även om olyckskor-par kraxade bakom gardinerna) och han fick allt större framgång som dramatiker och romanförfattare.

Romanen The Picture of Dorian Gray (1891; Dorian Grays porträtt) gjorde skandalsuccé. Publiken var förtjust, men mottagandet hos kritikerna var blandat. Det finns i verket ett drag av dekadans och amoralism, vilket för-färade en del.

Den cyniske och världsvane lord Henry Wotton anses vara ett självporträtt av Wilde.

Oscar Wilde själv hävdade att alla tre huvudpersonerna var en avspegling av hans egen framtoning.

Om konstnären Basil Hallvard, som målar det olycksaliga porträttet av Dorian Gray sa Wilde:

Om lord Henry sa Wilde:

Om Dorian, som blir förälskad i sitt porträtt och vill att det ska åldras i stället för honom, sa författaren:

Dorian Grays porträtt har både filmatiserats (1945 och 1970) och dramatiserats. Det är ett alltid lika högaktuellt verk och just när detta skrivs har jag precis sett en föreställning på Hipp i Malmö, som fick avbrytas dramatiskt efter en timme eftersom Dorian Gray, alias Johan Widerberg, blev akut sjuk.

The Picture of Dorian Gray trycktes från början i en tidskrift, men orsakade redan då så mycket rabalder som posören Wilde kunde önska sig. Hustrun Constance var inte lika förtjust:

Bland Wildes dramatiska verk intar Salome (1891) en särställning. Det är ett mörkt bibeldrama, som först skrevs på franska. Det vilar något av den klassiska tragedins enkelhet över skådespelet.

Det var meningen att den stora aktrisen Sarah Bernhardt skulle uppträda vid Londonpremiären sommaren 1892, men pjäsen blev totalförbjuden av censuren. Den ansågs blasfemisk, hädisk.

Salome uppfördes fyra år senare på en avantgardistisk teater i Paris, men fick sitt verkliga genombrott först i den legendariske Max Reinhardts regi i Berlin 1902, då Oscar Wilde varit död i två år.

Annars var det spirituella salongskomedier som blev Oscar Wildes signum. Den första i raden var Lady Windermere´s Fan (1892; Lady Windermeres solfjäder), som gjorde dundrande succé och spelades för fulla hus.

Nu bars Oscar Wilde fram på en våg av popularitet.

Andra komedier i serien var A Woman of No Importance (1893; En kvinna utan betydelse), An Ideal Husband (1895; En idealisk äkta man) och hans absoluta mästerverk, The Importance of Being Earnest (1895; Mr Ernest).

Den sistnämnda, som filmatiserades 1952, har tack vare sina spetsfundiga repliker blivit den mest citerade engelska pjäsen efter Shakespeares Hamlet.

När den ovationsartade premiären ägde rum, den 14 februari 1895, befann sig Oscar Wilde på toppen av sin karriär - och blickade bokstavligen ned i avgrunden.

Den hyllade författaren tvingades nämligen gömma sig i kulisserna av rädsla för markisen av Queensberry, som befann sig i salongen.

Markisen hade svurit på att Wilde skulle gå mot sin undergång - och han lyckades med sin föresats.

Oscar Wilde hade under senare år glidit ifrån sin hustru och umgicks ganska ogenerat i homosexuella kretsar. Den unge, vackre lord Alfred Douglas, "Bosie", hade blivit hans älskare.

Oscar Wilde och Lord Alfred Douglas, 
"Bosie", i Oxford omkring 1893.

Hur kunde den man som skrivit så glödande kärleksbrev till sin hustru förvandlas på detta sätt? Kanske förstod han det inte själv.

En väninna berättade hur Wilde på en bjudning då hans vackra hustru gick förbi honom hade sett beundrande på henne och mumlat, halvt för sig själv, halvt till väninnan:

Ett faktum är att Oscar Wilde i hela sitt liv drogs mot det okända, det farliga och mot de yttersta njutningarna. Till slut fanns det nästan inget som kunde tillfredsställa honom.

Kanske var det denna omättliga nyfikenhet och nästan sjukliga rastlöshet, som drev honom mot bisexualitet och homosexualitet.

Kärleksaffären med lord Alfred Douglas, som alltså var son till markisen av Queensberry, ledde till Wildes undergång.

Men det dröjde ett bra tag innan Oscar Wilde förstod att han var förlorad. Den egensinnige posören var helt övertygad om att hans popularitet och hans vältalighet skulle förlåta allt. Att han var osårbar.

Det var inte så.

Den excentriske markisen av Queensberry ansågs vara både galen och kolerisk. Han har gått till eftervärlden som mannen som reformerade reglerna inom boxningen (där han tydligen gjorde en god insats) och mannen som drev Oscar Wilde till fängelse och en för tidig död.

Markisen var en rättshaverist, som älskade att processa och bråka med folk. Han slog sin första hustru och han slog sina barn, som hatade honom.

Det har spekulerats i att hans hårda metoder ledde till att båda sönerna blev homosexuella; så var nämligen fallet. Den äldste sonen hade en kärleksaffär med en minister och lär ha mer eller mindre tvingats till självmord.

Nu fick markisen uppleva hur även hans yngste son, lord Alfred Douglas, Bosie, hade en affär med en homosexuell man, den firade Oscar Wilde. Det blev för mycket för den hetlevrade markisen, som startade en ursinnig förföljelse av paret Bosie/Wilde runt hela London.

Oscar Wilde tröttnade på förföljelsen och gjorde sitt livs mest ödesdigra misstag när han stämde markisen inför rätta.

Det blev Oscar Wilde som fick stå vid skampålen i den skandalomsudade rättegången. Han tvingades också ta tillbaka sitt åtal, varefter han själv blev åtalad för sina homosexuella handlingar.

Oscar Wilde dömdes till fängelse i två år.

Han bar sitt lidande som en man, men när han släpptes ur fängelset var han ruinerad, totalt nedbruten och utstött ur samhället. Han gick i frivillig landsflykt till Italien och Frankrike.

Under fängelsetiden skrev han den djupt gripande prosaskriften De profundis (Ur djupen), som är en personlig beskrivning av hans öde och ett brev till lord Alfred Douglas.

Under exilen i Frankrike skrev han också i poetisk form om sina upplevelser i The Ballad of Reading Gaol (1898; Balladen om fängelset i Reading).

Båda verken har av eftervärlden ansetts präglade av ett djup och en äkta känsla som kanske inget annat verk av Wilde.

Constance Wilde hade hela tiden visat prov på en osjälvisk och tapper kärlek till Oscar, trots att han långa perioder hade bott tillsammans med homosexuella män.

Under fängelsetiden talade hon om att hon skulle låta Oscar få komma tillbaka. Troligen var det vad både hon och Oscar önskade och det hade kunnat bli hans räddning. Han längtade också oerhört efter sina två pojkar.

Beskäftiga vänner avrådde och Constance vågade inte ta det steget. Samtidigt medgav hon att hon aldrig hade mäktat att ge Oscar den intellektuella stimulans han krävde.

När det inte blev en omedelbar återförening valde Oscar efter frigivningen att tillbringa hösten i Neapel med Bosie. Då blev Constance rasande och stoppade ett underhåll hon betalade till honom.

Constance Wilde tillbringade en sista sommar med barnen i Schwarzwald innan hon återvände till Italien.

Oscar Wilde fick aldrig återse vare sig Constance eller sina pojkar.

Constance avled ett halvår senare efter en ryggradsoperation. Oscar Wilde bad om rätten att få skriva brev till sina pojkar, men inte ens det förunnades honom.

Constance Wilde med sonen Cyril, 
en bild tagen i slutet på 1880-talet. 
Constance älskade sin make och 
ville ha honom tillbaka efter fängelsedomen. 
Vänner avrådde henne...

Oscar Wilde försökte skriva, men kraften var borta. Han hade inte längre något att leva för. Hans sista två år var en tragisk och förnedrande vandring mot döden.

Operasångerskan Nellie Melba berättade senare att hon på en gata i Paris hade mött en högrest sluskig man med uppslagen rockkrage, som kom vinglande runt ett gathörn.

De hade mötts för länge sedan i London och han hade skrivit en sonett till henne. Han kallade sig Språkets härskare och han kallade henne Sångens drottning.

Nellie Melba tömde hela sin börs i hans hand. Han muttrade några ord till tack och försvann.

Oscar Wilde tillbringade sina sista dagar på Hotel d´Alsace i Paris. Han sa till en vän:

"Jag skrev när jag inte visste något om livet. Nu när jag känner till meningen med livet har jag inget mer att skriva om."

Hösten 1900 fick Oscar Wilde problem med en öroninfektion, som han ådragit sig i fängelset. Efter en operation drabbades han av komplikationer och insjuknade i hjärnhinneinflammation.

Oscar Wilde var sängliggande och yrade periodvis, då en trogen vän, Robert Ross, uppfyllde ett sista löfte till skalden. Han lät hämta en katolsk präst, som upptog Wilde i romersk-katolska kyrkan (Oscar Wilde hade redan som ung haft planer på detta) och gav honom sista smörjelsen.

Robert Ross bjöd sin vän på champagne på dödsbädden den 30 november 1900 och fick höra en sista klassisk replik, då Oscar Wilde suckade:

Den store Oscar Wilde fick en fattigbegravning i en hyrd grav utanför Paris murar.

Nio år senare hade den postuma försäljningen av Wildes böcker gjort att konkursen hade hävts. Robert Ross såg då till att hans vän kunde få en mer anständig gravplats. I dag vilar Oscar Wilde bland andra storheter på den berömda Père Lachaise-kyrkogården i Paris.

LITTERATUR:
Richard Ellmann: Oscar Wilde (1987; Forum)
Merlin Holland: Oscar Wildes familjealbum (1997; Norstedts)