Bloomsbury domineras i dag av ståtliga georgianska torg och imponerande tegelbyggnader, hotell, universitet och förstås det enorma British Museum.

Namnet på området i London kommer från Blemonde, en baron som fick ett landområde av Vilhelm Erövraren på 1000-talet. Under 1800-talet var Bloomsbury centrum för domstolsväsendet och ett populärt tillhåll för stadens jurister. Men när syskonen Stephen flyttade hit 1904 var Bloomsbury inte alls lika fashionabelt längre.

Och det fick Virginia och hennes syskon höra från sin fina familj, som bodde kvar i de burgna kvarteren.

I dag är det fint att bo i Bloomsbury igen. Så fint att det inte är så många som har råd med det. Till helt nyligen var Bloomsbury ett centrum för bokförlag och publicister, men de höga hyrorna har drivit många av dem på flykten.

Kvar bland de vackra georgianska byggnaderna, som till stor del bevarats, finns i alla fall några förlag, som Faber och Thames & Hudson. De för stafett-pinnen vidare från den tid då makarna Woolf startade sitt pyttelilla förlag, Hogarth Press, som kom att spela en allt viktigare roll och alltjämt finns kvar på marknaden.

Grundaren av Bloomsburygruppen, Thoby Stephen, avled hastigt vid bara 26 års ålder. Han hade ådragit sig tyfus under en Greklandsresa.

Thoby var Virginias älsklingsbror och hon sörjde honom djupt.

Thoby Stephen, Virginias Woolfs 
älskade storebror, startade Bloomsburygruppen.

Namnet Bloomsburygruppen dök upp första gången 1910 och Virginia Woolf själv började använda termen 1914. Det var egentligen en löst sammanhållen grupp utan något manifest.

Förutom de nämnda hörde Virginias syster Vanessa Bell, målarinna, samt hennes make Clive Bell, ledande konstkritiker och författare till gruppen. De båda makarna tog initiativ till den första utställningen av impressionisternas målningar i England.

Konstkritikern Clive Bell, t.v., och den geniale biografiförfattaren 
Lytton Strachey, längst t.h., hörde till de tongivande inom Bloomsburygruppen.

I stället för manifest höll man sig till filosofen G.E. Moores teorier om att dyrkandet av konst och skönhet var vägen till framåtskridande.

Russell Square mitt i Bloomsbury. I de här vackra 
kvarteren höll Bloomsburygruppen till. 
FOTO: BO AXELSSON

Bloomsburygruppen väckte anstöt i det bigotta England och det inte bara på grund av sin livsstil. Folk i gemen såg medlemmarna som översittare och klassade dem som elitistiska, vilket inte var helt rättvist.

Man såg inte med blida ögon på det lesbiska förhållandet mellan Virginia Woolf och författarinnan Vita Sackville-West.

Båda två var gifta med män och deras kärleksförhållande varade inte så länge. De förblev nära vänner livet ut och Virginia Woolf tillägnade Vita succéromanen Orlando, som i förtäckt form skildrade deras kärleksrelation.

Vitas son, Nigel Nicolson, har också skildrat kärleksrelationen mellan sin mor och Virginia Woolf i den uppmärksammade biografin Portrait of a Marriage (1974; Porträtt av ett äktenskap), som också handlar om det okonventionella äktenskapet mellan Vita Sackville-West och Harold Nicolson, författare och diplomat.

Vita, som var en ansedd författare och journalist, skrev under åren 1946-61 trädgårdskrönikor i The Observer. Tillsammans skapade det märkliga paret den i dag världsberömda trädgården Sissing-hurst Castle på sitt gods i södra England.

En vacker och innerlig kärleksrelation, som samtiden knappast kunde uppskatta, var den mellan författaren Lytton Strachey, som förnyade biografigenren med sin Eminent Victorians (1918), och målarinnan Dora Carrington. Det hela utvecklades till ett triangeldrama och nyligen kunde man se en lysande film om dem i svensk TV.

Strachey var homosexuell och kärleken mellan honom och Carrington kunde därför aldrig nå fysiska uttryck. Dora Carrington gifte sig i stället med Ralph Partridge, som i sin tur hade ett homosexuellt förhållande med Strachey.

Om man säger att "the bloomsberries" var fördomsfria så är det ett lätt understatement. Men helt klart är att den Dora Carrington verkligen älskade var Lytton Strachey. När denne dog relativt tidigt tog Dora Carrington sitt liv.

Till saken hör också att Lytton Strachey på ett tidigt stadium hade friat till Virginia Woolf (då Stephen) och fått ja. Hon ångrade sig dock inom 24 timmar och det ledde till att båda två "andades ut".

De förblev också intima vänner så långe Strachey levde.

På många håll var alltså indignationen stor mot den okonventionella gruppen och författaren Wyndham Lewis kallade the bloomsberries elitistiska, korrupta och talanglösa i sin satiriska bok The Apes of God (1930).

Om de var elitistiska kan man alltid diskutera. Men de var inte korrupta och definitivt inte talanglösa. Sällan har en intellektuell diskussionsklubb avlat så många genier. Det skulle eftervärlden inse.

Den störste författaren i gruppen, vid sidan av Virginia Woolf, var Edward Morgan Forster. E.M. Forster (1879-1970), som han kallade sig, bodde åren 1902-1904 på Kingsley Hotel tillsammans med sin mamma. Det edwardianska hotellet, i dag ganska förfallet, som fått sitt namn efter Charles Kingsley (författare till Water Babies) låg nära Working Men´s College på Great Ormond Street, där Forster arbetade som latinlärare.

Här skrev Forster första delarna av sina tidiga "italienska" romaner, Where Angels Fear to Tread (1905; Där änglar vägrar gå) och A Room with a View (1908; Ett rum med utsikt).

Romanerna hade inspirerats av resor i Italien, som Forster företagit med sin mamma i början av seklet.

E.M. Forster hade, det vet man, en dragning till homosexualitet. Som han dessutom var en mycket diskret person känner vi inte till mycket om hans liv.

Han kom från en förmögen familj i den högre medelklassen och han fick den vanliga uppfostran; public school och universitetsstudier i Cambridge. Tidvis hade han uppdrag inom kolonialförvalt-ningen.

Forster var en individualist, som kom att göra uppror mot engelsmännens nationella självkänsla och självgodhet. Han hävdade att public schoolsystemet sände ut ynglingar i världen med "välutvecklade kroppar, någorlunda utvecklade intellekt och outvecklade hjärtan."

E.M. Forsters kritik mot sina landsmän är tydlig i A Passage to India (1924; En färd till Indien). De engelska ämbetsmännen skildras som arroganta översittare utan förståelse för indiernas mentalitet.

Till de främsta verken hör Howards End (1910). Romanen har sitt namn efter ett hus, som representerar det engelska samhället med alla sina stöttepelare; äganderätt, klassmedvetande, fördomar.

Forster har en utopisk dröm om ett klasslöst samhälle, där människorna möts som individer.

Bo Axelsson

FOTNOT:
Förutom medlemmarna i Bloomsbury-gruppen har en lång rad berömda författare bott och verkat i området under årens lopp. Några namn: Charles Dickens, George Orwell, Evelyn Waugh, Graham Greene, Dylan Thomas, T.S. Eliot, W.B. Yeats, Arnold Bennett, Dorothy L. Sayers, Katherine Mansfield.

© Copyright: Tidningen Boken 2001

• PRENUMERATIONSERBJUDANDE
• TILLBAKA TILL STARTSIDAN