Virginia Stephen föddes på Hyde Park Gate nr 22 i South Kensington i London. Det är en imponerande gata mitt emot Hyde Park och den pryds av en rad magnifika hus. På den här gatan har bott storheter som Charles Dickens, Robert Baden-Powell och Winston Churchill.

Virginias far, Sir Leslie Stephen, var en framstående kritiker och journalist, chefredaktör för Dictionary of National Biography. Virginia föddes i ett vitt fyrvåningshus och hon kallade den stora sängkammaren på andra våningen för husets sexuella centrum.

Där hade Virginia själv, systern Vanessa och bröderna Adrian och Thoby blivit till. Alla fyra kom att spela en stor roll då Bloomsburygruppen bildades.

Virginias värld var tidningar och böcker. Hon fick, i motsats till sina bröder, ingen formell utbildning, men hon kom att bli sitt eget universitet. Hon läste sig till imponerande kunskaper och började redan som tonåring ge ut en egen tidning, Hyde Park Gate News.

Den unga själfulla Virginia Stephen  
hade ett ovanligt, gåtfullt ansikte. 
Hon var inte söt, men mycket vacker...

Virginia var det tredje barnet till Julia och Leslie Stephen när hon föddes den 25 januari 1882. Det var andra äktenskapet för båda föräldrarna.

Fadern bröt samman

Julia Stephen dog redan 1895 när Virginia bara var 13 år gammal. Pappa Leslie bröt samman totalt och kunde inte heller få någon tröst av kyrkan eller religionen, eftersom han, precis som sin bortgångna hustru, var agnostiker.

Virginia kunde senare berätta:

Fadern drabbades senare av cancer och avled den 22 februari 1904, när Virginia just fyllt 22 år.

I familjen ingick också halvsyskon eftersom båda föräldrarna varit gifta tidigare. Men det var barnen Stephen som kom att hålla ihop och som flyttade till den mer bohemiska stadsdelen Bloomsbury.

Vanessa, som var tre år äldre än Virginia, organiserade flyttningen till 46 Gordon Square i Bloomsbury, ett stort fyrvåningshus, som skadades lätt i en flygraid under kriget i oktober 1940, men står kvar än i dag.

Flyttningen till Bloomsbury innebar ett dramatiskt avsked till den högborgerliga miljön. Virginia hade först svårt att finna sig till rätta och hon skrev till en vän:

Men snart började syskonen njuta av den nyfunna frihet som livet i Bloomsbury innebar. Virginia jublade över att de hade övergivit servetten som symbol för det korrekta.

Systern Vanessa, som snart skulle bli en mycket framstående konstnär, skrev senare i livet:

Det bodde slumrande bohemer i dessa hyperintellektuella syskon och nu kunde de för första gången klä sig efter eget huvud och äta precis när och hur de ville.

En rad genier

Det var på 46 Gordon Square som Bloomsburygruppen bildades. Det var en löst sammansatt grupp utan något manifest, men den blev ändå ett begrepp, framför allt beroende på att en rad genier, som skulle komma att påverka både litteraturen och konsten, samlades hemma hos syskonen Stephens.

Gruppen utgick egentligen från Thoby Stephen, Virginias två år äldre bror, som drog med sina vänner från Cambridge till våningen i Bloomsbury. Tillsammans med systern Vanessa ordnade Thoby två soaréer varje vecka, Thursday Evenings och the Friday Club.

Man diskuterade litteratur, konst och filosofi. Sällskapet skiftade, men till de regelbundna gästerna hörde Lytton Strachey (1880-1932), som förnyade den engelska biografigenren med sina satiriska böcker, bl.a. Eminent Victorians (1918; Stora viktorianer), där han gjorde upp med viktorianismen och presenterade en rad avslöjande porträtt av bl.a. Florence Nightingale.

Nyligen visades i svensk TV en fascinerande och vacker film om Lytton Strachey, konstnären Dora Carrington och deras oförlösta kärlek. De två var förenade i en platonisk kärlek, eftersom Strachey var homosexuell och Dora Carrington gifte sig med en annan. När Strachey dog tog Dora Carrington sitt liv.

Till gruppen hörde också Clive Bell, som blev Vanessas make, samt konstnären Roger Fry, den snart väldsberömde ekonomen John Maynard Keynes och den med tiden mycket ansedde kritikern och förläggaren Leonard Woolf, som också skulle bli Virginas make.

Virginia och Leonard Woolf hade 
en djup intellektuell gemenskap. 
Han var till stor hjälp i hennes ständiga 
brottning med döden. 
Men till slut mäktade inte ens han 
stå emot de krafter som bröt ned hustrun.

Redan 1906 drabbades Bloomsbury-gruppen av en tragedi. Thoby Stephen, Virginias älsklingsbror, avled i tyfus efter en Greklandsresa. Han var ung, vacker, bara 26 år, och hade varit en livfull motor i gruppen.

Virginia hade så svårt att komma över broderns död att hon, inför en vän, förfalskade bulletiner om att han var på väg att tillfriskna, långt efter att han var död.

Långt senare kunde hon i romanen Jacob´s Room (1922; Jakobs rum) verbalisera sin sorg. Romanens Jacob är ett lätt förklätt porträtt av Thoby och hans resa genom Grekland är nästan meter för meter samma som Thoby gjorde tillsammans med Virginia.

Lurade engelska flottan

Efter Thobys död tog Vanessa och hennes man Clive Bell över huset och Virgina flyttade tillsammans med brodern Adrian till no. 29 Fitzroy Square i stadsdelen Fitzrovia, alldeles i närheten, där George Bernard Shaw hade bott 10 år tidigare. Bloomsburygruppen fortsatte sina möten, nu omväxlande mellan de två adresserna.

Här bodde Virginia Stephen under åren 1907 till 1911 och det var under den tiden som denna allvarskvinna medverkade i ett av de mest uppmärksammade, spektakulära och roligaste practical jokes, som England upplevde under de här åren.

"The bloomsberries" sände en förfalskad bulletin till befälhavaren på engelska flottans nya stolthet, det prestigefyllda krigsfartyget The Dreadnought. Bulletinen var en propå från utrikesministeriet hos kejsaren av Abessinien om att befälhavaren måtte mottaga kejsaren ombord på detta topphemliga krigsfartyg.

Den engelska flottans glada gossar svalde betet med hull och hår utan att kontrollera bulletinens äkthet. Kejsaren och hans följe var så välkomna ombord.

"The bloomsberries" löpte linan ut och delegationen blev mottagen med röda mattan ombord på The Dreadnought i Weymouth. Skojarna hade haft hjälp av en kostymexpert från teatern och flera hade svärtat sina ansikten med skokräm. Virginia Woolf själv var med ombord iklädd en exotisk dräkt, turban och lösmustascher.

Amiralen själv tog emot på däck tillsammans med kommendörkaptenen William Fisher, som var kusin till Virginia och Adrian, men inte kände igen någon av dem...

Sällskapet förevisades alla skeppets moderna topphemligheter. Sedan erbjöds de förfriskningar, men tackade nej "av religiösa skäl". I själva verket var de rädda att skokrämen i ansiktena skulle börja rinna i värmen.

Före debarkerandet föreslog amiralen en salut med 21 kanonskott, men hans ödmjuka gäster tyckte att denna hedersbetygelse var helt "onödig".

"The bloomsberries" såg förstås till att pressen fick kännedom om deras lyckade skämt. Det blev ett förfärligt rabalder och saken drogs i the Parliament. Det blev dock inga allvarliga efterräkningar för någon av de inblandade. Värst var det säkert för de lurade sjöofficerarna...

Bloomsburygruppen fick alla skrattarna på sin sida och den här händelsen bidrog, mer än deras litterära övningar, till deras dåtida berömmelse i de breda folklagren.

Många har frågat sig hur Virginia Woolf, som ju knappast var känd som en lustigkurre, kunde ställa upp i denna fars.

Men Virginia hade gett sig in i leken trots att systern Vanessa hade varnat henne. Virginia Woolf ångrade aldrig upptåget och så sent som 1940 berättade hon med glädje och stolthet om the Dreadnought Hoax (Dreadnought-sprattet.

Hon lade också med tiden till en moralisk bevekelsegrund till aktionen, men många tror att det var en efterkonstruktion.

Hennes medverkan i skämtet ger en mer komplett bild av henne. Hon saknade definitivt inte humor. Dessutom var hela aktionen iscensatt på ett synnerligen raffinerat och begåvat sätt. Och det var något som Virginia Woolf satte värde på.

Virginia Woolf har ett oförtjänt rykte som en svår och gravallvarlig författare. Ofta kan man finna en fin, stillsam, ibland ironisk, humor hos henne. I hennes mest älskade roman, Orlando (1928) excellerar hon i en rad upptåg, som ger associationer till studentspex. Till det yttre är det en pikareskroman som inledningsvis skildrar Orlando som en ung adlig yngling på drottning Elizabeth I:s tid.

Senare i boken är Orlando en medelålders slottsfru, som rattar sin sportbil mellan London city och fädernegodset.

Boken är tillägnad författarinnan Vita Sackville-West, som en period var Virginia Woolfs älskarinna och förblev hennes vän livet ut. Den handlar också i förtäckt form om deras märkliga kärleksrelation. Vita anses ha stått modell för Orlando.

Samma relation har i annan form behandlats av Vita Sackville-Wests son, författaren Nigel Nicolson i den berömda boken Portrait of a Marriage (1973; Porträtt av ett äktenskap).

Och nog måste det ha varit ett märkligt äktenskap. Vitas man och Nigels far var diplomaten Harold Nicolson, som stod den engelske fascistledaren Sir Oswald Mosley nära. Vita och Harold höll ihop i alla år, trots hustruns bisexuella läggning, och skapade tillsammans den berömda trädgården Sissingshurst Castle, som också givit namn till en underskön Gallicaros med samma namn (undertecknad har den i sin litterära ros-trädgård).

Medlemmarna i Bloomsburygruppen var synnerligen fördomsfria. Lösa förbindelser och bisexuella förbindelser hit och dit var legio. Gruppens medlemmar var bland de första i England som accepterade homosexualitet.

Märkligt nog friade den homosexuelle Lytton Strachey till Virginia Stephen 1911 och märkligt nog svarade hon ja. 24 timmar senare ångrade hon sig.

Båda två andades ut. En fara var överstånden.

De två förblev nära vänner hela livet.

Samma år flyttade Virgina och Adrian Stephen tillbaka till Bloomsbury, till 38 Brunswick Square. Under en period bodde Virginia i huset, som inte längre finns kvar, tillsammans med ekonomen John Maynard Keynes, Duncan Grant och Leonard Woolf.

Leonard Woolf var tillbaka i London efter sju års utlandstjänst på Ceylon. Han hade återvänt med den bestämda avsikten att gifta sig med Virginia Stephen.

Någon sa om Leonard Woolf att "det var omöjligt att tänka sig denne utmärglade man i sin illasittande kostym som en eldig älskare".

Men det var precis vad han var.

Han hade inte Lytton Stracheys kvickhet, Roger Frys blixtrande intellekt eller Clive Bells genialitet. Dessutom var han i grunden oerhört blyg och led av darrningar. Han kunde inte lyfta en kopp te utan att spilla.

Något som också, i Virginias ögon, talade emot honom var att han var jude. Virginia visar många tecken på antisemitism i sina efterlämnade brev och hon hade ärvt sina fördomar mot judar från sin far.

Men det fanns annat som vägde över i vågskålen. Leonard Woolf var en dynamo, en oerhört kreativ person med en djup originalitet. Dessutom älskade Virginia honom från första stund eftersom han hade älskat Thoby.

Ändå svarade hon artigt nej när han friade till henne i januari 1912. Leonard fortsatte sin uppvaktning av Virginia och den 29 maj 1912 gav det resultat.

Det spelade säkert in att Virginias syster Vanessa förklarat att Leonard var den ende man hon kunde tänka sig som make till Virginia.

Det sas om Virginia att hon inte var söt, men mycket vacker. Och den uppfattningen bekräftas av de foton på henne som finns bevarade.

Den 29 maj 1912 lunchade Virginia och Leonard tillsammans. Direkt efteråt förklarade Virginia att hon älskade honom och ville gifta sig med honom.

De tog en roddtur på Themsen och lugnade ned sig en aning. Den 10 augusti 1912 gifte de sig på St. Pancras Registry Office i London. Bröllopslunchen hölls på Gordon Square i Bloomsbury.

Virginia var 30 år, Leonard 31.

Virginia hade från första stund stora sexuella och psykiska problem och kunde inte motsvara den normala bilden av ett intimt fysiskt förhållande. Något barn kunde det heller aldrig bli tal om.

Virginia Woolfs liv kantades av sammanbrott och en rad självmordsförsök. På grund av hennes välutvecklade intellekt och därmed följande omänskliga krav på sig själv innebar skrivandet en fruktansvärd börda för henne.

Varje bok var för henne en kamp mellan liv och död och hon skrev om och finputsade sina manuskript in absurdum. Hon var sällan nöjd med sina alster och mycket känslig för kritik.

Leonard Woolf berättade efter hennes död att hon krävde uppriktig och ärlig kritik från honom, men att han inte alltid vågade ge det. Ibland överdrev han sitt beröm eftersom han var rädd att hon skulle bryta samman och ta sitt liv.

Under en period kom sammanbrotten 

ganska tätt. Virginia talade osammanhängande och högljutt, hon led av sprängande huvudvärk, sömnsvårigheter och hörde underliga röster. Under långa perioder vägrade hon äta.

Leonard Woolf berättade senare i sina memoarer:

Det fanns en mellanperiod i Virginias liv som var lugnare, men anfallen kom tillbaka och det blev värre. Leonard Woolf hade en stark intellektuell gemenskap med Virginia och han gjorde allt som stod i hans makt för att lindra hennes besvär och förhindra att självmordsförsöken lyckades.

Virginia och Leonard Woolf bodde under åren 1915-1924 utanför Bloomsbury, i Richmond, i Hogarth House, no. 34, ett lågt georgianskt 3-våningshus på Paradise Road. Det var detta hus som gav namn åt det legendariska förlag, Hogarth Press, som de två startade och som finns kvar än i dag.

Makarna startade sitt förlag i mycket liten skala på en liten tryckpress som de köpt i Holborn. Förlaget innebar enorma umbäranden för dem. Helt plötsligt skulle den bräckliga, opraktiska skrivaren Virginia förvandlas till typograf, som satte alla typerna för hand. Maken Leonard blev korrekturläsare och maskinskötare.

Så här såg det ut i kvarteren runt Holborn Viaduct år 1925. 
Det var här som paret Woolf köpte sin första handpress till förlaget Hogarth Press.

Till detta kom alla de andra uppgifter som faller på förläggare, som inte har några medarbetare. Och vid sidan av detta skulle de sköta sina ordinarie uppgifter i form av tidningsskriverier och bokskrivande för att få pengar till brödfödan.

De besjälades av en enorm entusiasm - och de lyckades till slut.

Efter ett tag kunde de presentera översättningar av Maxim Gorkij, Anton Tjechov och Italo Svevo. Dessutom modernistiska verk av Katherine Mansfield och Virginias egen Jacob´s Room (1915).

En verklig förläggarbragd stod paret för 1922, då man gav ut ett verk som skulle revolutionera hela den samtida poesin, Thomas Stearns Eliot´s The Waste Land (Det öde landet), och med tiden, 1948, skänka sin skapare Nobelpriset i litteratur.

1924 blev längtan till Bloomsbury för stor för makarna Woolf. De flyttade tillbaka, nu till no. 52 Tavistock Square. De kom att bo här i 15 år, ända till 1939, och här skrev Virginia de flesta av sina stora romaner: Mrs Dalloway (1925), To the Lighthouse (1927; Mot fyren), Orlando (1928), A Room of One´s Own (1929; Ett eget rum) och The Waves (1931; Vågorna).

Just Orlando innebar ett genombrott för Virginia Woolf hos den stora publiken. Första halvåret såldes den i 8.104 exemplar, vilket var en imponerande siffra på den tiden. Sedan dess har det kommit ständigt nya upplagor och boken är utan tvekan Virginia Woolfs största succé, både publikt och försäljningsmässigt.

Med pengarna från Orlando kunde makarna Woolf göra sitt lantställe i Rodmell, nära Lewes mer komfortabelt. Bland annat byggde man till en skrivarpaviljong åt Virginia i den trädgård, där Leonard så gärna grävde och påtade.

Trädgårdskötsel var Leonards stora intresse vid sidan om arbetet även på Tavisstock Square. Det berättas att Virginia mitt under brinnande krig ropade på honom för att han skulle få höra Hitlers orerande i radion.

Leonard vägrade med orden:

Vackert sagt. Men det är högst tveksamt om just dessa irisar överlevt. No. 52 Tavistock Square förstördes nämligen av Blitzen den 16 okober 1940, ett år efter att Woolfs hade flyttat till Sussex.

För Virginia Woolf var det ett hårt slag.

I många år låg ruinerna kvar och förbipasserande kunde se in i de raserade vardagsrummen med sina halvförstörda tavlor och brända böcker. På platsen ligger i dag Tavistock Hotel.

1941 var året då Virginia Woolf skulle ta sitt liv. Den 25 januari hade hon fyllt 59 år och hon led inte av några fysiska defekter.

Hon skrev in i det sista och hon skrev bra. Hon skrev också glada ömsinta brev till sina vänner. Den här gången anade ingen att hennes besvär skulle få sådana tragiska konsekvenser.

Virginia Woolf var ytterst framgångsrik. Hon hyllades av kritikerna. Hon älskades av läsarna. Hon älskades av sina vänner. Hon älskades av sin make.

Ingenting hjälpte.

Virginia Woolf kände - eller inbillade sig - att hon förlorat sin skaparkraft. För denna djupt intellektuella kvinna innebar det att livet inte längre hade någon mening.

"Jag har förlorat all makt över orden" förklarade Virginia Woolf för sin läkare Dr Wilberforce. Denna rådde henne att vila upp sig från arbetet ett tag.

Virginia Woolf var rädd att bli galen igen. Hon hade börjat höra röster. Hon ville inte gå igenom detta en gång till.

Hon ville dö.

Hon förstod att hon denna gång inte kunde anförtro sig till någon. De skulle bara hindra henne i hennes uppsåt.

Virginia Woolf efterlämnade tre självmordsbrev, som utsatts för varierande tolkningar.

Sitt avskedsbrev till Leonard inleder hon med orden:

Hon avslutar brevet:

Vid middagstid fredagen den 28 mars 1941 tog Virginia Woolf sin sista promenad vid sitt älskade lanthus i Rodmell. Hon gick en knapp kilometer ned till floden Ouse. Hon stoppade en stor sten i fickan till sin pälskappa och kastade sig ut i vattnet.

Några barn fann hennes kropp vid bron i Southease tre veckor senare.

Bo Axelsson

LITTERATUR:
Ed Glinert: A Literary Guide to London (Penguin Books, 2000)
Nigel Nicolson: Virginia Woolf (Weidenfeld & Nicolson, 2000)
John Lehmann: Virginia Woolf (1975, Thames and Hudson)

© Copyright: Tidningen Boken 2001

• PRENUMERATIONSERBJUDANDE
• TILLBAKA TILL STARTSIDAN