George Gordon Noel Byron (1788-1824) var son till Catherine Byron och hennes make, kapten John Byron. Kaptenen, som kallades "galne Jack", var gift för andra gången och George Gordon, döpt efter morfadern, var parets enda barn. Lord Byron kommenterade senare i livet detta med orden: "Lejon och tigrar får bara ungar en gång".

Äventyraren lord Byron har blivit 
sinnebilden för romantikens hjälte.

Och nog kunde båda makarna räkna sig till dessa släkten. "Galne Jack" var en visserligen charmig men brutal äventyrare, som lyckades slösa bort sin hustrus arv. Catherine var en rik arvtagerska när hon ingick äktenskapet. När pengarna tagit slut lämnade mannen henne och barnet och försvann till Frankrike. Där dog han när den blivande lorden var blott 3 år gammal.

Catherine och sonen var nu hänvisade till ett utfattigt hem nära Aberdeen i Skottland.

George Gordon hatade sin mor, som pendlade mellan våldsamma kärleksbetygelser och rasande utbrott, där hon smädade sin son och retade honom för att han hade klumpfot.

Senare kallade lord Byron sin mor för "Mrs Byron furiosa" (den rasande fru Byron). Hon var synnerligen olämplig som fostrare av ett så känsligt barn.

Den blivande poeten gick ofta ensam och strövade i de skotska bergen eller utmed havet. Han levde ett oerhört intensivt inre liv och slukade böcker.

Förförd av barnflickan

Den bok han just läste gick han in i med en oerhörd intensitet. Denna intensitet och hetta blev hans kännemärke som poet och njutningsmänniska under hela livet.

Modern struntade ofta i sonen och lät en barnflicka, May Gray, sköta om honom. Hon var troende kalvinist, men också liderlig och lätt försupen. Sin uppgift som uppfostrare tog hon på sådant allvar att hon förförde pojken redan då han var 9 år.

När George Gordon var 11 år avslöjades förhållandet och den stränga kalvinisten fick sparken.

I sin dagbok skrev lord Byron långt senare, 1821:

"Mitt sexuella liv blev väckt onormalt tidigt, så tidigt att få skulle tro mig om jag nämnde tidpunkt och närmare omständigheter. Det var kanske en av orsakerna till min alltför tidiga melankoli - jag hade föregripit livet".

När George Gordon var sex år gammal förändrades hans liv på grund av en kanonkula på Korsika. Kulan dödade den unge arvtagare som stod emellan George Gordon och lordtiteln och en enorm familjeförmögenhet.

Fyra år senare dog den femte lord Byron och den nu 10-årige George Gordon Byron tog över lordtiteln, en ansenlig familjeförmögenhet och godsen New-stead Priory och Rochdale.

Som barn led den unge lorden ofantligt av sin klumpfot och det gjordes en rad misslyckade försök att rätta till foten. Det var bara i vattnet - han var en ypperlig simmare och krossade en gång Dardanellerna, antikens Hellesponten - och till häst som han kände sig jämbördig med sina kamrater.

Även som vuxen fick han lida för sitt handikapp och när han i sitt versepos The Corsair hade smädat prinsregenten blev han angripen i den konservativa pressen, där han hånades och jämfördes med Richard III, "vanskapt till kropp och själ".

Lord Byron kommenterade kritiken lugnt med orden: "Anspelningen på mitt kroppsliga lyte är inte direkt någon nyhet för en person som tillbringat fem år i public school".

Metamorfosen i George Gordon Byrons liv ledde till att han kunde sättas i den kända internatskolan Harrow, där han läste kopiöst mycket, särskilt Pope, och trivdes bra. Sedan hamnade lorden på Trinity College i Cambridge, där han förvandlades till en festprisse, som spelade cricket, boxade och simmade.

Brandtal i överhuset

I början på år 1812 höll lord Byron sitt jungfrutal i det engelska överhuset, där han tagit plats på oppositionssidan. Det blev ett veritabelt brandtal till försvar för fattiga vävare, som slagit sönder vävstolar då de fruktade att maskinerna skulle göra dem arbetslösa.

Lord Byron naglade fast de konservativa, som hotat arbetarna med dödsstraff, vid skampålen och väckte djup beundran för sitt flammande tal.

Lord Byron var ändå aldrig någon radikal fritänkare av samma slag som poeten och vännen Percy Bysshe Shelley. Byron var nämligen mycket medveten om sin börd och tolererade inte brott mot etiketten.

Åren 1809 till 1811 hade lord Byron rest runt i Sydeuropa och Främre Orienten. Resorna blev en enorm inspirationskälla för honom och ledde till hans första stora diktverk, Childe Harold´s Pilgrimage (1812; Childe Harolds pilgrimsfärd).

I mars 1812 publicerades de två första sångerna i detta stora epos och hela upplagan försvann från bokhandelsdis-karna på tre dagar.

"Jag vaknade en morgon och fann mig berömd", kommenterade lord Byron senare händelsen.

Verket var nyskapande och en poetisk reseskildring med en ung ädling i centrum. Denna person förknippades omedelbart med Byron själv, vilket han förnekade. Senare i livet medgav han dock att det till stor del handlade om honom själv i förklädd form.

Den levnadströtte äventyraren i eposet reste runt till olika krigsskådeplatser och till trakter dit mycket få vågade resa. Ädlingen hade ett dunkelt förflutet med en syndig anstrykning. Det hela ansågs som något helt nytt och fascinerande.

Nu var lord Byrons namn på allas läppar och de fina salongerna öppnades för honom. Den bleke och melankoliske hjälten beundrades av överklassdamerna i salongerna, där valsen just gjort sitt intåg. En värdinna visade poeten sådan hänsyn att hon förbjöd all dans på sina fester eftersom den halte poeten inte dansade.

En av Byrons älskarinnor, den excentriska skönheten lady Caroline Lamb, formulerade sitt intryck av poeten med några ord som blivit klassiska: "Mad, bad and dangerous to know" (Galen, dålig och farlig att lära känna).

Hon suckade också:

"Detta sköna, bleka ansikte är mitt öde".

Byrons amorösa eskapader bara förstärkte hans storhet som poet. Värre var hans förbindelse med halvsystern Augusta Leigh, som var sex år äldre än lorden. Hon stod mycket nära honom hela livet och man är dessutom övertygad om att de båda hade ett incestuöst förhållande och att lord Byron var far till det barn hon födde 1814.

Incestförhållanden sägs ju leda till missbildade barn och lord Byrons egen kommentar till barnafödseln är ett stark indicium mot honom. Han skrev nämligen i ett brev:

Helt plötsligt, år 1815, gifte sig lord Byron med Annabella Milbanke. Man tror att han gjorde det för att dölja förbindelsen med halvsystern. Vännerna var chockade och älskarinnan Caroline Lamb kommenterade:

"Han kan aldrig dra jämnt med en kvinna som går punktligt i kyrkan, förstår sig på statistik och har en ful figur".

Vännen John Hobhouse kommenterade:

Äktenskapet med Annabella tråkade ut lord Byron och han lär ha varit en plåga för sin hustru. Under smekmånaden fick hustrun uppleva hur han satte sig upp i sängen och ropade:

Året därpå beslöt sig Annabella för att lämna lord Byron. Han försökte faktiskt övertala henne att stanna kvar, men hon var inte lycklig tillsammans med sin berömde lord och stod fast vid sitt beslut.

Skilsmässan följdes av en skandalartad rättegång, där pikanta detaljer ur parets samliv avslöjades. Londonborna kokade av vrede över lordens behandling av hustrun och hela societeten tog parti för Annabella.

Lord Byron kände sig kränkt över det han kallade "den engelska överklassens hyckleri" och beslöt sig för att lämna England. På våren 1816 gav han sig i väg på en resa som förde honom till Waterloo, Schweiz och till slut Italien.

Lord Byron skulle aldrig återvända till England.

I Genève mötte lord Byron poeten Percy Bysshe Shelley och de båda engelsmännen blev själsfränder. I juni 1816 följdes de båda åt till slottet Chillon i Montreux vid Genèvesjön. Slottet är en medeltidsborg med ett vidunderligt läge på en klippa och en spännande bakgrundshistoria.

Här satt den schweiziske frihetshjälten, patrioten och prästen Bonivard fängslad i sex år på 1500-talet. Lord Byron greps av Bonivards öde och skrev det som skulle bli ett av hans främsta verk, The Prisoner of Chillon.

Bonivard var en av sju bröder, som utsattes för religionsförföljelse. Några dödades i strid, en brändes på bål och tre, däribland Bonivard, fängslades på slottet Chillon.

Byron identifierar sig med Bonivard med raderna:

(C.V.A. Srandberg)

Bonivard är den äldste av de fängslade bröderna och den som lever längst i fängelset.

Dikten slutar i förtvivlan. Bonivard har blivit ett med enformigheten:

Lord Byron hade en annan koppling till Shelley. Han hade en kort kärlekshistoria med Mary Shelleys styvsyster, Claire Clairmont. Han hann också göra henne med barn innan han tröttnade på henne. Claire var medveten om att hennes kärlek inte längre var besvarad, men hon tog ändå initiativ till att paret Shelley tillsammans med henne besökte lord Byron i hans villa Diodati vid Genèvesjön.

En kväll läste Byron högt ur Coleridges poem Christabel, som har spöklika inslag, då Shelley rusade upp och for ut ur rummet efter en mardrömssyn. Lord Byron föreslog då att alla skulle skriva varsin spökhistoria. Mary Shelley låg vaken en hel natt.

Resultatet av den vaknatten blev den världsberömda historien om Frankenstein och hans monster.

"En vacker antilop"

1816 bosatte sig lord Byron i Palazzo Mocenigo i Venedig, där han kom att skriva flera av sina största verk. Den italienska livsstilen inspirerade honom och här fann han den diktform, som passade honom bäst, en kåserande stil i ottava rima (femfotade jamber).

Lord Byron bosatte sig i ett veritabelt sagopalats,
Palazzo Mocenigo, i Venedig. Här är en interiör
från lordens salong, fångad av J. Nash-W L Price (1843).

Palazzo Mocenigo, Byrons tillhåll, ligger vid Canal Grande. 
Så här ser det ut i dag. 
FOTO: BO AXELSSON

I Childe Harold IV skrev Byron:

Som då när havet självt det till sitt välde lagt. (Tolkning: Gunnar Harding)

I ett brev skrev lord Byron:

Frun hette Marianna och var "en vacker antilop med stora svarta orientaliska ögon". Hon blev lord Byrons första amorösa äventyr i Venedig.

Det geniala diktverket Beppo (1818) tillkom i Venedig och handlar om en karneval i Venedig. Det är en sorglös och munter Byron, som skildrar karnevals-yran.

Mästerverket Don Juan skrevs också i Italien under åren 1818-23. Man får följa en ung spansk adelsmans äventyr efter att han tvingats lämna Sevilla som 16-åring. Han har haft en kärleksaffär med en ung, gift fru.

Don Juan har inget att göra med den gamla ursprungliga legenden, men hör ändå till de stora klassiska kärlekshistorierna.

Lord Byrons sista stora kärlek var den unga, undersköna Teresa Guiccioli, som han träffade i Venedig 1819. Hon var gift, men hennes make fann sig storsint i förhållandet. Hon skilde sig sedan och följde lord Byron till Pisa och Genua.

Den vackra Teresa Guiccioli, 
som Byron träffade i Venedig 1819, 
blev hans sista stora kärlek.

Efter Byrons död gifte hon sig med en fransk adelsman och kunde på 1850-talet berätta för den franske skalden Lamartine om sina år med Byron.

Lord Byron och Teresa bodde i Palazzo Lanfranchi i Pisa under åren 1821-22. De hade ett helt menageri bestående av 10 hästar, åtta jättestora hundar, tre apor, fem kattor, en örn, en kråka och en falk.

Alla gick fritt i huset, utom hästarna.

I bottenvåningen i palatset bodde en period vännen och den kände kritikern Leigh Hunt med sin hustru och sex ouppfostrade barn, vilket Byron kommenterade med orden:

1822 inträffade en grym tragedi, som skakade om lord Byron. Percy Shelley, som var fascinerad av segelbåtar, hade låtit bygga en ytterligt snabb båt med minimalt skrov och enorm segelyta. Experter skakade på huvudet åt skapelsen, men Shelley, som inte ens var simkunnig, lyssnade inte.

Percy Shelleys sista seglats i livet inleddes i Livorno. Tillsammans med vännen Edward Williams och en ung sjömanspojke skulle han segla båten tillbaka till hemmet i San Terenzo i Lerici-bukten.

En italiensk sjökapten berättade flera år senare att han upptäckt de tre männen i svår sjönöd och erbjudit dem hjälp - en lång man, uppenbarligen Shelley, avböjde.

Då ropade sjökaptenen till männen:

- Men för Guds skull - reva seglen!

En av männen, uppenbarligen Williams, försökte, men Shelley hindrade honom i vredesmod.

Vännerna berättade senare att Shelley alltid inspirerades av närheten till döden.

Åtta dagar senare spolades de tre kropparna upp på stranden vid Viareggio. Lord Byron och Edward J. Trelawny övervakade bränningen av de tre liken på stranden. En scen som fångats på en berömd tavla.

Percy Bysshe Shelley hade med sina egna ord "vaknat upp från livets dröm".

Lord Byron var inte bara en äventyrare, utan också en idealist. Redan vid sitt besök i Grekland 1810-11 fattade han sympati för grekernas frihetskamp mot turkarna. En kommitté i London uppmanade honom 1823 att delta i grekernas kamp och han följde uppmaningen.

I juli 1823 seglade han till Kefallenia, varifrån han noga följde utvecklingen. Han arbetade med både takt och diplomati för att få slut på grekernas inre partistrider och visade sig ha verkliga statsmannaegenskaper.

Grekerna dyrkade honom och det talades om att kröna honom till kung av Grekland.

Efter en strapatsrik seglats anlände Byron till Missolonghi i januari 1824. Han hade seglat i öppen båt i hårt väder och dragit på sig reumatisk feber.

Lord Byron dog tre veckor senare, den 19 april, och hela Grekland sörjde honom. Grekerna ville begrava honom i Theseustemplet i Athen, men han fördes till England.

Lord Byron vilar på bykyrkogården vid Newstead Abbey, intill familjegodset.

Bo Axelsson

© Copyright: Tidningen Boken 2000

• PRENUMERATIONSERBJUDANDE
• TILLBAKA TILL STARTSIDAN