Bokens böcker

Vi presenterar ett urval aktuella böcker

Detta är undrens bok

Sara Lidman:
Lifsens rot
Bonniers

Sara Lidmans stora Jernbane-epos som utkom mellan 1977 och 1985 och som handlar om järnvägens och den nya tidens ankomst till Västerbottens inland har nu fått en sjätte del, Lifsens rot. Den handlar om Anna-Stava och Didrik Mårtenssons son Isak Mårtens hustru Rönnog. Hon lämnar sitt hem efter att brodern Love, ett enda knyte av salighet och Själva Glädjen dör i hennes armar.

Men för fadern Salomon Martinson var han aldrig en människa, bara en idiot, bortburen till sist i en saltsäck.

Så blir Rönnogs mor en av de ständigt liggande och Rönnog börjar sin kamp med livet. Hon är förbunden med själva Lifsens rot, som enligt Jacob Böhme är just vreden.

Detta är en berättelse om just den kraft som finns i allt som växer och är och som är själva Viljan. För vreden och viljan bär Rönnog till mötet med fröken Märta Pettersson som i hushållningssällskapets regi kommer till Alanäsets föreningshus och pläderar för en mejeriskola för att lära ut konsten att samarbeta med mjölkens finaste egenskaper.

Rönnog blir en mjölkens och ostens tjänarinna. Som mejerska vid de stora mjölkkaren står hon för renlighet och kontroll. Hon står vid själva modernäringen och mättnaden, hon har sin kråsmössa, sina vita kläder och sin provsked. Oäkta sonen August Engman har varit hennes fästman. Han har famnat henne, hon har fått göra himmelsfärden upp i ljuset.

Men den man som är att bli till för henne är Didrik Mårtenssons Isak Mårten. Han kommer till mejeriet med ett femtioliters kar. Rönnog hjälper honom att bära. Men locket kan hon inte öppna. Han lägger då sin hand över hennes. Med hans hjälp forsar mjölken fram.

Detta möte blir som roten i hennes framtida liv. Hennes frigörelse från fadern gör henne till mejerska, men en mejerska som lämnar provskeden och följer Isak Mårten hem till Didriks och Anna-Stavas förfallna och skuldtyngda hemman där lån och räntor äter upp allt.

Här slutar hennes frigörelse, här börjar hennes kamp med svärfadern, framstegsmannen som drog jernbanan till bygden men som inte bryr sig om alla de offer som detta kostar.

Men också Rönnog har en hårdhet, en stränghet och en gudfruktighetens snålhet som hon stångat tidigare mot August Engmans fritänkeri. Nu blir Didrik en än värre motståndare. Ja, själva hemmanet i Eckträsk blir till ett motstånd som Rönnog måste besegra.

Ty här finns det som Syraks bok talar om: Den som älskar glada dagar varder fattig. Hon mäste kräva bort fähusets urblanka trägolv. Få det til1 att bli belagt med cement. Ty hon ska ha en ladugård. Med sin vredes nit går hon lös på allt. Hon skurar, kokar, väver och river, hon hånar Anna-Stavas sätt att lappa alla sönernas sönderfallande kläder, hon rasar mot Didriks lättjaoch läshunger.

Den döda Erikas ljusa, kvarlevande minne som är den rosa bahytten kastar hon i lågorna.

Men Rönnog är inte bara vrede och krav. Hon älskar Isak Mårten. Och att få hans kärlek är som att bli tröstad för en urtid av oförrätter.

Hon räddar hans liv när tjuren Råbertus löper amok genom att få långfingret runt nosringen och göra honom foglig. Hon räddar Isak Mårten undan gäldenärerna som hotar med stryk och hon räddar hemmanet genom sina undangömda sparade pengar när det sjunker i skuldens hål.

Som sidohandlingar genom romanen återkommer underbara skrönor om människor och djur, händelser av grymhet och skönhet.

Om inte begreppet magisk realism vore så välanvänt är det just vad denna roman är: magisk och realistisk. Den är jord och himmel, den är ljuvligt ängshö och mörkt myrvatten när den berättar om en skuldtyngd, utfattig småbon-debefolkning i Västerbottens inland som nås av järnväg, telefon och elektricitet, som nås av Storbolag som rövar skogen och tar guldet till Stockholm.

Här lever människor som den månadsrasande Tovan som en gång hittats av en ko som nyfödd, här lyckas gossen Amos hålla sig kvar levande på timmerlasset under en hisnande isfärd utför, genom att hästen Garibaldi står strakbent och skrinnar på hovarna.

Detta är Kvinnans bok.

Liksom det är mjölkens, kons och Ängens bok, Kampens, Vredens och Könets bok, Kärlekens och Överlevandets, själva Livsljuvlighetens och Undrens bok. Och det är Språkets bok. Budskapet är av djupaste allvar: Liv, arbete och landskap får icke förfaras.

Det känns som en stor ynnest att vara läskunnig. Ty att läsa Sara Lidman är som att få SJÄLVA GLÄDJEN.

Bittert om Donner

Inga-Britt Wik:
Bryta upp
Schildts

"Om du vill hämnas så är det din sak", säger Johannes till Britt på slutsidorna i Inga-Britt Wiks nya roman "Bryta upp" - en fristående fortsättning på Ingen lycklig kärlek från 1988.

Om Johannes faktiskt är så synsk att han inser att äktenskapet en gång kommer att återberättas i romanform och att han i den berättelsen inte har stora chanser att framstå som särdeles sympatisk, är hämnd ändå ett alltför starkt ord. Inga-Britt Wiks bok om äktenskapet med Johannes är bitter men inte hatisk i tonen.

Att Johannes står för Jörn Donner är ingen hemlighet, och det är klart att man läser Bryta upp nyfiken på kändisförfattarens, journalistens, diplomatens skuggsidor, men historien om den frånvarande pappan är alltför vanlig för att undgå att få en betydligt större allmängiltighet än så.

Den här gången är orsakerna till frånvaron visserligen mer udda. Det är inte superi med tillhörande hustru- och barnmisshandel, inte ens särskilt mycket horeri. Det är skrivandet och materialinsamlandet, resorna, som håller Johannes borta från familjen och villan på Drumsö. Och när han nån gång är hemma är han ändå borta - i sina tankar, i sina böcker och artiklar som han måste skriva för att han lovat.

Karriärbestämd pliktkänsla kan säkert många känna igen sig i, men Johannes genomför sina felprioriteringar med sådan hänsynslöshet att läsaren blir förtvivlad över att det tar så lång tid innan Britt får sin replik, den enda möjliga - "jag vill skiljas" - utsagd.

Tre ord, varför så svåra?

Naturligtvis har det också i det här äktenskapet funnits kärlek, eller nåt som i alla fall liknat kärlek och då är det lätt att hoppas att förändringen - kärlekslösheten - ska kunna återförändras. Sen handlar det förstås också om vem som ska få barnen. Den som tar initiativet till skilsmässa ligger sämre till, även om det är svårt att tänka sig att Johannes plötsligt skulle ha lust att dagligen börja konfronteras med de barn han dittills knappt lärt sig namnen på.

Ett tredje motiv, och det bara antyds, är betydligt krassare, men viktigt. Rollerna är sällan jämlika, varken nu eller på det 50-60-tal som skildringen utspelar sig i. Den som har pengarna har också i stor utsträckning friheten och makten. Det är därför det dröjer så länge innan Britt får orden ur munnen, med två barn i bagaget har hon helt enkelt inte möjligheten att lämna Johannes. Först med universi-tetslektoratet säkrat kan hon gå sin egen väg.

Låter det alltför materia-listiskt? Kolla i så fall in livet.

Nu är skrivandet bara en skenorsak till det katastrofala samlivet. Johannes i all oskuld fällda favoritreplik efter en hård arbetsdag "Jag är helt tom invärtes", utsäger kanske inte enbart att författande är energikrävande.

Det finns nåt slags grundtomhet, grundempatilöshet hos honom - är det den som är ackumulatorn till hans enorma arbetsmotivation?

Bryta upp är förstås Inga-Britt Wiks version, men så länge Jörn Donner håller inne med sin är det den som gäller.

Sprakande läsfest

Fredrik Ekelund:
Jag vill ha hela världen!
Bonniers

Jag vill ha hela världen! heter Fredrik Ekelunds senaste roman. Det är, upptäcker jag, tre år sedan jag senast läste honom (Taxi sju - två bland drömmare och dårar), men det känns som om det vore längre sedan. Det är ett utslag av att jag gått och väntat på en ny prosaberättelse av denne spännande författare.

För tre år sedan tyckte jag att han hade oändligt mycket inom sig och att han var ett strålande löfte. Nu känner jag djup tacksamhet för att ha fått uppleva nöjet att läsa vad som är en av de mest vitala romanerna på svenska på fem à sex år. Med Jag vill ha hela världen! framstår Fredrik Ekelund som en av den nya svenska prosans främsta representanter.

Han tillhör dem som gett svensk berättarkonst märg och substans, liv och lust, nerv och energi. Egentligen är Jag vill ha hela världen! en ganska tragisk historia om Daniel Lagerhjelm, den unge mannen som trodde att tillvaron låg beredd och färdig att hylla hans existens och framgång i livet, att allting bara var att ta för sig. Men det är också en varmt och innerligt fint samt djupt kännande utvecklingsroman om den unge valpens förvandling till mogen människa.

Berättartekniskt är den ett virtuosnummer, vari kronologin bryts sönder och löses upp - men bara skenbarligen; ty trots skutten mellan årtionden vävs intrigen samman till en helhet som blir kristallklar och tydlig. Jag skulle tro att romanen vinner i intensitet och styrka genom att detta egentligen ganska farliga berättargrepp så djärvt har genomförts så konsekvent och genomtänkt och med så lysande resultat.

Psykologiskt är den en berättelse om det inre och det yttre landskapet i samtiden. Uppriktigt och utan vare sig förskönande eller överslätande eller förfulande värderingar framstår denna bok som ett oerhört begåvat tidsdokument, som en klarsynt analys av nuet, som en berättelse innehållande en väl formulerad vädjan om att ta tillvara de renaste och djupaste mänskliga drivkrafterna inom individen.

Jag vill ha hela världen! är en utvecklings- och mognadsroman om den irrande individen som hoppfullt nog finner rätt väg. Då är Daniel Lagerhjelm tilltufsad och omtumlad, full av både psykiska och fysiska sår och blåmärken i de mest grälla färger. Men han finner orken att få rätsida på en infernalisk livssituation, vållad av blind strebermen-talitet i kombination med omvärldens obarmhärtiga för-väntningsarsenal och såväl hårda som falska ytfasad. Den mynnar i en välgörande och hoppingivande final, som leder framåt mot ett människovärdigt liv efter en utfärd i bakgårdsvärldens alkohol-ångetöckniga förnedring.

Det är en bok som sjuder och sprakar av liv tack vare en verksam, livfull och komplett ledande och förledande prosa. Den blir ett utsnitt ur verkligheten, vältaligare och begripligare, mer gripande än alla slags reportage om tillståndet i nuet. Den lever genom sin magnifika gestaltning och sina trovärdiga människoporträtt, ömsinta, medkännande, ärliga och uppriktiga; inte medömkande eller idylliserande, inte överslätande eller navelskådande - utan rättframt och uppriktigt.

Så sällar sig Fredrik Ekelund till vår tids stora prosaister tillsammans med sådana som l Ninni Holmqvist, Klas Östergren, Björn Ranelid, Jan Sigurd, fyra andra exempel på författare som utvecklat den svenska berättarkonsten och fört in ett berättartempera-ment, man längtat efter men i mångt och mycket saknat i sjuttio- och åttiotalsprosan.

Kvar finns den genuina och unika nordeuropeiska ådran, men här spåras också influen-ser från inte minst den dynamiska spanska och latinamerikanska berättarkonsten. Resultatet är en läsfest, ett sprakande ordfyrverkeri, dock jordnära förhållande till gestalter och miljöer, men med ett bildspråk och en melodik som är såväl överrumplande som förföriskt betagande.

Förväntninarna på Fredrik Ekelund är från och med Jag vill ha hela världen? lindrigt uttryckt väldigt stora.

En ädelsten från Bosnien

Meša Selimovi¢:
Fästningen
Översättning:
Djordje Zarkovi¢
Gavrilo

Man hittar ingen kronologisk upplysning i bokens text; bara förlagets presentation meddelar att handlingen tilldrar sig "i 1600-talets Bosnien". Med andra ord ligger denna del av Balkan ännu under det ottomanska väldet med sultanen i Konstantinopel.

Frånvaron av tidsbestämning är förstås avsiktlig. Det samhälle som framträder är lätt igenkännligt. Det tränger sig på oss, vi svenska läsare som ännu har förmånen att leva under ett demokratiskt paraply i ekonomiskt hyfsade förhållanden.

Fattigdom och förtryck inom ramen för en rigid religion. En korrupt hierarki av ämbetsmän knuffas med en klass av välmående affärsmän och industrialister men håller samman i gemensam an-strängning att kontrollera den oupplysta massan. Och så förstås: Mer eller mindre permanent krigföring mot makter utanför de politiska och kulturella gränserna.

Huvudpersonen och berättaren Ahmet, en halvbildad, åtminstone skrivkunnig ung man, återvänder till Sarajevo efter ännu ett av de fortlöpande krigen (denna gång mot Ryssland) i desillusion och djup misströstan om en bättre framtid. Han urholkas själsligt av existensiellt grubbel i sitt genomskådande av förtryckets till synes obönhörliga mekanik.

Ändå upplever han ju glimtar av godhet och medlidande, t o m spontan självuppoffring. Han känner ett samvete - och vet att andra också har ett. Inte alla, visst inte, men i alla fall enstaka.Men på den ömmapunkten finns samtidigt en paradoxal hake inbäddad: Att följa sitt samvete och uträtta en god gärning kan resultera i allehanda, ödesdigra missförstånd hos omgivningen - och i värsta fall något ont för den man velat hjälpa, alternativt på vägen till hjälpen...

Det går att dra paralleller mellan den bosniske Ahmet och åtminstone två andra romanhjältar i den slaviska kulturkretsen: tjecken Švejk och ryssen Mysjkin, Dosto-jevskijs märklige furste med sin orubbliga tro på människans goda vilja, "Idioten".

Likheten finns i gestal-ternas naivitet. När det gäller den "tappre" soldaten, så kan man med visst fog misstänka att troskyldigheten är spelad. Švejk har hittat en bra förklädnad för att slippa undan krigets vedervärdigheter. Han är i sina överordnades ögon bara en narr, fast rätt användbar i vissa lägen.

Mysjkin är däremot helt uppriktig. Han är verkligen en god människa, och med sitt uppträdande smittar han andra tro på godheten, även om de kan skratta åt hans "dumhet".

Ahmet är varken skojare eller frälsase på jorden. Hans naivitet finns i hans innerliga, barnsliga strävan att tränga till botten av människan irrationella natur, som orsakar så mycket ont, fast hon vill så väl. Ahmets oavbrutna ältande med de existensiella grundfrågorna innesluter också en stor förundran, den som uppstår vid mötet med kärleken; förkroppsligad av hans vackra kristna hustru Tijana.

"Fästningen" blir symbol för åtskilligt i berättelsen, främst det urgamla fängelse i Sarajevo, ur vilket Ahmet medverkar till att befria den frispråkige Ramiz - förelöpare till vår tids s k dissidenter.

Meša Selimovi¢ introduceras härmed på svenska, oklanderlig sådan. Hans melankoliska allvar är djupt och hans ärende i bokstavlig mening allmängiltigt. Ur den glittrande bokfloden kastar detta verk reflexer som från en svart diamant.

Bergmans hemlighet!

Ingmar Bergman:
Enskilda samtal
Norstedts

Det rör sig i dubbel mening om försoning. Om att det trots livets långa sträcka av leda och smärta och tvivel till sist ändå är möjligt att nå fram till en befriande och förlösande vändpunkt där plågan äntligen kan avta eller åtminstone börja mattas. Eller för att använda några lakoniska ord hämtade ur Blaise Pascals nu trehundra år gamla reflektioner Tankar:

"Människans villkor: obestämdhet, leda, oro."

Ty i många avseenden är Ingmar Bergmans två senaste böcker att se som ett försök till en vederläggning av Pascals dystert och ytterst svarta syn på livet. Bergman har med först Den goda viljan som kom för fem år sedan och den nya boken "Enskilda samtal" visat att det finns ett annat sätt att möta de kval som han - i likhet med så många - har lidit av.

Nu är det på inget sätt någon lättköpt eller enkel lösning som Ingmar Bergman genom år efter år av återkommande känslor av hat och skuld, utsatthet och värnlöshet nu visat på genom sitt skrivande.

Han förnekar inte det grundläggande problemet, varken vad det gäller barndomens sår eller pendlandet mellan tvivel och hopp om att nå fram till en gudstro som antagligen har plågat honom under hela hans liv.

Den börda av såväl skuld och mindervärdighetskomplex som de tärande känslorna av att inte vara älskad som det redan mycket lilla barnet kan få lagt på sina späda axlar slår sedan följe med den utsatta människan för resten av livet. Enbart genom att sträva mot en alltmer tilltagande förståelse går det att lämna det inre fängelse som håller oss fast som fångar i vårt förflutnas bojor.

De två grundfrågor som Ingmar Bergman berör är förhållandet till sina föräldrar och tron eller tvivlet på Gud. Att han haft ett ständigt pågående, djupt komplicerat och kanske rentav smärtsamt samtal eller gräl med Gud under hela sitt liv har varit mer än tydligt i hans flesta filmer. Men först i självbiografin Laterna magica och de redan nämnda böckerna visar han öppet och tydligt hur tvivlets natur varit beskaffat och även hur det har gestaltat sig i hans inre själsliga landskap.

I "Enskilda samtal" uppträder människan gentemot Gud med lögner, svek och anklagelser. Ingmar Bergman tycks se den troende likt en person som ikläder sig en roll, precis såsom på teaterns tiljor. Å andra sidan återkommer detta sätt att betrakta mänskliga relationer även i synen på livet i stort.

Här spelar människan livet igenom skilda roller och framstår då i omgivningens ögon såsom fullkomliga främlingar i de skiftande faserna eller när omständigheterna växlar.

I mycket stor utsträckning bottnar detta i det spel som Ingmar Bergman tvingades bevittna och dessutom delta i när det dagligen pågick mellan hans föräldrar. I de tre fascinerande och djupt gripande böckerna om ett kvinnoöde som Birgit Linton-Malmfors gett ut och som främst handlar om och grundar sig på Karin Bergmans efterlämnade dagböcker och brev får vi en tydlig bild av detta i grunden störda förhållande mellan den stränge och i många avseende hämmade prästen Erik Bergman och hans betydligt mer levnadsglada och känslomässigt hungrande hustru.

Att barnen fick komma emellan råder det inga som helst tvivel om. Linton-Malmfors första volym, Den dubbla verkligheten (Carlssons), har helt uppenbart gett Ingmar Bergman inspiration och nya uppgifter som ligger till grund för det svek som huvudpersonen - alltså hans egen mor - i "Enskilda samtal" begår mot sin man genom att i lönndom inleda en stark och långvarig kärleksförbindelse med en yngre man.

Skickligt och mycket fäng-slande får vi se detta drama spela upp framför oss i Bergmans bok. Språket är bländande suggestivt, det griper genast tag och förför oss läsare till den starkaste inlevelse. Nu är föräldrarna avklädda. Ingmar Bergman ser dem tydligt och med försonande och närmast milt förlåtande ögon. Hatet som pyrde under ytan i "Laterna magica" är borta. Något djupt avgörande och förlösande har inträffat.

Hemligheterna som en gång gjort hans liv till ett inre helvete är nu till slut avslöjade, en gång för alla demas-kerade. Därigenom blir sanningen också till en befrielse. Om det rör sig om den gudomliga nåden eller Sigmund Freuds hederliga och ofta livsavgörande självanalys är svårt att med bestämdhet säga. Ty Ingmar Bergman rör sig ständigt mycket nära bägge dessa källor.

Ytterst handlar det nog om en högst personlig blandning av såväl en tvivlares tro som en djuplodande och freudiansk undersökning av den egna själens bottnar.

Det mest väsentliga för oss är dock att "Enskilda samtal" är en bok som förmår göra ett bestående intryck och som därtill manar till rannsakan av de egna minnenas äkthet och verkande betydelse i vårt dagliga liv. Det är inte något man kan säga om direkt många böcker. Ännu en gång har nu Ingmar Bergman visat sig vara en av vårt lands verkligt stora författare.