Kvartalets Författare

TIDNINGEN BOKEN 1-97

Peter Englund
är näcken
i vår historias flod

Baskern sitter rejält nedtryckt över huvudet. Rockskörten fladdrar. Ansiktet lyses upp av en spontan glädje när vi möts utanför Historicum i Uppsala. På Ofvandahls berömda konditori lägger han ut texten om sitt samhällsansvar. Det handlar om vår nye "historiehjälte" - Peter Englund, 45.

UPPSALA

Snön ligger som ett skimrande puder över Engelska Parken. Trädens kalla och kala grenar är såsom draperade i en vit och intagande och djupt behagfull klädskrud. Domkyrkan slår dovt förmiddagens timslag och plötsligt skrämmer något upp kajorna i en vild och skränande hetsig flykt. Svarta far de upp mot de gråa och tunga molnen. För en stund tycks den svävande svärtan fylla himlen och skymma all sikt.

Tryggt däruppe på höjden skymtar det gamla Slottet med sina torn.

Genom dess blotta tyngd och magnifika yttre förmår det närapå än idag inge samma blandade känslor av respekt och renaste skälvande skräck inför den mäktiga och maktfullkomliga Överheten som det måste ha gjort århundradena igenom. Inte långt därifrån tronar stadens måhända allra viktigaste byggnad: Carolina Rediviva.

Det stora och stolta biblioteket med alla sina skatter av giktbrutet väntande och i regel ännu flera sekler senare oöppnade böcker; här finns ovärderliga inkunabler och många ännu inte lästa eller upptäckta handskrifter; dagböcker förda i mörkaste hemlighet och hyllkilometrar av för offentlighetens ögon vältvättade officiella protokoll; här finns mängder av utkast till aldrig färdiga dikter och till litterära storverk och självfallet vilar här i tryggt förvar alla dessa brev i oöverskådliga mängder från människor som med tidens tärande tand har malts ner och sjunkit undan i historiens virvlande malström.

Näcken i vår flod

Där, ja precis där, mitt i den ömsom kraftfullt strömmande och ömsom porlande floden av historiska fakta, legender och fängslande ideologier, bland alla dessa svunna händelser och fascinerande människoöden som sedan länge jordats och lämnat detta jordeliv, där står forskaren och författaren Peter Englund som vore han den moderna tidens egen strömkarl, placerad mitt i detta förflutenhetens landskap.

Peter Englund är näcken i vår historias flod. Och musiken han spelar är ljuv och förförisk.

I den trotsiga och trollbindande, i denna rasande vilda fors av både djupaste allvar och uppsluppna äventyr finns han uppslukad av jakten på alla de väntande upptäckterna i det ännu inte kända eller utforskade.

Peter Englund är på en gång gäckande, undflyende och ändå vägledande och didaktiskt översvallande av en pockande iver att få sprida sina kunskaper.

Han kommer gående med snabba bestämda steg med siktet ställt mot Historicums ålderstigna byggnad. Därinne har han något av en fast punkt i sin tillvaro och även enstaka plikter att ombesörja. Kylan är denna dag mild. Den biter inte i kinderna.

Ändå sitter baskern rejält nertryckt över huvudet. Rockskörten fladdrar efter honom, trots att dagen är närmast vindstilla. Med en van rörelse, nästintill nerkörd i ryggraden, öppnar han Historicums dörr. Ännu är det en stund kvar tills vi ska träffas för intervjun, och först måste Englund ringa undan några av dagens alla väntande samtal. Fast vi bestämmer att ses något tidigare än vad som från början var bestämt.

Litterärt fenomen

Peter Englund, som för en kort stund faller in i rollen som ciceron, inbjuder självfallet redan som litterärt fenomen och i än högre grad genom sin person och blotta närvaro - med sin intensitet och sitt smittande intresse och djupa kunnande - till att underlätta och stimulera hjärnans tvära och hisnande kast.

Med sina böcker har Englund förmått öppna mångas ögon. De har kanske i många fall varit och förblivit stängda såsom kattungars sedan de satt och sov sig igenom skolans knastertorra timmar av malande tomma ord och evighetslånga rabblande av årtal och åter årtal utan minsta ansats till varken sammanhang eller någon inre logik.

- Ibland känns det förmätet att sätta sig till doms över historien, säger Peter Englund, här på sin mammas gata utanför Historicum i Uppsala. FOTO: BO AXELSSON

I en tid präglad av en djup och skrämmande vittfamnande historielöshet; i denna tid av tilltagande okunnighet om de allra mest elementära dragen i till och med vårt eget lands historia; i ett tidevarv som sedan länge har börjat se ned på det förflutna och alltmer skjutit det undan som varande fullkomligt irrelevant och det även i den så kallade intellektuella dagsdebatten har Peter Englund gjort en ännu större insats än vad som kanske framgår vid den allra första och hastiga reflektionen över hans böcker och innebörden av hans på många sätt imponerande gärning.

När Englund skriver förenar han den historiska vetenskapens och denundersökande journalistikens och berättarglädjens alla goda sidor.

Ur historiens mörker träder nu levande gestalter emot oss. Väl frisläppta från arkivens dammiga vrår och bibliotekens hyllor och magasin lyser de snart av alldeles egen kraft. De börjar leva sitt eget liv och fylla oss med nya infall och omtumlande tankar.

Var finns kung Gustaf III själv? frågar jag tyst för mig själv - lika plötsligt som överrumplande - och i smyg börjar jag också att se mig om efter de utsmyc-kade och imposanta hästvagnarna från hovets stall.

Var står konungens sexspann någonstans?

Thorild och tjusarkonungen

När sedan ögonen faller på det vackra Gustavianum blir illusionen av att tiden med ett ryck rört sig bakåt ännu mer övertygande och närmast påträngande. Därinne på Gustavianum höll en gång den stormande Thomas Thorild sitt beryktade och bejublade framträdande inför Tjusarkonungen i egen hög person, i hopp om att äntligen kunna vinna den mäktiges majestätliga öra för de politiska och ekonomiska idéer som de bägge trots allt delade i synen på hur ett land som Sverige borde och skulle styras.

Året var 1788, närmare bestämt den 22 mars. Disputionen avsåg en skrift av Thorild som heter "Critik öfver Montesquieu".

Den inbitne kvinnojägaren och bitskt rappe Esias Tegnér, sedermera biskop i Växjö och alltmer inflytelserik potentat i maktens boningar, fångade den flydda tidens magi i de numera bevingade orden ur dikten "Sång den 5 april 1836":

"Det låg ett skimmer öfver Gustafs dagar,

fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill,

men det var sol deri, och, hur du klagar,

hvar stode vi om de ej varit till?"

Detta skimmer har man enträget och envist försökt hålla levande i lärostaden.

När jag nu står utanför Historicum och ser upp mot Universitetshuset, vars en gång tegelröda fasad nu mest går i skrämmande och skrumpnande svart, är det svårt att frigöra sig från det Thorildcitat de en gång under förra seklet valde att hugga in över byggnadens portalingång.

De i sten inhuggna orden, prunkande av flagnande bladguld, manar universitetets professorer och docenter, lärare och studenter till att än idag välja följande väg och riktning för sin forskargärning och studiehåg:

"Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större!"

Peter Englunds forskargärning följer i stället fullkomligt hans egna banor och intressen; den tycks helt ha sina målsättningar bortom det akademiska meriterandets snäva och strama cirklar. Den drivs framåt genom ett starkt patos av avsevärt mer övertygande och sympatiska krafter och bevekelsegrunder än de annars gängse och sedvanligt förekommande i dessa långsamma korridorers lugna lunkande.

Gnäggar i dödsångest

Medryckande och alltid gripande är Peter Englunds i regel rejält tjocka luntor. Vindarna stormar, hästarna gnäggar i dödsångest, artilleriets kanoner mullrar i bakgrunden, musköterna skjuter sönder leden av trötta soldater på de leriga slagfälten, och plötsligt är läsaren väckt ur sin slummer i samma ögonblick man öppnar en bok av Englund.

Människorna ur det förgångna stiger fram, fullt levande som kunde de vilket ögonblick som helst, i kött och blod, kliva in i rummet där man sitter. För varje sida ökas och väcks de nödvändiga och för förståelsen helt avgörande insikterna. Det är dessutom en fullkomlig fröjd och ren förnöjelse att få läsa vad Peter Englund har skrivit även om invändningarna dock inte alltid saknas.

Peter Englund är en man som förmår att leva nära och intimt med den stad som måste kallas hans, trots att han nu - tillsammans med hustrun Anki, som är biokemist på Pharmacia, och deras tre barn och därtill en katt - bor en bit utanför själva tätorten. Barnen är åtta och sex och ett år gamla.

Med en närmast rörande ömsinthet i rösten talar han ändå om både Uppsala och universitetet, detta hans Alma Mater.

Staden och dess universitet tycks på ett i många avseenden egendomligt sätt leva sitt alldeles egna och ett från vardags-rutinerna på själen evigt naggande akademiska intolerans helt befriat liv inom honom.

Det imponerar. Det får Peter Englund att växa ännu mer i respekt och högaktning.

Vad är det då som driver en sådan människa? Det är svårt - för att inte säga omöjligt - att undvika att röra vid just den frågan.Ty det Peter Englund har gjort är alls ingen enkel sak.

Vilja av stål

Det kräver en vilja av stål och en mycket stor portion av rent och härdat mod - och åtminstone en uppsättning av mer eller mindre outtalade ädla och ideologiska motiv att hålla fast vid - för att lyckas kunna stå emot det akademiska etablissemanget på det sätt som Peter Englund gör genom att medvetet arbeta med sitt rika och stora historiska material och skriva sina böcker för att de ska kunna nå och läsas av den breda publiken.

Många andra skulle i hans position ha nöjt sig med att göra en lysande akademisk karriär, och på snabbaste och säkraste sätt se till att bli professor. Då skulle bokläsare i landet inte ens känt till hans namn, än mindre ha förmått hitta eller för den delen ha läst en endaste bok av honom.

Peter Englunds agerande inger ett starkt hopp om framtiden, och kan framöver ingjuta ett välkommet och nog så behövande mod i andra vetenskapsmän med större ambitioner än att enbart klara sin inomvetenskapliga meritering.

Här kan Peter Englund i flera avseenden - och då inte minst genom att på ett avgörande sätt i grunden förändra synen på hur svensk vetenskap bör och ska bedrivas - bli både till en förebild och en föregångare.

- Perverst nog är inte det som lite föraktfullt kallas populärvetenskap på minsta sätt meriterande, säger Peter Englund utan ens minsta stänk av bitterhet i rösten.

- De böcker jag har skrivit, förutom min avhandling, ger mig i princip inga som helst formella möjligheter att söka några tjänster vid universitetet. Arbeten av den typen räknas över huvud taget inte. De ses snarare med viss skepsis och som en form av rent slöseri med tid.

- Men jag har inga skyldigheter på universitetet, säger sedan Englund och ler stillsamt och smått förnöjd med blicken vänd inåt.

- Ibland håller jag några få föreläsningar. Men jag är inte på något sätt tvingad att göra det. Det är också upp till mig själv om jag vill vara handledare åt doktorander. Nu har jag enbart en.

- Innan jag började att skriva på Expressens kultursida var jag avsevärt mer beroende av universitetet. Jag kände mig bunden vid själva universitetet och institutionen. Jag fick anstränga mig genom att hålla på att söka forskningspengar från olika håll. Då var jag också tvungen att ha mycket mer undervisning och hålla föreläsningar på de olika kurserna, något som jag upplevde som ganska betungande och tidskrävande.

- Min forskning blev lidande av det. Men direkt efter att jag var klar med avhandlingen ringde Björn Nilsson på Expressen.

- Jag minns dagen mycket tydligt. Det var tidig vår. Solen lyste och det var en fredag ganska sent på eftermiddagen. Då ringde Björn Nilsson och frågade om jag ville börja skriva för kulturen. Jag svarade utan minsta tvekan ja! på stående fot.

Vurm för universitetet

Ändå har Peter Englund bevarat och hållt liv i sin vurm för - kanske rentav sin kärlek till? - sitt universitet. Han talar om det med stor och öppen värme, och med en självklar stolthet som i mina öron tycks vittna om att han tveklöst ändå känner sig som en del av denna institutions långa historia.

Uppsala lever inom honom. Lärdomsstaden har snärjt honom, fångat in denna rastlösa och hungrigt vetgiriga själ i en på många sätt avgörande känsla av trygghet och hemkänsla.

Det dröjer heller inte länge förrän Englund säger att Lars Gustafsson är en av de få författare som i modern tid och vad anbelangar skönlitterära skildringar verkligen har lyckats beskriva och med ord få fatt i själva den starka och överväldigande känsla som denna egendomliga stad bär på och utstrålar genom sina tunga murade valv och murrigt kalla husväggar och från minnet av alla de svunna sekel som passerat förbi, men som ändå än idag förmår fånga in och tränga fram till de människor som nu framlever sina liv i denna stads allra innersta krets som består av de som blivit till evighetens invånare.

När Englund först talar om Lars Gustafsson tror jag att han syftar på denfestliga, uppsluppna och naivt avväpnande skildringen av hur Gustafsson och några andra doktorander och studenter - däribland den då mycket unge Björn Nilsson - släpper tändstickor i rännstenens virvlande vattenström en tidig vårdag i femtiotalets idylliska tidevarv, och hur de sedan med stigande spänning springande följer jakten genom stadens gator och prång för att se vems tändsticka som vinner tävlingen.

Men Englund rättar mig genast.

- Nej, säger han snabbt. Nej, det är inte det jag tänker på. Det är i en senare bok, den i vilken en svensk poet som lever i exil utomlands längtar tillbaka till sin ungdoms dagar här i Uppsala.

Det är helt säkert skildringen av Uppsala i romanen Sorgemusik för frimurare av Lars Gustafsson han främst syftar på.

Vi är på väg från Historicum över till Ofvandahls Konditori. På historiska institutionen var det milt sagt trångt om utrymmet. Där fanns få rum, insprängda i smala och trånga korridorer och där samsades säkerligen många forskare och ännu fler studenter på både lägre och högre nivåer. Dessutom delar fil. dr. Peter Englund det minimala rummet med en professor.

Under tiden vi fortfarande var kvar i rummet dök plötsligt en ung man upp i dörren. Han ursäktade sig snabbt men frågade genast om Peter skulle komma med på fredagens fest. Det skulle han.

Vampyrisk handledare

Den unge och mycket sympatiske mannen var just den doktorand som doktor Englund, enligt egen utsago, är vampyrisk handledare åt. Stämningen mellan dem var mer kamratlig och slappt avspänd än den som brukar råda mellan den förväntansfulle lärjungen och den doserande och oftast mästrande läraren. Här var det fullt ut två likvärdiga och jämbördiga som möttes.

Under tiden när vi vandrar iväg mot Ofvandahls Konditori pratar Englund entusiastiskt och ohejdat vidare medan bilarna får fara framför honom som de vill på gatorna. Med snabba steg ilar han över till den andra sidans trottoar.

Det är som om han ville att allt ska gå åtminstone lite lite fortare. När han pratar om något som han tycker är angeläget och viktigt rör sig hans armar ena stunden vilt i luften eller om allvaret är stort och betydelsemättat så är hans händers rörelser ytterst bestämda och långsammare för att på så sätt verkligen kunna understryka och förtydliga det han vill ha framfört.

Han vill vara säker på att bli förstådd.

Bakom det vänliga - ja, nästan lite äpplekindat glatt och öppet välvilligaansiktet och de glada ögonen utstrålar Peter Englund en den allra djupaste lidelse. Måhända rör det sig om något som vid en närmare undersökning av en forna tiders häxa skulle visa sig vara ren och skär besatthet? En mara som rider honom, som styvnackat och envist vägrar släppa sitt grepp om såväl hans hjärna som själ?

När vi sedan satt oss ner vid ett hörnbord i rummet längst inne på Ofvandahls och samtalet har börjat smattra allt hastigare blir det ännu tydligare att denne man är och lär förbli fast såsom en kedjad fånge i sitt ämne.

I essäsamlingen Brev från nollpunkten, där Peter Englund ifrån olikainfallsvinklar vidrör detta sekels allra största fasor och ständigt närmar sig de outhärdliga händelser och mänskliga illdåd som västerlandet nu kommer att tvingas leva med för all framtid, har han på ett mycket konkret och omskakande sätt visat att den historia som fängslat och djupt slagit klorna i honom - och givetvis i alla oss andra - alls inte enbart består av det förgångnas mer hänryckande och måhända pikant underhållande händelser.

Englund skakad

Det är nästan fysiskt påtagligt vid läsandet av boken hur i grunden av sinsjäl skakad och bestört Englund varit av de händelser han skildrar och beskriver.

"Kanske är det sant att man aldrig kan delta i någon annans smärta, utan på sin höjd bara bevittna den", skriver han i förordet.

"Om inte annat är det så idag, då vi tack vare media allt oftare skådar lidande, samtidigt som vi alltmer sällan ser det. Och en oförmåga att verkligen beröras av det som sker i ens omvärld är ofta betingad av samma fenomen som gör det möjligt att strunta i det som skett i historien: avståndet. . .

Och vi kan nu också skåda betydande försök att förneka det som skett, en verksamhet som bara finner sin logiska fullbordan just i återupprepningen. Därför är det idag viktigare än någonsin att minnas."

Världen som Englund målar upp framför våra ögon tycks bokstavligen sakna allt hopp; människans tid såsom mänsklig varelse i den mening vi lägger i det uttrycket verkar redan för länge sedan vara förbi.

Här möter oss gestalter från detta sekel i rollen som bestialiska monster, som trots sitt ordinära vardagsliv är fullt förmögna till och dessutom trosvisst glödande hängivna över att få fälla tonvis med bomber över städer med enbart civila invånare som ihärdigt och mödosamt strävar efter att försöka leva sina liv utanför de förödande krigen; vi får se hur judar massavlivas efter en industriellt marscherande löpande bandprincip; och det sovjetiska massmordet på forna trogna kommunister och före detta höga partitoppar och miljoner och åter miljoner av så kallat vanligt folk passerar revy.

Vidrigt våld

Själv lyckas inte Englund fullt ut att bevara den distanserade kyla som vi oftast kräver av en historiker. Han förlorar sig i grymheternas vidriga våld och visar i stället upp ett lidande med detta vårt smärtsamma sekel på ett sätt han aldrig gjort i sina tidigare verk.

Rollen som historieskrivare har här varit alltför plågsam. De otaliga offren som fått sätta livet till under denna mycket korta tidsperiod tycks om och om igen ha marscherat genom Englunds mardrömmar och sedan åter kommit tillbaka när han slagit sig ner vid skrivbordet inne i sitt nya arbetshus och satt igång datorn.

Det är nog just denna koppling till nattens fasor vid skrivandet som gjort Brev från nollpunkten till en så på alla sätt djupt övertygande och svår-förglömlig bok.

Aldrig tidigare har heller Peter Englund ansträngt sig så till sitt allra yttersta för att vinna läsarens uppmärksamhet eller för den delen varit briljantare än i dessa essäer - eller de rekviem - över det fasans mörker han nu skildrar.

Med största möjliga kraft försöker han lotsa läsaren in till en ökad och fördjupad förståelse av det närmast ofattbara. Han gör det inte minst genom att ofta ta ett dubbelt grepp med hjälp av både journalistiken och de litterära beskrivningarnas mer starka inlevelse, som i mycket faktiskt kan påminna om Stig Dagermans Tysk höst.

- Från början hade jag tänkt att Brev från nollpunkten skulle ha blivit ungefär samma sorts essäsamling som För-flutenhetens landskap, säger nu Peter Englund med en allvarligare ton och böjer sig plötsligt fram över bordet för att komma närmare och vara säker på att varje nyans i det han säger ska nå fram.

- I Brev från nollpunkten syns enbart månens bortvända sida, säger Peter Englund och försvinner för en kort stund bort i sina egna tankar.

Bödelns tankar

Det är alldeles in till bödelns innersta tankar som Englund förmår nå i essän om den på många sätt fullkomligt vanlige och trevlige mannen Kurt Gerstein som den 15 mars 1941 blev antagen av SS. Hans första uppdrag var för Waffen-SS Institut för hygien i Berlin. Om SS-soldaten Gerstein berättar Englund i den längre essän som heter "På rundtur i labbet".

Där når Peter Englund - vill jag hävda - precis så långt det över huvud taget är möjligt att kunna komma in i tankarna som tänktes av koncentrationslägrens vakter och befäl; Englund når ända fram till den punkt dit det går att nå utan att själv ha varit en av de bödlar som villigt eller påstått motvilligt tjänstgjorde framför gashusen dit män, kvinnor och barn fördes för att med moderna och rationella industriella metoder avrättas för sin ras eller sina åsikters skull.

- Här befinner sig historien så nära, säger sedan Englund efter att ha suttit tyst en stund. Människor från denna tid, ja flera av dem jag nämner, lever fortfarande. De får aldrig reduceras till några enkla pappfigurer i en bok hur obetydlig roll de än spelar i det just jag skriver.

- Jag tycker ibland att det kan kännas oerhört förmätet att en grabb som jag, född i slutet av femtiotalet, sätter sig till doms över historien, något som man trots allt tvingas göra när man skriver om historiska förlopp. Det är förvisso en självklarhet för mig att alltid skriva med mänskliga mått. Däremot är jag även tvungen att samtidigt betrakta vad som skett på största möjliga avstånd.

Englund drar en rejält djup suck. Viker plötsligt och mycket oväntat undan med den intensiva blå blicken och fäster den i stället på sin tekopp. Det är som han tycks ta ny sats. Han tvekar uppenbarligen inför vad han nu vill ha sagt. Det dröjer. Han höjer sakta på huvudet. Läpparna ska precis till att röra sig, orden är på väg. Och återigen avbryter han sig. Ännu en gång stannar den annars så snabbe och rappe Englund upp. Till slut bestämmer han sig likväl för att säga vad han har där ända framme på tungan.

- Nollpunkten är på ett sätt en värnplikt för mig, säger Englund lätt generat. Numera får jag ofta brev från till exempel en förtvivlad mor, som efter att ha läst boken frågar mig vad hon ska göra med sin son som nu blivit nazist. Då tycker jag faktiskt själv att det var meningsfullt att skriva boken.

Nu har förvisso Peter Englund som bekant skrivit fler böcker, om andrahistoriska tilldragelser och fenomen, om andra tider och idéer. Så är till exempel hans doktorsavhandling Det hotade huset, med underrubriken Adliga föreställningar om samhället under stormaktstiden, en i ordets allra bästa mening marxistisk undersökning huruvida den nya adeln - som genom några kungars välvilja växte till sig lavinartat - är att se som representanter för det äldre feodala samhället eller om de genom sin nya ideologi och världsuppfattning är att se som företrädare för den nu kraftigt framväxande borgerligheten.

Husguden Trotskij

För att vara en avhandling är den minst sagt underhållande och givande, ja helt enkelt spännande att läsa, vill jag tveklöst hävda. De två bilder av adeln som Englund där ställer emot varandra är av allmänt intresse, långt utanför specialisternas trånga krets.

Att Peter Englunds andra böcker - som till exempel Ofredsår eller Poltava - har ett värde utanför de redan invigdas skara råder det ju inget som helst tvivel om i landet Sverige numera.

Han har skrivit om gråtandets historia, om sin forne husgud Trotskij, om sexualitetens utveckling genom seklerna, om fattigdomens historia och även om skräckens historia. Dessa essäer står, bland många fler, samlade i den både underhållande och lärorika essäsamlingen Förflutenhetens landskap.

Snart finns säkert Englund i var mans hem. Och det har han gjort sig förtjänt av. Ty det är en man med ovanliga kvaliteter. En i många avseenden komplicerad och därmed spänningsfylld och stundtals motsägelsefull människa som sitter där framför mig på andra sidan kafébordet och pratar livfullt om de mest skilda ämnen. Ingen ska leva i den villfarelsen att Englund enbart fängslas av den redan förflutna historien eller sitter fast i det förgångnas frågeställningar och dess kritiska skeenden och problem. Hans intressen sträcker sig över vida områden. Hans kunskaper är både djupa och ingående om de mest oväntade saker i vår myllrande rika värld. Ingen har väl kunnat undgå att i televisionen se att han tillhör en av de mer hängivna dataspelarna i vårt land.

Där han nu sitter är det också som om hela han utstrålar en vilja som säger att förklaringar finns alltid. Det måste vara möjligt att visa hur och varför och mot vilken bakgrund det och det skedde.

Det går! Det måste gå! Jag ska hitta det!

Jagar uppslag

Just så tycks Englund tänka. Det syns - som alla vet - mycket tydligt i det som i ett ytterst ymnigt flöde flyter fram ur hans dator i form av såväl böcker som mängder av artiklar i dagspress och längre essäer i olika tidskrifter. Men än mer slående blir det när man hör hur han i minnet jagar efter olika uppslag, efter en faktauppgift eller något namn eller en boktitel eller dess författare som för en kort stund inte vill infinna sig när han behöver uppgiften för att ytterligare kunna förtydliga det han talar om.

När frågan om hur den ideala dagen skulle se ut för honom, den dag vi strävar efter och drömmer om är det omedelbart till sitt skrivande och arbete som Englunds tankar går.

- Det är en dag helt utan telefonsamtal, svarar han. Jag ringer gärna ut men inga samtal får ringa in till mig. Jag har en bunt av olästa Times Literary Supplement liggande jämte mig och ett bokpaket väntande på posten.

- När jag vaknar på morgonen ska jag få vakna upp mitt i en mening säger Englund med ett drömskt leende. Jag skulle få slippa startsträckan och ansträngningen att hitta tillbaka dit där jag lämnade skrivandet dagen före.

- Jag skriver gärna direkt på morgonen, men i regel kommer jag inte igång på allvar förrän först på eftermiddagen.

Snart står vi återigen utanför Historicum och inom kort ska vi skiljas åt. Ivrigt pratar nu Englund litet mer ingående om sin kommande bok Weimar (Bonnier Alba) vari han vill försöka undersöka hur skilda folkhem har uppstått i historien och kanske även närma sig en ökad förståelse av hur och varför de samtliga har gått under.

Vissa har enbart blivit till misslyckade projekt medan andra har vänts från utopier till svartaste dystopier med Det Tredje Riket som folkhemstankens allra värsta avart, men likväl och fullständigt ofrånkomligt ett på skrivbordet skisserat Folkhem med tankar som mat i magarna och industriernas och statens ekonomiska hjul rullande som mål för de framtänkta och dessutom helt och mycket framgångsrikt genomförda planerna.

"Jag bemästrar inte mitt tungsinne"

Ett stort mörker

Det råder ingen som helst tvekan om att Peter Englund rymmer ett stort mörker inom sig, dolt bakom det oftast glada ansiktet och de av en närmast naiv glädje fullkomligt lysande ögonen.

När vi ännu satt kvar på Ofvandahls frågade jag mycket abrupt och kanske lite burdust om hur han bemästrar sitt tungsinne. Först blev Englund tyst, tittade smått uppfordrande på mig som om jag måhända hade passerat en osynlig gräns. Eller så blev han enbart överraskad. Svarade gjorde han ändå snabbt.

- Jag bemästrar inte mitt tungsinne, sa Englund. Den svarta hunden får löpa sitt lopp tills solen går upp. Jag sover, läser fullkomligt kravlöst. Det blir mycket lyrik av Ekelöf och Lars Gustafsson och Bo Carpelan. Jag försöker vara som folk är mest.

- Lagar grejer i huset, bygger leksaker med barnen, spelar dataspel. Dessutom kan jag skryta med en stor videosamling av de riktigt gamla avsnitten av deckarserien Columbo. Annars ligger jag mest. Det har blivit enklare att härda ut tungsinnet sedan jag nu fått skrivarstugan.

Bredvid familjen hus, som ligger en kort bit utanför Uppsala, har Englund låtit inreda en stuga där hans dator och skrivbord står. Musiken spelar ofta för fullt, mest klassiskt såvitt jag förstått. Och hans tid går nog mest åt att knappa på tangentbordet, inte åt att odla något tungsinne.

- Som jag ser det, säger Englund, så har jag ett ansvar när jag skriver. Ett ansvar inte bara gentemot revisorn och min bekvämlighet. Detta andra ansvar som jag pratar om måste styra mitt skrivande. Jag anser att ansvaret finns. Däremot tycker jag inte om de som predikar, de som utger sig för att veta bäst. Det är en roll som jag inte klarar av. Jag vill till varje pris undvika den värsta predikotonen både när jag skriver och pratar med kolleger och andra.

Ödmjuk framtoning

Där behöver Peter Englund inte vara ängslig. Hans framtoning är ödmjuk. Han bjuder på vad han vet med stor generositet. Det är dessutom mycket lätt att känna sig intelligent i hans sällskap. Det är som om man själv plötsligt växer en bit - och blir lite kunnigare än vad man är - när samtalet pågår som allra mest intensivt.

Ty Englund är en man som äger ett stort och brett kunnande.

Han både är bildad och lärd. Det bör han vara stolt över. Imponerande är det i alla fall. Och inspirerande.

Djupt inom sig tror jag faktiskt att han drömmer drömmen om att få vara en sann renässansmänniska, en polyhistor för att använda ett ålderstiget ord, en man med ett kunnande som spänner över de mest vida och vittfamnande ämnesfält. Inget mänskligt skulle då vara honom främmande.

Tyvärr lever vi en tidsålder då drömmar av detta slag får stanna vid att vara en längtan eller en okuvlig strävan och järnhård vilja och törst efter mer och större kunskaper.

I den meningen av ordet är verkligen Englund en renässansmänniska mitt i det moderna digitala tidevarvet och i den skrämmande atomåldern.

Peter Englund är en människa som inte fullt ut passar in i den allt galnare värld som är vår. Kanske är det just därför han - för att återvända till Lars Gustafssons ord - har valt att dröja kvar i detta sitt älskade Uppsala och vid dess traditionsrika universitet där historiens slussar bakåt i tiden ständigt står öppna och enbart väntar lockande och pockande.

"Staden hade på något sätt den egenskapen: den kunde hålla en kvar... det fanns något där som gjorde det möjligt att trassla in sig i sina egna drömmar."

Det ska bli spännande att även i framtiden få ta del av alla de drömmar - de ljuva likaväl som de svåruthärdligt mörka - som Peter Englund tveklöst kommer att låta släppa ifrån sig till trycket för att få fortsätta sprida sitt kunnande och därigenom också med stolt huvud kunna bära sitt ansvar som skrivande och aktivt verkande intellektuell.