Ångest och dödslängtan är gemensamma nämnare för flera av de författare vi presenterar i det här Internet-numret av Tidningen Boken.

Dessa två faktorer har varit viktiga drivkrafter för många stora författare. En del författare har behövt närheten till döden för att leva upp och för att få inspiration.

Hemingway var en sådan författare, som måste balansera på gränsen för att känna att han verkligen levde. Hans liv blev också en slags häxdans med ingredienser som krigsreportage, otaliga äktenskap, tjurfäktningar, boxning, jakter och äventyrliga flygfärder.

För honom smälte livet och litteraturen ihop till en enhet. Trots de enorma framgångarna med Nobelpriset som kulmen kunde han aldrig slå sig till ro. Han kunde inte bara pensionera sig som vi andra.

Att skriva var att leva och när han kände att krafterna tröt hade livet inget värde längre. Han sköt sig en julidag 1961 i Ketchum, Idaho.

Det finns paralleller till den geniförklarade Stig Dagerman, som porträtteras i det här numret. Dagerman, vars mor lämnade honom strax efter födseln, reds av ångest hela sitt liv. Det var en ångest som var oerhört fruktbar för hans litteratur, men som till slut bröt ned honom.

Den parades också med en stark dödslängtan, som kunde ta sig märkliga uttryck. Olof Lagercrantz har berättat om en bilfärd med Dagerman, som satt tyst och sluten.

Bilfärden var - under några korta sekunder - nära katastrofen och de båda männen såg döden i vitögat. Dagerman livades upp i en sorts euforisk yra, som gjorde Lagercrantz helt förskräckt.

Vi kan skönja samma drag av prestationsångest hos Dagerman som hos Hemingway. K Arne Blom skriver om Dagermans självmord i ett garage den 5 november 1954: "Frågan är om han helt enkelt hade drabbats av den förfärande insikten att han inte förmådde skriva mer..."

Det var troligen liknande bevekelse - grunder bakom Vilhelm Mobergs sista badtur. De flesta är övertygade om att han verkligen dränkte sig efter att ha insett att krafterna inte räckte till att skriva längre.

Så viktigt är skrivandet för en del stora författare. Det är en fråga om liv och död. De satsar sina liv i potten och vi får njuta av stor litteratur.

Själva strävar de allt högre mot parnassens höjder, men - trots stora framgångar - känner de sig ofta otillräckliga. Vad är det för bekräftelse de letar efter när inte ens ett Nobelpris hjälper...?

Trevlig läsning med TIDNINGEN BOKEN!

Bo Axelsson
chefredaktör

© Copyright: Tidningen Boken1999-2000

• PRENUMERATIONSERBJUDANDE
• TILLBAKA TILL STARTSIDAN