Erik Johan Stagnelius tillhör numera antagligen sorgligt nog de dödas skara av svenska författare. Det är
oändligt orättvist av många skäl. Förhoppningsvis finns det en och annan utanför litteraturhistorikernas krets som ännu läser honom, som återvänder till hans lyrik, som hör till de finaste skatterna i det svenska litterära arvet.

Hans språk var vid de tillfällen skalden förmådde frigöra sin magnifika genialitet häpnadsväckande vackert, skirt och direkt, fullkomligt fritt från utfyllnadsord. Hans begåvning ifråga om att använda språket som ett bildskapande instrument var vidunderlig. Hans rättframhet i de centrala dikterna väcker inte sällan ett välbehövligt vemod hos läsaren, erbjuder möjligheter till identifikation och igenkännande, blir stundom närmast plågsamt innerlig.

De ämnen han behandlar äger ännu sin aktualitet och han måste upplevas som fullkomligt tidlös, som en diktande medmänniska som är evinnerligen angelägen. Han hanterar frågor och teman som är centrala för nutidens människor, de som söker svar på de svåraste frågorna, som över huvud taget söker efter livets innersta meningar.

Stagnelius var en fundamentalt motsägelsefull gestalt, en de vidlyftiga para-doxernas människa. Uppenbarligen var han som person mer eller mindre vedervärdig. Han föddes i Gärdslösa på Öland 1793 och dog redan 1823 i Stockholm, halvåret innan han hade hunnit fylla trettio år. Hans far var prost, härstammande från en gammal öländsk prästsläkt, om modern vet vi idag enbart namnet samt att hon var kyrkoherdedotter från Strängnäs. Det fanns sex barn i hemmet, två systrar och tre bröder till Erik Johan. Två av dessa tre bröder företedde "utpräglade psykiska egenheter", men frågan är om inte även Erik Johans beteende stundom också skulle kunna karaktäriseras just så.

Frånstötande
Det existerar få avbildningar av honom. Förmodligen kommer den odaterade, osignerade oljemålning, som i varje fall har tillhört Växjö gymnasiebibliotek, närmast hans utseende. Man anar dragen av en ung man med förmodligen frånstötande anletsdrag. Bilden är i profil, vilket även Lars Gustaf Malmbergs blyertsteckning av honom är. Men den senare bilden är rimligen förskönad, för där skymtar inget av den fulhet, som så många vittnat om, inget som tyder på att han var präktigt kutryggig, vilket han var, inget som skvallrar om det faktum att hans skallform var "egendomlig", vilket framgår av porträttet i olja. Dess-utom var han undersätsig, rödbrusig och gulhårig. Minst sagt en smula elakt eller cyniskt skulle man kunna påstå att han var något av den svenska lyrikens bergatroll i det tidiga 1800-talet.

Dessutom var han allmänt förfallen, en bullrig person som struntade helt i sitt yttre och närmast kunde bära sig svinaktigt åt. Han var långt ifrån någon sällskapsmänniska, drack kopiöst och greps ett antal gånger för fylleri, kunde stundom vara otyglat rättfram, frän och bitter i samtal och umgänge. Det är möjligt att han var narkoman och i så fall brukade opium.

Hans liv måste ha varit tämligen förfärligt. Han växte upp i vad som var ett gott hem, vilket allt tyder på. Han läste mycket. Han visade redan vid tolv års ålder sin litterära talang och även om hans debut skedde inom den närmaste familjekretsen, kom likväl hans kvicka och begåvade dikt "På Herr Magister Per Brusenii Promotions-dag den 22 juni 1805" av trycket. Först 1924 blev det offentligt bekant att den existerade och hade fram till dess förvarats som en släktrelik.

1810 flyttade familjen till Kalmar, då prosten Magnus Stagnelius blev utnämnd till biskop och 1811 begav sig Erik Johan till Lund för att studera till präst. Han stannade inte mer än drygt halvåret i den skånska universitetsstaden, för våren följande år begav han sig tillsammans med en äldre bror till Uppsala. Där studerade han inte till präst, utan läste till en kansliexamen. 1815 anställdes han vid ecklesiastikexpeditionen i Stockholm, dock utan lön.

Sjaviga hyresrum
Det är inte ens säkert att han uppbar någon sådan ens sedan han fått fast anställning. Han levde i sjaviga hyresrum, där smutsen härskade.

Hans värld var ganska liten: från Öland till Kalmar, vidare till först Lund och sedan Uppsala, med slutadress Stockholm. I övrigt bestod hans tillvaro av vistelser i föräldrahemmet i Kalmar under sjukdomsperioder. Det är möjligt att han plågades av en hjärtsjukdom och kanske dog han av hjärtfel. Någon obduktion genomfördes aldrig. Var det så att han hade ett förstorat hjärta, så förlängde inte hans leverne hans tid på denna jord. Han begravdes under mycket påvra omständigheter och ingen familjemedlem eller släkting närvarade vid jordfästningen.

Denna förfallna, försupna, i omvärldens ögon förfärliga människovarelse skrev lyrik som hör till det skiraste, vackraste, mest innerliga som skapats inom svensk poesi. Trots det finns det en sida av hans lyriska diktning som nog också kan upplevas som både skrämmande och frånstötande. Det är ett annat utslag för det paradoxala hos skalden. Då han, till exempel, rimligen driven av total uppgivenhet, hopplöshet, dödslängtan och livsleda skriver vad som knappast kan betecknas som något annat än en kärleksförklaring till döden och den fysiska upplösningen, dikten "Till förrutt-nelsen", blir det till ett sällsport skönt skaldestycke, fyllt av uppriktigt vemod och präglat av en inre försoning med de egna livsvillkoren, genomsyrat av en trygghet i förlitandet på att döden blir en befriare.

Det finns en uppgivenhet även i två andra av hans nästan obegripligt sköna, mildsinta, ömsinta och innerst inne medlidandevädjande dikter, skrivna under slutet av hans levnad, nämligen "Endymion" och "Näcken". Samtidens populäre och store Esaias Tegnér tyckte inte om Stagnelius och tyckte illa om hans verk, men likväl skrev Erik Johan dikter som, i varje fall enligt mitt förmenande, Tegnér inte kommer i närheten av när det gäller poetisk klarsyn, ifråga om lyriska uttryckssätt, beträffande emotionell sprängkraft i dikten.

Drömde om hjälteroll
Det fanns områden där Tegnér var oöverträffad. Han var en brevskrivare som knappast hade sin like och hans episka dikter, hans kantater, var monumentala. Men när det gäller det som kanske skulle kunna kallas det centrallyriska var Stagnelius giganten, den som var modig nog att fullkomligt utlämna sig själv, sökande försoning och sinnesro och hinsides frid. Döden var en skön befriare.

Tre visioner bar den unge Stagnelius på vid den tid då han anlände till Stockholm. Han drömde om en hjälteroll, ville bli världsförbättrare. Han sökte ära och berömmelse som diktare. Han trängtade efter kärleken i form av en kvinna att tillhöra. Själv ansåg han sig ha misslyckats beträffande alla tre drömmarna, medan en nykter och objektiv eftervärld kan konstatera att hans ena dröm blev verklighet. Han blev den odödlige skalden.

Han avskydde Napoleon och hyllade tsar Alexander och Ryssland. Han skrev till och med ett hyllningsepos till tsaren, Finlands erövrare, "Wladimir den store", ett verk han ämnade använda som ett slags inträdesbiljett då han skulle förverkliga sina idéer om att bege sig till Åbo för att där söka anställning vid det kejserliga kansliet. Därav blev nu intet, men detta hexameterepos kom av trycket 1817 och vittnade om en stor diktarförmåga.

Hans förhållande till tron är delvis dunkel och tillsynes motsägelsefull. Då samlingen Liljor i Saron, ett blygsamt häfte vars utgivning han själv fick bekosta, utkom 1821 präglas dikterna av innerlig tro och närmast en lättnad över en bevarad barnatro. Hans kärlek till Kristus kommer till vältaligt och ömsint uttryck. Här kommer han den kristna trons innersta väsen oändligt nära.

Ett annat bärande tema var den erotiska diktningen, som flätas samman med hans kristna lyrik. Besviken över att inte kunna vinna en kvinnas kärlek tar han ett slags symboliskt avsked av den jordiska, fysiska kärleken - denne man som förmodligen enbart kommit de kvinnor nära vars sexuella tjänster han köpt.

Dödslängtan
I kvinnokärlekens ställe kommer dödslängtan och världsförakt. Han gestaltar i flera av sina dikter människosjälens avfall från Gud, som lett till fångenskap i materiens värld. Avfallet hänger samman med könsakten och den sinnliga kärleken till kvinnan. I sitt innersta bär själen på ett minne av sin oskuld inför Gud. En kvinnas skönhet är en återglans av den himmelska skönheten och kärleksakten är förklarlig, men inte försvarlig.

Det finns något motsägelsefullt, något dualistiskt i denna framställning som återkommer i hans dikt, men som samtidigt inte är helt och hållet tydlig och enkelt begriplig. Å ena sidan kan det vara så att han döljer sitt misslyckande när det gäller kvinnor - eller en enda kvinna - värda att älska bakom en fasad av religiöst och filosofiskt prövande och resonemang. Å den andra sidan kan det vara så att han ärligt och uppriktigt omprövar sitt liv och söker meningen med det i längtan efter att genom döden återförenas med Kristus och genom en ren kärlek till Kristus. Man är benägen att tro det senare, då man betänker den bottenlösa ärlighet som är ett äredrag i Stagnelius diktning.

Han levde ett dubbelliv, ett parallellt liv. Han sökte den rena jordiska kärleken, men förunnades den aldrig. Han sökte då vidare efter den obesudlade kärleken genom att försöka komma närmare Kristus. Han levde under sina dagar ett världsligt liv och ett andligt liv, höjt ovan det jordiska. Kroppen var en belastning och han var fullkomligt hänsynslös mot sig själv i sin utlevnad som innehåller så tydliga drag av självförstörelse. Hans dödslängtan var stor och i förruttnelsen, då han äntligen skulle befrias från sin förhatliga jordiska börda, den egna kroppen, fanns den stora friden.

Det är en omätbar belöning att försöka komma nära de tankegångar som bär hans erotiska och religiösa lyrik, inte minst av det skälet att häri finns så mycket av det fullkomligt tidlösa, det som är det existensiella, det som är väsentligt för sökande människor i nuets sekulariserade värld.

Drack hejdlöst
Så förunderligt lite är känt om Stagnelius liv. Å andra sida tycks det ha varit rasande händelsefattigt. Ungdomens lust- och nyfikenhetsläsning följdes av föga kvalificerade studier, som ledde till ett rimligen ganska grått arbete, som förmodligen inte ens gav något i löneersättning. Hans liv var den skygga, fula människans som mest höll sig för sig själv, drack hejdlöst, diktade, brottades med sin egen vånda, vistades ibland i föräldrahemmet, men annars innebar ett vedervärdigt framlevande i de uslaste hyreskvarter.

Det finns dock en annan och överraskande sida hos honom, en sida som plötsligt förlöses under en längre period i Kalmar, då sjuklingen återhämtar sig bara något år före sin död. I Stockholm levde Stagnelius enstöringsliv på livets skuggsida, medan han i Kalmar deltog i familjelivet och fick en själslig omvårdnad. Under tiden där 1821 - 22 skrev han ett antal dikter, som är ägnade att förvåna. I bellmansk anda skildrade han småstadslivet på såväl gott som ont, framför allt livsbejakande. Det är dikter som doftar och sjuder av udda karaktärer, ibland karikatyrer, men framför allt krumelurer. De tillhör inte det mest enastående han skrivit, klangerna från Bellmans diktning är alldeles för närvarande. Men det känns faktiskt som något av en befrielse att få läsa dem, att få skåda denna sida av skaldens liv, där dragen av försoning är så välgörande och vari han kastar sig ut i ett levnadsglatt vimmel.

Det finns, återigen paradoxalt nog, kan man tycka, en ljus sida hos Erik Johan. Han hade en humoristisk ådra, vilket går igen även i andra av hans skapelser. Då han kunde släppa sitt svårmod för en tid flödade fantasin och skapade associationer, förlöste det muntra som fanns inom honom.

Stagnelius skrev även dramer och dramatiska stycken, ibland starkt påverkad av det skräckromantiska, men också genomsyrade av såväl ironi som realism. Han bar även med sig influsenser av läsningen av såväl grekiska som romerska antika författare, vilket bland annat märks i det storslagna versdramat Bacchanterna, i partier i skaldedikten Blenda samt den sägenartade Thorsten Fiskare, med motiv från folksägner om Blå Jungfrun.

Mäkta populär
1824 - 26, alltså alldeles efter det att skalden var död och begraven, utgav Lorenzo Hammarsköld Samlade skrifter av Stagnelius, innehållande såväl tidigare publicerat material som efterlämnade manuskript. Det sägs att utgivningen omgående gjorde honom mäkta populär och berömd. En modernare, mer vetenskapligt sammanställd upplaga i fem band publicerades 1911 - 19 och 1957 kom åter ett samlingsverk, den gången i fyra delar. Litteraturen om Stagnelius person är av nödvändighet inte precis ymnig. Så föga är känt om honom. Så lite finns att berätta.

Däremot finns det flera värdefulla verk som behandlar hans litterära gestaltning och utifrån den får man dra slutsatser om personens inre liv.

Den olycklige Erik Johan Stagnelius diktade sin förtvivlan och sitt elände i den bemärkelsen att han gestaltade sitt lidande, sökande efter en förklarande försoning. Han gjorde det medan han skrev odödliga verk. Det är helt enkelt världslitteratur det handlar om, varken mer 

eller mindre. Så stort kunde den lille fule ölänningen skalda utifrån sin lilla värld. Hans rörelserum var häpnadsväckande begränsat här på jorden, men den resa han företog in i sig själv och bortom det egna jaget, hän mot de livsavgörande frågorna gör hans skaldekonst till något storslaget värdefullt allmängiltigt.

litteraturhistoriker, författare

© Copyright: Tidningen Boken1999-2000

• PRENUMERATIONSERBJUDANDE
• TILLBAKA TILL STARTSIDAN