En av 1900-talets mäktigaste, viktigaste europeiska romaner skrevs 1930. Den äger sin avsevärda tyngd och framstår som någonting nyskapande även i ett internationellt perspektiv, som omfattar också världen utanför denna kontinent.

Författaren heter Tom Kristensen. Han var dansk, född i London 1893, men uppväxt, fostrad och formad i Köpen-hamn. Boken heter Haervaerk, som lite mer ordagrant betyder åverkan, skadegörelse, skövling. Då den kom i svensk översättning så sent som 1976 försågs den med den helt adekvata titeln Förintelse, som verkligen uttrycker huvudtemat och koncentrerat fångar hela det turbulenta innehållet.

Det är bra märkligt att det dröjde så lång tid innan den översattes (utmärkt bra av Cilla Johnson) och kom på den svenska bokmarknaden (genom Rabén & Sjögrens försorg). Det var en underlåtenhetssynd av stora mått så länge den förblev oöversatt. Det har under det århundrade som nu går mot sitt slut skrivits flera böcker här och var i världen, vars försvenskande har kommit långt efter originalutgivningen, och förmodligen finns det en och annan livsviktig roman kvar att översätta.

Det genanta med Förintelse är att den låg så länge och väntade så nära, nämligen i Danmark, samtidigt som så många i Sverige var medvetna om bokens storhet och betydelse.

Brokigt liv
Tom Kristensens liv var brokigt. Han tjänstgjorde som lärare i engelska vid en skola i Köpenhamn ett par, tre år närmast efter första världskrigets slut, men gav sig sedan iväg på ett av Det danska östasiatiska kompagniets fartyg till Kina och Japan. Han reste flitigt och besökte även Spanien och det baltiska området. Han var för en tid i det mellersta tjugotalet litteraturkritiker hos Politiken, slutade för att fungera som privatsekreterare åt grönlandsforskaren Knud Rasmussen, för att återvända till tidningen som den ledande litteraturanmälaren. Han var kvar på Politiken till 1963 och avled sedermera 1974.
Tom Kristensen

En annan märklig sak är att Tom Kristensen, trots att Förintelse är en så enastående enskild roman, av många litteraturhistoriker i första hand hyllas som gigantisk poet. Han var i grund och botten lyriker, vilket märks i hans prosa. Det vilar en poetisk vitalitet, vibrerar av lyrikens tonfall i de få romaner han skrev och i hans essäkonst. Hans prosa flyter raffinerat lätt, förefaller vara en mild ytström, som med korta anslag skapar dimensioner i texten.

Men den lätta fjärilsberöringen är en synvilla, för hans prosa är lika mycket hårdkokt, vilket i sig alls inte är motsägelsefullt eller orimligt oförenligt. När den hårdkokta prosan var som mest effektiv, kännetecknades den av en träffsäker direkthet, disciplinerad återhållsamhet och nästan spartansk stramhet.

Det var element som skapade den starka uttrycksfullheten. Den tuktade stil som saknade varje utfyllnadsord gick rakt på sak, borrade sig obarmhärtigt rakt in i människor, vrängde ut och in på dem, blottlade psyken så att det genom uttrycksmedlet stundom kunde förefalla såväl lättsamt som lättsinnigt.

Det ska kanske delvis kunna förklaras med att den hårdkokta prosan bars av cynism och undergångsstämning, som för att bli uthärdbart måste redovisas i sin mest avskalade form. Ett ordrikt hamrande hade gjort läsningen smärtsam.

Den äkta hårdkokta stilen är i sin förnämsta form människonära, medmänsklig, strävar efter att skapa förståelse, söker ibland förlåtelse för per-sonernas skull och för deras handlingar. Den är i sannaste bemärkelse humanistisk.

Danse macabre
Det fanns åtskilliga tidsfaktorer och epokfenomen som var grogrund för den hårdkokta stilen och som så tydligt känns igen i det Tom Kristensen skrev. Den så kallade förlorade generationen efter första världskriget är en sådan faktor, de trauman som det stora kriget skapade, den oro inför framtiden som kom sig av sociala omständigheter medan de tanklösa och rika dansade en märklig danse macabre samtidigt som de såväl förnekade verkligheten som flydde från den.

Dansen gick på klubbarna i Berlin, Paris, Köpenhamn medan ondskan började ta gestalt när nationalsocialisterna och fascisterna marscherade längs boulevarderna och de små, fattiga och obemärkta rörde sig längs smågatorna eller slank in på de enkla utskänk-ningslokalerna i gränderna och fann tröst i alkoholen.

Det slår mig, att man anar att den förlorade generationen på något vis anklagade en abstrakt värld och tid för att de hade berövats sin tro inför framtiden på grund av krigsgrymheterna. De hade märkts i sina själar och de förmådde inte återvända till vad som borde ha varit en normal vardag, eftersom den vardagen inte längre fanns, utan låg i spillror efter krigsåren, och eftersom ingen efter detta långa, grymma krig längre kunde veta vad som var normalt och onormalt.

Tom Kristensen debuterade 1920 med diktsamlingen Fribytterdrømme, som har kallats för ett av de fullödigaste konstverken inom den danska litterära expressionismen. Dikterna sjuder av sinnesoro, som stundom går över i extatiska tonfall. Stilen är ibland på något vis förvriden. Det är den moderna tidens kaos som blottläggs i dikter med undertoner av förtvivlad resignation.

Romanen Livets arabesk kom följande år och är också genomsyrad av det expressionistiska. Den anses rent stilistiskt sakna sin motsvarighet, i varje fall vid tiden för tillkomsten och för lång tid framöver. Den bryter med alla litterära traditioner, omdiktar verkligheten till en dröm, som förvandlas till mardröm. Det finns kubistiska inslag i bakgrundsbeskrivningarna. Miljöbilderna blir till ett förvridet spegelkabinett.

Visst finns det nietzscheansk påverkan i hans dikt och prosa, men tankarna går dessutom till en av de största expressionistiska filmerna någonsin, den tyska Doktor Caligaris kabinett, i regi av Robert Wiene och byggd på manus av Hans Janowitz samt Carl Mayer. Den spelades in 1919 och hade premiär följande år för att första gången visas i Danmark i april 1921.

Tomhet och rädsla
Här fångas efterkrigstidens hela förtvivlade tonfall i den absurda dekoren och genom en extremt stiliserad spelstil. Grundmotivet är en fatalistisk mardröm, en skröna om undergångsmänniskan som inte kan påverka tiden och verkligheten, utan tvingas underordna sig ondskans krafter. Man anar en ödesmättad, obarmhärtig profetia om att något, som är än värre och förfärligt, ska komma som kulmen på intighetens tidsålder.

Det Kristensen i sina tidiga verk uttryckte var en känsla av tomhet och en rädsla, en ångest som aldrig kunde förlösas i tro på något, som enbart kunde leda till experiment i självdestruktion. Den människotyp som intresserade Kristensen som litterärt motiv var den lösryckta individen, den som saknade en förankring och som inte kunde definieras eller hade något samband med en naturlig miljö, den som gav efter för drif-terna och enbart levde så hårt och snabbt som möjligt.

Det kommer till uttryck i den andra romanen, En anden, som är en impressionistisk uppvisning som dock aldrig blir ett fulländat konstverk. Den handlar om huvudpersonens flykt, sedan han rivits upp med rötterna från sin sociala tillhörighet och inte kan erfara någon känslomässig knytning till sina föräldrar. Han saknar relation till sin mor och han har ingen aning om vem hans biologiske far är och hans styvfar kan aldrig bli en ersättning. Han har bara sig själv. Han flyr ända till Kina.

Livet beskrivs i boken som rinnande vatten, som visar spegelbilder av människor. Han upplever sig som en oändligt liten människa, som jagar sin egen skugga innan han anser sig tvingas fly från denna skugga. Då står han där, instängd, en liten människa i ett tomt rum. En liten människa som ler. Det är likgiltighetens leende, det nihilistiska leendet. På något vis har han likväl överseende med livet, samtidigt som det blir till uttryck för den totala uppgivenheten.

Vildsint roman
Så kom då hans tredje - och, skulle det visa sig, sista - roman redan 1930, då Förintelse utgavs. Den blev alls inte väl mottagen inledningsvis. Efterhand har dess storhet och styrka begripits och erkänts. Det är en turbulent, ilsken, självutlämnande berättelse om journalisten O1e Jastrau. Det är en vildsint roman om människor, men lika mycket om en stad, Köpenhamn. Tidsbilderna är grälla och av dokumentärt värde. Den realism som finns bryts då och då, plötsligt och överrumplande, i det rent surrealistiska eller absurda, kanske man kan kalla det kubistiska med snedvridna perspektiv i vad som nästan är en tillvaro i upplösning.

Samtidigt som den bär en idé om den rotlösa människans desperata behov av att förverkliga sig genom självdestruk-tion, är den också en uppgörelse med det hektiska tjugotalets sökande och kultur-radikalismen. Man tycker sig ana att Kristensen genom att skriva denna roman, där han på djupet rannsakar sig själv, också når fram till att komma tillrätta med sig själv. Det blir till en nålvass självuppgörelse, där han punkterar livslögner och attityder, genomlysande och avslöjande analyserar en individualism som inte är av godo. Han har kraften och modet att visa på det destruktiva livets nyanser och skepnader medan alkoholångorna fungerar som en förenande atmosfär mellan vinddrivna gestalter.

Som tidsporträtt är Förintelse av oskattbart värde, eftersom den redovisar så mycket av den period som lite väl lätt-sinnigt har kallats det glada tjugotalet. Visst blev kjolarna kortare och förvisso dansades det på ett nytt sätt som var närmast chockerande, en ny musik kom genom jazzen. Världen började få lite kortare avstånd genom radion, filmen och framför allt flyget, som visserligen hade långt kvar för att utvecklas till samfärdsmedel för längre distanser. Perspektiven blev större medan världen började öppnas. Den nya, okända var både lockande och skrämmande. Det var så lätt för individen att gå vilse i tiden, att sakna sina rötter, att förlora sin tro på det enkla och självklara.

Inspirerad av Joyce
Det finns ytterligare ett par påverkningsfaktorer när det gäller Förintelse, varav i varje fall den ena kan förefalla apart. Romanen är till sin natur och i mångt och mycket stilmässigt av det hårdkokta slaget. Den rymmer också flöden som ska ha direkt inspirerats av James Joyce banbrytande roman Odysseus, som utkom 1922 och som följande år presenterades i Danmark av Kristensen genom en lång krönika i två avsnitt i Politiken.

Den hårdkokta naturen i Förintelse får stundom flöda i det associationsrika och till synes upplösta språket, där mycket är underförstått, ibland kristallklart begripligt i det outsagda.

Freudianska teorier omsätts i praktiken. Den är den andra påverkande faktorn, alls inte ägnat att förvåna, ty mången roman under denna period var beroende av Sigmund Freud, framför allt i skildringarna av vuxna män, som egentligen förblivit små pojkar utan goda relationer till sina fäder - eller till och med levt helt i avsaknad av dem.

Förmodligen fungerade Förintelse som en befriande självuppgörelse för Tom Kristensen, som under lång tid framstod som den allra främste danske författaren i modern tid, om man definierar modern tid med epoken efter första världskriget. Även om det kommit danskar och danskor sedermera som varit enastående, förblir Kristensen en portalgestalt. Hans produktion under tjugotalet var närmast hektisk.

Han fortsatte skriva, såväl lyrik som prosa i form av noveller, från trettiotalet och framåt, men gjorde dessutom mycket mer för litteraturen. Han översatte moderna engelska och amerikanska författare, utvecklades till en framstående essäist och briljant kritiker. Han var "mångsidigt orienterad, beläst, inställd på nyheter, främst inriktad på att bedöma ett litterärt verks konstnärliga äkthet".

litteraturhistoriker, författare

© Copyright: Tidningen Boken1999-2000

• PRENUMERATIONSERBJUDANDE
• TILLBAKA TILL STARTSIDAN