I maj 1927 mönstrade eldaren, den före detta boskapsskötaren, diversearbetaren och vagabonden Harry Martinson av 1500-tonnaren s/s Monika i Bourdeaux. Han var då 23 år gammal. Harry Martinson hade då med eldarens bakvända position - för att använda hans egna ord i reseboken Kap Farväl - korsat alla världshav. Han hade hunnit genomströva två kontinenter under de sju år hans resor varat. I sjösäcken fanns material till ett författarskap som skulle bli ett av 1900-talets mera betydelsefulla.

Enligt samtida ögonvittnen var han smutsig, uthungrad med en blick som en nyvaknad björn som just kommit ur sitt ide. Under sommaren kom han till Stockholm, där han bosatte sig vid Skanstull i ett tält som han sytt själv. Med tältet hoprullat under armen blev Harry Martinson en välkänd figur i tidningskvarteren runt Klara, där han i sällskap med bland annat den kände anarkisten Isidor Knös livnärde sig på "bettleri och utbjudande av dikter".

Under våren 1928 träffade han den fjorton år äldre Helga Johansson, då änka. Hon tog Harry Martinson under sitt beskydd i det med tiden riksbekanka torpet i Sorunda. Under de elva kommande åren blev författarparet Harry och Moa Martinson tongivande i den unga litteraturen och diskussionerna i torpet i Sorunda en litterär angelägenhet av högsta rang.

Uppror mot dogmer
1929 är ett randår i svensk litteraturhistoria. Detta år samlade sig fem medlemmar av ett svenskt litterärt avantgarde till en attack med samlingsvolymen 5 unga. De fem var: Erik Asklund, Josef Kjellgren, Artur Lundkvist, Harry Martinson och Gustaf Sandgren. De uppträdde som individualister utan program men det som förenade dem var ett uppror mot förstelnade dogmer. De företrädde en ny estetik, starkt inspirerad av den amerikanska poesin med Carl Sandburg och Walt Whitman som portalfigurer.

Av samtida kritiker i gemen skälldes 5 unga för att vara pekoralister. Deras "sexualmystik, asfaltdikt och vitalism" förlöjligades. De yngre författarna såg 5 unga som nydanare, vilka banade väg för unga modernister som Gunnar Ekelöf och Karin Boye, arbetardiktare som Ivar Lo-Johansson och Eyvind Johnsson. Författarna tog starka intryck av influenserna från öst: Elmer Diktonius och Gunnar Björling var några av fem ungas mentorer.

Harry Martinsons egentliga debut skedde med diktsamlingen Spökskepp samma år. Boken mottogs väl, om än tämligen ljumt, men försvann i tumultet kring 5 unga. För Harry Martinson del betydde 5 unga ett viktigt steg mot en egen diktion, en språklig frigörelse som under det tidiga 30-talet resulterade i två mogna verk: Resor utan mål och Kap Farväl, där tanken om världsnomaden lanserades och blev ett begrepp.

På några få år blev Harry Martinson författaren på modet: han reste land och rike kring och trollband sin publik med sitt charmfulla leende och sin stämmas varma vibrato i de uppläsningar som befäste hans ställning som en av 30-talets ledande författare.

Harry Martinsons framgångar som författare var en askungesaga. Han föddes i en lanthandel vid sjön Immeln i Blekinge 1904. Den första barndomstiden var harmonisk och ljus. Men ganska snart rämnade idyllen, den alltmer alkoholiserade fadern dog i TBC. Modern övergav sina barn och emigrerade till USA efter en personlig konkurs. Syskonen placerades enligt tidens sed som sockenbarn, dvs. de ackorderades ut till lägstbjudande för att tjäna som billig arbetskraft på de omgivande bondgårdarna.

Underfundig humor
Om denna tid av förnedring och godtycke har Harry Martinson berättat i två av sina mest folkkära verk: Nässlorna blomma och Vägen ut. Trots att böckerna handlar om en nästan outhärdlig livssituation präglas de av obändig livskraft och underfundig humor. Det gör dem till två av de viktigaste barn- och ungdomskildringarna, fullt jämförbara med klassiker som till exempel Richard Llewelyns Jag minns min gröna dal.

Det pågående första världskriget hade isolerat Sverige och hos Harry Martinson och hans generationskamrater fanns en stark längtan bort från det sävliga och vadmalsgrå Sverige. Emigrationen hade fäst blicken på andra kontinenter och talat sitt förföriska språk om exotiska miljöer och nya möjligheter. Havet loc-kade den unge Harry Martinson, som efter flera rymningar lyckades ta sig till Göteborg där han tog hyra på sin första båt 1920.

Under de följande åren skulle han befästa sitt världsmedborgarskap och formulera det i tanken om världsnomaden som i olika skepnader följer som en röd tråd genom hans författarskap.

1934 hölls i Sovjetunionen en väldig mönstring av den radikala världslitteraturen i och med den författarkongress, där den "socialistiska realismen" för första gången officiellt proklamerades under mottot "Diktaren - själens ingenjör". På podiet presiderade Maksim Gorkij, Michail Sjolochov, Pasternak, Alexej Tolstoj och den fyra år senare avrättade Isvestijaredaktören Nikolaj Bucharin. Bland de utländska gästerna fanns André Malraux, Louis Aragon, Ernst Toller, Klaus Mann, Nordahl Grieg och Martin Andersen Nexö. Den svenska delegationen bestod bland annat av paret Martinson, Marika Stiernstedt och Erik Blomberg.

Moa Martinson fick i egenskap av ålderman föra delegationens talan. För Harry Martinson blev kongressen en skräckupplevelse där han för första gången konfronterades med militärparader, teknisk berusning och den fullt utbildade Stalinkultens hjärntvätt. Överallt hyllades Stalin och Harry Martinson skulle återvända från Sovjetunionen med en känsla av att socialismens totala urartning förestod.

Men det skulle ta honom åtskilliga år och en brytning med Moa Martinson innan han i Verklighet till döds från 1941 gjorde upp med våldspolitik och det som han med en martisonsk vändning benämnde "de livsfientliga abstrak-tionernas ciselörer".

Personliga kriser
För Martinson var det sena 30-talet och början av 40-talet en tid av uppbrott, personliga kriser och osäkerhet. Skilsmässan från Moa satte djupa spår och ett förlagsbyte gjorde att han under en period blev tämligen improduktiv. De stora publika framgångarna med "Nässlorna blomma" ebbade ut då han lämnade genren för att i Rimbauds och surrealisternas anda ägna sitt författarskap åt naturstudier och bitter civilisationskritik. I böcker som Den förlorade jaguaren satte han sig tvärs emot tidsandan och gisslade filmen som konstart. Han menade att den innebar en gigantisk kulturfara, fördummade människan och gjorde henne oförmögen att ta del av det verkliga livet.

Men viktigare var att Harry Martinson den här tiden förberedde sitt stora genombrott som lyriker med diktsamlingen Passad från 1945, språkligt och innehållsligt en slags syntes av tidigare landvinningar. Här uppträder han som den mogne och vise humanisten, bland annat i sviten "Li Kan talar under trädet".

Passadvindar är starka och pålitliga vindar som blåser i samma riktning året om. I Harry Martinson författarskap skulle passaden betyda ett slags huma-nismens credo som kom till uttryck i hans sena författarskap, inte minst i femtiotalsdikten.

Men passaden kan också läsas som ett tecken för den inre nomadresan. "Vårt ideal skulle vara icke stiltjen, som kan göra själva havet till ett kärr, och icke orkanen, men den stora starka passaden, väldig, full av lust, frisk och levande: en evig ständig vädring".

Under samma tid arbetade Harry Martinson på det som skulle bli Vägen till Klockrike - romanen om cigarrmakaren och landsvägsriddaren Bolle och hans kumpaner, den stoiske Sandemar och den vankelmodige Axne för att nämna några centrala gestalter.

I det första utförandet var romanen ett alltigenom realistiskt verk, men i och med krigets ondska fick realismen träda tillbaka. I den tredje och slutgiltiga versionen hade berättelsen blivit alltmer poetisk och närmade sig sagan. Det Klockrike som Bolle hela tiden försöker komma fram till är omgärdat av ridande poliser och är i praktiken ouppnåeligt, ett slags drömrike.

Hisnande klassresa
"Vägen till Klockrike" skulle bli Harry Martinson sista stora prosaverk och återigen göra honom till en bred och folkkär författare. Boken är samtidigt ett slags farväl till en epok som utplånas med framväxandet av det moderna Sverige. Med efterkrigsepokens snabbt ökande välstånd försvinner de fria vandrarna från "Rikets" vägar och med dem luffarromantiken.

1949 valdes den självlärde vagabonden och sjömannen in i Svenska Akademien och några år senare blev han filosofie hedersdoktor i Göteborg. En hisnande och närmast ofattbar klassresa hade nått sin fullbordan.

Åren efter krigsslutet stod effekten av Hiroshimabomben klar för en krigstrött allmänhet. För Harry Martinson del innebar det att han intensifierade sitt pacifistiska engagemang, vilket kom till uttryck i stora rymdeposet Aniara från 1956. Harry Martinson hade läst George Orwells 1984 och slagits av att den framtida värld som Orwell skapat helt och hållet baserade sig på fenomen som kunde iakttas i samtiden. Med Aniara skapade Harry Martinson en väldig profetisk vision som låg rätt i tiden.

Rymdskeppet Aniara lyfter med en skara emigranter bort från en av strålning förgiftad planet. "Goldondern" kommer ur kurs efter en hotande kollision med asteroiden "Hondo" - dvs en omskrivning för Hiroshima. Aniara störtas ut i världsrymden utan att kunna föras in i någon planets omloppsbana och de åttatusen emigranterna går en säker död till mötes.

I 102 sånger beskrivs de tjugo år som följer: Miman, emigranternas kontakt med en yttre värld, trasas sönder när den registrerar jordens undergång. Emigran-terna försöker dölja sin belägenhet i extatisk religiositet och könskult. Slutligen resignerar de och dödslängtan griper omkring sig.

Men trots att diktcykeln kunde ses som ett exklusivt och smalt verk fascinerade Aniara många fler än som vanligen läser nyutkommen lyrik. Science fictiongenren hade fått vind i seglen genom flera framstående författare och rymden blivit erövringsbar genom ny teknik.

Det var bara ett fåtal år kvar till den förestående rymdkapplöpningen. Aniara kom därför att bli det verk som Harry Martinson främst förknippades med, både på grund av sin lyriska kraft och den kosmiska visionen, som för 50-talets häpna läsare föreföll helt möjlig.

Orättvis kritik
1974 fick Harry Martinson dela Nobelpriset i litteratur med Eyvind Johnson, något som kritiserades starkt från vissa håll. Motiveringen löd "För ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos". Kanske kom utnämningen väl sent. Harry Martinson hade under 60-talet alltmer kommit i otakt med tiden och fick en många gånger orättvis kritik. Den sene Harry Martinson blev ganska bitter, delvis bortglömd och sidsteppad av den generation som vände sig ut mot världen, bekämpade orättvisor och slogs på barrikaderna när Martinson istället predikade besinning.

I dag ges hans verk ut på nytt: och kanske är hans tid återigen mogen. Tanken om världsnomaden, den universella människan har kanske aldrig haft större aktualitet än under vårt 90-tal där människorna bara finns ett andetag ifrån varandra oavsett var de geografiskt befinner sig.

Kanske Harry Martinson skulle ha känt sig fullt hemtam i ett cyberspace där gränserna har utplånats och världsnomadtanken blivit mer än en utopi.

Lena S. Karlsson
kulturjournalist

© Copyright: Tidningen Boken1999-2000

• PRENUMERATIONSERBJUDANDE
• TILLBAKA TILL STARTSIDAN