Hade den gåtfulle Stig Dagerman blivit en legend om han inte hade berövat sig själv livet? Frågeställningen kan förefalla orimlig. Emellertid finns det genom tiderna ett antal verkligt stora svenska författare som plötsligt presentera sig med bländande verk, skrivit för en kort tid, sedan tystnat och helt enkelt glidit bort från litteraturen. Få intresserar sig för dem nu.

Stig Dagerman

Frågan kan naturligtvis anses vara fullkomligt onödig också. Men ibland kan man faktiskt få intrycket att en och annan inte totalt lyckad författare idag söker skydd bakom legenden Dagerman för att dölja sin egen otillräcklighet. Stig Dagerman utvecklades inte helt till den komplett enastående prosaist, dramatiker och definitivt inte poet som han visade löfte om att kunna bli. Han skrev två fullgångna verk. Vad övrigt var kommer nog att blekna med tiden, befarar jag.

Icke desto mindre framstår han som en klenod i det efterkrigsmentala arvet inom den svenska litteraturen. Han skulle också kunna kallas en oförlöst mystiker, som aldrig orkade skriva den roman han strävade efter.

Stig Jansson var hans ursprungliga namn, född utom äktenskapet 1923, uppvuxen hos sina farföräldrar i Älvkarleby. De var bönder. Stigs mor gav sig iväg från gården strax efter det att gossen hade fötts. Henne skulle han återse först sedan han själv blivit vuxen. Den biologiske fadern var bergsprängare, som blev kommunalarbetare i Stockholm och där gifte sig med en annan kvinna. Då var Stig åtta år gammal. Fadern tog sig an sin son, som dock aldrig kom särdeles väl överens med sin styvmor.

Ett gossebarn
Det antas att Stig, som sedermera bytte sitt efternamn till Dagerman, inte kan ha haft en särskilt lycklig uppväxttid, även om miljön inte var negativ eller hård. Det tycks som om det under hela hans trettioettåriga liv - i den mån man kan kalla ett så kort liv för helt - bodde kvar ett gossebarn inom honom, en lite vek, vädjande, vemodig gestalt, osäker, stundom lynnig, febril ibland och rädd för att riktigt förverkliga sig under andra perioder.

Samtidigt som man kan få för sig att han kunde tänkas vilja undvika att bli alldeles vuxen, vittnar hans mest fullgångna prosa om en häpnadsväckande livserfarenhet och en kristallklar klarsyn ifråga om människoför-ståelse.

Inte ens den som förnekar att man ska leta efter nycklarna till ett författarskaps texter hos författaren själv och i vederbörandes liv, kan kategoriskt vägra erkänna att svaren till dels finns just där, att personen bakom berättelserna avsätter sina spår i det skrivna, att livsskildringarna filtreras genom författarens ögon, hjärta och hjärna, att fingerspetsarna uttrycker det som författaren tolkar och tror på.

Det finns en och annan som vill sätta den märkliga etiketten arbetarförfattare på Stig Dagerman. Mindre befängd är benämningen arbetardiktning, som inte desto mindre i sig är och förblir ett luddigt begrepp. Trots det kan man förklara arbetardiktning med att sådan ägnar sig åt att skildra människoöden ur samhällets lägre skikt och företeelser som handlar om den kroppsarbetande människans livsvillkor.

En stor del av den moderna svenska litteraturens ryggrad består av självlärda författare med en glödande ambition att berätta om livets verkligheter från svåra, skuggiga och små omständigheter.

Å andra sidan ska det vara just i Sverige som man politiserar litteraturen. Motsatsen måste ju rimligen vara en borgerlig berättarkonst, antagligen mest representerad av en sådan som Olle Hedberg. På det stora hela taget blir det underligt när man försöker sätta politiska etiketter på böcker, även om författarna skriver utifrån sina livsverkligheter och politiska övertygelser.

Resultatet blir stundom att det anses vara finare att vara arbetarförfattare än något annat och inte alltför sällan accepteras en så kallad arbetarroman enbart just därför att den kallas sådan. Sedan må den litterära kvaliteten vara i stort sett undermålig.

Avgudaverksamhet
Men just socialdemokratin är mest energisk på att bedriva avgudaverksamhet och låta individen försvinna in i ett kollektivt töcken. Då någon med rätta klandras för allt mellan maktmissbruk och idioti, avfärdas det även i seriösa sammanhang som angrepp på arbetarklassen. Och ve dem som vågar tycka mindre väl om en bok som är taffligt skriven och skildrar arbetslivet för att samtidigt framhålla en annan boks uppenbara förtjänster, en bok som inte med automatik kopplas till en politruk, även om dessa finns inom allsköns politiska "ismer".

I den mån Dagerman hade en politisk tillhörighet som innebar bäring på hans författarskap, då var han syndikalist, något han i rakt nedstigande led ärvt från sin intelligente och självständige fader.

Stig sökte sig i unga år till en syndikalistisk ungdomsklubb och ävenså sökte han sig till den syndikalistiska tidningen Arbetaren, där han fann en hemvist. Han var blott fyllda tjugoett då han blev tidningens kulturredaktör. Det har påpekats, av den insiktsfulle Erik Hjalmar Linder, att "syndikalismen, med sin anarkistiska accent och sin skarpa, ofta väl genomtänkta kritik av samhället och marxismen förblev en ram för hans (Dagermans) liv och... tänkande".

Linder pekar också på det märkliga fenomen som måste ha existerat i fyrtio-talsatmosfären, "den stämning som kriget, krigsslutet och atombomben skapade mellan åren 1942 och 1945", med debuter av Lars Ahlin, Erik Lindegren och Karl Vennberg, med debatterna kring Frans Kafka, William Faulkner och hårdkokta författare. Allt detta taget samman passade "egendomligt väl" tjugoåringen Dagerman.

Den som vill få en sannfärdig bild och ett ingående intryck av Stig Dagermans obestridliga betydelse ska naturligtvis söka sig till källorna, det vill säga böckerna. Det är en annan sida av Dagerman, han tycks ständigt vara efterfrågad i bokhandel och på antikvariat, finns för den skull mestadels permanent i tryck i nya upplagor. Det är få förunnat från samma tid och generation.

Veritabel våldtäkt
Titta för allt i världen inte på de förfärliga filmer som gjorts: Åke Falck, denne eljest otroligt imponerande människa, gjorde en tämligen vedervärdig filmversion 1964 av Bröllopsbesvär. Den har kallats utmärkt, men den får alltför ofta sådana buskisövertoner att man inser att svensk film alldeles för ofta är alldeles för usel. Och inte blir det bättre om man beskådar klåparen Hans Abramsons versioner för film av Ormen (1966) och Bränt barn (1967). De är hemska, tidstypiskt mjukpornografiska, suktande i sin oförlösta personinstruktion och en veritabel våldtäkt på väsentlig litteratur.

Det var med Ormen Dagerman debuterade 1945. Då var han alltså tjugotvå år. Den boken blev en av sin tids mest uppmärksammade litterära händelser och sällan har väl en så ung författare fått ett sådant makalöst genombrott. Det är svårt att tro att det är en tjugotvåring som skrivit den. Den tycks rymma ett långt livs erfarenhet, samtidigt som den är en sällan skådad generationsroman. I det senare avseendet söker den mer eller mindre sin like. Problemet med Ormen är dock att den är så oändligt mycket, spretar åt så många håll, är så orytmisk.

Hade det handlat om ett musikstycke som komponerats med motsvarande intensitet skulle lyssnaren ha drivits till vansinne av smärta orsakad av det inledningsvis höga ljudet för att sedan bli totalt förvirrad av den mer dova klang som följer i andra delen och slutligen ha stått där vilsen och mest känt sig som ett fån som fått vara med om en total konstnärlig upplevelse utan att riktigt begripa det förrän det är för sent.

Ormen inleds furiöst med ordbilder som väller fram, med ett ordsvall i dialogen som är yvigt och stramt på samma gång. Det är en roman från beredskapstiden och präglad därav i sin stämning, men i undertonen finns en uppbyggnad av problemställningarna, för det handlar om parallella biintriger, som skapar en känsla av allmängiltighet.

Det som borde vara totalt tidsför-ankrat rycks upp och viner piskande över en senkommen läsares egen tid. Så fungerar bara den stora konsten.

Mördar sin mor
Första delen av Ormen, "Iréne"; handlar om ungdomlig vilsenhet, instängdhet, revoltvilja, ångest, hänsynslöshet, rädsla och litenhet. Iréne mördar sin mor mer i förbigående och man måste hejda sig för att läsa om och inse det brutala som sker. På en fest kommer festdeltagarnas sämre sidor fram och sånär hade det kunnat inträffa ett mord till, då en av dramats centrala gestalter, Bill, slänger ner en flicka i en brunn och lägger locket på. Iréne räddar den nödställda.

Och mitt i detta kaos av iscensatt ondska och illvilja, stundom hysterisk avsaknad av medkänsla, ringlar ormen, symbol för skräcken och skulden. Någonstans, ganska väl intrasslat och dolt i det hela, finns det naturligtvis ett syndafallsmotiv.

Den andra delen, "Vi kan inte sova", består överrumplande av ett antal scener som berättar om irrande gestalter som söker såväl sig själva som en livsmening.

När man väl läst första delen och, faktiskt, känner sig minst sagt fysiskt tagen och omtumlad, blir del två en förbluffande svängning i en roman som absolut inte hänger samman helhetsmässigt, men som likväl är makalöst virtuos och så djärvt komponerad att man måste överse med de uppenbara bristerna. Den hade kunnat handla om nu och här, om dagens vilsna värld och eskalerande själviskhet.

Det som är det verkligt stora med boken är språket, ur svensk synpunkt gan- ska nydanande och fräckt. Språkbilderna är många gånger geniala och Dagerman kunde, vilket han här med all önskvärd tydlighet visar, likt verkligt få skapa målande bilder som enbart i sig för handlingen framåt i tiden och inåt i gestalt-erna.

Redan året därpå, 1946, utkom De dömdas ö, så mycket mer symboltyngd, så präglad av kafkaistiska mardrömmar, på gränsen till det uthärdliga fullmatad av vad som hos mången annan mindre lysande författare hade blivit övermättade språkbilder, men som här förmår skapa en intensiv känsla av skräck och mardröm. Det bärande är hopplösheten, avsaknaden av en tröst då väl skräcken kulminerat. Det vilar en dov och dunkel undergångsstämning över den egentligen ganska enkla handlingen, om man enbart ser till det yttre skenet i intrigen.

Fruktan blir en livsnerv; en över-levnadstaktik i hopplösheten.

Mästerverket
1947 kom först novellsamlingen Nattens lekar, spännande över ett omfattande ämnesfält, men lite vinglig i kvaliteten. Sedan kom vad man gärna vill beteckna som Stig Dagermans mästerverk inom den berättande prosan, den enastående romanen Bränt barn. Det är berättelsen om tjugoåringen Bengt och hans problem med sig själv, sin far, hans älskarinna, och saknaden efter den döda modern.

Om en enda bok av Stig Dagerman alltid kommer att leva, därför att den är så allmängiltig och av det skälet att berättelsen är genomförd på ett så magiskt virtuost vis, så är det denna.

Förmodligen kan de flesta manliga läsare känna igen sig, kanske inte precis i enskilda detaljer i relationerna mellan gestalterna, men i beskrivningen av de enorma krav som ställs på en ung människa som håller på att formas och ska finna sin frihet och handla ansvarsfullt och som dessutom inte får fördöma sin egen far, eftersom en förälder ju trots allt också bara är en människa, som ju äldre barnet blir mer och mer framstår som en medmänniska med behov av förståelse.

Det är svårt att komma undan misstanken att det finns ett och annat självbiografiskt inslag i Bränt barn och förmodligen finns det minnen från farföräldrarnas bondby i den 1949 utgivna Bröllopsbesvär, som många vill beteckna som såväl fantastisk som realistisk och framför allt humoristisk. Jämförelsen med August Strindbergs Hemsöborna har gjorts och kanske ligger problemet just i att jämförelsen i ett kritiskt perspektiv visar att det handlar om en på gränsen till kopia av Strindberg.

Om ändå Dagerman hade vågat gå vägen ensam och frigjort sig från det folklustspelsaktiga, som ibland kan upplevas som en nedtecknad förväntan.

Det vore en smula förvånansvärt om inte just hans sista roman blir den som först tonar bort i medvetandet och upplöses i glömska i framtiden. Likaså är det svårt att inse hur Dagsedlar ska kunna leva i evighet. Dagsedlar är dels namnet på den dagsvers, marginalpoesi, som Dagerman skrev för Arbetaren, dels titeln på den urvalsvolym som utkom i bokform 1954.

Ju längre bort från tillkomståret man kommer en dagsedel, desto färre refe-rensramar har en nutida och yngre läsare. Då det historiska perspektivet sviktar och häcklade gestalter är bortglömda, då är dagsversens enda överlevnadsmöjlighet dels allmängiltigheten, dels den poetiska styrkan.

Lättsam dagsvers
Den senare saknas inte helt. Visst är det kvickt och många gånger synnerligen lättsamt och skojsamt, men en dagsvers avsedd för en tidning en speciell dag, kommenterande en aktualitet, mister sin skärpa och udd efterhand som tiden går.

Kvar blir till slut enbart och i bästa fall somliga uttryck och rader som bevingade ord. Det är i och för sig inte det sämsta.

1945 - 49: fyra romaner och en diktsamling på fyra år. Dessutom i första hand fyra dramer under en kort och intensiv period 1947 - 49. Det första, Den dödsdömde, ansågs en gång ha inneburit något nytt i den svenska dramatiken och hans totala dramatik har kallats "ett ymnighetshorn, ett ungt genis överflödande ingivelse". Samtidigt har tidens gång minskat betydelsen av det dager-manska scendramat och numera är det knappast någon som menar att hans storhet fanns i skådespelsskrivandet.

Han skrev en del till efter 1949, dock inget som kan anses överträffa det tidigare; det är till och med tveksamt om han nådde samma nivå alls. Ett romanfragment finns i kvarlåtenskapen, första kapitlet till vad som skulle ha blivit en roman om Carl Jonas Love Almqvist i landsflykt. Man kan med fog fråga sig varför i herrans namn Dagerman valde detta motiv, mot fonden av vad han tidigare avhandlat, behandlat och presterat.

Var det flyktmotivet som attraherade honom? Kunde han i den flyende giganten Almqvists levnadssituation identifiera sin egen vilja, sitt eget behov av flykt bort från förpliktande skrivande, bort från själva livet?

Det tycks vara svårt att finna den konkreta orsaken till självmordet, 1954 tog Stig Halvard Dagerman sitt liv. Frågan är om han helt enkelt hade drabbats av den förfärande insikten att han inte förmådde skriva mer. Kanske det var en fråga om att han inte kunde skriva något som utvecklade det han redan hade hunnit åstadkomma.

Möjligen kan det ha haft sin betydelse att han likväl inte alldeles lyckades förlösa allt det som drev honom då han skrev det han hade presterat.

Insåg han sin storhet?

Förmådde han själv inse storheten med Bränt barn?

Var han riktigt övertygad om genialiteten i reportageserien Tysk höst, först publicerad i Expressen i avsnittsform 1946 - 47, därefter utgiven som bok den 9 maj 1947? I så fall, stod denna volym i vägen för honom och hans utveckling? Man kan hålla på i det oändliga att fundera och pröva möjligheter. Det leder ingenvart.

Tysk höst är ett av de främsta reportage som skrivits av en svensk och det står sig dessutom synnerligen gott i ett internationellt perspektiv. Den unge reportern sändes på uppdrag till efterkrigstidens Tyskland och resultatet blev en inträngande skildring av vad som höll på att ske i ett land i ruiner. Han skildrar vardagstyskens infernaliska liv i de sönderbombade städerna, hur kampen för ett mål mat dagligen tvingar genom-snittsmänniskan att kämpa för sin existens och överlevnad och för den skull inte riktigt orka med att känna en djup ånger på grund av krigets alla grymheter mot andra.

Han visar att så oändligt många tyskar inte var nazister, att ett av de stora offren under detta krig var den tyska kulturnationen och det tyska folket. Det är ett fullkomligt ovärderligt stycke samtidsreportage, som rimligen måste ha stämt dåtidens läsare till åtskillig eftertanke och skapat empati.

Det är ett tidlöst reportage, för det kunde faktiskt lika gärna just nu handla om det forna Jugoslavien eller vilken annan krigszon som helst på denna arma jord.

Dagermans bildspråk firar triumfer, hans känslighet leder honom fram till formuleringar som blottlägger lidandet, hans förmåga att tolka det han ser och förstå det han hör skapar en oerhörd respekt för den plågade människan och en avsky för det förfärliga lidande de redan besegrade påtvingas.

Han visar hur ryssar, amerikaner och engelsmän bar sig svinaktigt åt mot människor som redan slagits till marken i ett sönderslaget land. Han avslöjar de allierades behandling av människor som inte kollektivt kan ställas till svars för vad en hord ondskefulla gestalter åstadkommit på grund av en vanvettig fred i Versailles. Han vädjar om försoning som enda förutsättningen för en framtid, samtidigt som han inte är så naiv att vilja låtsas att förlåtelse är det som i första hand kommer tyskarna till del.

Såg dödslandskapet

Det är inte bara ett bländande reportage. Det är ett stycke ovärderlig samtidshistoria och borde vara obligatorisk läsning för alla journalister längs hela skalan från dem som försöker finna sanningen nu och skildra nyanserna till dem som försöker pådyvla andra sin egen märkliga uppfattning av verkligheten.

Under reportageresan skådade Stig Dagerman det dödslandskap han på något vis varnade för i sina romaner medan denne ångestgenerationens diktare försökte komma underfund med och tillrätta med sin egen rädsla. Han såg den värsta misär och det största elände i ögonen.

En blott drygt tjugoårig människa var så oändligt mycket mer klarsynt än så många andra just där och då i Europa. Och vi som försöker förstå nutidens krig och sätta oss in i vad det ständigt upprepade lidandet innebär kan lära oss kusligt mycket om att läsa om hur det var för drygt femtio år sedan. Så nära, men likväl så fjärran - och så föga av lärdom som efterkommande generationer skaffat sig genom att skåda en smula bakåt:

Den 5 november 1954 tog Stig Dagerman sitt liv. Samma dag tryckte Arbetaren hans sista dagsedel, som handlade om en död hund.

K Arne Blom
litteraturhistoriker, författare

© Copyright: Tidningen Boken1999-2000

• PRENUMERATIONSERBJUDANDE
• TILLBAKA TILL STARTSIDAN