Orientexpressen har flera slutstationer. Jag har sett hotellet
Athénée Palace i Bukarest dit honoratiores från det berömda tåget fördes.
Men ingen slutstation kan väl överträffa Hotel Pera Palas i Istanbul med sin överdådiga
slitna lyx och sina stolta traditioner. Här har alla - Greta Garbo, shahen av Persien,
Mata Hari - bott. Och det var i ett rum på detta hotell som Agatha Christie
skrev Mordet på Orientexpressen. Det lilla rummet är museum i dag.

Förr i tiden lindades de förnäma gästerna in i bomull och fördes från tågstationen i Istanbul till Hotel Pera
Palas i bärstol. Bärstolen finns i dag till beskådande inne på hotellet, som med sina uniformerade bärare har en air av exotiska ställen som Bagdad och Isfahan.

Alla världens storheter har bott på det här hotellet och listan är så lång att man tryckt upp en särskild broschyr, där man berättar om gästerna.

Två av de forna gästerna har förärats en särskild hedersbetygelse på Hotel Pera Palas, som invigdes 1892: Kemal Atatürk och Agatha Christie.

Atatürk betyder "Den store turken" och hans rätta namn var Mustafa Kemal Pasa (1881 - 1938). Han är Turkiets store hjälte och det moderna Turkiets skapare. Du kan stå hans staty eller bild överallt i Turkiet.

Han var ett geni, som, trots språkforskarnas protester och tvivel, lyckades få turkarna att byta från det arabiska alfabetet till vårt latinska på tre månader. Han ville närma sig Västeuropa och radera bort den fundamentalistiska islam, som höll Turkiet i ett järngrepp på hans tid.

Men det tycktes omöjligt att trolla bort slöjan från de turkiska kvinnornas huvuden. Kemal Atatürk kom då på snille- blixten att utfärda ett påbud om att alla prostituerade måste bära slöja.

Efter det ville inga ärbara kvinnor bära slöja längre.

Perfekt "demokrati"
Kemal Atatürk var en diktator, som dock gjorde mycket gott, inte minst på utbildningsområdet. Inspirerad av västeuropa ville han, i varje fall till namnet, införa demokrati, men det gjorde han på sitt speciella vis. Han valde ut några av sina närmaste och mest trogna medarbetare och befallde dem: Nu ska ni vara opposition!

Det var, ur Atatürks synpunkt, ett perfekt fungerande system...

Kemal Atatürk hade en hel våning, möblerad med all den prakt som Orienten kunde uppbåda, på Hotel Pera Palas och den står kvar som museilokal i dag.

Det gör också Agatha Christies anspråkslösa hotellrum där hon tillbringade mycket tid under åren 1924 - 33 och där hon skrev Mordet på Orientexpres-sen. På anmodan kan man få se rummet och Tidningen Boken förs dit beled-sagade av en solemn vaktmästare, som diskret tar plats i dörröppningen medan vi beundrar det lilla skrivbordet, där en av tidernas mest berömda detektivromaner skapades.

Agatha Christies rum på Hotel Pera Palas , idag museum
FOTO: Bo Axelsson

Det är ett helt ordinärt och anspråkslöst hotellrum i gammaldags sober stil, men med en fascinerande atmosfär. Några bilder på väggen frammanar minnen från Agatha Christies liv och böcker.

Detta hotellrum ansågs länge bära på nyckeln till den enda olösta gåta, som Agatha Christie lämnade efter sig. Det handlade om ett mysterium i hennes eget liv.

När Agatha Christies förste man, med efternamnet Christie, förklarat att han ville skiljas försvann författarinnan. Man fann hennes bil övergiven och man fruktade för hennes liv.

I elva dagar var Agatha Christie försvunnen, men sedan dök hon upp. Vad hon gjorde, var hon var, har hon aldrig avslöjat. Hennes biografer har förgäves försökt lösa gåtan.

När Warner Brothers spelade in den stora filmen om hennes liv gjorde man ett försök att lösa mysteriet. Det kända spritistiska mediet, mrs Tamara Rand, anlitades och förklarade att nyckeln till gåtan fanns på rum nr 411 på Hotel Pera Palas i Istanbul, Agatha Christies rum.

Efter undersökningar på rummet fann man mycket riktigt en nyckel. Men än i dag är det ingen som vet vart den nyckeln går.

Nyckeln till gåtan
Agatha Christie löste alla litterära mysterier på ett genialt sätt, men nyckeln till gåtan i hennes eget liv tog hon med sig i graven när hon avled 1976.

Men Agatha Christie hyllas också på Hotel Pera Palas med en prakthall, Agatha Christie Hall, där kristallkronor och kandelabrar trängs med oljemålningar, mahognymöbler och certifikat om de berömda gästerna.

Orientexpressen finns inte längre - mer än som ett begrepp och ett ganska dimmigt sådant. Orientexpressen har alltid höljts i en ridå av dimma och orientalisk mystik.

Ett relativt tidigt porträtt av Agatha Christie

Det finns i dag en modern variant av Orientexpressen med vagnar, som byggts för att efterlikna den gamla stilen och en orgie av lyx. Men ingen expert på den ursprungliga Orientexpressen kan riktigt acceptera denna nymodighet. Varken tidtabeller eller rutter stämmer ju med originalet.

Det finns ett oeftergivligt krav för att ett tåg ska få kallas Orientexpressen: det ska finnas sovvagnar från det ursprungliga belgiska bolaget Compagnie Internationale des Wagons-Lits. Dessa sovvagnar ska finnas med från början till slut.

Det finns faktiskt sådana vagnar i trafik i dag, men de går Paris-Salzburg. Alltså finns inte Orientexpressen längre i trafik.

Men den finns i fantasin, den finns i litteraturen och kommer alltid att leva kvar i våra medvetanden.

Nu har det alltid rått en viss begreppsförvirring kring Orientexpressen. En del hävdar att den startade i Paris, andra pläderar för London och många menar att den riktiga Orientexpressen vinkades av från stationen i Ostende i Belgien.

Bukarest var en slutstation, en annan var Istanbul. Och på andra sidan Bospo-ren, på den asiatiska sidan, stod Taurus-expressen med ångan uppe för vidare destination Bagdad.

Äventyret Orientexpressen började en söndagskväll den 4 oktober 1883 och det var från början en journalistisk och litterär händelse av rang. Belgaren Georges Nagelmacker i Compagnie Interna-tionale des Wagons-Lits hade äntligen fått klartecken för den första direktresan från Västeuropa till Orienten.

Smart PR-man
Massor av människor hade samlats på Gare de l´Est i Paris, där de beundrade ett 60 meter långt och välputsat tåg med texten "Express d´Orient". Nagelmacker, som var en smart PR-man, hade trummat ihop ett uppbåd av celebriteter, journalister och författare för den första resan.

Hans taktik lyckades och resulterade i stor uppmärksamhet i pressen och två böcker. Orientexpressen var född.

Den ena boken heter De Pontoise ā Stamboul (Hachette, Paris, 1884, sv., Från Pontoise till Istanbul). Pontoise är en stad i Val-d´Oise i Frankrike.

Boken skrevs av elsassaren Edmond About, som lämnat Elsass vid den tyska ockupationen och bosatt sig utanför Paris. Han hade lockats med på resan trots att han egentligen hatade sovvagnar.

Den andra boken är Une Course ā Constantinople (Librerie Plon, Paris 1884) och skrevs av The Times Pariskorrespondent, en fransman av böhmiskt ursprung med det ståtliga namnet Henri Stefan Opper de Blowitz.

de Blowitz var resans centralgestalt, en frenetisk och rapp reporter och pratkvarn med ett enormt huvud och en iögonenfallande klädsel.

Inom dåtidens press var han ytterst impopulär bland kollegerna, främst därför att han var så duktig och slug och brukade lura sina konkurrenter i kampen om det stora scoopet.

Frank Giles skrev en biografi om de Blowitz med titeln The Prince of Journalists (Faber, 1962) och kommenterade hans impopularitet inom dåtidens press med orden:

Man kunde ha befarat att det skulle uppstå en hård konkurrens mellan About och de Blowitz, men så blev aldrig fallet. About var en etablerad författare och inte alls intresserad av att konkurrera med de Blowitz om de journalistiska godbitarna.

de Blowitz lyckades verkligen med ett scoop som gav eko i hela Europa. Det var frågan om en journalistisk bragd som ingen tidigare lyckats med - en intervju med själve sultanen av Turkiet, Abdul Hamid II.

Detta inträffade alltså 1883 och efter århundraden av sultanstyre (Osmanska väldet inleddes med Osman I 1301) bröts denna era 1918, 35 år senare, då Kemal Atatürk grep makten.

Sovvagnsmadonnan
En av de mest intensiva myter som omgärdat Orientexpressen är den om "Sovvagnsmadonnan", en mystisk undanglidande kvinna, som lyckliggör manliga passagerare under en natt och sedan försvinner lika snabbt som hon dök upp.

Har hon existerat? Kanske, ingen vet säkert. I varje fall flimrar hon förbi i flera böcker som skrivits om det framrusande tåget. En av dem som odlat myten är författaren Maurice Dekobra i boken Madonnan i sovvagnen (B. Wahlströms, 1946). I kapitlet Det klassiska avskedet frågar mannen:

Men den vackraste och mest förbluffande bilden av en sovvagnsmadonna ger nog Graham Greene i sin genombrottsroman, Stamboul Train (William Heinemann, 1932, sv. Orientexpressen, Bonniers, 1934).

Stamboul Train torde, trots Christies berömda Mordet på Orientexpressen, vara det främsta litterära verket om det legendariska tåget. Inom ramen för en ytterst spännande spionthriller har den unge Greene skrivit en oerhört rik roman om den korta vackra kärlekssagan mellan juden Carleton Myatt och den lilla förtjusande och naiva balettflickan Coral Musker.

Coral Musker är verkligen en förtrollande sovvagnsmadonna, men inte alls på det sättet som läsaren först tror. Det dramatiska slutet vänder upp och ned på alla begrepp och ger också en häpnadsväckande bild av Coral Musker, som en människa med en oerhörd moralisk styrka.

Stadsdelen där Hotel Pera Palas ligger hette ursprungligen Pera, men har nu bytt namn till Beyoglu. Svensken Jan Olof Olsson - Jolo - har berättat om sina äventyr i kvarteret i boken Ned till Bosporen (Bonniers, 1966).

Det anrika Hotel Pera Palas
FOTO: Bo Axelsson

DN-journalisten Jolo hade några år tidigare varit i Moskva just när det s.k. U2-planet med piloten Powers sköts ned. En världshändelse som alla kände till utom just Jolo, som var på plats. Det var en nesa han inte ville uppleva en gång till.

Revolt på gatorna
Journalisten Jolo gnuggade händerna när han nu hamnade mitt bland skränande folkmassor i en revolt på gatorna. Han kastade sig över telefonen på hotellet Istiklãl Caddesi och ringde Stockholm.

Jag manade till samarbete med nyhetsbyråerna, lovade återkomma och sade att jag var i beredskap och beredd till allt under de närmaste dagarna."

Efter att nästa morgon förgäves ha försökt pumpa portieren på hotellet fick Jolo färsk information från en frisör i kvarteret. (Inga har lämnat så mycket information till korrespondenter som frisörer och taxichaufförer. Det har hänt att de i spalterna framträtt som "regeringen närstående källor")

Jolos frisör deklarerade:

En något skamsen Jolo gick direkt till resebyrån och bokade sin tågresa hem. Han steg av tåget för en snabblunch på perrongen i München och köpte Süddeutsche Zeitung.

Där kunde en häpen Jolo läsa att det hade utbrutit revolution sex timmar efter hans avresa. Kadetterna hade besatt Istanbuls radiostation och häktat en rad gamla ministrar som de ansåg borde dömas till döden.

Nej, någon nyhetsreporter blev aldrig Jolo. Men han är den kanske främste flanören vi haft inom den svenska presen.

Litteratur:
Carol Dommermuth-Costa: Agatha Christie, Writer of Mystery (Lerner, 1997)
Bo E. Åkerman (red.): Drömmen om Orientexpressen (En Bok för Alla, 1990)
Gustaf von Platen och Tecknar-Anders: Orientexpressen (Svenska Dagbladet, 1985)
Jan-Olof Olsson och Roland Janson (bild): Ner till Bosporen (Bonniers, 1966)

Š Copyright: Tidningen Boken1999-2000

• PRENUMERATIONSERBJUDANDE
• TILLBAKA TILL STARTSIDAN