Senare generationer har bibringats den slappare attityden att man kan slå upp allting. Det kan man inte alls.

Och nog är det charmigare med människor som i rätt sammanhang kan strö diktcitat omkring sig. Det spontana försvinner om man ständigt måste springa till bokhyllan och slå upp saker och ting. Om man nu ens vet var man ska slå upp...

Att det för det mesta var Ferlin som jag fick höra som pojke är inte heller så konstigt. Ingen svensk poet torde ha trängt så långt in i folksjälen som just Nils Ferlin. Och detta trots - eller kanske på grund av - den ångest och det vemod som han gav uttryck för i sina galghumoristiska krumsprång.

Trots att jag som pojke ägnade min mesta tid åt fotboll kunde jag inte undgå att fascineras av Nils Ferlins ordekvilibristik, när jag snappade upp citat från pappas läppar. Orden fastnade i min hjärna och i många fall visste jag inte - förrän långt senare - att det var Nils Ferlins rader, som jag, till en liten del, lärt mig utantill.

När jag såg Ferlin på bild tyckte jag han såg rätt trist ut. Mager och eländig med en löjlig basker. Långt ifrån mina ideal: Gunnar Nordahl, Agne Simonsson och Ingemar Johansson.

Om jag då vetat att Nils Ferlin varit elitgymnast och målspottare i fotboll hade jag förmodligen slukat hans diktsamlingar redan då.

Nils Ferlin föddes söndagen den 11 december 1898 och han föddes, märkligt nog, i Klara. Det var inte det Klara i Stockholm som han skulle göra så berömt utan stadsdelen Klara i Karlstad.

Nils Ferlin far, Johan Albert Ferlin, var en betydande man i staden och stod med i redaktionsrutan för Nya Wermlands-tidningen, där han fungerade som redaktionssekreterare. Nils födsel annonserades på första sidan i tidningen.

Johan Albert var en mycket begåvad journalist och Nils ärvde sina talanger - och sitt svårmod - från fadern. Nils Ferlins första tio år var rena idyllen, men 1908 lockades fadern att bli sin egen och inträda som redaktör för Bergslagen. Filipstads och Värmlands allmänna Nyhets- och Annonsblad.

Kanske hade det spelat en roll att fadern var liberal, vilket på den tiden var liktydigt med att man hade vänstersympatier. Det ansågs inte riktigt comme il faut på den första arbetsplatsen.

Familjen flyttade till Filipstad, men efter ett år gick tidningen i konkurs. Johan Albert reste till Karlstad för att söka arbete på sin gamla arbetsplats. Trots sitt goda renommé och sina fina vitsord fick han inget nytt arbete.

Strax efteråt, den 12 oktober 1909, hittades Johan Albert Ferlin, 46 år gammal, drunknad i Klarälven. Det blev aldrig klarlagt om det var en olyckshändelse eller ett självmord.

Mycket tyder dock på att Nils far tog livet av sig. Han var också känd för sitt svårmod och sin livsångest.

Faderns död kom att påverka hela Nils Ferlins liv. Han skrev aldrig om faderns död och kunde därför aldrig bearbeta sorgen på det viset. Desto oftare skrev han om den tappra och bildade modern som under stora umbäranden lotsade Nils och hans två systrar fram till realexamen.

På fotografiet står Nils med sin
grå mössa som bevis på att mamman
lyckats hålla honom i skolan fram
till realexamen.

Mamma Elin Nathalia blev Nils mentor. När han var liten var det hon som skulle bevittna alla hans bedrifter. När han blev vuxen var hon den första som skulle lyssna på hans diktförsök.

Nils Ferlins kärlek till modern var gränslös och rörande.

Dikten Cirkus skrevs efter moderns död och publicerades i samlingen Goggles 1938. Den inleddes med raderna:

Fem öre tog jag entré."

Och avslutades så här:

Den som sett bilderna på den utmärglade och bleke poeten har svårt att tro att denne man varit en framstående idrottsman. Men Nils Ferlin hade en utomordentligt god grundfysik och var känd i Värmland som en duktig gymnast, idrottsman och framför allt målspottare i fotboll.

Trots att Nils Ferlin senare mycket konsekvent ägnade sig åt övningar som var ägnade att bryta ned kroppen tog det lång tid innan han lyckades till fullo.

Men cigarretter, sprit, nattvak, tabletter och fenedrin (på den tiden var det ännu inte klassat som narkotika) krävde sin tribut. Som 50-åring var han en utsliten gubbe.

Men i det längsta var han stolt över sin goda fysik, steppade, slog saltomortaler och bröt arm så ofta han kom åt. Han vann nästan alltid i armbrytning.

Efter en tid som skådespelare blev Nils Ferlin den främste företrädaren för konstnärernas och poeternas Klarakvarter i Stockholm.

Ferlin hade två fasta punkter i Stockholm. Den ena var mamma Elin Nathalias lilla enrummare på Rörstrandsgatan. Den andra var Café Cosmopolite i Klara.

Han bodde hos mamma ända till hennes död 1936, då Ferlin var 38 år. Men han bodde också på Café Cosmopolite, som var ett författarcafé av europeiskt snitt i stil med caféerna i Berlin, Prag, Wien och Budapest.

Många andra av tidens stora författare, som Ivar Lo-Johansson, Harry Martinson, Gunnar Ekelöf, passerade genom Klara och skapade sig andra miljöer. Nils Ferlin dröjde kvar och blev symbolen för Klarabohemen.

Café Cosmopolite slog igen ungefär samtidigt med moderns död och det var ett hårt slag för poeten, som visserligen fann andra näringsställen, men nu inledde ett liv som han skildrade i dikten En inneboende (En döddansares visor, 1930):

Jag kan inte läsa denna dikt utan att rysa i hela kroppen. Och ingen hade kunnat skriva den utan att ha upplevt denna svarta förnedring.

Och det hade Ferlin. Efter moderns död hade han ingen fast bostad under åtta långa år. Han kinesade hos dryckesbröder. Han bodde på sjaskiga hotell. Han var en inneboende.

Då ska man ändå veta att Nils Ferlin tjänade med tidens mått hyfsat med pengar. Han var den förste poeten, vars alster gick ut i stora upplagor.

Han debuterade med En döddansares visor 1930. 1933 följde Barfotabarn och 1938, två år efter moderns död, kom den stora succén Goggles.

Senare i livet slog Nils Ferlin ett närmast osannolikt säljrekord för lyrik. 1958 hade hans diktböcker sålt i närmare 300.000 exemplar. Detta var även i jämförelse med lyrik på de stora världspråken en imponerande siffra.

Det finns en flora av historier om Nils Ferlins upptåg och eskapader under Klaraåren. Många är sanna. Dit hör berättelsen om vad som hände en festnatt i juni 1944 då Nils Ferlin pokulerat med Nils Bonde Adler och Uno Eng.

Bonde Adler avlägsnade sig tidigt eftersom han ansåg att förtäringen var för dålig. Ferlin, som fortfarande vid 46 års ålder var en skicklig akrobat, började visa sina konster i ett öppet fönster i Engs våning tre trappor upp på Tulegatan 7 i närheten av Klarakvarteren.

Ferlin tappade greppet och föll ut genom fönstret. Uno Eng, som lyckligtvis var utrustad med starka nypor, reagerade snabbt och fick tag om poetens fotleder.

Nils Ferlin hängde med huvudet nedåt och ryggen mot husväggen - och Eng orkade inte dra in honom. Krafterna började tryta, vilket Ferlin märkte:

- Adjö, gamle Uno, det går inte längre...

I sista stund dök räddningsmanskap upp och Ferlin klarade sig helt oskadd. Uno Eng däremot fördes till Serafimerlasarettet för omplåstring. Han hade skurit sig på den glasruta, som akrobaten krossat.

Detta var en av Nils Ferlins sista bedrifter i Klara. Alla hans vänner var överens om att han inte skulle ha överlevt länge till som inneboende i bohemkvarteren.

Räddningen kom i form av finlandssvenskan Henny Lönnqvist, som var 9 år yngre än Nils Ferlin. Visserligen var mamma kvinnan i Nils Ferlins liv, men han hade också haft kvinnliga förbindelser tidigare, bl.a. ett stormigt förhållande med den vackra konstnärinnan Beth Lagerlund.

Nils Ferlin hade träffat Henny Lönnqvist redan 1938. De återknöt bekantskapen i Helsingfors i december 1942. Två år senare flyttade Henny till Stockholm och bokstavligen släpade bort Nils Ferlin från den fördärvliga miljön i Klara.

Den 22 februari 1945 - Nils Ferlin var nu 47 år - gifte han sig med sin Henny i Stockholms rådhus. De bosatte sig i Roslagen och de fick några fina år tillsammans innan sjukdomen bröt ned Nils Ferlin.

Ferlin, stadsbarnet, ägde nu ett torp och kallade sig skämtsamt "styckegodsägare". Henny fick erfara hur det var att vara gift med en diktare. Hon passade upp honom och skämde bort honom på många sätt.

Trots att de stod varandra mycket nära stormade det en hel del i äktenskapet och några gånger var en brytning nära förestående.

Nils Ferlin ansågs allmänt som en mycket moralisk och god man, som alltid talade sanning. Han var en sökare och hade nog väldigt gärna, vilket man kan se i hans dikter, velat tro på Gud. Han var både till det inre och yttre mycket lik sin farfar, Johan Ferlin, som var schartauan och kyrkoherde i Värmland. Farfadern dog några år innan Nils föddes, men sonsonen hade själv kunnat konstatera porträttlikheten på foton.

Systern Ruth sa en gång om Nils:

"Om religiös är att springa i kyrkan, då är Nils inte religiös. Men om det är att vara en god människa och söka efter det rätta; då är han det."

Nils Ferlin visade alltid omtanke om de små i samhället och vittnen berättar att han aldrig, i motsats till många andra, gjorde sig löjlig över de underliga figurer som kunde passera revy i Klara.

Dikten Men dessa de mycket fattiga (Barfotabarn, 1933) visar hans sociala patos:

och aldrig ett ord i Clarté."

Trots alla goda sidor var Nils Ferlin ofta svårmodig och hade hela livet lätt för att brusa upp. Han var envis och halsstarrig som synden.

Han var känd som "en rolig fan" och kände nog alltid en press på sig att mitt i allt sitt svårmod leva upp till detta rykte. Hans humor och diktning präglas av hans mörka sidor och hans skämt är ofta krampaktiga krumsprång.

Nils Ferlin som alltid varit så stolt över sin goda fysik fick nu uppleva hur hans hårda liv satt sin prägel på kroppen. Redan i 50-årsåldern var han en åldrande gubbe och sjukdomar slet sönder hans kropp och psyke.

Han plågades av en svår reumatism och till slut kunde han inte hålla i pennan.

Under åren i Roslagen utkom diktsamlingarna Kejsarens papegoja (1951) och Från mitt ekorrhjul (1957). En gammal cylinderhatt (1962) utkom postumt.

De sista åren skjutsades Nils Ferlin in och ut på sjukhusen. Han plågades av mardrömmar, sömnlöshet, kräkningar och magproblem. Tabletter och injektioner hjälpte inte längre; det hade han redan fått för mycket av.

Natten till den 9 december 1960 försökte han ta sitt liv för att bli kvitt plågorna. Han räddas till livet, men drabbas av partiell förlamning.

Han behandlades på flera olika sjukhus och sjukhem och sommaren 1961 meddelade Henny att hon funnit en handikappstol, som hon tänkte köpa åt honom.

Men en kväll ringde han hem och bad henne avstå från köpet:

- Jag kommer nog inte hem mer...

Nej, han kom aldrig hem. Han somnade in klockan fem på morgonen den 21 oktober 1961.

Begravningen hölls i Heliga korsets kapell på Skogskyrkogården i oktober 1961. Officiant var den gamle vännen och diktaren Gunnar Ekelöf, som talade om en poet med ömhet och medkänsla utan sentimentalitet:

"Hans väsen var stränghet och höghet, en moralist, men av djup inre och yttre erfarenhet, inte av princip. Han förde in höghet, livets höghet även i sina låga ämnen, sina lägsta och fattigaste."

Nils Ferlin ligger begravd på Bromma kyrkogård. Dit flyttades också urnan med mamma Elin Nathalias aska. Det var så han ville ha det.

Senare har hustrun Henny begravts intill Nils.

På gravstenen står dikten Inte ens ur Goggles:

har det hänt att jag längtat dit."