Vad var det för mening med att läsa gamla tråkiga, inaktuella, ointressanta svenska författare som förlorat all mening och betydelse? I ett pervererat, patetiskt, blint och enfaldigt tillstånd av hysterisk framtidstro tycktes det som om dessa människor hellre ville se till att barn och ungdomar i skolan gavs kunskaper om personer som kunde tänkas debutera som författare framöver.

Dessutom riktades förödande angrepp mot ämnet historia. Sverige tog det första steget in i den livsfarliga historielösheten och det skedde mer eller mindre med statens intresse.

Man ska kanske inte begära att framtidsberusade politiker och tjänstemän, som bara lyder order, ska förväntas reflektera över människans andliga värde medan de tror sig styra utvecklingen in i en futuristisk stat? I bästa fall kunde de acceptera att August Strindbergs existens och betydelse accepterades medan de hävdade att alla skriftställare före honom var för alltid döda.

Ett lands framtid kan inte skapas utan dess historia. En nations andliga tillstånd urholkas om inte litteraturen får leva. Ett rike blir inte blott andligt armt, utan även omänskligt, om materialismen, kapitalismen och egoismen tillåts ersätta kristen tro medan invånarna berövas möjligheten att hitta en plats att söka efter svaren på de fundamentala livsfrågorna.

Litteraturen tillhör bland annat den andliga historien i den bemärkelsen att den ger ett porträtt av det mentala tillståndet under skilda epoker. Litteraturen förklarar förhållanden och skeenden. Litteraturen fungerar som dokument som beskriver händelser och hjälper läsarna att få en möjlighet att förstå enskildheter och sammanhang. Svensk skönlitteratur är en fantastisk tillgång för den som vill förstå verkligheten och kan och bör användas som ett slags illustrerad historia, eftersom just litteraturen bättre än historiska faktaböcker visar alla slags människor i olika livssituationer och framför allt ger gestalt åt den så kallade lilla människan, den fullkomligt genomsnittliga individens glädjeämnen och tragedier, arbete och fest, liv och död, villkor och möjligheter.

Det finns ingen anledning som helst att inte grundligt och lustfyllt behandla de klassiska svenska författarnas betydelse och inflytande. Om man låtsas att Carl Jonas Love Almqvist, Per Daniel Amadeus Atterbom, August Blanche, Fredrika Bremer, Anna Lenah Maria Elgström, Gustaf Fröding, Erik Gustaf Geijer, Hjalmar Gullberg, Erik Axel Karlfeldt, Ellen Key, Anna Maria Lenngren och Erik Johan Stagnelius har spelat ut sin roll, försöker lura i nutida människor att dessa inte längre har något att säga vår tid, då är man en kulturvandal.

De lever! De kan inte tystas, lika lite som Carl Michael Bellman, Johan Henric Kellgren, Viktor Rydberg och Esaias Tegnér. Utan dessa lysande skriftställares bevarade prosa och poesi, essäer och brev, texter i skiftande ämnen, skulle historien tystna och en mental järnridå sänkas bakom oss.

Esaias Tegnér föddes i ett prästhem i Värmland, på Kyrkeuds komministerboställe i By socken, i november 1782 och dog i Växjö elva dagar innan han skulle ha fyllt sextiofyra år 1846. Esaias var bara tio då hans far dog och han blev som det hette "hänvisad till sig själv för sin framkomst i livet". 1799 kom han till Lund och skrevs in vid universitetet den 4 oktober. Redan 1802 blev han färdig magister.

Hans akademiska karriär hade kunnat avslutas strax därefter. Det var på det viset att de som bestämde inom den akademiska världen även fattade beslut om parken Lundagård. Just detta år menade man att parken behövde tuktas och ansas. Därför beslöt man att mer eller mindre kalhugga parken, för att därefter träden skulle återhämta sig och kunna växa symmetriskt. De kapades ungefär fyra meter över marken.

Detta retade galla på studenterna. Visst fanns det miljömedvetande på den tiden. En vårkväll beväpnade en stor samling studenter sig med avhuggna grenar och tågade till rectors bostad vid Bredgatan. Där kastade de grenarna framför dörren så att den bommades igen medan de skrek fy för rector och hurrade för träden.

Det var ett upplopp, varken mer eller mindre.

En ensam kvällsvandrare hade mot sin vilja dragits med i händelsen. Det var Tegnér, som nyligen avlagt en lysande examen. Han kallades till förhör och hotades med att bli avstängd från fortsatta studier och tvingas lämna Lund. Han slapp och kunde istället göra en snabb akademisk karriär.

1812 blev han professor i grekiska och prästvigdes samma år. 1813 flyttade han samman med sin hustru Anna, född Myhrman, in i en stor gårdsanläggning vid Stora Gråbrödersgatan. En mindre del av gården är bevarad och i rummen är ett museum inrett.

Porträtt av Tegnér från ungdomsåren.

Tegnér var illa sjuk 1821-22 men repade sig särskilt sedan han begränsat sina matvanor och skaffat en ridhäst för dagliga motionsturer.

1824 utnämndes han till biskop i Växjö. Han flyttade till Småland två år senare. Hans berömmelse växte och han utvecklades till att bli en av de centrala gestalterna inte enbart på litteraturens område, utan även i andra samhälleliga roller.

1840 drabbades han av slaganfall med sinnesförvirring som följd. Hans sista år präglades av sjukdomstillstånd, men han återhämtade sig så pass att han fortfarande kunde skriva. Då han 1846 avled hyllades minnet av en stor skald och en storslagen personlighet och han blev föremål för omfattande hyllningar.

Tegnér var möjligen sin tids mest hyllade och älskade författare; det är svårt att bedöma. Hur ska man bära sig åt för att mäta något sådant? Under alla omständigheter nådde hans diktkonst svindlande höjder och han blev otvivelaktigt ett begrepp som skald.

Allt han skrev var inte magnifikt, men hans finaste dikter är bländande såväl formellt som beträffande tanke och innehåll. Hans genombrott kom med dikten "Det eviga", som aldrig förlorat i betydelse, innebörd, aktualitet och vars budskap är evigt. Det finns ett starkt fredsbudskap i stroferna, allmängiltigt och för alltid sant. Det är förmodligen den dikt flest personer fortfarande kan citera lite av utantill även i vår tid.

Han vann bred popularitet med sina episka dikter "Nattvardsbarnen" och "Axel" (från 1820 respektive 1822) och sitt totala genombrott fick han 1825 i och med att Frithiofs saga blev färdig. Med den tidens mått mätt var detta versdrama det förnämligaste som hade skrivits i Sverige och det är svårt att förneka att det fortfarande i högsta grad bär, även om man numera kanske har lite större reservationer för de genomromantiserade tongångarna i vissa partier.

Samtidigt rymmer det i sina starkaste stycken en oändlig vitalitet beträffande språk, språklig lekfullhet, stil och litterär styrka samt bildspråk.

Läsandet var under Tegnérs tid inte en allemanssysselsättning och därför nådde upplagorna på hans litterära utgåvor inte hisnande nivåer och hans produktion gjorde honom inte till en rik person. Men han blev ett slags nationalskald, ett litterärt begrepp, en diktande tillgång och oändligt gouterad, hyllad och lovprisad.

Hans berömmelse växte och han blev Sveriges förste internationellt kände författare. Det kunde ske tack vare översättningar av Frithiofs saga. Inte minst i den tyskspråkiga sfären på kontinenten var han mäkta prisad.

Då han vid ett tillfälle begav sig på resa söderut för att vistas på kuranstalt för att koppla av en tid, reagerade han på den börda berömmelsen betydde för honom som privatperson. Han kunde inte komma någonstans utan att tyskar som hade läst och älskade hans verk skulle umgås med honom för att samtala om litteratur. Inte minst hade han problem med att få vara ifred för alla kvinnor som uppsökte honom. Det blev för mycket till och med för den amoröst aktive Tegnér, som i sitt hemland levde ett lindrigt uttryckt vidlyftigt och äventyrligt kärleksliv.

Han utvecklades till en offentlig gestalt, vars privatliv och konstnärligt skapande tillvaro förlorade sin skiljelinje. Han personifierade sin dikt och skaldekonsten som sådan. Han förlorade sitt privatliv.

Hans motivkretsar var varierande och säkerligen tilltalade de, genom sin allmängiltighet och det klara tankeinne-hållet och exakta budskapet, grundat på förnuft, så många läsare, som kände vägledning och fick styrka genom det han skrev. Han skrev om moraliska frågor, avhandlade andliga spörsmål, behandlade etiska ämnen, gav uttryck för tidsandan, vågade ta ställning i politiska ämnen och han ägde dessutom en säregen förmåga att uttrycka sig bländande vackert. Han skrev om kärlek, om motsatsförhållandet mellan den andliga kärleken och den kroppsliga. Han skrev om sina sjukdomsperioder, naturligtvis för att själv komma underfund med sitt tillstånd. Han gestaltade den mörka syn på livet och tillvarons krav som förr eller senare blir en realitet i varje människas liv.

Han gav sina läsare glädje genom läsningen som sådan, skönhetsupplevelser genom kraften i hans uttryckssätt, vägledning och tröst, även utmaningar. Men man kan, faktiskt, i ett perspektiv ställa frågan om han var allra störst som skald. Onekligen hör ett antal av hans dikter till det mest fantastiska som skrivits på det svenska språket. Men då man under senare tid, i vårt sekel, fått möjlighet att läsa de brev av hans penna, som redigerats och utgivits av den store Tegnérkännaren Nils Palmborg i Lund, inser man vilken bländande prosaist han dessutom var.

Genom breven kommer man en vanvettigt kvick, många gånger fräck, men samtidigt periodvis måttlöst melankolisk människa inpå livet. Det finns i hans brev formuleringar och vändningar som överglänser gränslöst mycket som sätts på pränt i modern svensk fiktionsprosa. Hans språk i breven blixtrar och skiner, tumlar om och berör, vittnar om personliga bekymmer parat med glädjeämnen och hjälper en att komma närmare en stark och spännande personlighet.

Dessutom är hans brev ovärderliga som dokument om tankar, faktiska händelser, förhållanden, idéer och ämnen i tiden. Han ägde förmågan att förvandla brevskrivandet till en gränstlöst vacker konstart. Han torde ha varit den förste i Sverige att fullända brevskrivandet på detta vis.

Det Lund vari Tegnér bodde var, som han själv kallade staden, "en akademisk bondby", en fordom stolt, dynamisk och betydelsefull medeltida stad som, framför allt till följd av förödande krig och hårdhänt försvenskning efter erövringen 1658, förvandlats till en liten obetydlig ort. Den nya tiden hade under Tegnérs tid knappt hunnit till Lund och Skåne - vändningen skulle komma senare under seklet medan den industriella revolutionen fick effekt.

Det finns en munter dikt av hans penna, antagligen skrevs den 1817. Den heter "Halkan" och skalden skildrar vintern och kylan och beskriver hur han genom sitt fönster ser den ene efter den andra dratta på ändan därute på de hala gatstenarna, unga skönheter, mogna kvinnor, högvärdigheter, studenter. Slutligen avslöjar han i sista strofen att han i skydd av den fallande natten ånyo ämnar slå vatten över gatan, så att följande dags skådespel kan försäkras. Så kunde en präst också roa sig på den tiden.

Lund var en slumrande stad, innesluten i sina minnen och sin historia, isolerad, fjärran från den nya huvudstaden Stockholm, lika fjärran från den gamla huvudstaden Köpenhamn eftersom någon regelrätt färjetrafik över Öresund inte existerade. Tegnér bidrog handgripligen till att världens portar öppnades och skandinavismen fick ett genombrott.

Skandinavismen var 1800-talets stora rörelse med rötterna inom 1700-talets vetenskapliga och litterära kretsar, vari man önskade ett närmande mellan folk med gemensamma språk och gemensamma kulturer. 1800-talets kulturella drivkraft utvecklades till drömmen om ett enat, nationellt Norden, något som dessutom vore av godo politiskt och militärstrategiskt, för ett sådant enande skulle skapa en kraft mäktig nog att bemöta hoten från ryssar och tyskar.

I Lund fann skandinavismen god jordmån. Förbindelserna mellan Lund och Köpenhamn hade börjat leva igen i det avslutande 1700-talet och den allra största betydelse, både ur symbolisk och praktisk synvinkel, fick magisterpromotionen i Lunds domkyrka den 23 juni 1829.

Då lagerkransade Tegnér den store danske diktaren Adam Oehlenschläger. Båda var förgrundsgestalter för skandinavismen i sina respektive länder. Tegnér läste en dikt som var ett retoriskt mästerverk och vände sig i varma ordalag till sin kollega.

Fem dagar senare besökte Tegnér tillsammans med nästan trehundra lundastudenter Köpenhamn, där de mottogs med öppna armar av Oehlenschläger och danska studenter. Det följande årtioendet blev skandinavismens första kreativa period under vad som kallats "den ungdomliga hänförelsens tid".

Genom sitt lagerkransande av Oehlenschläger medverkade Tegnér avgörande i tillkomsten av en rörelse i tiden och en epok av fredlig samverkan mellan de nordiska länderna. Det var på många sätt ett framtidsbygge på förnuftets grundvalar.

Det Växjö Tegnér begav sig till som biskop var vad som på 1800-talet kallades
"en urgammal stad i Småland". Den låg i en rik bygd, hamnade liksom Lund gång efter annan i händelsernas centrum i krigstider och var en lärdomsstad med domkyrka i fredstid. Lund och Växjö; beröringspunkterna fanns - men likväl var skillnaderna också avsevärda. Före 1658 hade de legat i olika länder: Lund i Danmark och Växjö i Sverige. Då Tegnér kom till Småland bosatte han sig i en liten stad med ett rikt skolväsen.

Biskop Tegnér verkade med kraft. Höjdpunkten i hans verksamhet anses ha varit det stora prästmötet i staden 1836. Hans brinnande intresse för undervisning och pedagogik föranledde honom att hålla tal vid skolavslutningar i såväl Växjö som Jönköping, tal som blivit berömda och gått till historien som de märkligaste inslagen i svensk pedagogisk litteratur.

I sin egenskap av biskop deltog han i flera riksdagar. Sedan 1818 var han invald i Svenska akademien. Han arbetade furiöst mycket och han diktade. Det var efter en upprivande riksdagssejour han drabbades av slaganfallet 1840, som tvingade honom till en sjukhusvistelse på en vårdanstalt i Slesvig till 1841.