Emanuel Brantzell, Oljemålning

Porträttet av den unge prästen väckte mitt intresse utan att jag först riktigt visste varför. Först på väg från Tomta finngård inser jag vem mannen på väggen i den gamla finngården är. Jag erinrar mig en uppgift om att en viss Emanuel Branzell var förebilden till den försupne Gösta Berling.

Tanken svindlar. Är det denne försupne finnskogapräst som vi, indirekt, kan tacka att Selma Lagerlöf föddes som författare då hennes debutroman Gösta Berlings saga kom ut 1891 och förtrollade en hel värld?

Hade Nobelpristagaren i litteratur, Selma Lagerlöf, funnits om inte en finnkärring någon gång på 1830-talet satt trolldom på Emanuel Branzell och drivit honom in i dryckenskapen. Det är naturligtvis en legend, men en legend som än i dag lever kvar stark här uppe i finnskogarna. Och det finns en spännande bakgrund till legenden.

En ALU-arbetare på en säter i närheten, ivrig amatörhistoriker, berättar om Branzell:

- Han kom från Karlstad, denne överklassyngling, och hamnade som kapellpredikant i de otillgängliga finnskogarna. I brev till biskopen i Karlstad berättade han om sina möten med "smutsiga finnar med långt tovigt hår". Det var en kulturkrock utan like.

- Man vet att han skällde ut en finnkärring, som kom till prästgården berusad. Man vet också att han själv, några år senare, var kraftigt försupen. Det gav upphov till myten att finnkärringen var en trollpacka som satt trolldom på honom.

- Tron på troll och övernaturliga väsen var mycket stark bland finnarna i finnskogarna på den tiden.

- Den ståtlige Branzell sjönk allt djupare in i dryckenskapen och tvingades bort från prästtjänsten. Han blev på dekis, som man säger i dag, och vandrade runt som snyltgäst på gårdarna i Värmland, precis som kavaljererna i Gösta Berlings saga.

Tomta finngård ligger bedövande vackert högt upp på Skråckarberget några mil väster om Sysslebäck i finnskogarna i norra Värmland. På 1600-talet kom fattiga finnar hit från Savolax i östra Finland. De hade blivit anvisade marken och fick skattefrihet i sex år för att bosätta sig och bryta mark.

De fällde skog, svedjebrände och sådde råg i askan.

De levde ytterst primitivt och finskan var modersmål långt in på 1800-talet. Så sent som på 1950-talet fanns personer i bygden som kunde tala den ålderdomliga finskan.

Emanuel Branzell var kapellpredikant i Södra Finnskoga församling. Han hade naturligtvis språksvårigheter när han skulle anställa husförhör med finnarna och använde sig ofta av tolk.

Branzells och svenska kyrkans inställning till finska språket var minst sagt intolerant. De ville i princip utrota finskan och lära finnarna svenska.

Deras arbete motverkades i viss mån av fennomanen (finskhetsivrare), folkloristen och författaren Carl Axel Gottlund (1796-1875), som gjorde en enorm insats för att bevara finska språket och kulturen i finnskogarna. Gottlund, som senare blev lektor i finska vid Helsingfors universitet, var en av de första fennomanerna i Sverige och skildrade finnbygderna i en 1931 till svenska översatt resedagbok, Dagbok öfver dess resor på Finnskogarne i Dalarne, Helsingland, Vestman-land och Vermland år 1817.

Tomta finngård var ursprungligen en släktgård. Än i dag finns hus kvar sedan mitten av 1700-talet. Här finns också den typiska finska rökstugan med svärtat innertak på grund av att stugan saknade skorsten. Avsikten var att röken skulle ligga kvar inne i stugan som värmekälla innan den senare leddes ut via en rökgång.

Man vet att här bodde ca 15 personer åren 1821-25, alltså strax innan Branzell, som förste präst, tillträdde i Södra Finnskoga kyrka, där han verkade åren 1831-36.

Ett brandförsäkringsbrev från 1844 finns bevarat. Då fanns här 14 byggnader, rökstuga, murstuga, bodar, stall, loge, bagarstuga, bastu, källarbod, smedja, fähus, vedskjul m.m.

Alla hus hade nävertak.

Jag ser framför mig bilden av den unge stilige prästen Emanuel Branzell, känd som charmör och kvinnotjusare, komma vandrande genom skogen för att hälsa på hos finnarna i rökstugan på Tomta.

Branzell har själv i ett långt brev till biskopen i Karlstad, Beskrifning öfver Nora et Södra Finnskoga nya Kapell-Församlingar uti Carlstads stift, beskrivit sina strapatser i finnskogarna:

Gösta Berlings saga inleds med den suggestiva meningen:

"Äntligen stod prästen i predikstolen."

Gösta Berling var "ung, hög, smärt och strålande vacker".

Greta Garbo och Lars Hanson i Mauritz Stillers
Gösta Berlings saga

Parallellerna mellan verklighetens Emanuel Branzell och sagans Gösta Berling är många och slående. I Finnskoga i Värmland råder inte någon tvekan om var Selma Lagerlöf hämtat sin gestalt.

Själv förnekade författarinnan att Branzell var förebilden, men det var nog inte så konstigt. Emanuel Branzell dog utfattig som inackordering i Stora Skärmnäs, Brunskog, nära Arvika 1888, tre år innan Gösta Berlings saga kom ut.

Troligen ville Selma Lagerlöf inte fläcka ned minnet av finnskogaprästen. Den officiella bilden, kyrkans bild, var också att Branzell själv begärde avsked från sin tjänst 1836. Vid den tiden var han helt försupen och allt tyder på att han tvingades begära avsked.

Vem var han då, denne märklige finnskogapräst? Efter grävande i arkiven på Finnkulturcentrum i Torsby (ett besök rekommenderas på detta visuellt intressanta museum) börjar bilden klarna en aning.

Emanuel Branzell var på mödernet syssling till Esaias Tegnér och en av hans systrar var gift med Gustaf Frödings farfar.

Det var denne överklassyngling som kröp in i rökstugorna i Finnskoga och skrev i sitt brev till biskopen:

Raderna tyder ju på förakt för församlingsborna, men Branzell kunde också ge visst beröm:

"Detta folk (ty det är ett gammalt ordspråk: Finnar äro ock folk.) hafva med alla sina ofullkomligheter likväl det goda vitsord att vara mycket gästfrie. De dela gerna med förnöjdt och gladt hjerta den yttersta skärfven, glömmande sin egen nöd, och allt vad de ega, som i allmänhet icke är mycket, står till tjenst på minsta vink. De äro med några få undantag i den största fattigdom."

Emanuel Branzell var medveten om att hans eget spritmissbruk i trakten skylldes på trolldom. Därom vittnar några rader i brevet till biskopen:

Emanuel Branzells roll i Finnskoga var närmast missionärens. Han upprättade kyrkoböcker, övervakade byggen och renoveringar av kyrkor och prästgårdar, lärde finnarna kyrkoskick och grep med kraft, i varje fall till en början, in mot dryckenskapen.

Att kyrkan var helt medveten om Branzells spritmissbruk framgår av skriften Herdaminnen:

Förändringen i hans liv torde kunna dateras till eftersommaren 1834, då han åtnjöt en tids tjänstledighet."

Under den här perioden lämnade hustrun honom och flyttade med barnen till sitt föräldrahem i Nyed, där de bodde under en lång rad år. Det blev ännu ingen definitiv brytning med familjen och Emanuel Branzell och hans hustru fick sitt sista barn så sent som 1843.

Emanuel Branzell begärde avsked från tjänsten i Södra Finnskoga församling 1836. Först 13 år senare erhöll han på egen begäran avsked från prästämbetet.

Ända in på 1840-talet hände det att Emanuel Branzell predikade i olika kyrkor, då han besökte ämbetsbröder i trakten. Åhörarna vittnade om hans vackra stämma och milda väsen. Man kunde aldrig se att spriten tärt på honom.

Parallellen med diktens försupne präst är slående. Så här skriver Selma Lagerlöf i kapitlet Ebba Dohnas historia om Gösta Berling:

"Tro inte, att han såg ut som en försupen stackare med gråbleka kinder och röda ögon! Han var alltjämt en ståtlig man, vacker och obruten till själ och kropp. Han har en hållning som en kung och en kropp av järn, som inte förstöres av det vildaste liv."

De som mötte Emanuel Branzell talar om en älskvärd människa och en man som ända in i ålderdomen behöll sin värdighet och skönhet:

Siri Fröding-Torgny har berättat om hur hon upplevde Emanuel Branzell bara fyra år före hans död som 83-åring:

Emanuel Branzell fick en minimal pension från kyrkan och blev en vandringsman under resten av sitt långa liv. Det berättas att han gav sig ut på vandring så fort vårvindarna kom. Han vandrade långt in i ålderdomen och tjänade lite pengar på snusdosor av näver, som han tillverkade och sålde under vandringar-na.

Han blev en kavaljer - precis som Gösta Berling - och det fanns alltid ett rum för Emanuel Branzell hos släktingar och vänner på herrgårdarna i trakten.

Hos hans syster på Gunnerud, Alster, stod alltid ett rum reserverat för honom i kontorsbyggnaden, ända till hennes död 1872. Här undervisade han barnen på bruket och sysslade med sin hobby, rävfångst.

Efter systerns död bodde han mest i Brunskog och var under sina sista år inackorderad hos en bonde i hemmanet Vikene.

När han, efter ett lårbensbrott, inte längre kunde gå, blev han inackorderad i Stora Skärmnäs, där han efter några månader avled den 5 januari 1888.