Romansviten omfattar Utvandrarna (1949), Invandrarna (1952), Nybyggarna (1956) och Sista brevet till Sverige (1959). Redan i det avslutande 1960-talet var det klarsynta personer som förstod att det handlade om "det märkligaste episka bygget i vår 1900-talslitteratur".

Visserligen måste man vid den tiden göra reservationen "hittills", men det ordet kan numera strykas. Den mobergska kvartetten har inte överträffats av någon.

Den ende som burdust och resolut protesterade mot resultatet av den genomförda omröstningen var en förhoppningsvis isolerad, men ack så gnällspikig och gäll röst i Svenska Akademien. Horace Engdahl, som av någon outgrundlig anledning kallats att ansluta sig till De Aderton, men vars litterära betydelse är så obetydlig att knappast en stjärnkikare räcker för att försöka spåra den, förklarade fisförnämt högdraget i televisionen att resultatet av omröstningen hade blivit ett annat om "intellektuella" hade lagt sina röster.

Ingen kan förneka Mobergs storhet och betydelse. I romanerna om utvandrarna finns kvaliteter som gör att denna magnifika romankvartett samtidigt som den fungerar som ett dokument om ett fenomen också framstår som ett monument över en epok.

Tillsammans bildar böckerna berättelsen om mänskliga drömmar och visioner, om den tillsynes obetydliga människans oändliga värde som unik varelse, om styrka och ambitionen att betvinga orättvisor och förtryck, om att förverkliga sig själv. De beskriver uppbrottet från slaveri och resan till ett fritt land, där en dröm blir till verklighet.

Den bok, som kom på andra plats i denna omröstning, handlar också om en resa, fast en resa av ett helt annat slag i en helt annan dimension. Boken heter Aniara och den skrevs av Harry Martinson. Harry Martinson var det lilla barnet, som auktionerades ut till den som för lägst kommunal ersättning förband sig att hysa och föda gossen. Harry Martinson var den unge mannen, som greps av polisen i Lund, bland annat för lösdriveri. Harry Martinson var den mogna människan, som tillerkändes Nobelpriset i litteratur, men upprörande nog hetsades till döds av avundsamma och onda kolleger.

Det har sagts mig att Vilhelm Moberg egentligen skulle ha fått ta emot priset också samma år, 1974. Han skulle ha delat det med Martinson. Men Moberg hann ta sitt liv innan dess. Det troliga är att han frivilligt gick i sjön och dränkte sig då han upptäckte att han inte längre förmådde skriva böcker.

Att inte längre orka skriva, det betydde för honom att dö inte bara som författare, utan även som människa. Å andra sidan har det hävdats av en som påstått sig ha badat ett antal gånger tillsammans med Moberg, att han omöjligen kan ha dränkt sig, eftersom han var en så skicklig simmare. Den som är duktig på att simma kan helt enkelt inte dränka sig.

Jag vet inte om det är så. Vad jag däremot kan förstå är dödsdriften hos en författare som på grund av ålderdom och skröplighet blir berövad sin identitet.

Genom sina böcker skapade och återskapade Moberg liv, gestaltade epoker och berättade om människor så att de framstod som starkt närvarande. Han skrev om dem som övergav förtrycket i det fattiga landet Sverige, där det sedan Gustav Wasas dagar rått politisk diktatur med varierande gradskillnad under olika tider och där religionsdiktaturen var ett faktum, vilket den skulle förbli in i 1950-talet.

De förtryckta bröt upp, bröt sig loss och begav sig till det förlovade landet i fjärran västern, Amerika. Där skapade de själva med kraft och genom hårt arbete anständiga levnadsvillkor. I det svenska land de hade lämnat började ett halvsekel senare, strax före det andra världskrigets utbrott, byggandet av ett folkhem, ett hem för var och en med iakttagande av lika rättigheter och lika möjligheter för alla. Sådan var drömmen och visionen och även om resultatet inte blev ett fulländat samhälle, förvandlades i alla fall det gamla orättvisa fattigriket till ett land, vari det var gott och tryggt att leva för de allra flesta.

De mobergska böckerna om det som hände då äger fortfarande livskraft som litteratur och giltighet mot bakgrund av det som sker i vår tid. Den gången handlade det om oss. Nu handlar det om dem.

Det svenska står tillsynes mot det främmande. Vad skulle vi idag ha ansett om USA ifall de svenskar som då begav sig dit för att få en möjlighet att leva rimliga liv, hade blivit behandlade på samma vis som svenskar idag beter sig mot människor som kommer till Sverige? De kommer på flykt undan förföljelse och tortyr, undan fattigdom och svält, undan sociala orättvisor och förtryck.

Visst finns det en och annan lycksökare och en och annan asocial individ bland alla som invandrar till Sverige numera. Precis som det fanns figurer och krumelurer såväl hos de mobergska romangestalterna som bland verklighetens utvandrare.

Det talas numera om det mångkulturella Sverige. Riket har alltid varit mångkulturellt. Genom invandring, erövring av landområden och tvångsförflyttning av människor har Sverige genom alla historiska tider tillförts en kulturell mångfald. Dagens USA är den mångkulturella världsdelen i förverkligat skick. I USA genomfördes en medveten etnisk rensning när de vita systematiskt försökte utrota ursprungsbefolkningen. Det belyses sällan i sin fulla vidd.

På den kreativa plussidan ska föras det faktum, att de som en gång i tiden for iväg till Amerika för att finna en livsplats förde med sig sin kultur och bidrog till den kulturella mångfalden i ett väldigt rike som var på väg att skapas.

Ingen nation blir en gång för alla klar för att sedan inte förändras. Det är få riken förunnat att existera i mycket mer än något eller några tusen år, på sin höjd.

Ett samhälle som inte utvecklas stagnerar för att till slut inte angå någon. En kultur som inte dynamiskt växer genom inspiration och nyheter utifrån tynar bort. Alla de som genom årtusenden kommit til1 Sverige och utvecklat det svenska livet har fört med sig det som är unikt för dem. De har byggt en helhet som utvecklats till levande svensk brokighet.

Medan det å ena sidan anses som så både självklart och pittoreskt med svenskheten i USA, känns det för somliga i Sverige såväl främmande som skrämmande med dem som flyttar hit.

Det blir på något vis Vilhelm Mobergs utvandrarböcker i en spegel. Han talar till oss på det moraliska planet här och nu och fortfarande medan nya generationer finner vägen till hans böcker. Det som den gången i tiden gjordes mot oss i skepnad av dem som levde före oss, det måste vi nu göra mot dem som har samma behov, samma rättigheter såsom människor, som våra förfäder då.

När vi öppnar våra dörrar och hjärtan för dem som vill komma hit, tar emot det de medför och ger dem av det vi redan har, då bygger vi gemensamt och solidariskt ett framtidsland, ett nytt slags folkhem; den framtid vi är skyldiga att skapa åt de generationer som kommer efter oss, inte minst våra egna barn till att börja med.

Vilhelm Moberg var icke blott en av de allra främsta prosaepikerna någonsin i den svenska litteraturen. Han är fortfarande dessutom en karismatisk förebild i moralfrågor. På den tiden, på sextiotalet, då det började sändas pratprogram i televisionen, var nog Moberg en av de flitigare förekommande. Han uttalade sig gärna i samhälleliga angelägenheter och han gjorde det både välformulerat och klokt. Det fanns ett oerhört innehåll i det han påpekade och det låg en väldig kraft bakom orden då denne bjässe tog till orda.

Vilhelm Moberg var på något vis stark som det småländska urberget och oförstörbar; han var stolt som den resligaste fura. Han var en oerhörd kraft, född den 20 augusti 1898, uppväxt i Algutsboda och efter ett storslaget livsverk död den 8 augusti 1973. Jag skulle tro att han fasade för sin sjuttiofemårsdag och önskade försvinna innan den inträffade.

Vilhelms far var indelt soldat som med tiden blev självägande bonde. Vilhelms mor kom från ett småbrukarhem. I unga år arbetade pojken i jordbruket och i skogen, innan han började studera på allvar för att vad det led 1919 få sin första anställning inom tidningsvärlden. Hans allra första bok utkom 1921. Det var den muntra krigsmaktssatiren I vapenrock och linnebyxor. Han försökte sedan skriva romaner. Flera försök föregick den 1927 utgivna Raskens, en soldatfamiljs historia, som innebar ett omgående litterärt genombrott och skaffade sin författare en präktig popularitet.

Han berättade för mig att mycket handlade om sådant som hans far berättade om. Denna bok, liksom de övriga han sedan skrev, äger ett stort dokumentärt värde. Samtidigt är hans personporträtt så omsorgsfullt och närgånget skapade att böckerna fungerar i flerdimensionell funktion. Det är inte bara epoker som han skildrat, tidstypiskheter han bevarat; han ägde dessutom förmågan att visa hur människan som social varelse formades av en tid och dess förutsättningar.

Det känns rimligt och även angeläget då man som författare besöker skolor och talar inför såväl lärare som elever att peka på skönlitteraturens unika värde som illustration av historia, av skeenden, av tider.

Bättre än vad någon fackhistorisk bok eller lärobok kan förklara historia, förmår gestaltande historiska romaner ge liv åt tider. Det känns viktigt att uppmana människor i skolans värld att arbeta mer med den episka prosa som skildrar ett förflutet Sverige. Inte minst tack vare alla självlärda lysande skönlitterära författare äger de nordiska länderna en skatt i form av böcker som närgånget, påtagligt, gripande, medryckande och oerhört stimulerande skapar liv åt människor som levat och gör tidigare skeenden begripliga.

De omistliga tidsdokumentatörerna i svensk litteratur är många. Det räcker att påminna om Jan Fridegård, Ivar Lo-Johansson, Eyvind Johnson, Sven Edvin Salje och Vilhelm Moberg.

Störst av dem alla var Moberg. Förnämligare, mänskligare har ingen förmått ge liv åt ett av de mest omvälvande och dynamiska skeendena i vår historia,. Hans bygderomaner är lika lite som Saljes storslagna verk något slags halvjönsiga bondehistorier.

De bildar tillsammans en färgsprakande krönika med ett myller av figurer, en sällan skådad rikedom av dramatiska och vardagsrealistiska händelser. Det blir till en enastående folklivsskildring av bondesamhället på väg mot industrisamhället.

Läs Långt från landsvägen (1929) och De knutna händerna (1930), fortsätt med trilogin Sänkt sedebetyg (1935), Sömnlös (1937) och Giv oss jorden! (1939) och man får den fullödigaste och sannaste bild av tiden som går att finna. Det handlar om bundenheten vid jorden, men också om driften att komma bort från landsbygden.

Vilhelm Moberg var en människa som hade en säregen förmåga att omgående uppfatta orättvisor och vansinnigheter i tiden och han ägde dessutom modet att protestera. Han styrdes av höga ideal, av en orubblig tro på människovärde och en total orädsla för att gå till storms mot maktmänniskor.

Till och med en arrogant statsminister darrade då Moberg röt högt. Han förstod inte hur somliga kunde få för sig att sätta sig på en tron och utöva makt över så kallade undersåtar.

Han var en svuren fiende till monarkin och såg det rättvisa i att alla kunde få vara med och bestämma om vem som i egenskap av president skulle få förtroendet att leda ett land. Han for i taket då rättvisan sattes ur spel. Han blev heligt och hederligt förbannad då rättsvårdande myndigheter offrade människor för att höga herrar skulle komma undan och slippa straff.

Naturligtvis var han en glödande motståndare till nazismen och han hade föga till övers för den svenska så kallade neutralitetsprincipen under det andra världskriget. Den fullkomligt monumentala romanen Rid i natt! (1941) handlar på ytan om 1600-talets småländska Värend, men blir en allegorisk skildring av såväl höga herrars förtryck av människor i största allmänhet som vikten av att stå emot nazismen.

Det senare är ännu aktuellt medan unga så kallade nynazister vrålar hyllningsord till Hitler utan att de har en aning om vem han var. De ansluter sig till en våldsrörelse och hyllar en ondskans och våldets apostel. Vilhelm Moberg skulle idag haft många heta ord att säga därom. Själv hatade han våld i alla dess former.

I den orättvist och tämligen bryskt hudflängda romanen Förrädarland (1967) skildrade han på ytan krigstillståndet mellan Danmark och Sverige på 1520-talet och den bondefred som satte käppar i hjulet för storpolitik, medan det på djupet handlade lika mycket om kriget i Vietnam.

Av någon anledning föll boken inte tiden i smaken, vilket jag redan då den kom tyckte var underligt och idag finner närmast obegripligt.

Att så många gick så hårt åt hans roman tumlade om honom, skakade honom och medförde att han på allvar och förmodligen för första gången ifrågasatte om han längre ägde skrivarkraft. Vi pratade därom tre år efter bokens utgivning och han var fortfarande störd och orolig 1970.

Var det honom och hans bok det var fel på, eller den framstormande unga kritikergenerationen med sina rödtuppar och vrålradikala portalfigurer?

Även om Förrädarland har sina brister, är den likväl en lysande roman av en författare som ännu äger stor kraft, god inlevelseförmåga och en underbar berättarstyrka. Historien står på Mobergs sida, medan så många av dem som uttalade sig så högt och så kategoriskt då numera mest ihågkommes som en grå massa utan större begåvning eller ens talang.

Han måtte ha varit outtröttlig, Vilhelm Moberg. Så snart hans ord eller gärning behövdes, så fanns han. Han dundrade mot dumheter i svensk politik, han bar protestplakat mot den grekiska militärdiktaturen, han fördömde USA:s krig i Vietnam, han tog parti för dem som misshandlades av svenska domstolar, han ställde upp för kolleger som en solidarisk självklarhet.

Han var en stor människa med en klok röst och hans åsikt var ett privilegium att få ta del av medan pratprogrammen var nya i svensk television.

Numera kan vilken halvfigur som helst bli kändis och få uttala sig om allt som de inte begriper. Vilhelm Moberg hade utplånat dem enbart genom att tyst sitta med i samma program. En blick hade varit tillräcklig.

Vilhelm Moberg visade sig också vara en duktig dramatiker, framför allt på lustspelets område. Men han var även lika intressant som skapare av det hårt borrande, knivskarpa, många gånger uddvassa dramat och kunde få själva luften mellan människor att vibrera i deras relationer. Han kunde lägga nerverna, liksom mänsklig storhet och svaghet, på ytan, så att spänningen blev spänd som en pilbåge.

Å andra sidan skrattar man fortfarande gott och blir varm invärtes av hans frodiga folkliga stycken, såsom Kassabrist (1925) och Marknadsafton (1929).

Han skapade aldrig underhållning för själva sakens skull. Hur lustigt det än kan vara på ytan, finns det alltid ett djup och en varm människokärlek på botten i hans dramatik. På många vis var han en förnyare av framför allt bondens roll i svensk scendramatik genom att han gav liv åt hela gestalter, som aldrig blev parodier eller töntar.

Och så var han sin tids Herman Lindqvist. Fast hans målsättning var att skriva den svenska historien ur ett folkligt perspektiv, gå bort från kungaglansen och behandla de små och obemärkta, ge gestalt åt det som hände på folkdjupet.

Publiken läste sin Moberg, medan historiker av facket ruskade på huvudet och suckade samt vördnadsfullt klappade författaren på axeln och förklarade, att det här var inget han var mäktig.

Det gav honom ytterligare en omtumlande upplevelse. Han togs mindre och mindre på allvar under det gryende sjuttiotalet och fick allt oftare höra att han inte dög längre som författare. Dessutom, har det berättats mig, fick han en chock sedan han var klar med sina två delar av Min svenska historia (1970 och 1971).

Så länge han höll sig i förhistorisk tid, på medeltiden och i äldre dagar, kunde han skriva ganska fritt. När han kom in på tiden efter 1500 måste han börja läsa, inte minst avhandlingar. Då insåg han att han aldrig skulle orka fullborda sin ambition. Han läste avhandling på avhandling och hade svårt att riktigt hålla dem alla isär. Det blev honom övermäktigt.

Som ett slags epilog till utvandrarsviten kom 1963 Din stund på jorden, en vacker och smått vemodig berättelse om en svenskamerikan som blickar tillbaka.

Den dramatiserades och scenversionen blev en pärla i svenskt teaterutbud under sextiotalet.

1968 utkom Berättelser ur min levnad, som är det närmaste en självbiografisk framställning man kan komma. Den innehåller många pusselbitar till såväl personen som författaren och den är såväl tankeväckande som medryckande och respektingivande.

Vilhelm Moberg framstår som en av århundradets mest makalösa giganter. Han var en enastående författare och han var grundmurat klok och det fanns mestadels all anledning i världen att lyssna på honom när han deltog i debatten.

Det kan låta lite patetiskt, men nutiden skulle verkligen behöva en sådan rese; bland annat för att få hjälp med att göra tillvaron både lite begripligare och mänskligare. Bland annat var Vilhelm Moberg hänsynslöst ärlig.