Man blir inte sprudlande munter av att läsa Hjalmar Söderberg - men det är ändå en njutning! Man berörs av hans nakna uppriktighet,hans uppgörelse med kyrkan och det sexuella hyckleriet.
Hade Den allvarsamma leken (1912) kommit så sent som på 1960-talet hade den fortfarande varit uppseendeväckande,ja, rent av chockerande, skriver K Arne Blom, som satt en av våra främsta Stockholmsskildrare under luppen.

STOCKHOLM

Under 1800-talet genomgick samhället i den västliga kultursfären en så grundläggande förändring att det finns allt fog för att tala om ett paradigmskifte, det vill säga en process som leder till ett nytt slags samhälle. Början till förändringen finns i den så kallade dubbla revolutionen mot 1700-talets slut: den franska politiska omstörtningen och den engelska industriella revolutionen.

De fundamentala förutsättningarna för och de genomsyrande värderingarna i det samhälle som existerat före den omvälvande epoken i det borttynande 1700-talet och det gryende 1800-talet ersattes av nya praktiska förhållanden, något som skulle sätta sin prägel på i stort sett hela 1800-talet.

Det nya slagets samhälle kan förefalla tämligen färdigutvecklat vid sekelskiftet inför det tjugonde seklet, då 1900-talet inleds, och mycket av det typiska ifråga om grundvärderingar och samhällsattityder, traditioner och mänskligt beteende har levt kvar fram till den förändringsprocess som började märkas under främst 1980-talet.

Det betyder nu inte att tiden från den franska revolutionen 1789 till 1980-tal är en enda likartad sammanhängande epok. På ett avgörande vis skiljer sig 1800- och 1900-talen åt: när det gäller krig. 1800-talet, innehållande en dynamisk uppbyggnads- och förvandlingsprocess, var en på det hela taget fredlig period, till skillnad från de föregående århundradena under 1600- och 1700-talen.

Grym historia

1900-talet har inneburit ett av de våldsammaste och grymmaste avsnitten i den mänsklighetens historia som nuets människor äger kunskap om. Det förde ända till randen av hotet för människans totala utplånande - ett tillstånd som skapats av människan själv under hennes självförgudande.

1800-talets avslutande period och det inledande 1900-talet innebar en tid av såväl trygghet som villrådighet. Människan som social varelse, som såväl samhällsmedborgare som individ, ägde somlig materiell trygghet men led stundom akut brist på meningsfullt livsinnehåll. Det är ett tillstånd som väl återspeglas i Hjalmar Söderbergs författarskap.

Det är dock viktigt att komma ihåg att det ovan beskrivna inte ägde generell global giltighet eller ens var något förenande tillstånd inom den västliga världen - Europa och Nordamerika. De sociala skillnaderna ledde till att ett utpräglat klassamhälle växte fram där de materiella förutsättningarna och de sociala skillnaderna var påtagliga.

Tiden gav samhället ett alldeles nytt fenomen: borgarklassen.

Det är den Hjalmar Söderberg så suveränt skildrar.

Det är samtidigt de grundläggande dragen i borgarklassen under årtiondena kring år 1900 som äger en omfattande giltighet, eftersom tillståndet på många avgörande sätt består fram till den så kallade ungdomsrevoltens epok med början i 1960-talet, då de handgripliga protesterna mot det borgerliga samhället når sin första kulmen.

Epoken präglades av stor migration. De svenskar som inte begav sig iväg över Atlanten för att finna anständiga livsvillkor i USA eller söderut till Tyskland, började i tilltagande omfattning flytta till städerna efterhand som den industriella utvecklingen krävde arbetskraft.

Från och med 1870-talet var inflyttningen till städerna så omfattande att bostadskriser, som snabbt måste lösas, uppstod i städer med inneboende industriell dynamik. Somliga begav sig till huvudstaden och Stockholm förvandlades grundläggande under en kort period, något som tydligt skildras i Hjalmar Söderbergs prosaberättelser.

Stockholm blir storstad

Stockholms totala invånarantal förändrades från cirka 168 000 människor år 1880 till i runda tal 370 000 individer år 1916 samtidigt som det fenomen som redan då kallades citybildning tog fart: den bofasta befolkningen i de centrala delarna minskades ständigt i takt med att byggnaderna i den gamla kärnstaden togs i bruk för affärs-, anstalts-, institutions- och annan verksamhet. Stockholm började bli storstad efter nordiska mått, men var i ett europeiskt perspektiv, i förhållande till metropoler som Berlin, London och Paris, alltjämt en småstad i den perifera geografin.

Där föddes Hjalmar Söderberg i juli 1869. Hans far var underordnad ämbetsman, modern, före äktenskapet, musiklärarinna. Gossen var "svag och energifattig" och hade problem i skolan. Han avlade studentexamen 1888 och den närmaste tiden därefter tycks ha bestått av ett "obestämt sökande". Han uppehöll sig under en termin i Uppsala, fick anställning i Generaltullstyrelsen, arbetade som journalist i Kristianstad. Hans håg stod till författarskapet.

Han debuterade med prosaskisser i Dagens Nyheter. Hans livsinställning bar prägel av tiden: 1880-talets vetenskapliga världsförklaring, utvecklingsidéer, politisk radikalism. Samtidigt gav han uttryck för sin inneboende melankoli och allmänna pessimism.

Hans litterära motiv präglades av det tungsinta och mörka, det tragiska - samtidigt som hans stil är tillsynes så lekande och behagfull att man kan tycka att form och innehåll inte borde fungera. Men det gör det.

Det är en njutning att läsa honom, men man blir på grund av den tungsinta tematiken inte sprudlande munter. Det existerar dock en naken uppriktighet i hans berättelser som gör att man rycks med och berörs. Ett bärande och återkommande inslag i hans teman är hans närmast hatiska inställning till kyrka och tro.

Med glödande vrede angriper han i moralens namn kyrkans sexualsyn och det som stundom kallas tidens sexuella hyckleri. Hans behov av att ibland komplett nyanslöst angripa tron är ett bärande grundtema i hans prosa.

Ett borgarbarn

Hjalmar Söderberg var ett barn av borgarklassen. Det var den samhällsklass som under den här tidsepoken lyckades skapa sin bekvämlighet och genomsyrades av sin attityd av översitteri, av att vara förmer. De skapade sin materiella trygghet, omgav sig med ett överflöd av dekorativa föremål som anstod människor i deras ställning och som de menade var opassande för dem som stod under dem. De åt och drack gott. Denna borgarklass placerade sig under kapitalismens triumferande tid högt över den kroppsarbetande mängden, som de närmast omfattade med förakt, och på avundsjukt avstånd från dem som skapade sig rikedomar genom ekonomiska vinningar av andras arbete. Medelklassen växte fram.

1895 debuterade Söderberg i bokform med Förvillelser. Det är en ungdomsroman som utspelar sig mot stockholmska kulisser. Den handlar om Tomas Weber, som håller på att utvecklas till ung man, men som sina nästan tjugo år till trots har en mor som sitter uppe och väntar på honom då han är ute och slår runt för att veta att sonen ordentligt och utan missöden kommer hem. Att vara ung är en prövning - att vara femtio år fyllda är att ha blivit gammal.

Boken är fylld av impressionistiska och vältaliga, atmosfärskapande ögon-blicksbilder av Stockholm. I något slags stilistisk snapshotteknik skymtar staden i snabba glimtar. En rörelse beskrivs i stadens geografi utan att det övergår till fördjupande beskrivningar.

Då det våras tar borgarklassen sin stad i besittning som om den vore deras vardagsrum. De rör sig strögande längs gatorna och myllrar fram, artigt hälsande till höger och vänster. Promenader och utfärder företas till Stockholms utkanter. Då kvällsmörkret kommer besöker de krogarna eller beger sig till någons hem för att vara gäst vid en middagsbjudning.

En stad i uppbrott

Förvillelser är en roman rik på atmosfär, som kommer till liv med verksamma stilistiska grepp. Det vilar stundom en omvälvande känsla över beskrivningen, en stad på något sätt i uppbrott och på väg mot framtiden. Stockholm omge-staltas, växer och byggs ut medan den gamla stadskärnan skiftar karaktär. Rätt vad det är ges enastående bilder av övergångsklockslag i livsrytmen:

Klockan är halv åtta om kvällen och "Gustav Adolfs torg låg folktomt och ödsligt. Över slottet mörknade den östra horisonten till ett allt tätare och djupare gråviolett. Det var en av dessa underligt tysta och förstämda stockholmska vårkvällar, då kaféernas alla orkestrar förstummats på ett ögonblick, som på en vink av någon dold taktpinne, och flanörernas ström med ens runnit ut och blivit borta i sidogater och portiker. Och mitt i stadens centrum kan man en lång minut stå, ensam och förvånad och lyssna till ljudet av en vagn, som rullar någonstädes på flera gators avstånd, eller man kan undrande se ut över torget och låta ögonen följa de män-niskoskuggor, vilka tyst och rätlinjigt glida fram genom skymningen som på ett osynligt snöre.

Så med ens skräller det till i en orkester, och lyktorna tändas, och vagnar komma rullande, och flanörer med glimmande cigarrer börjar trängas på trottoarerna, och man är åter i en levande stad..."

Så vital prosa hade näppeligen någon svensk författare skrivit tidigare.

Men det är det utpräglade klassamhället som skildras. Det Stockholm som myllrar är borgerskapets Stockholm där arbetarnas färglösa barn förekommer som gråa skuggor som leker i dammet och på det hela taget utgör ett besvärande inslag i stadsbilden.

Sommartid töms staden då de fina människorna far till landet. Med vackra naturlyriska nedslag fångar Söderberg sommarens stad med enskildheter i detaljerna så att en vältalig helhetsbild skapas.

I denna stad stiftar Tomas Weber bekantskap med kvinnan. I stadens finns det gott om prostituerade som kvälls- och nattetid svärmar under gatlyktorna, dyker fram ur prången och erbjuder sina tjänster. De framställs endimensionellt som predestinerade horor och ges ingen social bakgrund, får inga förklaringar till de ekonomiska behov som driver dem ut på gatorna. Butiksbiträden är bättre, unga, väna, lockande varelser. Så finns de i den egna klassen, borgarflickorna, som en borgargosse ju helst ska avhålla sig från att komma alltför nära med tanke på den skandal ett oönskat barn innebär.

Begär efter kvinnan

Tomas känner begäret, längtan efter kvinnokroppen. Det framställs som något lockande, pockande och plågsamt rastlöst oupphörligt närvarande i hans kropp.

Och dessemellan kommer Söderberg med sällsamt passionerade skildringar i känslorelationerna som är unika för tiden och nyskapande i svensk prosa.

Söderberg skildrar närgånget den instängda, förkvävande borgerligheten; han ger röst åt rastlöshet, åt ett nervöst, kringirrande liv; han ger liv åt rädslan för ensamhet och sökandet efter gemenskap medan dem han går till sängs med blir något slags offer på erotikens altare.

Plötsligt under läsningen får man en känsla av att det som skildras sammantaget är en värld och en tid i upplösning. Något nytt tycks vara på väg att bli till, men osäkerheten inför vad det är skapar förvirring och leder till förvillelser. Det är förmodligen förklaringen till de inslag av surrealism som ibland tydligt kommer i framställningen; en förvriden värld som uppstår ur feberdjupet och som är skrämmande och svår att förstå.

Tomas försöker begå självmord på slutet, men misslyckas. Då romanen slutar har han förlikat sig med att han inte kan undfly framtiden och han har fått insikten att de erfarenheter han gjort under sina ungdomsår är hans livförsäkring för att klara sig framöver.

Martin Bircks ungdom utkom 1901. Den är skriven på en skir och känslig prosa; tillsynes så lätt i anslaget, men till tonen likväl så tung och vemodig, med en sorgsenhet som får läsaren att känna smärtan hos bokens Martin. Romanen förmedlar en resignation inför livet.

Den börjar med en av dessa drömmar som romaner gärna börjar med, men här en surralistisk dröm, en skrämmande mardröm - om den lilla, utsatta människan, prisgiven åt livet, dödshotad. Martin är en liten gosse, som lever i en omgivande trygghet.

Barndomens snö är vacker och trygg. Föräldrarna är två stillsamma, kärleksfulla varelser. Han har en syster som han kommer väl överens med. Han lever i ett lyckligt hem, i ett borgerligt hem i all sin prydnad.

Ett känsligt barn

Martin är ett känsligt barn. I hans barndom är världen omkring liten, lika med kvarteren där han bor, och hemmet centrum för allt. Här finner läsaren honom usträckt under sommarhimmeln medan han betraktar molnen och fortfarande är ett barn med de sorger och de glädjeämnen barn har.

"På den tiden var sommaren annorlunda än nu. Den var en lycka, som fyllde dagen och aftonen och trängde ända in i nattens drömmar, och morgonen var lyckan själv." Han är sju år, Martin. Men han vaknar en morgon och inser att ordet skola känns kallt och hårt. Där ska han börja, detta barn som ännu har kvar sin barnatro och är glad inför existensen av Gud, trygg i vissheten däri.

Martin går i skolan och staden förändras. Ladugårdslandet blir Östermalm. Världen växer och Martin möter livets faror i form av busar och slagskämpar. Han blir en hackkyckling, som lär sig knepen för att accepteras. Han tar studenten och bryter sig loss från hemmet. Modern har drömmar om sin sons framtid medan främlingskapet mellan dem växer. Martin har svarta drömmar och visioner. Olyckan är hans livsmått och hans framtid ett tragiskt romantiskt drama.

Martin kurar i sitt hyresrum. Han tycker att han lika gärna kunde flytta till Strängnäs eller Gränna. "Och när stadens borgare gingo förbi hans hus på hemväg från sin aftontoddy på stadskällaren, skulle de stanna och peka uppåt hans fönster och säga:

- Där bor Martin Birck. Han har lärt som en vis och levat som en dåre, och han är mycket olycklig."

Men han förblir i Stockholm, umgås med kamrater, tar promenader eller sitter hos någon och pratar om "det som sysselsätter unga människor, om flickor och Gud och själens odödlighet".

Om kvällarna ger de sig ut för att gå omkring i Stockholm "med en känsla av att de kastade sig i världsvimlet". Världen är Stockholm och vimlet är stadens människor. Där rör sig även de unga i gasljuset sedan mörkret fallit. De unga bär på sitt högmod, det övermod som skapades då den som erövrat den vita studentmössan trodde sig om att ha erövrat världen.

De diskuterar detta med att tro och tycker att den enda sanningen ligger i den hedendom som med ett förskönande ord kallas ateism.

Hororna svärmar

Mellan beskrivningarna av livsstilarna och attitydbeteendet på krogar och näringsställen tecknas verkningsfulla skisser av ett Stockholm där hororna tycks svärma. Martin blir ämbetsman. Det upplever han som att leva i asyl, avlägsnad från verklighetens värld. Han söker meningen med livet, ett mål. Inte ens sin tro har han kvar längre.

Han frågar efter livets mening och konstaterar att det är en olycka att vara ung, att livet är till för de gamla. Det finns en gammal livsstil och en ny, men samtidigt som en ung människa upplever hur det nya tar över tvingas den unge också till insikten om att skillnaden inte är så rasande stor. Framtiden kommer men likväl är det som om livet stode still.

Martin utvecklas till en själsligt knytt byråkrat och en anpassling. Han kommunicerar inte längre med sin mor. De äger inte samma värderingar, talar inte samma språk. Hon stirrar med tårlösa ögon in i skuggorna och undrar: "Äro då alla mödrar lika olyckliga som jag? Lika ensamma? Lika övergivna av sina barn?" Martin och hans far har inget att säga varandra, men de förlikas i den tystnad som råder mellan dem, i att tystnaden finns, förvandlar den till en självklarhet.

Martins far intresserar sig för sin stad. "Om söndagarna gick han ofta långa promenader till avlägsna stadsdelar och såg, hur nya kvarter sköto upp ur jorden, och tänkte på hur Stockholm hade utvecklats sedan hans ungdom; och han fann alla nya hus vackra, isynnerhet om de voro stora och präktiga och hade många fönster och små torn i hörnen. Och då Martin hörde fadern tala om alla dessa fula hus och kalla dem vackra, tänkte han på hur orättvist livet är, som just för de bästa och nyttigaste samhällsmedlemmarna så obevekligt stänger vägen till skönhetslandets inre trakter."

Martin får en väninna, men de vågar inte visa sig tillsammans i dagsljuset och smyger omkring i mörkret. De sociala konventionerna förkväver det naturliga umgänget mellan man och kvinna och skapar brist på livslycka.

Martin Bircks ungdom är en enastående vacker bok, trots tungsinnet. Det är ju också något som kan vara lika vackert som vemodet och nog behöver framställas så för att kännas uthärdligt. Det avslutande kapitlet i romanen är en stilistisk triumf, bland det skönaste som skrivits inom den svenska prosan.

En stilistisk triumf

Över huvudet taget firar Hjalmar Söderberg triumfer ur stilistisk synpunkt i denna roman. Det finns en träffsäkerhet med uttrycksmedeln som ger liv åt den epok vari boken skrevs och det tidstypiska lyfts fram som livets ofrånkomliga realiteter.

Det finns även en skarp ironi i belysningen av tidstypiskheterna. Man kan exempelvis fastna för den förbiilande skildringen av en gammal skolkamrat som skulle ha blivit präst för att modern ville det. Men kamraten blev aldrig tillräckligt befäst i tron.

Det är kanske med tro, funderar Söderberg/Birck, som med aptiten, som kommer medan man äter. Istället har skolkamraten blivit varieté- och begrav-ningsrecensent i en stor tidning.

"Han skrev oförbehållsamt vad han tänkte och bemödade sig om att tänka så, som han trodde att redaktören tänkte; och redaktören, som var en satans karl och tänkte vad han ville, beflitade sig om att tänka så som han föreställde sig att bildat och förmöget folk i allmänhet tänkte. Och emedan dessa grundsatser alltid hade varit de bestämmande inom tidningen, hade den blivit omtyckt och ansedd och mycket gammal och vunnit ett stadgat rykte för omutlig redbarhet och opartisk sanningskärlek."

Är Doktor Glas från 1905 en kriminalroman? På sitt sätt: ja. Den kan inte ges den snäva genrebegränsning beteckningen deckare står för. Det är romanen om ett mord och de bakomliggande orsakerna med mänskligt, känslomässigt och ideologiskt innehåll. Den är en genrelös roman, på samma vis som så många andra romaner från alla tider och världsdelar inte kan genreinslutas, utan snarare bär vittnesmål om att mordhistorier hör hemma inom berättande prosa.

Doktor Glas är berättelsen om medicine licentiat Tyko Gabriel Glas, trettionio år gammal och fortfarande oerfaren i det sexuella livet. Någon har kallat honom för en vek gestalt, men det är svårt att uppfatta honom så. Snarare vill man tolka honom som en känslohämmad person, på gränsen till en föraktande övermänniska.

Hans brott har inte enbart sin utgångspunkt i kärlek. Det finns en djupare innebörd.

I romanen förs Söderbergs religions- och prästhat till sin spets och mordhandlingen är även betingad av avskyn för och hatet mot den präst pastor Gregorius är. Sällan har ett mordoffer beskrivits så frånstötande, utmålats som så vämjelsefull.

Vämjeligt ful

Enbart pastorns utseende kan göra betraktaren ursinning och väcka viljan att slå sönder hans huvud.

Doktor Glas är en intensiv och närgången berättelse om mänskliga dolska och förintande krafter; ett slags såväl känslans som känslolöshetens kammarspel, där Stockholm är kammaren vari handlingen utspelas. Staden är närvarande som en spegel för Glas själstillstånd, som tolkas i beskrivningarna. I stadens färger reflekteras Glas betryckthet och ensamhet.

Det finns en sammansatthet i doktorns mordmotiv. Hatar han Gregoius för att denne är den vämjeligt fule och frånstötande mansperson Glas uppfattar honom som? Hatar han Gregorius för att denne är präst? Hatar han Gregorius för att denne är make till en kvinna som Glas trånar efter?

Svaret är inte entydigt och kan finnas i en sammanvävd motivbild.

Doktor Glas berättar om ett fruset själstillstånd i en iskall värld där känslans kristaller klirrar hårt och ekande. I grunden är Tyko Gabriel Glas omoralisk då han egenmäktigt tar på sig ett slags gudsroll och utifrån sin läkarroll skaffar sig kontroll över pastorns liv.

Pastorns fru har sökt upp honom för att klaga över hur motbjudande det är för henne att dela säng med sin make. Glas börjar styra och ställa även i kvinnans liv.

Var finns hans aktning för medmänniskan? "Aktningen för människoliv - vad är det i min mun annat än ett gement hyckleri och vad kan det vara annat för den, som då och då tillbragt en ledig stund med att tänka. Det myllrar ju av människoliv."

Samtidigt som han drömmer om kärlek avskyr han kärleksakten, som syns honom motbjudande, smutsig och förnedrande. Det borde vara något vackert, som kunde utföras i en kyrka eller "i ett rosentempel mitt i solen, under körsång och med dans av bröllopsskaran".

Doktor Glas vandrar av och an på golvet i sina rum och grubblar. Därute finns återspeglingen av hur han mår. "Besynnerligt, att det alltid går en rysning genom luften före soluppgången."

Kretsar av alkoholister

Därute, i staden, rör sig människorna; borgerskapet från krog till krog och formerar sina kretsar av alkoholister. Glas skyr de kretsarna. Han hör inte hemma i dem. Men han har bara ensamheten i sin bostad som alternativ. Därför flanerar han gärna längs gatorna, lyssnar "till musiken från Strömparterren, som tydlig och stark trängde fram genom den kvällstysta staden, och jag såg hur slottet speglade sina blinda och stirrande fönsterrader i strömmen - ty det är ingen ström just nu, den ligger blank som en skogstjärn".

Det finns i Doktor Glas på det stora hela taget ett känslans språk, som aldrig blir banalt eller kvalmigt. Det blir aldrig övertoner. Genom språket skapas en spänning.

Staden vibrerar av ljud då kvällen hunnit tillräckligt långt. I Ijudets helhet går enskildheter att upptäcka. Glas går människoföraktande omkring och lyssnar till "magra yankees med sin suddiga slang" och fortsätter som den tidsrasist han är för att höra "små feta handelsjudar med sina nasaltoner" och sedan känna avsky för "vanligt borgarfolk med belåtna lördagstonfall".

Nej, någon sympatisk människa är inte Tyko Gabriel Glas och han tycker dessutom själv att han är ful. Kanske ser han en avbild av sig själv i den förfärlige pastor Gregorius - eller ser han sig själv i pastorn utan att förstå att han gör det? Handlar det månne om ett ställföreträdande självmord? Är det sig själv han försöker utplåna då han ger pastorn det dödspiller som han tillrett åt sig själv?

Hos Söderberg har spårats dragen av egocentricitet och hos Glas finner man drag av egomani. Glas ser sig själv som en skugga som vill bli människa. Han saknar självaktning, men spelar likväl Gud gentemot andra. Fattiga människor är osympatiska. Begravningar beskrivs som ett nöje för tjänstefolk. De flesta människor är patrask. En alkoholist ur arbetarklassen är en slusk.

Glas är alldeles ensam i världen. Inte en endaste släkting har han kvar. Han trivs inte ute i skärgården. Skärgården är "ett landskap hackat till kalops". Inget landskap kan jämföras med staden Stockholm.

UTANFÖR RYDBERG. Teckning av Victor Andrén,
Nationalmuseum. Stockholm var en värld sedd genom
Hotel Rydbergs fönster.
Detta var medelpunkten i flanörernas stad. Klockorna
i Jakob ljöd ständigt över denna lilla värld.

Äger rätt att döda

I den staden fördjupas hans hat mot och förakt inför andra medan processen med hans själsliga mordförberedelser fortskrider. Han drömmer en surrealistisk dröm vari han begår mordet. Han menar att människor inte har något värde, minst av allt de sinnessjuka - de apliknande. Dem äger han rätt att döda. Någon livslycka strävar han inte efter för egen del. Det finns ingen lycka, bara ett sökande efter vällust. Medan historien leder mot mordet förtränger han mer och mer sin trånad efter fru Gregorius.

Glas dödar Gregorius och undkommer misstankarna - går fri. Livet går mot höst. Glas är ensam i livet och tror att vintern blir kall. Han är utanför allting. Hans enda trygghet finns i staden. Att få röra sig anonym i myllret ger honom den enda tryggheten och dessutom en identitet. Stockholm är en vacker stad, tycker han.

Är han stadsbarnet som av miljön formats till den känslodöde mördaren? Det kan vara en annan aspekt av innebörden i denna magnifika lilla roman; så kort, men så gigantisk.

Den allvarsamma leken utkom olympiaåret 1912. Berättelsen börjar 1897 och förs fram till 1912. Det är en bitter och intensiv, djupt olycklig och obarmhärtig roman om kärlek. Staden är spelrummet, en stad i förvandling, men på avstånd från beskrivningen, en nödvändig kuliss, en fond mot vilken det stora dramat utspelas. Ingen lär bli glad till sinnes av läsningen, men få romaner har skrivits i Sverige som på liknande sätt kan beröra en i djupet. Det finns en allmängiltighet i historien, även om problemställningen måste ha varit dubbelt besvärlig i den tid då handlingen utspelas - i den kulminerande borger-lighetens tidevarv.

Hade Den allvarsamma leken utkommit så sent som in i 1960-talet hade den sannolikt forfarande varit uppseendeväckande, rent av en smula chockerande.

Staden finns, som sagt, närvarande i boken. Intrycket av ögonblicksbilder är starkt. Som då Oskar II dör. "Staden låg i en tjock, brungrå regndimma. Det var nästan mörkt klockan tolv på. dagen. Dödsklockorna klämtade. Det var söndag och människorna gledo fram tysta som i en likprocession. Poppelraden framför Tekniska högskolan stod som en spökvakt. Kungsbacken, som på vackra dagar ger en så förtrollande stadsvy med de tre kyrktornen långt borta i Drottninggatans fond, var förfärlig denna dag. ’Spökslottet’ var hemskare än vanligt. Vetenskapsakademiens tunga massa tycktes sova. Drottninggatan var svart i grått; det kändes som en gravstillhet mitt under klockornas dån."

En epok mot sitt slut

Under hela berättelsens gång skymtar tidens händelser förbi och Strindbergs död blir mot slutet högst närvarande. Det känns som om en epok närmar sig sitt slut medan känslan av ett oundvikligt stort krig blir starkare.

Det börjar annars i skärgårdsidyll där lärarkandidaten Arvid Stjärnblom kysser artonåriga Lydia Stille i en syrenberså. Då sommaren är över återgår människorna till sina stadsliv. Arvid tror sig älska Lydia, men vågar inte söka upp henne. Han är inte utan självkänsla, men saknar självförtroende. Han menar sig inte ha något att erbjuda henne, framför allt ingen trygg ekonomisk framtid, och dessutom vågar han inte helt lita på sina känslor.

Han anser sig inte giftasmogen än. Han kan ju alltid förföra henne, men om han lyckades skulle han mista aktningen för henne och om han misslyckades skulle han förlora aktningen för sig själv.

I Stockholm höll den hösten utställningskulisserna på att vittra sönder. Det hade varit utställningssommar i staden - stor för Stockholm, men mindre i ett internationellt perspektiv. En ny stad håller på att växa fram. Vad som kallas för Gamla Stockholms "kulissmurar voro redan sönderflängda av regn och blåst".

I staden trånar Arvid efter Lydia och kämpar med sin kättja. Han överger tankarna på en lärarbana och får anställning på en tidning. Han trivs i de så kallade händelsernas centrum på redaktionen.

Arvid frågar Lydia om hon vill bli hans älskarinna. Hon vill, men törs inte. Lydia förlovar sig med en annan, Arvid sätter ett oäkta barn till världen med en butiksflicka och får Dagmar Randel till älskarinna. De gifter sig.

Arvid är samma tidens övermänniska som de övriga borgerliga manspersoner-na i Söderbergs romanvärld. Han tror sig om att ha varit en vacker saga för den lilla fattiga butiksflicka han gjorde med barn. Samtidigt är hans egen fattigdom ett av skälen till att han inte vågade gifta sig med Lydia. Han anser sig tydligen äga en annan rikedom i kraft av sin klasstillhörighet.

Kort tid av lycka

Arvid och Dagmar gifter sig och får två flickor. Tiden går - tills Arvid en dag träffar Lydia igen. På ett rum på Hotel Continental inleds en kort tid av lycka för de båda som slutar i olycka och resignerat uppbrott. Arvid är en hedning, en religionshatare. Dessvärre blir hans relgionsfilosoferande i romanen tämligen platt, okunnigt nyanslöst och avgjort torftigt. Med Dagmar älskar han på "lutherskt vis" förklarar han för Lydia, som ber honom älska henne på "hed-niskt vis".

Att älska på lutherskt vis innebär: "Doktor Mårten Luther hade för snart fyra hundra år sedan den åsikten, att den sanna kärleken uppstår av sig själv mellan äkta makar, när de göra naturens och kärlekens gärningar med varandra."

Att älska på hedniskt vis: "Och kärleken hörde för resten enligt Luther bara hemma i äktenskapet. Utanför äktenskapet var det inte kärlek, utan otukt och hor och allt möjligt fult och noterades till extra hög temperatur i helvetet..."

Lydia har lämnat sin man, fått skilsmässa, Arvid tänker på att bryta upp ur sitt äktenskap, men inser de praktiska och ekonomiska hindren. De upplever en tid i landskapet mellan lycka och olycka, otrohet och förtvivlan, förhoppningar och krav, kravlöshet och tillit, förtröstan och uppgivenhet. På det hela taget blir det sammantaget en tämligen hemsk tid för dem båda.

Ur sitt mansperspektiv får Arvid uppleva olika faser, olika sidor av den Lydia han gradvis lär känna som en sammansatt varelse, som livet också har farit fram med och tumlat om. Det handlar inte bara om honom.

Hon är kravlös, men ställer med ens krav, för att i nästa stund då han befinner sig vid sin fars dödsbädd anklaga honom för att ta döden som en förevändning för att återförenas med sin famij och undslippa älskarinnan. Hon skaffar själv älskare.

Slutet blir uppbrott. Arvid överger Dagmar och barnen. Lydia överger Arvid för en annan man. Arvid överger Stockholm och reser sin väg, ut i världen där kriget kommer närmare. Kvar finns enbart bitterheten. Är det tidskonventionerna och den borgerliga världens samhälle som dödat den äkta kärlek som kanske fanns som något ursprungligt äkta mellan Arvid och Lydia - eller är det personerna själva det hela kommer an på?

Den allvarsamma leken får nog anses som Söderbergs sista stora litterära verk. Vid sidan av sina fyra storslagna romaner skrev han lysande noveller, samlade i ett antal volymer, den första, Historietter, (1898).

Som dramatiker blev han aldrig stor. Skådespelet Gertrud (1906) är ett undantag. Som lyriker blev han inte betydande.

Kanske han redan 1912 hade skrivit färdigt, eftersom hans ämnesområden var så begränsade. Dock, en stor insats gjorde han under trettiotalet, då han med effektiva medel stred mot nazismen. Då visade han sig som den rakryggade humanisten som förfäktade människans personliga moraliska ansvar. Han levde till oktober 1941.

K Arne Blom

litteraturhistoriker, författare

© Copyright: Tidningen Boken1998

• PRENUMERATIONSERBJUDANDE
• TILLBAKA TILL STARTSIDAN