Författaren, poeten och TV-journalisten Adrian van Dis är stor TV-stjärna hemma i Nederländerna med ett eget litteraturprogram i stil med franska Apostrophe. Hans starkt självbiografiska roman Indiska sanddyner (Forum) slog ned som en bomb och blev en enorm framgång i hemlandet.
Från insidan skildrar han rotlösheten hos de existenser som kastades ut från Indonesien då Nederländerna förlorade sina kolonier.

GÖTEBORG

Författaren Adrian van Dis läser från den nederländska montern under bokmässan i Göteborg. Runt omkring honom trängs en månghövdad och intresserad publik. Jag har fått en halvtimme i hans pressade dagsprogram efter uppläsningen och söker ögonkontakt. Han nickar lite och fortsätter svara på auditoriets frågor.

Detta tilldrar sig i november 1997, året då storförlagen svek Bok & biblioteksmässan. I publikhavet och bland gyttret av utställningsmontrar skymtar många kända förläggarprofiler. En Eva Bonnier, en Svante Weyler minglar. I sammanhanget närmast lite patetiskt hemlösa utan sina jättemontrar som sin säkra plattform.

Norstedts plats intas i år av Nederländernas monter, där en rad författare med Hugo Claus, Nobelpristagare in spe i spetsen, presenteras för en svensk publik.

Av 1997 års bokmässa drar man slutsatsen att ryktet om dess förestående död är betydligt överdrivet. Storförlagens högröstade dominans kompenseras under denna bokmässa av att de många småförlagen kommer i fokus.

Som tidigare år finns här ett myller av bokentusiaster av alla slag: utställare, publik, förläggare. Och naturligtvis författare, i år samma generalmönstring som under tidigare bokmässor. På hotel Park Avenue och på mässområdets barer möts författare och förläggare. Avtal skrivs och skvaller utväxlas - och mediapådraget är lika överväldigande som någonsin.

Har stjärnstatus

Jag lyckas fånga upp Adrian van Dis efter framträdandet och vi drar oss tillbaka på en mindre bar i mässans utkant. Han grinar illa åt det svenska kaffe jag försöker truga på honom.

- Too many coffees, säger han diplomatiskt.

I sitt hemland är han en välkänd TV-personlighet med stjärnstatus, han har höga tittarsiffror på sitt litteraturprogram som jämförts med det franska Apostrophe.

Vid närmare betraktande finner jag honom vara en förvånansvärt reslig gestalt, iklädd en välskuren och oförskämt välsittande brun kostym med matchande slips. Han har intensivt mörkbruna ögon, håret är distingerat grånat, hyn nobelt bronserad, men han är betydligt yngre än vad det isgrå håret först låter ana.

Det här är hans första möte med Sverige, och bortsett från det usla kaffet är han förtjust och lite omtumlad.

Genombrottet för en svensk publik gjorde Adrian Van Dis med den starkt självbiografiska romanen Indiska sanddyner, känsligt översatt av författarkollegan och översättaren Per Holmer, som under ett 20-tal år gjort en epokgörande insats genom att för svenska läsare introducera flera stora holländska författarskap.

Boken blev en bästsäljare i Nederländerna 1994, vilket var lite förvånande, säger han, eftersom bakgrunden är ett nationellt trauma i hemlandet av nära nog samma dignitet som det tyska efter andra världskriget. Efter den japanska belägringen av den sydostasiatiska övärlden förlorade Nederländerna den forna kolonien Nederländska Indien, efter bittra uppgörelser med självständighetsrörelsen under Sukarnos ledning.

Frihetsrörelsen, som under kriget samarbetat med japanerna, fråntog de nederländska ämbetsmännen deras poster och internerade alla som hade nederländska pass.

Nationell skam

Efter år av ovisshet, det skulle dröja till 1949 innan den forna kolonin erkändes som stat, "repatrierades" hans familj, samma år som han själv föddes. De tvingades att flytta till ett Holland där människor väl visste att dölja sin entusiasm över de forna kolonialisterna. Många såg dem som lättingar och oduglingar, utan hemortsrätt i det strävsamma Europa.

- De första repatrianterna mottogs med blåsorkestrar och välkomsttal, men vid tiden för min familjs återkomst sågs de hemvändande inte med blida ögon. Nationell skam över de förlorade kolonierna gjorde oss till andra klassens medborgare och vi sågs som en börda för samhället.

Eftersom många var indo, dvs både av nederländsk och indonesisk börd frodades främlingsrädslan. Han minns att familjerna i huset vid dynerna utsattes för hån och förakt från bygemenskapen.

- Jag minns deras glada sånger med rasistiskt innehåll när de passerade. För de flesta repatrierade var "moderlandet" ett helt främmande land, många hade sedan generationer sina rötter i sydost-asien.

Detta är i korthet bakgrunden till boken "Indiska sanddyner", som är en familjs historia som tar avstamp den dag 1947 då de från sitt fartyg siktar de i solljuset guldfärgade holländska sanddyner-na.

Till havet och dynerna återvänder han alltid, till den obrutna horisontlinjen. Ett landskap fyllt av ro och eftertanke i det så tättbefolkade och överallt bebyggda Holland.

- Här bodde min familj tillsammans med tre andra repatriantfamiljer i en skyddad enklav bland dynerna.

I romanen beskriver han dynerna med sitt brungrå gräs, tovor med sandhavre, blåtistel, gula nattljus och svarta tallar. Om blåsten som ständigt gjorde sig påmind. Om flygsanden, dimman och dynerna som oavlåtligen ändrade form och skepnad, om de vittrande befästningsverken från andra världskriget.

Havet var både möjlighet och hot, en påminnelse om andra hav och andra kontinenter. Bland repatrianterna fanns en sorg över deras förlorade paradis.

- Här bland dynerna kunde man få del av paradiset, som vid söndagarnas rijsttavel, den traditionella indonesiska måltiden, där varje tillbehör låter som en ö för att citera texten: bami, lombok, sayur serunderdeng, acar, ketom. De heta smakerna, dofter och exotiska frukter, förde familjen tillbaka till Sumatra.

- Jag upplevde min far som något av en trollkarl i de stunderna, här gjorde han mig delaktig av sin kultur, därav bokens titel - bland dynerna fanns ett stycke "Indien".

Min familjs historia

Den privata mytologin frodades, familjens berättelse om sitt ursprung, sin historia, gjordes till en skröna, som berättades om och om igen, med frodiga eller motbjudande detaljer som hela tiden ändrades.

- När jag skrev boken hade jag ingen som helst avsikt att förmedla "den sanna historien". Jag ville återge min familjs historia som den berättats för mig. Det är den vuxne mannen som söker sina rötter och sin familjs historia.

Adrian van Dis talar om främlingskap och utanförstående, den likgiltighet det av krig och återuppbyggnad hårt ansträngda nederländska folket visade de repatrierade.

- Det hus vi bodde i låg isolerat och hade under kriget fungerat som tysk barnkoloni. Dess institutionsprägel satt i väggarna. Jag befann mig bland vilsna människor som saknade Nederländska Indien, och som var främlingar bland "ostskallarna" i ett land där deras närvaro var tvivelaktig eller till och med mindre önskvärd.

- Den likgiltighet byinnevånarna visade oss var av samma slag som den man visade dem som återvände från koncentrationslägren, i denna tid fanns ingen tolerans gentemot krigets offer, allra minst mot oss som kom från kolonierna.

"För ett tiotal år sedan skrev jag en berättelse om mina barndomsår vid havet, då hade jag aldrig någonsin hört talas om Pekanbaru och inte heller hade jag en aning om var och när du blev torpederad. Jag skrev bara om flotten, eller plankan, jag minns inte längre hur många dagar jag lät dig guppa omkring, en, två, eller tre?

Jag ljuger gärna ikapp med dig när jag återberättar ditt liv. Jag fick ett brev från en läsare som kände igen historien om din torpedering. Han skrev: "Fartyget som Er far for med hette Junyo Maru och var på väg från Tandjung Priok, hamnen i Batavia, till Sumatra.

Måndagen den artonde september 1944 blev det torpederat. Av de 2 300 krigsfångar som gick ombord i Priok fanns 680 med på sista uppställningen, av 4 200 värvade romusyas (javanesisk slavarbetare under japanska invasionen) var det 200 som överlevde katastrofen. 5 620 döda totalt, 880 överlevande, veckan efter skulle ytterligare ett trettiotal komma att dö av utmattning.

Dödsjärnvägen Pekanbaru, där de utskeppade slutligen hamnade tillsammans med tusentals andra krigsfångar, krävde också sin tribut; dödsprocenten bland militärfångarna var 36,9 %, bland romusyas 83,3 %."

Ur "Indiska sanddyner"

Despotisk far

Utanförskapet och hatet mot fadern finns som mörka skuggor i bilden av hans barndom. Hans roman är en uppgörelse med den despotiske och samtidigt hjälplöse fadern, vars tragedi i det nya landet står i bjärt relief till den färgstarka skildringen av den slagfärdiga modern och hans tre indo-systrar. De var alla överlevare, säger han.

- Min mor var en egensinnig och stark holländsk bonddotter som kom till Sumatra som 18-åring. Hon gifte sig mycket ung med en hög officer i Kungliga Nederländsk-Indiska Armén och födde honom tre döttrar. Som så många andra halshöggs han under den japanska belägringen under andra världskriget.

Hans mor och systrar togs om hand efter kriget av en annan officer i "KNIL".

- Just II, som han kallades, eftersom han var namne till hennes tidigare man, sändes att söka efter sin överordnade och kollega. Men han sökte inte på rätt ställen och resultatet av hans efterforsk-ningar blev jag, säger han med ett karakteristiskt grin.

Liksom många andra ur den Nederländsk-Indiska Armén blev han krigsfånge. Han befann sig på ett fartyg som torpederades. Bakom sig hade Just II också fruktansvärda upplevelser från uppbygget av Pekanbary-järnvägen på Sumatra, som japanerna lät utföra med krigsfångar som arbetskraft.

- Det var på ett liknande järnvägsbygge som det som skildras i filmen "Bron över floden Kwai", men utan all glamour, säger han och jag förstår att det är ett saftigt understatement.

Far bröts ned av tortyr

- Daglig tortyr och sjukdom satte spår, även mentalt, och min far internaliserade (= införliva i sitt tänkande) japanernas grymhet. Min far kom ur kriget fullständigt nedbruten, framför allt i fysisk bemärkelse. Ett svårt hjärtfel gjorde honom totalt arbetsoför. Samtidigt bar han på en stor skuld, liksom många andra i liknande situation, som till exempel de överlevande från Auschwitz.

Varför dog de andra och inte jag?

I det nya landet hade han ingen status, inget jobb, inget stolt förflutet att falla tillbaka på. Familjen befann sig prydligt undangömd av Rikets Repat-rianttjänst i ett tvångsexproprierat hus tillsammans med andra indofamiljer. I sin roman skildrar han en auktoritär man som av omständigheterna tvingades att leva i ett socialt vakuum.

Sonen blir faderns chans till revansch.

- Ingen kunde ta honom på allvar, hans excentricitet blev med åren allt mer märkbar. Jag älskade honom, men mina känslor för honom blev med tiden alltmer ambivalenta. Hur skulle jag inför mig själv och andra kunna försvara en man som slog mig?

Upproret mot fadern är ett centralt tema i boken. Hans konfrontationer med sin pappa har lämnat djupa spår och det bitvis tragikomiska enviget mellan far och son skildras med en stor portion humor mitt i smärtan.

- Han hade så gott om tid för mig, att jag aldrig fick andrum. Läxförhören ackompanjerades av slag med linjalen, örfilen hängde i luften vid minsta försummelse.

Fysisk bestraffning ingick som ett moment i all slags inlärning, oavsett om det handlade om utländska glosor eller ambitiösa träningsprogram för att bygga upp hans fysik.

- Jag skulle härdas så att jag kunde överleva ett tredje världskrig, tränas i uthållighet så jag skulle kunna utstå att bli internerad i ryska fångläger. Kriget, både i det förgångna och det fruktade tredje, fanns ständigt närvarande i mitt hem.

Jag skulle bli soldat

Krigsrädslan piskades upp i samtida press och ryssen utmålades som den stora fienden. Kommunister fanns överallt, de infiltrerade fabriker och uppviglade arbetarna. Bakom järnridån stod armén stridsberedd och i en snar framtid kunde hela västra Europa falla.

- Jag skulle tränas att försvara mitt fosterland och min familj, bli en soldat! I minnet återupplever huvudpersonen i boken slagen, förödmjukelserna, de säregna bestraffningarna som han måste ta emot utan att ge ett ljud ifrån sig. Enligt den soldatmoral som var hans fars får en man inte låtsas om smärta.

Såren i honom från barndomen har gjort att han kunnat skriva den här boken, säger han.

"Högre", kommenderade han, "dra upp dig själv." Armarna gav mig ingen kraft, knäna skavde mot stammen. Jag vågade varken uppåt eller nedåt. Far gled ned igen och tittade ilsket uppåt, blicken formligen åt mig: "Visa att du är en riktig grabb." Han vände sig om och gick därifrån. Jag satt bredbent över grenen och väntade. Ekorrar skuttade från träd till träd, kröp närmare, kliade sig och skuttade vidare. Efter en timme, eller var det senare? jag var för rädd för att räkna sekunderna, kom han tillbaka.

"Är du en riktig grabb?"

"Jag vet inte!"

Han fattade mig runt vristerna och drog sig upp genom att hålla i mig. Pungkulorna pressades mot barken och jag var nära att spy av smärta. Han sköt benen fram och tillbaka och skrubbade mitt skrev mot grenen. "Visste du det?"

Jag skrek till.

"Det där är stenarna, en grabb har stenar. Vet du det nu?"

Och jag visste: nu strax när mor smörjer in mitt underliv med salva, då har jag fallit olyckligt. Jag älskade min far, just då, jag ville framtvinga hans respekt, räkna bort min smärta som en krig- skamrat. Men vad jag än gjorde, sa såg han bara mina fel. Vad borde jag göra för att få honom att älska mig? Jag insåg att han ville skapa en riddare av mig och att jag hade många fler uppdrag att utföra innan han skulle acceptera mig som sin like. Men varför kunde han aldrig någon enda gång berömma mig? /... .. . /

På natten i sängen, krokig av smärtan mellan benen, gav jag jordgloben en puff och stirrade på den brinnande snön på Himalaya och alla gulgröna kontinenter... resa skulle jag göra, bort från förnedringen. Hur vågade han skälla mig för kvinna när jag tränade varenda dag för att bli en riktig grabb, kalla mitt Caesarhår för rövarnuna när det var rövarna som all ära tillkom i hans egna berättelser.

Den kvällen kände jag för första gången ett djupt hat, ett hat som steg upp ur mina svarta pungstenar. The bloody limit var nådd, min bloody limit. Men det var inte något hat mot far och inget hat mot mor, som kallade en piskstrimma för skråma och påstod att alla bulor berodde på min egen dumhet, och inte heller något hat mot systrarna som behandlade mig som luft, nej, därtill ansåg jag mig alldeles för slapp, för ringa, för litet av en riktig grabb med kulor i pungen.

Jag hatade mig själv.

Ur "Indiska sanddyner"

Avsky mot familjen

- Den egendomliga blandningen av kärlek och hat väckte hos mig en stark avsky mot familjen som institution, berättar han. Bokens ursprungstitel var "Död åt familjen", men eftersom den svänger under tiden och landar i ett slags försoning ändrade han titeln.

Boken skildrar ett sökande efter manlig identitet, säger han. Dilemmat ligger i det schizofrena förhållandet att sonen älskar en far som hela tiden stöter bort honom, trots att han älskar sin son.

- Samtidigt blev det en fråga om manligt eller kvinnligt. I partistriderna mellan kvinnorna i familjen som representerade "det goda" och min far för "det onda" blev det svårt, men eftersom han var man valde jag att ställa mig på hans sida.

Skrivandet är en läkandeprocess, menar han, men det skiljer sig från psyko-analysen genom att ingen konst uppstår ur enbart känsla. Därför, poängterar han, ska boken läsas som en roman och inte som en memoarbok.

Och jag tänker på de män som ställs till svars av sina söner i samtiden: en svensk parallell finns i Kjell Johanssons högaktuella Huset vid Flon. Vad som förenar de båda böckerna är bearbetandet av ett oläkt sår, och vanmakten inför att älska någon som sviker och vars känsloliv deformerats av brutalitet.

Kanske är det denna erfarenhet av utanförskap som gjort att han engagerat sig i Rushdiekommittén och PEN-klubbens arbete för att undsätta fängslade författare, menar han.

- Jag befann mig i en mellanställning, å ena sidan hade jag mitt "rena" holländska ursprung, å den andra levde jag i ett kolonialt sammanhang, som gjorde att jag var mindervärdig, ett fall av "guilt by association". Samtidigt stod jag utanför den direkta koloniala erfarenheten, i den meningen var jag historielös, eftersom jag inte heller hade upplevt det krig som så starkt påverkade människors medvetande.

Politiska klyschor

- Lika lite som här i Sverige lyssnar man på invandrarna. I Amsterdam är 60 % av alla unga under 16 år invandrare: här finns människor från Surinam, Marocko, Turkiet osv. Vi bemöter dem formellt sett väl: med mängder av tillrättalagda, korrekta politiska klyschor, men vi ignorerar dem.

Lite paradoxalt kan man säga att genom att skriva en naket självbiografisk roman hamnar man i ett närmast myto-logiskt område. För vad minns en vuxen man egentligen av sin barndom?

Han gjorde ingen regelrätt research innan han skrev boken, istället förlitade han sig helt på hågkomster, associationer till bilder han sett i fotoalbum och andras minnesböcker.

- Det viktiga för mig var att familjen kom till tals, det var deras minnen och mina egna som jag ville ha fram "ocensurerade". För mig hade det varit omöjligt att skriva romanen om jag hade försökt vara historiskt exakt i alla detaljer.

Innan han skrev boken hade han aldrig varit i Indonesien. Han fruktade att de många repatriantfamiljerna skulle bli förbannade på honom för att han förvanskade fakta. Men boken fick ett imponerande gensvar och mer än 400.000 exemplar har sålts.

- Plötsligt fick jag i uppdrag att hålla tal på jubiléer. Ett filmteam tog med mig till ett museum med minnen från kolonierna, där jag bland annat fann dokumentation om min familj och det läger där min far var internerad på Sumatra. Det var alltså inte min avsikt att undersöka vad som verkligen hade hänt, men för många var det historien om dem själva, som de aldrig förut sett skriven.

Boken handlar i hög grad om de problem andra generationens invandrare

känner, rotlösheten och historielöshe-ten. Samtidigt finns det hos den generation som upplevde kriget och som strax efteråt förträngde sina upplevelser ett starkt behov av att tala klarspråk och göra upp med det förflutna.

Samma mekanismer som får oss i Sverige att göra upp med avskyvärda handlingar som tvångssteriliseringen, behandlingen av judiska och andra flyktingar under krigsåren. Det alltigenom ädla har för all framtid besudlats av ett plötsligt behov att ställa skyldiga vid skampålen, strax innan historien faller i glömska.

- Tendensen är densamma i hela Europa, säger Adrian van Dis.

Offer för lögnen

Plötsligt 50 år efteråt kommer avslöjandena: De hemligstämplade arkiven öppnas och de sista ögonvittnena kommer till tals. Annorlunda var det åren efter kriget.

- Vår generation är offer för förnekelsen, för lögnen och för undanhållandet av historiska fakta. Plötsligt kommer vi historien nära: de sista ögonvittnena talar och verkligheten får andra dimensioner.


- Vår generation är offer för förnekelsen, för lögnen
och för undanhållandet av historiska fakta, anser Adrian van Dis.
FOTO: BO AXELSSON

I Nederländerna har vi inte kunnat tala om vår koloniala historia på samma sätt som Sverige förtigit vad som egentligen skedde under andra världskriget: om judeguldet, om eutanasi av psykiskt sjuka, utlämning av flyktingar och andra fruktansvärda brott som runt om i Europa begicks i demokratins namn.

Historien blir också vårt ansvar, vår egendom, menar Adrian van Dis.

- Också min roman är en del i den uppgörelsen, säger han innan han hastigt försvinner för att sammanträffa med Per Wästberg; hans agenda är fulltecknad och runt omkring oss har mässbruset ökat ännu lite mer i intensitet. . .

Lena S. Karlsson
kulturjournalist

© Copyright: Tidningen Boken1998

• PRENUMERATIONSERBJUDANDE
• TILLBAKA TILL STARTSIDAN