Cees Nooteboom, 65, befinner sig nästan alltid på resande fot. Ett "rituellt" resande mellan Amsterdam, Berlin och Menorca. Hans romaner är filosofiskt anlagda och vimlar av konst- och litteraturhistoriska associationer. Men detta kombineras med charmfull lätthet och medvetet banala intriger. Kristjan Saag har träffat denne portalgestalt i den flamländska litteraturen.

GÖTEBORG

Om jag skulle fälla en tår under den här föreläsningen, säger Cees Nooteboom på Bokmässan i Göteborg, så beror det inte på att jag blir rörd över min egen text. Jag har besvär med ett öga - det är hela saken. Morgonen därpå, när jag ska intervjua Nooteboom, värjer han sig tappert mot att bli fotograferad. "Nej, nej, jag har en slöja för ögonen, det går inte!" Men slöjan syns bara inifrån, försäkrar vi. Vi kan inte se något konstigt.

O K. Cees Nooteboom ger efter och vi får våra bilder. Men även intervjun kommer att handla mycket om betraktaren Nooteboom, om det registrerande författarögat; en återkommande bild i hans romaner är hur någon i fågelperspektiv, eller uppifrån rymden, ser ned på jorden, landskapet, staden. "Nooteboom - der Augenmensch (Nooteboom - ögonmänniskan) heter en samling biografiska essäer som nyligen kommit ut i Tyskland.

"Därför är jag så irriterad på den här åkomman", fräser Nooteboom. "Jag har bara inte tid att låta mig opereras."

- Min första roman var en oskuldens bok.
Ung man reste ut i Europa och träffade en
massa människor. Boken blev en succé, minns
Cees Nooteboom.
FOTO: BO AXELSSON

På resande fot

Inte så konstigt. Cees Nooteboom, som fyller 65 i år, är nästan alltid på resande fot. Efter besöket i Göteborg ska han vidare till Stockholm, på ännu en författarpresentation. Sedan följer ett seminarium i Berlin, en föreläsningsturné i Australien, så till Los Angeles där han, som Getty-stipendiat, tillbringat en stor del av sin tid de senaste åren, så hem till Amsterdam igen - om det inte redan är sommar, för då åker han till Menorca i Spanien, hans andra hemland.

För Cees Nooteboom är resandet en livsstil och han har tidvis försörjt sig på det, skrivit resehandböcker och reseskildringar. Även hans romaner utspelar sig för det mesta på "annan ort": debutboken Philip en de Anderen (Philip and the others), 1954, är en riktig reseroman - om en ung liftares äventyr i Europa. Uppföljaren De Ridder is Gestorven (The Knight has died), 1963, utspelar sig delvis i Spanien liksom In Nederland (I de nederländska bergen) 1984. Kortromanen Mokusei, l985, berättar en japansk kärlekshistoria och i Het Volgende Verhaal (Följande historia), 1991, vaknar den holländske huvudpersonen oförmodat upp i Lissabon och avslutar sin resa i livet på ett imaginärt skepp i Sydamerika.

CN: - Någon måste ju kontrollera verkligheten. Att den finns. Som barn fick jag lära mig namnen på alla öar i den indonesiska övärlden, jag vet var dom finns på kartan och allt, men när jag kommer dit på riktigt, när planet landar på Borneo och jag stiger ut på flygplatsen - då känner jag det som en uppgift: att se efter om Borneo verkligen är där.

- Så länge man inte sett världen är den imaginär. Att jämföra den imaginära, förmodade platsen med den verkliga platsen kan vara oerhört avslöjande. Amerika, t ex, är något helt annat än vad andra tror att Amerika är.

Ögonmänniskans perspektiv, alltså. Och till skillnad från flanören - som betraktar världen genom ögonvrån - ser Nooteboom oförstulet, med öppen blick. När han, som i reseskildringen De Omweg naar Santiago (Roads to Santiago), 1992, beskriver intryck från spanska kyrkor och kloster, utgår han inte från sina privata minnen av pennalistiska klosterskolor, utan från den vördnad som vilar i väggarna, som han upplever att andra troende känt. Likadant i hans romaner.

rån - ser Nooteboom oförstulet, med öppen blick. När han, som i reseskildringen De Omweg naar Santiago (Roads to Santiago), 1992, beskriver intryck från spanska kyrkor och kloster, utgår han inte från sina privata minnen av pennalistiska klosterskolor, utan från den vördnad som vilar i väggarna, som han upplever att andra troende känt. Likadant i hans romaner.

Inrutade liv

De strängt inrutade liv som några av huvudpersonerna i Ritualer lever - eller den mystiska Snödrottningen i "I de nederländska bergen" - är, å ena sidan, rejält avskräckande, å andra sidan beskrivna med sådan ömhet att man inte helt kan ta avstånd från dem.

Stora konstverk, skriver Nooteboom i "Roads to Santiago", utmärks av att konstnären förenas med verket, därigenom också med den som betraktar det. Men förutsättningen är, antagligen, att konstnären också förenas med motivet. Speglar sig i det som Velázquez i sin berömda "Las Meninas", en målning som Nooteboom fascinerat analyserar i sin spanska reseskildring.

Det betyder nu inte att författaren måste synas i verket; Nooteboom avvisar förstås alla ansatser till en biografisk läsning av hans romaner (även om berättaren skulle råka vara en i Spanien bosatt författare eller en medelålders holländsk reseskildrare). Snarare handlar det om en principiell öppenhet: att våga ta till sig även det som är främmande och hotfullt.

Efter succén med debutromanen fann Nooteboom, t ex, att han inte alls var beredd att axla författarmanteln och upplevde djup ångest:

- Min första roman var en oskuldens bok. Ung man reser ut i Europa, träffar en massa människor, hör talas om en mystisk kinesiska som han bestämmer sig för att leta upp, hittar henne i Stockholm, dom förenas - och han förlorar henne. Boken blev i alla fall en succé.

- Plötsligt var jag Författare - utan att egentligen ha haft några författardrömmar. Men alla mina erfarenheter var nedlagda i debutboken. Jag visste inte vad jag skulle göra. Så jag tog jobb på en båt till Sydamerika, skrev lite noveller och väntade.

- Till slut, när alla författarskapets problem stod klara för mig, skrev jag en bok om det: "The Knight has died". I den reser berättaren till en ö i Medelhavet för att arbeta på en bok som en annan författare påbörjat men aldrig avslutat, på grund av självmord. Där, på ön, finner berättaren att den dödes manus handlar om exakt samma sak: någon har skrivit en bok som någon annan ska avsluta...Osv i all oändlighet.

- Berättaren bestämmer sig till slut för att bryta mönstret: han vägrar avsluta boken, knackar på kollegans kista i stället och säger - farväl.

Självmord på papperet

- Efter det skrev jag ingen roman på 17 år. Jag tror att det var så här: i stället för att begå självmord lät jag någon annan göra det på papperet. Det var en mycket bättre lösning. Så skrev jag reseskildringar i stället, från Afrika, Asien, Japan, Bolivia, en hel del poesi också - och tänkte att jag börjar väl på en roman igen när det blir dags. Och, tja, en dag var jag mogen för det och sedan dess har jag skrivit fem romaner.

I en av sina dikter, "Trinidad" från samlingen Aas (1982) skriver Nooteboom om det tudelade jaget: en utåtriktad del som reser, är med kvinnor osv, och en del som helst vill "gömma sig under en sten för att slippa se ljuset".

Dikten slutar med en vision om en tredje gestalt som förenar de båda - treenighet heter, mycket riktigt, Trinidad, på spanska. Kanske är författarskapet detta tredje - hos Nooteboom den kraft som både bejakar och förnekar världen, som erkänner kaos och förmår hålla det stången. Nooteboom förlorade tidigt sin far; av styvpappan sattes han i olika klosterskolor från vilka han konsekvent relegerades.

Erfarenheterna av klosterlivet har satt sina spår: en djup misstro mot falska auktoriteter, översittare, frälsningsläror och ideologier. Men också en fascination inför den självvalda isoleringen, det extrema i klostertillvaron, ritualerna. Jag frågar Cees Nooteboom om inte skrivandet blivit hans speciella "klosterritual":

- Man bör nog vara försiktig med ordet "ritual". Det finns folk som talar om "vår lilla söndagsritual" - och då menar dom att dom äter ägg och bacon till frukost. Sådana ritualer har en författare också: han tar fram papper och penna, sätter sig att skriva på bestämda tider osv.

- Men det som intresserar mig är mer fundamentala ritualer, som hos far och son Taads i romanen "Ritualer" t ex: dom har ritualiserat sina liv, den ene genom att ruta in det i timmar och minuter, den andre genom att hänge sig åt japansk konst och teceremonier. Dom bekämpar livet och dess strukturlöshet, dess kaos. O K, det måste vi alla göra, och de flesta gör det rätt hyggligt.

- Ju mindre fantasi vi har, eller ju mer filosofiskt vi tänker, desto bättre klarar vi oss. Jag menar: antingen har vi smält tanken på kaos eller så skyddar vi oss genom att tänka så lite som möjligt. Dessa människor, i min roman, dom har tänkt, dom har kämpat. Den ene strävar efter intigheten genom att uppsöka tomma landskap, den andre är redan på väg att avsluta kaos - han planerar sitt självmord.

Rituellt resande

- Men berättaren deltar inte i deras spel. Han verkar oengagerad, men hans engagemang är i själva verket betraktandet. Och skrivandet är just resultatet av mycket iakttagande och mycket tänkande.

I Nootebooms fall kanske: rituellt betraktande, baserat på rituellt resande. Nooteboom har under lång tid bott omväxlande i Amsterdam/Berlin på vintern och i Spanien på sommaren. En cyklisk tillvaro som han finner motsvarighet till i klosterlivet:

- Där lever dom ett fullkomligt cykliskt liv. Varje dag är den andra lik, men har ändå sin givna plats i det liturgiska året - som ständigt återkommer. Varje gång jag besöker något av de spanska klostren är det som att återvända in i en cirkel - och sen gå ur den igen. Det är det medeltida Europa som upprepar sig här - upplysningen, marxismen, fascismen, alla möjliga linjära utvecklingsläror har passerat förbi, medan klostercykeln varit den samma.

Under en kort tid, i sin ungdom, ville Nooteboom själv bli munk:

- Abboten gav mig då en ordbok och en biografi om Abelard och beordrade mig att översätta den. Efter några dagar gav jag upp. Jag tror han genomskådade mig: låt oss bota den här stackars saten en gång för alla. Han är inte ämnad för det här livet...

Nootebooms romaner är alltid filosofiskt anlagda, där vimlar av konst- och litteraturhistoriska utläggningar - men författaren bär sin lärdom med lätta, lekfulla steg. Intrigen är ofta medvetet banal - en misslyckad kärlekshistoria i "Följande historia" - eller rentav sagoartad: "I de nederländska bergen" är en modern parafras på H C Andersens "Snödrottningen".

Det unga artistparet Kai och Lucia kastas ut i ett fantasilandskap, ett bergigt, efterblivet sydholland som sträcker sig ända ned till Balkan - och in i en kriminalhistoria med lika fantastiska ingredienser.

Utopisk kärlek

Romanen är i första hand en hyllning till skönheten och den utopiska kärleken (rätt otypisk för Nooteboom, f ö), men också ett stycke bitsk civilisationskritik. Mot det nordholländska förnuftet, mot perfekt men kylig ordning ställs ett ruffigt, kaotiskt, men ännu relativt mänskligt liv i de sydliga provinserna. Motsvarar inte denna uppdelning ganska väl de båda nooteboomska världarna i nordeuropa och Spanien?

- Jo, men lite också uppdelningen mellan verklighetens norra och södra Holland, mellan Holland och Belgien, mellan Europa och de sydliga kontinenterna. Det som vi i vår del av världen vunnit i teknisk och medicinsk utveckling har vi förlorat på det mänskliga planet. I min roman symboliseras detta av cirkusen, som inte längre har någon plats i de nordliga provinserna. Visserligen lär cirkusen vara på väg tillbaka nu, men det är ändå stor skillnad på t ex en fiesta i min spanska by och liknande saker i Holland eller Sverige.

- Det är f ö något suspekt med vår nostalgi för "södern". De flesta av oss besöker den kanske 2-3 veckor om året, men kan inte tänka sig att bo där. Det är olika världar. Ingenstans är detta tydligare än i San Diego/Tijuana, där du har lyxen på den amerikanska sidan och fattigdom och oordning omedelbart på andra sidan mexikanska gränsen.

Att den genomeuropeiserade Nooteboom, med sin klassiska bildning och sitt intresse för konst och arkitektur, har hamnat i det unga, soliga Los Angeles, är kanske en paradox. Men han trivs där, tvärtemot alla odds:

- T o m många amerikaner frågar mig: hur kan du bo där, det är ju så gräsligt, så fult! Och jag är förvånad själv. Men på samma gång som jag älskar Venedig och Florens kan jag älska Los Angeles. Jag skulle t o m föredra att bo där framför att bo i något av dessa europeiska muséer. Jag har inte sett allt i Europa, men jag kan det "gamla" Europa. Det tillhör redan min "filosofiska make-up", så att säga.

- Men visst. USA är ett mytiskt land på sitt sätt. Jag skrev en bok om USA på 60-talet, där jag beskrev reseupplevelsen som att man "går omkring på textremsor".

Drömmande frånvaro

Nooteboom fortsätter att prisa tillvaron i Los Angeles, men när han börjar tala om de fantastiska arkiven på The Getty Foundation, där varje europeisk auktion- skatalog finns bevarad och varje spansk kyrkoportal reproducerad på bild - "Europa finns där också!" - och påminner om alla amerikanska småmuséer som beskriver nybyggarnas liv - då får jag svårt att hänga med. Historia handlar ju så mycket om aktiv frånvaro; ingen har heller beskrivit detta bättre än Nooteboom själv, i "Följande historia" (och i "Roads to Santiago").

Där berättar han om pelaren i katedralens förportal i Santiago de Compostela, där miljontals händer under århundradenas lopp gröpt ur stenen och format ett negativt handavtryck, en kollektiv bild av frånvaro. ( Det närmaste man kommer sådant i Los Angeles är väl filmstjärnornas spår i cementen utanför Graumans Chinese Theater i Hollywood.)

Just frånvaron är ett ledmotiv i Nootebooms författarskap. I "Ritualer" skildrar han den drömmande frånvaron hos renässanskonstnären Baldinis libyska Sibylla, en frånvaro som varat i nästan 500 år. Dikten "Basho 2", i det svenska dikturvalet "En staty av frågor", 1995, slutar:

.Se invid vattnet diktarens spår

på väg mot det innersta snölandet. Se hur vattnet

utplänar dem

hur mannen med hatten skriver dem igen

och bevarar vatten och fotspår, ständigt hejdar

förgångna rörelser

så att det som försvann blir kvar likt något försvunnet.

Lars-Olof Franzén (som presenterade Cees Nooteboom på Bokmässan i Göteborg), har i en tidningsartikel beskrivit även Nootebooms syn på kärleken som principiellt tragisk. Det är kärlekens metafysiska värde som tycks intressera honom, inte erotiken i sig. Passionen, skriver Franzén, förutsätter en framtida förlust: att kärleken går förlorad (utom i sagan om Snödrottningen, förstås). Kvinnan är följaktligen en gåta, lockande men i princip ouppnåelig.

- Well, Franzén har läst mina böcker, men vet ingenting om hur jag hanterar sånt i det verkliga livet. Böcker är trots allt böcker. Men OK. Jag svarade på en enkätfråga en gång i Frankfurter Allgemeine, om vilken egenskap jag värdesätter mest hos kvinnor. "Närhet - avstånd", skrev jag. Både och. Det tror jag ger ett perfekt äktenskap. Någon som du kan vara nära, men som samtidigt bevarar sitt avstånd till dig.

"Det jag saknade mest hos henne", reflekterar den övergivne berättaren i "Ritualer", och sammanfattar därmed Nootebooms vackra kärleksutopi, "är hennes frånvaro."

Kristjan Saag
kulturjournalist

Cees Nooteboom på svenska:

Romaner:

Ritualer (Bonnier Alba 1988), övers.: Signe Zeilich-Jensen och Ingrid Wikén Bonde.

I de nederländska bergen (Bonnier Alba 1990), övers.: Signe Zeilich-Jensen.

Följande historia (Albert Bonnier 1994), övers.: Ingrid Wikén Bonde.

Dikter:

En staty av frågor (Ellerströms 1995), urval och övers.: Lasse Söderberg.

© Copyright: Tidningen Boken1998

• PRENUMERATIONSERBJUDANDE
• TILLBAKA TILL STARTSIDAN