UPPSALA
Hon är folkviseljuv och tidlöst vacker på ett sånt sätt som är få kvinnor förunnat. Den blonda flätan slänger trotsigt som på en tonåring. Hon sitter i sitt arbetsrum, över datorn hänger en broderad duk som i sirliga bokstäver förkunnar att den är Carolas.
Det är eftermiddag och den yngste sonen kommer hem från skolan. Han hälsar artigt och försvinner mot husets inre med en bit hembakad chokladkaka och en kopp the. Vi placerar oss i hennes vardagsrum, vackert möblerat med ljusa ärvda möbler och en imponerande hibiskus, ömsint vårdad av maken Ulf.
- Den där är min mans, säger hon och beskriver maken med de gröna fingrarna, som varje år klipper ner den drygt meterhöga växten och hur den mirakulöst återuppstår, för varje år allt praktfullare.
Det är här, mitt i familjebestyr och bland sina närmaste, Carola Hansson skriver sina romaner om främlingsskap och exil, familjer i uppbrott och såriga relationer.
Personlig kris
Det har blivit sju stycken sedan debuten 1983. Nu senast Steinhof, för vilken hon fick Svenska Dagbladets litteraturpris.
- Du debuterade ganska sent, säger jag.
- Ja, under flera år hade jag arbetat som slavist och dramaturg på TV och egentligen hade jag inte alls tänkt bli författare. Men en personlig kris gjorde att jag upplevde en stark känsla av alienation. Jag blev tvungen att skriva för att befria mig från en djup existentiell ångest. Minnen, drömmar, jag skrev allt som kom för mig, för att inte förintas.
Skrivandet blev ett sätt att upprätta korrespondensen mellan det inre och yttre. 1983 debuterade hon med romanen Det drömda barnet, en berättelse om tre generationer kvinnor och de komplicerade relationer som binder dem samman.
Carola Hansson säger att hon med i
sitt bagage ut i livet inte fick det frodiga muntliga
berättandet, och att hon kan känna ett visst avund mot
dem som hade det i sin bakgrund.
- I mitt
barndomshem var talet mycket tuktat.
Men det höglästes mycket, förklarar Carola Hansson.
FOTO: ULLA MONTAN
Virginia Woolf blev annan. Vi diskuterar frågan huruvida det finns ett genuint kvinnligt förhållningssätt till skrivandet, personligen är jag lite beredd att protestera, genuint utled som jag faktiskt är
på nätverk och strumpor och allt i genren förekommande, så kvinna jag är. Vi kommer fram till att det klassiska romanbygget nog ändå är vanligare hos manliga författare.
- Kvinnor skriver sina berättelser inifrån och ut. Det genuint manliga är att tänka tvärtom.
Av det kan man få intrycket att Carola Hansson skriver självbiografiska romaner. Det gör hon inte alls. Det intressanta med henne är att hon gör precis tvärtom, hon bygger stort och djärvt.
Sitt publika genombrott fick hon med sin sjätte roman, den Augustnominerade romanen Andrej från 1994, en berättelse om författaren Leo Tolstojs son. Carola Hansson är från början slavist, med djup kunskap om den ryska litteraturen, inte minst om den rika teatertradition som ligger i botten för Andrej.
- Var det här ett gammalt drömprojekt, undrar jag.
- Nej, från början var det egentligen en beställning. Regissören Inger Åby kontaktade mig för att jag skulle skriva ett filmmanuskript om Sonia Tolstoj. Under researchen kom jag istället att bli alltmer fascinerad av den fjärde sonen, den undergångsmärkte Andrej och hans relation till fadern. De var tretton syskon, så det fanns ju några att välja på, skrattar hon.
- Från början kände jag mig främmande för genren, den här sortens blandning av fiktion och dokumentärt material kändes tveksamt.
Andrej är odågan
Under en längre tid arbetade hon med dagböcker, brev och fann att de personer hon sysslade med befann sig i ett gränsland där man inte vet om det är verkligheten som skapar dikten eller orden som skapar verkligheten.
- Andrej är odågan och lättingen som sviker sin fars idealism. På samma sätt som i Tolstojs drama Det levande liket står två personer mot varandra: den godhjärtade, men föraktade och misslyckade slarvern, som på grund av sina utsvävningar betraktas som en ond människa, och den oförvitlige som i grund och botten är kall och känslolös, men som är aktad och älskad.
- Andrej var förebild för dramat: han bedrar sin hustru, han spelar bort pengar - i grund och botten är hans liv destruktivt.
- Det blev jag sen helt betagen av. I familjen är Leo Tolstoj för sin familj en halvgud. Andrej lever i skuggan av hans storhet. Leo är profet i världen och vill också vara det i sin familj. Flickorna blir hans proselyter och sammansvurna medan Andrej blir den av sönerna som revolterar.
I bokens upptakt är Andrej på väg ut i kriget, mot sin egen undergång. Andrejs sammanbrott sker med hela det gamla tsarväldets undergång som effektfull fond.
Till det yttre har hon varit strikt dokumentär.
- Några kritiker läste Andrej som en jagberättelse. Det är inte sant.
Det förledande, upptäcker jag vid omläsningen, är den totala inlevelsen, Andrejs eskapism, hans humörsvängningar, revolten och den totala underkastelsen: vi hör Andrejs röst, lögnen, förnekelsen, desperationen. Det är naket, skyddslöst och samtidigt totalt avvägt, på ett sätt som gör boken till en av 90-talets stora romaner.
Carola Hansson provocerar och utmanar.
- Andrej skriver inte egna dagböcker: ur hans stumhet skapar jag berättelsen. Däremot skriver Sonia om sin son, liksom systrarna. Jag gick igenom hela materialet på jakt efter Andrej. Plötsligt hade jag en människas liv från födelse till död. Men det skulle bli för oformligt och övertydligt att berätta hela hans historia.
Tanken på en filmatisering är inte död, säger hon även om projektet just då inte kunde genomföras på grund av - gissa vad? Just det: Att pengar saknades.
Flytande gränsland
I Carola Hanssons berättelser befinner man sig ofta i en sorts flytande gränstillstånd mellan nu och då, mellan något närvarande och gång för alla förlorat. Så är det i debutromanen "Det drömda barnet", men också i den andra romanen, sekelskifteskildringen Stilleben i vitt (1985) och De två trädgårdarna (1989). I den senare bildar ett tropiskt Centralamerika utgångspunkten för minnets flykt till ett kärleksmöte i Helsingfors, varpå berättelsen borrar sig ner i barndomens värld där huvudpersonen vandrar i en trädgård med sin far.
I nästa bok Resan till det blå huset (1991) varieras samma tema än en gång. Huvudpersonen Hanna söker sig vid faderns sjukbädd tillbaka till barndomen, det förflutna, men också till tiden med maken i Tjeckoslovakien. I så måtto kan man se Carola Hansson som en författare som hela tiden korsar sitt eget spår.
Kanske är det medvetet, kanske inte. Kanske ett credo när det gäller skrivandet som fördjupning av själva livsupplevelsen.
- Jag kan uppleva orden som ting, säger hon. Därför har de samma laddning för mig: orden skapar nya och oanade verkligheter.
Jag undrar om hennes förbilder. Peter Handke, föreslår jag och hon ruskar på huvudet så att den vitblonda flätan flyger.
- Kanske och ändå inte.
- Det är svårt som författare att se ur vilka källor man egentligen öser: för mig har den ryska 20-talsprosan betytt en hel del. När jag börjar skriva har jag sällan annat än en vag struktur, som jag vet att jag kan bryta upp hur många gånger som helst. Det är en pendling mellan struktur och kaos.
- Vad är det som sker i skrivandet? Det frågar jag mej ofta. I synnerhet blev det tydligt när jag skrev Steinhof att jag befinner mig i ett fält av mer eller mindre omedvetna processer. Vid ett tillfälle när jag arbetade intensivt med texten drömde jag en dröm som när jag analyserade den var romanfiguren Thomas´ dröm: en dröm om död och skuld. Och jag funderade: varför drömmer jag Thomas´ drömmar?
Blodigt kaos
Höstens kritikerrosade roman Steinhof är hennes sjunde sedan debuten 1983.
- Steinhof har en verklig händelse som bakgrund, berättar hon. En vän till mig berättade om en 12-årig flicka som lämnat Ungern under det blodiga kaos som inträdde då de sovjetiska tanksen intog landet 1956.
Steinhof är en bok om en kvinna i exil. Från Ungern till Österike sätter sig en lärare och 13 av hennes elever från internatskolan i säkerhet för de sovjetiska soldaterna under den s k Ungernkrisen 1956. De vandrar över bergen och passerar gränsen. Därmed lämnar de allt bakom sig: vänner, sin tidigare sociala trygghet, sitt språk - och därmed en del av sin identitet.
- Det som gjorde så starkt intryck på mig var bilden: De här flickorna hade ingen vetskap om vad som skulle hända dem. Lärarna hade sagt till dem: imorgon ska vi göra utflykten till bergen som ni så länge velat göra.
En bild som är gripande och samtidigt gåtfull, säger jag. Den rymmer många dimensioner, menar hon. Ofta kommer berättelsen till på det här viset, berättar hon.
En bild kommer för henne, mångtydig och gåtfull, oemotståndligt lockande att utforska.
Stumheten och språkförlusten har funnits med i alla hennes böcker, säger hon, även om den här blivit ett huvudtema.
Oroande bild
I alla Carola Hanssons romaner finns barnet som en oroande bild. Ofta ses barnet i en slags dubbelexponering: barnet finns i den vuxnes gestalt och tvärtom. Särskilt tydligt blir det i Pojken från Jerusalem. Från ingenstans dyker ett barn upp.
"Det måste ha kommit från den högra flygeln men han kunde inte se att någon dörr öppnats eller att något annat tecken på liv stod att finna. Barnet kunde inte vara mer än några år. Blå stickad kofta med gula metallknappar, rutiga byxor, röda gummistövlar, inte större såg han än att de gott och väl kunde rymmas i hans handflata.
Detta var ett främmande barn, aldrig tidigare hade det funnits här. I sina små röda stövlar travade barnet tvärs över den väldiga gårdsplanen. Målmedvetet och med stort allvar traskade barnet på och det var som det gick just på den oåtkomliga gränslinje där himmel och hav möts. Han betraktade barnet och såg att det var alltings medelpunkt och han kände inte längre det kyliga järnet under sina fingrar. Ett ögonblick blev i stället hans seende sådant att barnet blev han, ytan gav vika och det som varit stumma tecken förvandlades till liv. Då kände han en lätt yrsel och strök med handen över ögonen."
Också i den senaste romanen, Steinhof, finns barnet med som ett gåtfullt och oroväckande element.
Magda flyr med sina unga elever över bergen, bland dem hittebarnet Joseph.
I exilen förlorar hon kontakten med dem - sist av allt med Joseph, som tytt sig till henne som vore han hennes egen son. De är sammanlänkade på ett sånt sätt att hans acklimatisering i det nya landet blir ett hot för Magda. När hon skriver till honom blir det ett sätt att levandegöra Ungern, landet som de båda flytt från.
Relationen barn-föräldrar återkommer som ett grundläggande tema genom hela hennes produktion. Vad vill hon ytterst säga med barnet?
- Barnet står för den oprövade möjligheten. Men också för det utsatta, som i Steinhof där mötet med pianoeleven Margaretha inger Magda ett okontrol-lerbart hat mot flickan.
Utsattheten kan också provocera. Margaretha i berättelsen väcker till liv det glömd inom Magda. Det är bitvis mycket hotfullt. Barnet erinrar henne om något hon inte vill bli påmind om.
Drömlika bilder
Carola Hanssons texter är fulla av bilder, ibland närmast drömlika och surrealistiska.
- De gåtfulla bilderna är en viktig drivkraft i skrivandet. Eftersom jag oftast skildrar mina personer inifrån, ser jag det omgivande med deras ögon, seendet fungerar som subjektiv kamera för att tala filmspråk.
- Rummet är också viktigt: om man rör sig i slutet rum eller ett landskap spelar ingen roll. Ofta vet jag inte varför vissa detaljer framträder tydligare än andra, de vetter in emot det okända.
I boken Resan till det blå huset skriver hon: "Jag ville återge det förflutna tid och rum, jag ville genomlysa det, eller, mer exakt: jag ville förstå".
Förhållandet dröm-liv-dikt blir lika intrikat som hos Strindberg.
Att på ett tidigt stadium exakt bestämma hur strukturen ska se ut och kapitlen ska vara indelade är henne helt främmande. Skrivandet är utforskning av ett främmande och bara delvis kartlagt landskap.
- När jag skrev min andra roman "Stilleben i vitt" ville jag skildra en flicka som växte upp vid sekelskiftet i en borgerlig miljö i Stockholm. Hon skulle kunna vara min mamma. Men jag ville inte ta reda på hur min mamma faktiskt hade levat: jag ville förhålla mig friare till verkligheten än så.
Jag tänker att Carola Hansson bitvis förhåller sig till orden som en skulptör, och att hon säger att hon alltid utgår från ett rum, att scenen är själva incitamentet.
Stockholmståget väntar inte och dessutom skulle jag vilja se en sista skymt av den bokhandeln, Lundequistska, innan detta kulturmord att lägga ner mötesplatsen för alla litteraturälskare är fullbordat. Att ge en berättelse fria tyglar? Jag funderar på det där sista när jag går ut i novemberskymningen.
Carola sa:
"En berättelse har sin inneboende magi, sina ögonblick av gränsöverskridande som man har burit med sig sedan barndomen."
Jag ser ut över Uppsalaslätten i skymningen och tycker mig plötsligt se en rad berättelser med knappt skönjbara konturer. Lockande och lite skrämmande och ändå pockande på uppmärksamhet.
Som om jag befann mig i en roman av Carola Hansson.
Lena S. Karlsson
kulturjournalist
© Copyright: Tidningen Boken1998