TIDNINGEN BOKEN 1-98
Vi
presenterar ett urval aktuella böcker
Theodor Kallifatides: De sju timmarna i paradiset är titeln på en ny roman av Theodor Kallifatides och det är en ganska anmärkningsvärd berättelse. Samtidigt som dess baksidestext hävdar att en av dramats personer, Petra, utgör dess mittpunkt är det en bok berättad i jagform - och jag är den märklige mannen Basil Psirakis, som inte är en ställföreträdare för författaren, ty denne dyker lite kokett upp i en bihandling för att strö en del förnumstiga funderingar omkring sig. Stilistiskt är detta en förunderlig bok. Den är skriven med ett till synes elegant och lätt anslag, men saknar samtidigt stadga i uttryckssätten. Det blir ganska pladdrigt; förstrött och i förbifarten. Det byggs aldrig upp någon bärande stil, utan en avsevärt fladdrig handling presenteras på ett än mer fladdrigt manér. Här och var kommer närmast krystat krampaktiga försök till lustigheter, som är såväl självgoda som stundom gubbsjuka. Moraliskt är detta en betänklig historia. Det var en gång tre vänner: Axel och Kurt och Basil. Det är utgångspunkten. Så tar berättelsen avstamp i detta faktum och det är möjligt att dess innersta kärna ska handla om svek. Axel har bekymmer med sitt förhållande till hustrun Petra. Basil gör sken av att vilja hjälpa, men handlar stick i stäv med all anständighet och hamnar i säng med kvinnan för att på slutet berusad av hennes sexuella attraktionskraft ge sig iväg ut med jaktlag i skogen och skjuta Axel. Mellan dessa poler kretsar Basil som en självgod och ganska komplett självupptagen filur görande sken av att vilja sträcka ut hjälpande händer till höger och vänster. Jag förstår uppriktigt sagt inte vad det är Kallifatides vill berätta. Handlar boken medvetet om en narcissistisk mansperson? Försöker den gestalta porträttet av en missförstådd filantrop? Under alla omständigheter fungerar den inte på ett endaste håll, utan bjuder dessvärre mest på ordvingligt snirklande i en föga engagerande handling. Det mesta är förutsägbart och resten griper inte läsaren. Det är kanske ett försök att skriva en roman om tidens omoral och brist på humanism; en berättelse om en falsk och självisk humanitet? I så fall fungerar det inte. Tyvärr förstärks under läsningens gång min känsla av en bok som kanske hade mått bättre av att begrundas åtskilliga gånger före utgivningen. Detta är inte stilistiskt sett något bärande konstverk, innehållsligt blir det dessvärre ganska prövande och eftersmaken är fadd. Inte ens under passionens utlämnande sidor hettar det till med nerv, lust och stilistisk njutning. Det blir mest kladdig kättja, beroende på att psykologin i berättelsen är så grund. Med stort beklagande tvingas jag konstatera att Kallifatides senaste verk befinner sig på gränsen till ett litterärt haveri.
K Arne Blom
Carola Hansson: Man har uppmärksammat ett oroande fenomen bland flyktingar, som efter många år i värdlandet, till synes acklimatiserade, drabbas av ångest och sugs in i en svår själslig kris. Den kan gå till självmord. Fenomenet verkar vara vanligare bland kvinnor än män och har förklarats med att kvinnorna lever mest isolerade inom familjens ram, har svårast att finna arbete utanför hemmet i den främmande miljön och i många fall aldrig lär sig dess språk mer än bristfälligt. Kan den innersta orsaken till dessa kvinnors självmordshandling vara, att trådarna tunnats ut och slutligen brustit till det egna språket och därmed den egna kulturella grogrunden? Magda i Carola Hanssons roman "Steinhof" är en ung lärarinna, som flyr med sin klass från en by i Ungern under revolten 1956 över gränsen till Österrike. Barnen skingras åt olika håll, själv får hon fotfäste i Wien men kan inte släppa tanken på sin personliga skyddsling - en liten namn- och språklös pojke som dyker upp en kväll på skolan strax före flykten men som hon övertalas att lämna ifrån sig till en flyktingorganisation för att sändas till okänt öde i Sverige. I Wien lyckas Magda, i brist på ordentlig utbildning, inte få något stadigt arbete men gifter sig så småningom med läkaren Thomas. Han älskar henne men är starkt präglad av och fäst vid sin högborgerliga familj, i synnerhet fadern. Magda förblir en främling i denna krets där man grälar om finkulturella petitesser men aldrig berör seriösa ämnen eller frågar efter för henne väsentliga problem - som hennes ursprung. Ett lustmord på en ung elev i Operans balettkår upprör hela Wien och i synnerhet en gammal faster till Thomas fixerar sig på ett besynnerligt vis vid tanken på mördaren. Hos Magda utlöser dramat en kritisk process, som visserligen inte slutar i självmord, däremot i ett tillstånd av katatoni - total isolering från omvärlden i tystnad och orörlighet. "Det är samma krafter som dödat oss båda", är hennes tankar om mordoffret. Hustruns gåtfulla insjuknande blir en larmklocka för Thomas. Mellan sina besök hos henne på mentalsjukhuset Steinhof gör han upp med blindheten och tystnaden i sin sociala bakgrund. Steg för steg kommer han till insikt om de omedvetna skälen till familjens tigande kring det för-flutna, bl a de omständigheter som omgett moderns drunkningsdöd. - Herregud, sade han, när faster talar om Operamördaren, så talar hon i själva verket utifrån ett personligt trauma. Att tala om Josef Weinwurm blir ett sätt att hantera rädslan för de onda sidorna hos oss själva. Vi tiger om det förflutna genom att ständigt tala om det - men i förklädd form. Att Carola Hansson valt Österrike till miljö för sin moralitet om ett drogat samvetes uppvaknande är knappast en händelse. Landet går halvsovande utan att ännu efter ett halvsekel ha gjort upp med sitt solkiga förgångna på samma resoluta sätt som Tyskland trots allt gjort. Nu bör man väl ändå inte överbetona inslaget av historisk och politisk symbolik i "Steinhof". I vår nya folk-vandringstid handlar den mest om möjligheterna att rasera språkliga och kulturella gränser. Genom Magda och Thomas pekar författaren på den tålmodiga kärlekens väg till återfunnen mänsklig identitet. Den är faktiskt fint och lågmält beskriven, kanske allra finast inlindad i sinnebilden med den lilla ungerska grabben Josef som försvinner i tystnad bortom Magdas föreställningsvärld. Bertil Behring
António Lobo Antunes: António Lobo Antunes nämndes bland Nobelpriskan-didaterna och han visar, med Handbok för inkvisitorer, att han hade varit väl förtjänt av ett Nobelpris. Romanen blottlägger terrorns mekanismer under diktaturens Portugal på ett oerhört effektivt sätt genom grymma ögonblicksbilder. Scenerna växlar hela tiden och ger ett drömsk och filmiskt intryck. Porträttet av "ministern" är utfört med en kuslig skärpa. Lobo Antunes avslöjar obarmhärtigt mannens totala brist på medkänsla med de offer, som han utan att blinka sänder i väg till en säker död. Denne minister är diktatorns, professor Salazar, närmaste man och rådgivare under de mörka åren i Portugals historia. Ministern framstår som ett monster av känslokyla, som, ibland av ren nyckfullhet, sänder människor mot en säker död. Hans agerande mot tjänstefolket gör att man närmast uppfattar honom som ett djur i människohamn. Utan skamkänsla beordrar han samlag med tjänstekvinnorna i princip när som helst och var som helst. Att han ofta iakttas, ibland av sin egen son, bekymrar honom inte ett dugg. Medmänniskorna är - och bör enligt ministerns uppfattning vara - hans redskap. Man kommer att tänka på de gamla grekerna (de hade ändå en väl utvecklad demokrati för vissa grupper) som på 400-talet före Kristus såg slavarna som talande djur. Lobo Antunes lyckas trots allt ge mänskliga drag åt den levande mordmaskin som kallas ministern. Skildringen av ministerns kärlek till hustrun Isabel är sublimt vacker. Ministern dyrkar sin vackra hustru och när hon lämnar honom är i praktiken livet slut. Givetvis griper ministern efter en chans att hämnas på hustruns nye älskare. I normala fall kan ministern bara lyfta en telefonlur och räkna med att hans offer ganska omgående torteras ihjäl eller mördas med andra metoder. Men hans makt är inte total; han kunde inte hindra hustrun från att lämna honom och han kan inte ens ge order om att älskaren ska dödas. Älskaren har nämligen en mycket hög position i diktaturens Portugal. Ministern ägnar resten av livet åt att leta efter hustrun Isabel. Han tror och drömmer att hon ska komma tillbaka och han ser henne komma tillbaka till den stora egendomen, där de bodde tillsammans. Som en åldrad man tycker han sig se Isabel i en fattig flicka med ett slätstruket utseende. Han klär den fattiga flickan i hustruns gamla malätna paltor, som han sparat och tycker sig se Isabel i den unga flickan. Den skröplige ministern köper en fin lägenhet åt flickan och hennes mamma och inleder ett liv med flickan, som han ständigt plågar med frågan: - Du älskar mig väl Isabel? Det är en patetisk kärlekshistoria, men samtidigt djupt gripande. António Lobo Antunes har genom att tränga in i några människors liv lyckats skildra de blodiga åren i Portugals historia på ett sätt som ingen yrkeshistoriker skulle klara av. Detta är litteratur av yppersta världsklass! Bo Axelsson Vilken härlig vecka för Agneta Pleijel!
Ceremonien hölls på Malmö stadsbibliotek den 8 december i fjol. Några dagar senare, den 11 december, var det dags igen: Agneta Pleijel fick den anrika bokhandeln Gleerups litterära pris på 10.000 kr till minne av den tidigare ägaren Ann Dyster-Aas. - Jag har aldrig tidigare fått något litterärt pris - och så får jag två samma vecka, sa en glatt överraskad Agneta Pleijel till Tidningen Boken. På bilden syns Agneta Pleijel i bystform tillsammans med sin "pappa" Leif Nelson. FOTO: BO AXELSSON |
© Copyright: Tidningen Boken1998 |
Fadd eftersmak
Lågmält om
kärlek
Yppersta världsklass!
I
förra numret berättade vi att Agneta Pleijel utsågs
till ÅRETS FÖRFATTARE 1997 av Tidningen Boken:s
jury. Hon förärades en byst, utförd av konstnären Leif
Nelson, som ska stå på Malmö stadsbibliotek under
ett år. Sedan tillfaller bysten Agneta Pleijel.