TIDNINGEN BOKEN 4-97
Kvartalets författare
Hämnaren
Carina Rydberg
döljer inte desperationen:
"Jag vill ha en man!"
Vårens - utan
jämförelse - mest omtalade och skandalomsusade
STOCKHOLM Ögonen är sårbara. Ögonen fylls av stänk som är rester av de dödade tårar som aldrig tillåts fällas. Dessa ögon öppnar sig nästan omedelbart, och visar på en väg in till hennes dolda drömmar och det mörker av maror som fyller de allra grymmaste av nätter, och avslöjar det vargylande vansinne som flåsar med sin hesa heta ångande andedräkt inne i hjärncellerna när väggklättrandet får tapeterna att rulla ihop sig utmed lägenhetens anklagande väggar; dessa plågsamma stunder då det aldrig finns någon Gud eller en närvarande vän att be sina böner till om mildhet, nåd och befrielse från de orättfärdigt hårda straffen. Ögon talar då läppar tiger; där finns sanningen synlig när tungan svärtas av lögner eller beläggs av halvsanningarnas kletiga och frånstötande beläggningar. Det är något som Carina Rydberg fått lära sig den hårda vägen och som hon nu riskerar att få leva med som bitterhetens beska och destruktivt desillusionerande minnen; minnen som hon aldrig kommer låta förstöra hennes liv längre.
Karg verklighet Nu är det de andra som bitterheten ska gröpa ur själen på, ända in i hjärnbarken och tills de totalt tappar tron på sig själva och piskas till att löpa gatlopp om de ens skulle våga visa sig på sina gamla vanliga vattenhål i den karga verklighet Stockholm är dessa värmande oaser av liv och kamratskap förutan. "Nu är det livets tur att betala tillbaka vad det alltid varit skyldig mig", skriver Carina Rydberg i "Den högsta kasten". Redan efter att vi pratat bara några minuter önskar jag att hon kommer att få rätt i sin uttalade bön eller anklagelse mot livets orättvisa behandling och till synes meningslösa malträterande av hennes idoga försök att leva ett vanligt liv. Hon har förtjänat det och har redan betalt ett alldeles för högt pris. Det tänker jag med något som liknar en gammal onkels beskyddarinstinkt där vi sitter och jag under tiden funderar vidare på detta ansikte som nu vänds emot mig. Carina Rydbergs ögon är just som de stora brunnar som jag fördomsfullt nog tror att de flesta män längtar efter; just alla dessa män som inte klarar av att fullt ut hantera sina djupt klyvna och förfuskade liv. Nu när deras tillvaro fylls med för dem obegripliga krav som ständigt pendlar mellan självklara förväntningar på förmåga att kunna visa känslor och mjuk närhet till den hårda och totaluppslukande karriärens hårda och själsligt dränerande och dödande verklighet. Alla dessa horder av unga framgångsrika män suktar efter att äntligen få dränka sig i ögon som just dessa och försöka avliva sina självupptagna och självgoda sorger närmast såsom högst ovälkomna kattungar i en knuten säck.
Det är nog en av anledningarna till att Carina Rydberg blev utsatt för den groteska förnedring hon skildrat i den omtalade och omskrivna roman som varit i hetluften hela våren. Däremot är det få som noterat att vad Carina Rydberg skrivit i grunden är en berättelse om en djupt sviken kvinna. En kvinna som höll på att fullständigt förlora tron på sig själv både i rollen som attraktiv kvinna som ägde ett egenvärde nog för att bli älskad och att få möjlighet att vara med en man under längre tid än en natt under svettiga lakan, och även då ytterst till sist förlusten av känslan att faktiskt fortfarande vara en fullvärdig och hel människa bland andra människor.
Jag vill skada - Man bör vara medveten om att det finns drag av revanschism i allt konstnärligt arbete, säger Carina Rydberg lite mästrande. Den här boken är naturligtvis ett paradexempel på det. Och det går givetvis att byta ut ordet och kalla det för hämnd, vilket gör det ännu mer obehagligt. Jag sticker inte under stol med att det finns vissa personer som jag vill skada med den här boken. - Det är klart att detta är en form av hämnd, säger hon dock med ordentligt eftertryck efter en stunds avväpnande tystnad. Hämnden var mycket viktig för mig som drivkraft när jag skrev. Klas (alltså författaren Klas Östergren) föredrar att kalla det revansch. Där har, vill jag bestämt hävda, Klas Östergren en mycket viktig poäng, eftersom det i ordet revansch ryms detta klassmässigt betingade hat som är en av de styrande och starka drivkrafterna bakom tillkomsten av denna bok. Det syns mycket tydligt, åtminstone vid en andra noggrannare läsning, och ger också "Den högsta kasten" en annan och litterärt betydelsefullare dimension och ytterligare ett djup som inte en enda gång bländar eller sticker läsaren i ögonen, utan finns där som en given och självklar förutsättning. - Men det viktigaste för mig är att det är min sanning, säger Carina Rydberg. Det var ett val jag var tvungen att göra, att skriva boken eller riskera att plågas av det som hänt under resten av livet. Att skriva den här boken var mitt sätt att behålla mitt sunda förnuft, som jag annars kanske hade riskerat att förlora under smärtsamma former och med ödesdigra konsekvenser för mitt fortsatta liv. - Det här är en bok som jag verkligen måste kunna stå för in till minsta lilla replik och kommatecken. Den är nästan som en konkret handling och är fullt ut överförbar till vad som kunde ha varit en del av det rent vardagliga livet. Därför måste min berättelse vara absolut sann, även om det självklart är min sanning jag berättar. Men det står ju de andra fullkomligt fritt att ge sin version av vad som hände om de anser att de blivit felaktigt eller hämndlystet behandlade. Det är inte mitt problem. - Jag hyllar ju fabuleringskonsten och ser den som mitt eget litterära ideal. Därför tyckte jag, att ska jag skriva självbiografiskt ska jag fan också göra det ordentligt! - Jag står för varje ord i boken. De är sanna! understryker Carina Rydberg ännu en gång med ögon som skickar blixtar fyllda med tillfredsställelse. Med blicken tycks hon omedvetet och nästan värnlöst be om att på djupaste allvar bli förstådd fullt ut och därmed sedd som den hon innerst inne är, bortom alla schabloner om författarmyter och medialt kändisskap.
Lockar fram hemligheter Jag är dessutom fullkomligt övertygad om att Carina Rydberg är en sådandär sällsynt person som, om hon tillåter det vill säga, lockar fram fullkomliga främlingars och mängder av obekanta människors allra innersta och sedan länge mest välbevarade och välbevakade hemligheter redan innan de hunnit prata en halv minut. Hon måste ha fått höra en gigantisk mängd samlat svamlat elände och oöverstigliga umbäranden av människor hon kanske inte ens skulle ha varit beredd att dela tågkupé med längre än två minuter. På sitt sätt måste det vara en författares stora dröm, detta att få tillgång till ett aldrig sinande och sanningstroget material att ösa ur när karaktärer ska skapas, händelser skildras och intrigerna bli vassa och gripande och omskakande. Det är en konst som Carina Rydberg om och om igen visat sig vara något av en mörkrets häxmästarinna i att behärska till full-ändning i sina romaner. De är ofta fyllda av en svärta och naken råhet som alltid når in till det innersta stängda och väl tillslutna rummet hos läsaren, och dit in öppnar ingen dörren av fri vilja. Omskakad, chockad och full av fasornas frätande frågor tumlar man ut ur hennes romaner och då med huvudet bultande av det egna livets i grunden alltid lika grymma verklighet som alltför många flytt ifrån alltför länge. Nu har då detta mörker - som tidigare varit fiktion av allra högsta klass - - till fullo slagit ut sin onda blomma i hennes eget liv, som vi med samma skräck och fasa och fängslande fascination kan ta del av i den nya romanen. Vad som mycket fort slår mig där vi sitter jämte varandra är att Carina Rydbergs ögon överrumplande och nästan chockartat dåligt döljer de sanningar som annars de flesta skickligt gömmer för den närgående och granskande omvärldens påträngande nyfikenhet. Dessa smärtans såväl som glädjens och kärlekens och de starka och omskakande känslornas okontrollerbara speglar är det första som alla, inbillar jag mig, omedelbart lägger märke till - ja, drabbas av - hos Carina Rydberg.
Välplanerad attack Det är nästan såsom ett anfall eller en välplanerad attack som jag först har svårt att avgöra om det är hotfullt utspekulerat eller verkligen är just så värnlöst och skyddslöst naket som det faktiskt verkar. Hon blickade med ögonen, snabbt och rutinerat, vaket och mycket intelligent runt i lokalen så fort hon kom in genom draperiet av långa styva plastremsor som hänger som ett galler innanför dörren på den nya och hippa restaurang där hon bestämt att vi ska ses. Hela tiden är sedan Carina Rydbergs ögon vakna, på alerten och ingentingsom händer i lokalen riskerar att undgå hennes professionellt vaksamma blick, och det oavsett hur engagerad hon är i det hon just är i färd med att berätta på sitt alltid inlevelsefulla och fängslande sätt, en konst som det är få förunnat att behärska så fulländat. Carina Rydberg kan verkligen den svåra och snart bortglömda konsten att berätta en historia. Ingen kan avstå ifrån att lyssna när hon väl börjar. Hon släpper inte för en sekund vaksamheten; förlorar inte överblicken. Hon vill ha kontroll. När Carina Rydberg efter en stund frågar var jag har min bandspelare och jag svarar att jag aldrig använder bandspelare vid intervjuer blir hon riktigt upprörd och säger ilsket att då gäller det att du antecknar ordentligt eller att du har ett "förbannat bra minne". Jag förstår hennes behov av att inte bli felciterad. Vänner har blivit till hätska och hämndlystna fiender, advokater granskar boken för att kunna stämma henne och förlaget. Här har Carina Rydberg hängt ut hela sitt liv, sina innersta drömmar och tankar, sina djupaste farhågor och dessutom framställt sig själv på ett allt annat än intagande eller positivt sätt. Tvärtom. Hon döljer inte sina svagheter eller de allra pinsammaste av brister och mest generande och plågsamma erfarenheter. De redovisas med större noggrannhet än de personers handlingar som hon borde hata sönder och samman i skildringen, men som hon i stället ständigt dämpar och mildrar. Det gör boken så pass trovärdig att ingen kommer kunna prata bort eller skvallra sönder dess autentiska innehåll eller för den delen någonsin lyckas vinna en stämning i domstol.
Pantad brud Vill man däremot utnyttja dessa självutlämnande beskrivningar och vara taskig kan man lätt säga att den bruden - som är huvudpersonen i Carina Rydbergs bok som heter just Carina Rydberg - måste vara en riktigt pantad brud som går på så lätta finter av karlar som tillåts utnyttja henne utan nästan minsta ansats till protester eller några ordentliga reaktioner som snabbt kunnat styra händelseförloppet i helt andra riktningar. Den förste mannen, Kaizad, utnyttjar henne perverterat sexuellt och för att häva sig upp ur sin starka underklasskänsla, i ett förhållande som inleds med vad alla andra skulle kalla en regelrätt våldtäkt, och den andre gör det för att stärka sitt eget söndersupna ego och för att höja sig till den sfär han tycks vilja nå mer än någonting annat här i världen. Han vill vara och röra sig bland de människor som i hans sjuka föreställningsvärld befolkar Författarnas Parnass. Patetiskt nog skriver den lille advokaten lite själv i Bobo Karlssons tidningar. Kanske drömmer han en dröm i hemlighet om att en dag själv få kliva upp på parnassen med ett egenhändigt skrivet mästerverk till roman i handen som inträdesbiljett... Til1 det första steget, att få vara nära författarkretsarna, utnyttjar han alltså då Carina Rydberg, som även själv skildrar sig som lättlurad, beredd att offra självrespekt och värdighet för denne manipulerande metmask till man.
Men Carina Rydberg är sannerligen allt annat än en pantad brud. Bilden som växer fram är bilden av en ung kvinna som tillåter sig börja drömma drömmar. Romantiken ska åter uppstå i denna hennes värld och verklighet; kärleken ska vara möjlig att nå även för en människa som alltför länge levt den förutan, som blott nöjt sig med enstaka knull; detta liv á la the-one-night-stand gröper till slut ut själen och gör den mer än lättmottaglig för längtan efter något större, något mer varaktigt och äkta. En känsla av skam finns där alltid, även i den sexuellt frigjorda tid vi inbillar oss leva i. Personalen och ägarna till restaurangen där vi sitter småpratar hela tiden med Carina Rydberg, de slänger käft på ett rätt rejält rått sätt fram tills de märker att det är en intervju som pågår, inte bara ett vanligt snack vänner emellan.
Vassa armbågar På ytan är hon tuff utan att verka hård eller oåtkomlig. Hela hennes framtoning och stil är rak, chosefri och tycks säga att gäller det att visa vassa armbågar är hon nog fan allt beredd att tackla sig fram och kommer genast gå till motattack om någon försöker sig ta sig fram på hennes bekostnad eller på något annat sätt bråka med henne. Andra gånger jag träffat Carina Rydberg har hon alltid mycket övertygande ingivit ett mycket starkt och självsäkert intryck. Jag har sett henne som ett bra och hoppingivande exempel på en ung kvinna som tycks klara det mesta av det moderna livets betungande krav. Ingen osäkerhet, inga försök att gömma sitt skarpa intellekt bakom den där maskerade och djupt falska kvinnligheten som har blivit till ett av vår tids nya gissel. Förra året skulle vi åka till Indien, en grupp på sexton författare. En av de få som tyckte att allting ordnar sig, som gick runt och spred ett samlat lugn omkring sig när oron och farhågorna började växa inom oss andra var just Carina Rydberg. Det hände då och då att vi ensamma stod ute på trappan och rökte. Hennes blick var då alltid på fler än ett ställe. Samtidigt som vi pratade insöp hon allt, varenda detalj och rörelse som utspelade sig framför oss. Det här har jag tänkt tidigare, slog det mig där på trappan. Då var det på Runmarö. Från den gången minns jag framför allt att Carina Rydberg en lördagskväll satt ensam på klipphällens lilla rangliga bänk med ett glas rödvin jämte sig och blickade drömskt ut över havets stilla rörelser. Det var en stilla kväll efter blåst och skyfall under dagen. Solen höll just blodröd på att gå ned i den blåsvarta horisonten och där satt hon uppklädd och med högklackade skor för sig själv. Det var vid tiden när hon skrev på Nattens amnesti. Jag gick upp och pratade en kort stund med henne. Det var första gången jag på allvar såg hennes ögons djup och denna förmåga att nästan kunna se rakt igenom andra människor samtidigt som hon inte missade en minsta liten skiftning av vad som hände runtomkring oss. Allt sög hon girigt i sig.
Drömmen om familj Det är ett av de tecken som genast skvallrar om att det är en författare av rang som är i arbete; ögonen och tankarna är alltid under arbete, vilar aldrig utan jagar ständigt nya iakttagelser och intryck. Verkligheten är den källa som hon måste ösa ur och hämta sitt stoff ifrån. På så sätt blir hennes böcker just så omöjliga att värja sig inför. Men nu sitter vi här på restaurangen 1/2 GREK PLUS 1 TURK. Folk strömmar in till sina förbeställda bord. Fullsatt som vanligt på denna nystartade krog. Carina Rydberg pratar snabbt som alltid, med välformulerade meningar som skjutna ur en verbal AK-4. Det är händelser från det egna livet som Carina Rydberg nu skildrar. Vad det rör sig om är en ung kvinnas längtan efter kärlek, närhet och öppenhet med en man att dela sitt framtida liv med. Drömmen om barn, familj och ett normalt liv som ligger utanför den närapå klaustrofobiskt ensamma vardag av skrivande som huvudpersonen nu levt innestängd i under så många år. - Jag vill ha en man! säger Carina Rydberg utan att försöka dölja den droppe av desperationens själsliga syra som sakta fräter fram under den säkra stämman. Ögonen fylls av något drömskt, speglar sorgset längtan efter det som hon kanske knappt längre vågar tro på. - Det är fortfarande min största dröm i livet att träffa en man. Det står jag för även om det kan låta trivialt. Det finns så många män som enbart vill ha sin fåfänga bekräftad. Jag riskerar ju nu att bli cynisk, alltför svårfångad efter mina erfarenheter. - Jag vill börja leva ett normalt liv! Slippa ensamheten framför min dator. Det är på något sätt som om jag aldrig har levt på riktigt. - Jag har varit författare, och ingenting annat än författare. Skrivandet hade blivit hela mitt liv. Det fanns ingenting utanför det. Så jag vill verkligen ha en man, en nära relation. Ett liv helt enkelt. Det kan ju inte vara att begära för mycket tycker jag, men mina misslyckanden tog hårt på mitt självförtroende. Det fanns stunder då jag ifrågasatte hela grunden för min existens.
Snitt i handleden Självmordstankarna växte sig allt starkare och erfarenheterna från ett försök för tio år sedan återvänder med full kraft. "Någon gång i de övre tonåren, förlorade jag tron på mig själv som författare. Drömmen levde fortfarande men själva tron var död...Tjugotre år gammal. Det är i januari - en ovanligt kall vinter. Jag bor i Uppsala. Jag springer genom snö. Jag springer så fort jag kan - för att hinna med tåget - men mina ben är som bedövade, kroppen har ännu inte riktigt återhämtat sig. Tjugofyra timmars medvetslöshet och sedan ett gradvist uppvaknande. Lägenheten nerspydd - måste ha hänt alldeles innan jag föll ihop på sängen och om inte det hänt, hade jag levt? Ingen tid att tänka på det nu. Det är en flykt. Jag har ett bandage kring handleden: ett enda snitt, gjort i ren ilska fem minuter efter det att jag slog upp ögonen... Jag transporteras så småningom till det jag trodde var ett sjukhus, men som i själva verket var en mentalvårdsavdelning på Ullåker." Återigen tvingas Carina Rydberg in i mörkret av Roffes sätt att behandla henne, depressionen sluter sitt kramande och hårt åtsnörda nät kring hennes liv och tankar. Hon får äta det som kallas Prozac eller själens lyckopiller i media. De hjälpte henne att sakta samla ihop sig till att börja fungera någorlunda normalt igen. Men skrivandet var dött. Nervkramp och ångest. Sedan börjar snart pengar att bli en besvärande bristvara. En ny bok måste skrivas. Men inte en bokstav som höll fick Carina Rydberg ur sig trots att månad lades till månad. Skrivkrampen slog till som en hämnande hammare från en himmel som hänsynslöst tycktes kräva någonting fullkomligt annat av henne. En författare med skrivkramp är som en väl ingången heroinist som inte får sin sil. Världen förlorar all lockelse, all glädje. Solen slocknar; allt är dött. Ska någon allvarlig kritik riktas mot Rydbergs bok är det att hon inte vågar skildra skrivkrampens stora betydelse för att hon sjunker djupare ner i den svällande depressionens snärjande djungel.
Jag vill ha ett liv Men inte ens nu, öga mot öga, går hon med på att skrivkrampen var mer betydelsefull än hon skildrat den.
Det är lätt att spekulera, men på avstånd verkar problemets kärnpunkt enkelt att formulera och beskriva. Att under så lång tid som Carina Rydberg leva enbart för sitt skrivande, att månad efter månad, dag efter dag sitta och arbeta tills hela kroppen och hjärnan skriker efter andra och nya intryck och det enda snabba botemedlet är att gå ut på krogen och träffa folk och givetvis få tankarna att sluta arbeta arbeta arbeta med vin, öl och några ljuvliga sexor brännvin.
Cirkeln är ond. Den blir snart till ett strypkoppel. Varken hjärnan eller själen får till slut någon luft, inte tillstymmelse till friskt livgivande syre tillåts tränga in i blodet eller tankarna. Cirkeln måste, förr eller senare, brytas med medveten strävan efter någonting annat. I Carina Rydbergs fall var det alltså längtan efter en man som blev det som totalt uppfyllde henne när skrivkrampen fick ångesten att sticka i varje nervtråd på henne och alkoholen inte dövade längre, trots allt tätare turer till krogen och fram till den hägrande bardisken. Och inte bara en man utan även längtan efter ett barn, vill jag påstå efter att ha noggrant ha läst om skildringarna av de barn hon beskriver i romanen. Jag vill sannerligen inte med detta hävda eller antyda att det var biologin som började tjuta efter att få de kvinnliga hormoner-na stillade. Nej, det var efter ett annat, rikare och fullödigare liv hon längtade. Till den lycka som samhällets konventioner har lärt oss att längta: kärnfamiljens harmoni, hur falsk den än är så ligger den stenhårt inbankad i våra hjärnors allra innersta skikt. Där fanns bristen i Carina Rydbergs liv, vid sidan av den avdomnade och närmast döende pennan i hennes av kramp stelnade hand. Längtan driver henne därefter vidare. Hon blir vidöppet mottaglig för kärleken utan att egentligen längre samtidigt kunna använda det minsta av hjärnans förmåga till urskiljning och bedömning av människors bevekelsegrunder eller beteende. Hennes ögons vassa iakttagelseförmåga sviker henne nu, kanske för första gången i hennes vuxna liv.
Räddningslöst förälskad Den första episoden tilldrar sig i Indien. Den andra i Stockholm, främst då på restaurangen eller snarare innekrogen PA & Co, ofta frekventerad av så kallade kändisar av skiftande kaliber och status där hon blir räddningslöst förälskad i advokaten Rolf. - Hade Abbe varit en fri man hade jag kanske blivit förälskad i honom istället för Roffe, säger Carina Rydberg nu när hela historien befinner sig på ett svalkande avstånd. - Han är den ljuse dubbelgångaren i den här historien. Mängder av folk och inte bara jag tycker att de till utseendet är mycket lika. Många tar ofta fel på dem. Reaktionerna på "Den högsta kasten" har varit fascinerande. Många har blivit upprörda, förbannade och inte minst chockerat häpna över frispråkigheten och den råa och hänsynslösa öppen-hjärtigheten i boken. Carina Rydberg har inte tvekat att berätta de förtroenden som givits henne. Här figurerar också en del av den litterära offentlighetens mer kända namn. Vi möter den sympatiske Klas Östergren, Theodor Kallifatides skymtar förbi, liksom Stig Larsson och många andra. Hårdast av dem alla drabbas dock förläggaren Albert Bonnier, av alla kallad Abbe. Carina Rydberg och Abbe Bonnier var vänner. När denna vänskap ställs på prov sviker han, eftersom pengar är det som talar och betyder mer än vänskap i de rikas värld enligt Carina Rydberg. Han bryter sitt löfte att hon fick använda både hans namn och vad han sagt i romanen. Albert Bonnier hotar plötsligt att han nu ska hävda att hon ljuger om hon publicerar en rad av den bok som han upprepade gånger uppmuntrat henne att skriva, trots att hon inte tillhör hans förlag. - Jag var mer förbannad på Abbe än på Roffe, säger Carina Rydberg. Mitt svek, som jag står för fullt ut, detta att skriva vad han sagt om sin vän Rolf och andra är mitt svar på hans svek att plötsligt ändra sig från att ha gett mig sitt löfte att jag fick använda hans namn och vad han sagt i boken till att förneka det när han sedan stod inför faktum att Roffe var på väg att gifta in sig i den rika sfär där Bonnier lever och verkar.
Vännens svek - Att bli sviken i kärlek är något som finns med i beräkningen, tillägger hon. Men sveket vänner emellan är så mycket allvarligare och ännu mer kränkande. Även Roffes största svek mot mig är vännens svek, inte de svek han begår mot mig för min kärleks skull. - Kaizad var aldrig min vän. Han var min älskare från början. Där ligger en stor skillnad.
Rolf eller Roffe som Carina Rydberg kallar honom är en framgångsrik advokat i Stockholm och han arbetar på Dubrawskis advokatbyrå. Det är i honom som hon reservationslöst och handfallet förälskar sig när hon återhämtat sig från händelserna i Indien. Han å sin sida, skildrad som en man med grava alkoholproblem och total frånvaro av den självsäkerhet som bygger på inre erfarenheter och inte yttre bekräftelser, gör ingenting annat än leker runt med henne i en ytterst grym lek. Löften sviks. Lögner radas upp på rad. Led på led av föraktfulla förnedringar. Demonstrativt försöker han väcka hennes svartsjuka och strö salt i alla sår genom att spela upp förälskade scener med andra kvinnor på PA & Co när hon är där. Utifrån sett begår Carina Rydberg samma misstag om och om igen. Genom att även ge korta upprörande och destruktiva bilder från sin uppväxt ger hon oss en möjlighet till djupare förståelse av varför denna blindhet drabbade henne. Dessa grymma episoder av mobbning och ett förstört, ja av omgivningen utplånat, självförtroende ger skildringen en nödvändig klangbotten och gör det möjligt att få en tydligare bild av huvudpersonens bevekelsegrunder och på avstånd betraktat stundtals egendomliga beteende som till exempel att gång på gång låta sig trampas på utan att upphöra med att fortsätta längta efter mannen.
Skakande läsning Det är skakande läsning. Det är också med verklighetens nakna trovärdighet som "Den högsta klassen" är skriven. Jag säger det till Carina Rydberg när hon ätit färdigt. Hon tackar fort och flyktigt och slår genast ner blicken exakt på det sätt som indiska kvinnor brukar göra, och jag vet att hon absolut inte vill höra mer om varför jag tycker om det hon skrivit. Sådant avskyr hon. Däremot frågar jag henne om hon nu inte effektivt har förstört alla sina möjligheter att få den man hon så länge längtat efter; en man att dela sitt liv med, sin framtid och vardag. Vem vågar nu närma sig henne?
- Tja, svarar Carina Rydberg, eller så är det precis tvärtom har jag på senare tid börjat tänka. Här har alla killar som är det minsta intresserade av mig en komplett manual till hur de ska bete sig för att vinna min kärlek. Jag har ju nästan skrivit en handbok om hur man får mig att bli kär i en man. Så kanske leder den här boken trots allt fram till att jag även får den man jag längtat efter. Sedan kommer detta ljuvliga gapskratt, som liksom river genom helakroppen och skakar om varenda hjärncell. Ett skratt som ingen av kvinna född man kan undvika att bli fängslad och förtrollad av. Hon kommer att få sin man, tänker jag tyst samtidigt som skrattet klöser och Carinas ögon fylls av den aptit på livet som jag förr alltid har förknippat med henne. - Jag skriver bara för mig själv. Inte för någon annan. När jag skriver tänker jag inte ens på läsaren, inte på förlag eller försäljning eller någonting annat än att detta måste roa mig, att det måste ge mig någonting nytt. Det är det ganska så rivigt aggressiva svar jag får när jag försöka påpeka att hennes bok säkert kommer att bli inräknad som en del av den feministiska litteraturen. Hon vill sannerligen inte ställas in i något led eller bli en del av någon marscherande rörelse. Men även om Carina Rydberg smått krampaktigt förnekar att hon skriver med någon form av mission - att hon enbart skriver för sig själv - kommer denna bok att kunna öppna ögonen på många av de tjejer som faller för just de där killarna med ett tufft yttre, en omoget sorgsen själ som huvudsakligen är uppfylld av en självdestruktiv längtan att dra ned den som älskar dem till samma förruttnelsens träsk som de själva sedan länge sitter fast i. På ytan är de säkra, under det att deras inre ständigt är ett gungfly utan botten. Skickligt, och utan att egentligen vara ute efter det, fångar Rydberg detta med stor precision, liksom bara i flykten.
Bankkontot styr En mission har ändå Carina Rydberg i boken. Det är att med okuvlig envishet, och svidande elakheter, om och om igen slå fast att pengar talar, att det är pengarna som styr våra liv. När kapitalet rör på sig och förskjutningar även i det sociala livet därigenom uppstår som omedelbar följd av att nya affärskonstellationer skett, då är inget vänskapsband, ingen lojalitet eller något enda heligt svuret löfte värt ett endaste ruttet lingon. Då är människor ur den högsta samhällsklassen, till och med en så genomsympatisk person som Abbe Bonnier verkligen är, omedelbart med på att spelreglerna i ett slag har förändrats i grunden. Andra förtecken styr nu; nya lojaliteter avgör vad som tycks och vem som är beredd att vara vän med vem. Det får aldrig gå ut över det avgörande: affärerna, makten och pengarna. - Om du tittar dig runt om i samhället har pengar, makt och status på nyttblivit allt viktigare, säger också Carina Rydberg. Det är obehagligt att titlar, vilka fina skolor man gått i - och så vidare - har blivit betydelsefullt igen. Inte minst viktigt är det hur mycket de har på bankkontot. Sådant får mig att känna något som liknar avsky eller kanske snarare förakt.
Nu fylls ögonen av hatets svärta. Ingenting är glömt; inget är förlåtet eller försonat. Smärtan lever vidare kvar inom henne, även om den nog avtar i styrka för varje ny dag som går. I boken står en viktig passus med följande deklaration: "Det har alltid varit min tro att det band som knyts mellan människor är just en stubintråd och inte något man kan dra ut ifrån ett garnnystan." Nu har explosionen kommit. Utan tvekan är det den svenska bokvårens absolut intressantaste, mest fängslande sedeskildring och skönlitterära verk som exploderar framför våra ögon. Det är därtill viktigt att mycket tydligt och med emfas understryka att "Den högsta kasten" på inget sätt kräver eller lever på att där figurerar kända och halvkända namn. Den är lika övertygande och gripande och fängslande om den varit en renodlad roman.
Skrämmande malström Ingen läsare behöver veta det minsta om personerna i boken för att omedelbart dras ner i dess skrämmande malström. "Just nu gör jag inget annat än misstag" skriver Rydberg. "Det är så med en författare som inte kan skriva. Hon försöker leva istället och det går naturligtvis åt helvete. Jag borde skriva igen. Jag borde sluta leva. " Men Carina Rydberg är nog tveklöst piskad till att göra bådadera, att förena livet med litteraturen och se till att undvika falla för de svinaktiga och självupptaget destruktiva grabbarna. Boken är enastående och ingen författare av hennes rang och kaliber kommer kunna avstå ifrån att återvända till det livgivande och lyckoberusande skrivandet; i hennes fall främst då till den fabulering och fantasi som förvandlas till besvärjelser mot mörkrets mäktiga makter. I "Den högsta kasten" är det ett naket bultande hjärta som skälver framför våra ögon. Carina Rydbergs blick fångar in allt av intresse och vikt, hjärnan minns konturskarpt alla detaljer, hon kommer - förefaller det - exakt ihåg hur orden föll i samtalen, och hon äger språket att fängslande förmå återge detta verkliga och ändå overkliga drama. Det är stundtals en ytterst smärtsam läsning, men den bär och erbjuder revanschens ljuva sötma. |
© Copyright: Crister
Enander 1997 |