BOKENS BÖCKER
Vi
presenterar ett urval aktuella böcker:
| Underbart
om eländet Frank McCourt: Ängeln på sjunde trappsteget Gripande
gestaltning Porträtt av hela USA Ballongfärd
i fantasin Suveräna noveller Skickligt testamente |
| Underbart
om eländet Frank McCourt: Ängeln på sjunde trappsteget. En irländsk barndom. Översättning: Thomas Preis Bonnier Alba. "Värre än en normal eländig barndom är den eländiga irländska barndomen, och ännu värre är den eländiga irländska katolska barndomen. - När jag ser tillbaka på min barndom förundrar det mig att jag alls klarade mig igenom den med livet i behåll. " Med de orden klargör Frank McCourt redan i inledningen av "Ängeln på sjunde trappsteget" att boken är en självbiografi, att det han berättar är sant. Läsaren kan möjligen undra hur han kan komma ihåg alltsammans i detalj ända sedan fyraårsåldern, men det är i själva verket inte så märkligt. Alla vet hur djupt vissa barndomsupplevelser kan ristas in i minnet och McCourts barndom var en enda lång serie uppskakande äventyr och episoder. I mer än 40 år vårdade han dessa minnen och skrev på en bok. När han gick i pension från sitt lärarjobb i New York blev den färdig: "Angela’s Ashes" på engelska, "Ängeln på sjunde trappsteget" på svenska. Den har i år fått Pulitzer-priset och kommer att räknas som en av seklets bästa barndomsskildringar. Den är helt enkelt underbar. Frank är frukten av en "knäskälvare" (ett av de härliga ord översättaren Tomas Preis måst konstruera för att överflytta den irländska dialekten till svenska) i New York, dit hans far flytt från Nordirland och hans mor just anlänt från Limerick för att söka arbete. Det är depression, fadern sitter mest på puben och i den djupaste misär föds under fem år ytterligare fyra barn. Då det yngsta plötsligt dör tar sig den totalt utblot-tade familjen med släktingars hjälp till Irland, där de hamnar i Limerick. Där blir det inte bättre. När fadern någon gång lyckas tjäna pengar super han omedelbart upp dem och försvinner senare till England. Bara med hjälp av fattiggåvor och tiggeri kan modern hålla familjen någorlunda vid liv, men det är ett liv i armod.19 år gammal lyckas Frank ta sig tillbaka till USA. Redan på första sidan sammanfattar McCourt boken: "Överallt skryter eller gnäller människor om sina bedrövelser under barndomsåren, men ingenting kan tävla med den irländska varianten: fattigdomen; den arbetsskygge snacksalige supige fadern; den fromma underkuvade modern som jämrar sig vid elden; pompösa präster; tyranniska skollärare; engelsmännen och alla hemskheter de begick mot oss i åttahundra långa år. - Värst av allt: vi var våta." Då han sedan börjar berätta blir läsaren omedelbart fullständigt uppslukad av boken. McCourt målar bilder som är så verkliga att man känner lukten av koleldarna och huttrar i den fuktiga kölden, bilder i svart och vitt men mest grått. Men ändå så klart lysande, ty mitt i all sorg och bedrövelse glimtar ständigt en överdådig humor av äkta irländskt märke, ofta burlesk och självironisk men mycket mänsklig. Man lär känna familjen McCourt, deras släktingar och alla andra människor i fallfärdiga hus, rökiga pubar och rökelsedoftande kyrkor så intimt att man tyc-ker sig vara tillsammans med dem, men allra närmast kommer man berättaren själv. Vilken härlig människa han blev! Och vilken härlig bok han skrev! Med titeln "Angela’s Ashes" utkom boken förra året i Amerika och England och blev omedelbart en bestseller. I Irländska republiken ligger den fortfarande överst på säljlistan. Den är den senaste i en hel serie skildringar av den eländiga irländska barndomen. De flesta av dem är fiktiva med ytterst stark verklighetsbakgrund, som till exempel Dermot Bolgers The Journey Home och Roddy Doyles underbara tjuvpojks-porträtt Paddy Clarke Ha Ha Ha. Men där finns också flera självbiografiska böcker, som Paddy Doyles The God Squad. Liksom McCourt är Paddy Doyle en "överlevare". Hans skildring täcker sex barndomsår - hans mor dog i cancer, hans far begick självmord, bara fyra år gammal dömdes han till "ungdomsfängelse" i en katolsk inrättning, där han utsattes för fruktansvärd misshandel och sexuella övergrepp. Han återhämtade sig aldrig, hans öde var värre än McCourts - men han är 21 år yngre. . . Irland är fullt av sådana överlevare. Oräkneliga irländare, som nu är i 50-60-årsåldern, har haft barndomar som i mycket liknar McCourts - när de läser "Angela’s Ashes" känner de säkert igen så gott som varje detalj. Men ur denna misär har skapats en vitalitet som gjort Irland till en kulturell världsmakt med en förbluffande dominans när det gäller litteratur, musik, dans. . . Stick i stäv med det övriga Europa upplever Irländska republiken nu dessutom en häpnadsväckande ekonomisk uppgång, arbetslösheten sjunker stadigt, välståndet ökar. Samtidigt förvärras många problem. Klyftan mellan fattiga och rika ökar, narkotikaträsket blir allt djupare, kriminaliteten hårdare. Fortfarande sitter unga mödrar med barn och tigger på Dublins gator, fortfarande kan man se barfotabarn mitt i vintern, fortfarande frodas det religiösa hyckleriet. Men ändå: den irländska barndomen är nog inte längre den värsta av alla barndomar. Frank McCourt skriver nu på fortsättningen av sin historia. Av den suveräna avslutningen på "Ängeln på sjunde trappsteget" kan man förstå vad den handlar om: "Jag står på däck bredvid telegrafisten och ser Amerikas ljus tindra. Han säger: Herregud, vilken skön kväll, Frank. Är inte det här ett fantastiskt land?" Ny sida, nytt kapitel,19. "Jo." Tord Wallström Ballongfärd i fantasin Det kryddmått extra spänning som kan utvinnas av ett föregivet "självbiografiskt" verk får man med råge av Ib Michael, en glimrande solitär i 90-talets nordiska litteratur. I berättarfantasi kan den 52-årige dansken jämföras med sin landsman Peter Høeg och i lidelsefull språklig uttryckskraft med Björn Ranelid - dock är hans värld lättare att ryckas med in i än den allvarstyngde skåningens. Ib Michael har nu avslutat ett storverk i form av en trilogi, som inte är så enkel att fackbestämma. Självbiografi? Släktkrönika? Utvecklingsroman? Efter "Vaniljflickan", "Den tolfte ryttaren" och - nu - "Brev till månen" kan man väl konstatera att det handlar om en brokig, magisk sam-manvävnad av dessa genrer, där man häpen och till sist hjälplöst förhäxad slungas mellan poetiska sanningar och lustbara lögner. Den långa resan genom drygt 1000 sidor är som en ballongfärd över ett fantasilandskap med tillfälliga nerstudsar i något som liknar en historisk verklighet med starkt romantiska inslag under 300 år - berättarens generativa bakgrund, som han i en originell teknik låter löpa jämsides med nuet. Greppet består inte bara i den presensform han mestadels använder (och som normalt blir tröttande efter tio sidor) utan huvudsakligen i ett rytmiskt, i grunden poetiskt ordtrolleri,som förvänder synen hos läsaren. Några rader i släktberättelsen - vill minnas att de står i "Den tolfte ryttaren" - hävdar att anmodern är synsk och att den gåvan gått vidare på spinnsidan i släkten. : På just den punkten tror jag inte Ib Michael far med osanning, utom i en inte oviktig detalj: I hans eget fall har den märkliga kraften tagit ett snedsteg i släktkedjan och hamnat på svärdssidan... och manifesterat sig i en talang att komprimera och formulera förbindelsen mellan då och nu, mellan död och liv. Han lyckas nämligen med det nästan omöjliga: att utplåna gränsen mellan flöde och stillastående, att upphäva vad vi kortfattat benämner TIDEN (Jag vet bara en författare som experimenterat med framgång i denna litterära alkemi, och det är Eyvind Johnson). I "Brev till månen" dyker berättaren vällustigt frustande ner i barndomen och ungdomen i Roskilde respektive Köpenhamn och Venedig för att till sist hamna i en avlägsen släktgren i Polynesien. Vad som är sanning och ljug i denna oavbrutet fängslande livsskröna kan kvitta. Höjdpunkter av läsnjutning är jagpersonens fadersuppror i hippiegenerationens Nørre-bro, inklusive ett LSD-hallu-cinerat äventyr på Tivoli, och ett surrealistiskt nerslag i en venetiansk drömvärld bland elitkonstnärer. De vemodiga slutackorden slås an vid en stor kärleks död och allra sist, i försoning med minnet av fadern, i livet en självupptagen karriärist och drömmare. En som skickat "Brev till månen". Eva Seebergs översättning är, inte alls oväntat, en kulturell bragd - kanhända värd att uppmärksamma i tecknet av nordismen. Bertil Behring |
© Copyright: Tidningen Boken1997 |