Det slår mig att den bästa bok som gavs ut förra året, Fredrik Ekelunds Jag vill ha hela världen, inte blev tillräckligt uppmärksammad, trots fin kritik, och förbigången vid utdelningen av Augustpriset.

Fredrik Ekelund visade med Jag vill ha hela världen att han är en av våra främsta epiker och som få andra författare har han fångat en hel generations ångest och också denna generations frustande livsglädje.

Ekelund är en härlig berättare av en dimension, som vi inte är bortskämda med i Sverige. Hans mustiga berättarteknik och hans flödande fantasi leder tanken till några av våra största nutida författare i andra länder, på andra kontinenter.

Jag vågar påstå att Jag vill ha hela världen var förra årets största skönlitterära verk och dessutom en av de främsta romaner som skrivits i Sverige under de senaste decennierna.

Jag hoppas att denna bok kommer att få ett lika långt liv som Marianne Fredrikssons Simon och ekarna.

I finalen vid utdelningen av Augustpriset tampades Sara Lidman (Lifsens rot) och Tomas Tranströmer (Sorgegondolen).

Ingen av dessa böcker tål en jämförelse med Ekelunds breda episka roman. De bleknar.

Att förbigå Ekelund var ett fegt beslut. De två finalisterna blev finalister på gamla meriter. Det är mycket möjligt, för att inte säga troligt, att Tranströmer vore värd ett Nobelpris.

Men Sorgegondolen är inte hans främsta verk.

Jag tror att framtida experter kommer att sortera in Jag vill ha hela världen bland de stora verken i vår litteratur.

Varför har man då inte omedelbart sett Ekelunds storhet?

Han är så osvensk.

Det finns ibland i den svenska litteraturen, och inom kritikerkåren, en grå måttfullhet. Där passar inte Ekelund in. Han är full av liv och blod. Hans prosa pulserar och engagerar på varje sida.

Det glädjer mig att vår egen kritiker K Arne Blom var begeistrad i förra numret och talar om "en sprakande läsfest".

Till Fredrik Ekelunds storhet bidrar också att han lyckats på kornet fånga inte bara en, utan flera generationer. Jag är äldre än Fredrik Ekelund, men jag känner så väl igen mig i hans skildring.

Den rymmer allt - kvinnorna, sporten, drömmarna, illusionerna.

Jag är medveten om att jag sticker ut hakan extra långt. TIDNINGEN BOKEN ska ju som bekant dela ut priset till Årets författare vid ett evenemang på Malmö stadsbibliotek i december.

Men jag lovar att jag ska göra allt som står i min makt för att vi inte ska fatta ett beslut som är både fegt och förutsägbart.

När dessa rader skrivs har jag nyligen fått ett pressmeddelande från Finlandssvenskarnas riksförbund i Sverige (FRIS). Ordföranden, Håkan Lönnqvist, anser att Kungliga Svenska Akademien borde välja in en finlandssvensk författare bland De aderton.

Några förslag från FRIS: Tove Jansson, Märta Tikkanen, Jörn Donner, Bo Carpelan, Willy Kyrklund, Claes Andersson, Lars Huldén.

FRIS har rätt. Det är på tiden att denna stora del av vårt språkområde blir ihågkommen.

Trevlig läsning med TIDNINGEN BOKEN!

Bo Axelsson
chefredaktör

© Copyright: Tidningen Boken1997