BERLIN
Kurt Tucholsky är
en av de mest typiska - och tragiska - representanterna
för Den förlorade generationen bland
författarna under naziåren. Ironiskt nog ligger han
begraven i det natursköna Mariefred i det Sverige som
han lärde sig älska - men som inte ville ha honom. Just
i Mariefred, där han periodvis bodde, tilldrar sig
handlingen i hans kanske främsta bok, Gripsholms
slott (Schloss Gripsholm, 1931). Det är en
förtrollande och lysande bok, lätt som en sommarvind,
som drar förbi ett ungt älskande par under några korta
dagar, kanske de lyckligaste i deras liv.
De är båda medvetna om att deras kärlek inte kommer att överleva denna underbara sommar som förunnas dem. Det tyska stöveltrampet hörs redan i bakgrunden och det är ingen tvekan om att Kurt Tucholsky redan anar vad som ska hända med det Tyskland, som han egentligen älskar så djupt.
Han har gjort sig känd som en radikal publicist och en lysande talare på massmöten, där han gått till attack mot den tyska militarismen, som långt före Hitler stack upp sitt fula tryne.
Kurt Tucholsky är en av de mest framträdande intellektuella under de här decennierna. Han behärskar en rad genrer och framträder med flera olika pseudonymer som satiriker och samhällsgisslare i framförallt Die Schaubühne, som senare byter namn till Die Weltbühne. Han gjorde också stor lycka som författare till den så berömda tyska kabarén, som var mycket omhuldad under dessa år.
Under första
världskriget träffade Kurt
Tucholsky en ung, vacker och temperamentsfull
blondin från Riga i Alt Autz i Kurland, Mary
Gerold. (t.v.) Hon blev senare hans hustru och
de levde länge tillsammans i Paris.
Satsade sin själ
Kurt Tucholsky satsade hela sin själ, hela sin prestige på att rädda det Tyskland som han älskade från att förvandlas till en militärstat. Detta gjorde honom till en både älskad och hatad gestalt under dessa tragiska år i mänsklighetens historia.
När den tyska litteraturvärlden firade Theodor Fontanes 70-årsdag den 30 december 1889 var en judisk bankirfa-milj i Stettin i färd med att förbereda en privat högtid av lika stort format. Alexander och Doris Tucholsky väntade sitt första barn. Kurt Tucholsky föddes den 4 januari 1890.
Pappa Alexander var den sorts bank-man, som inte bara intresserade sig för siffror utan också hade ett brinnande kultur- och litteraturintresse. Kurt väx-te upp i en värld som var både borgerligt burgen och litterärt orienterad. Böckernas värld blev Kurts och han började själv mycket tidigt att skriva små underfundiga dikter, som gav en försmak av vad som komma skulle.
Pappa Alexander avancerade snabbt i banken och blev förflyttad till Berlin, där han fick en post som bankdirektör.
Pappa dog tidigt
Fadern dog redan 1905, då han var i 50-årsåldern och Kurt bara 15 år. Alexander Tucholsky hade då hunnit samla på sig en rejäl förmögenhet bestående av 250.000 Gold-mark.
Kurt var en studiebegåvning, som tog juristexamen innan han var helt på det klara med att han borde ägna sig åt det skrivna ordet.
Sina första lärospån gjorde han hos den legendariske Siegfried Jacobsohn, skaparen av Die Schaubühne, som alltså senare bytte namn till Die Weltbühne. Jacobsohn, som tyvärr avled tidigt på grund av slaganfall, var en stor auktoritet och en legend i Berlins tidningsvärld.
Klassisk är historien om hur den unge Erich Kästner nådigt togs emot av den store chefredaktören då Kästner skulle försöka prångla ut lite material till försäljning och publicering.
Kästner var djupt bedrövad och berät-tade för Jacobsohn att han tyvärr inte kunde presentera några dikter den här dagen. Han hade just blivit bestulen på spårvagnen. En tjuv hade tagit hans portfölj med alla dikterna.
Jacobsohn mönstrade den unge mannen och undslapp sig följande kommentar:
- Så synd - om tjuven...
Kurt Tucholsky kom också att höra till de legendariska pennorna på Die Weltbühne, där han började medarbeta redan som 23-åring 1913, då tidningen fortfarande hette Die Schaubühne.
Kurt Tucholsky älskades av läsarna och fick alltid travar med beundrarpost adresserade till de olika pseudonymer han använde när han skrev sina vitsiga och vassa satiriska artiklar. Han använde massor av pseudonymer som Peter Panter, Ignaz Wrobel, Theobald Tiger m.fl.
Kurt Tucholsky var en hängiven journalist och blev snart Siegfried Jacobsohns högra hand. 1926 - 27 var han också utgivare och chefredaktör för Die Weltbühne efter Jacobsohns död.
Han efterträddes av en annan legendarisk journalist, Carl von Ossietzky. Men även i fortsättningen stod Kurt Tucholskys namn med i tidningens huvud och han förblev någon slags moralisk eller symbolisk chefredaktör vid sidan av von Ossietsky. Denne adelsman var en radikal, pacifistisk Hitlerfientlig journalist, dessutom rakryggad och oerhört modig - beredd att offra sitt liv för sina åsikter, vilket han också tvingades göra.
Nobels fredspris
von Ossietzky fick 1936, trots naziregimens varningar, Nobels fredspris för 1935. Hitlertyskland tvingade honom in på en mödosam vandring från det ena koncentrationslägret till det andra och han ådrog sig tuberkulos. Nazisterna bröt ned hans kropp, men lyckades aldrig skada hans själ. von Ossietzky erbjöds avbön för att rädda sitt liv - han avböjde. Han dog av umbärandena 1938.
Till och med under hans sista månader på sjukhus var nazisterna rädda för hans psykiska styrka. Han var helt isolerad och under ständig bevakning.
Internationella interventioner för von Ossietzkys sak kunde aldrig beveka nazisterna. Carl von Ossietsky dog som symbol för det andra, det bättre Tyskland.
von Ossietzky hade tidigt dömts för landsförräderi när han i Die Weltbühne kritiserade Tysklands upprustning i strid med Versaillesfreden. Domen fälldes 1931 och blev 1,5 års fängelse.
1990, efter den tyska återföreningen, begärde von Ossietzkys dotter resning i faderns mål, men sommaren 1991 fastställde en tysk domstol 1931 års dom, vilket utlöste protester från en rad internationella publicist- och författarorga-nisationer.
En perfektionist
Kurt Tucholsky var känd som en oerhört hängiven och perfektionistisk journalist. Den unge Heinz Ullstein från den berömda förläggarsläkten berättade långt senare om när han började sända bidrag till Die Weltbühne, som skulle redigeras av hans vän Tucholsky på uppdrag av Jacobsohn själv.
"När jag kom till honom höll han just på att skriva om en dikt, som han författat, för tredje gången. Och han satt själv vid skrivmaskinen, vilket inte var så vanligt på den tiden. De flesta skribenter skrev för hand. Tucholsky ögnade igenom mitt arbete.
Sedan satte han ett blad i maskinen och gick igenom texten med mig mening för mening, nej, snarare ord för ord. När vi var klara sa han: Så, nu ska vi sätta igång! Vi skriver om det ytterligare fyra eller fem gånger. Till slut förklarade han att bra är det ju ännu inte, men mer är väl för ögonblicket inte att göra!
Det var Tucholskys arbetssätt. Och förmodligen förblev han vid det i hela livet. Disciplinerad, begrundande, genomsyrad av arbetets värde. Varken då eller senare ansåg han sig själv vara genial. Även om han var det."
Kurt Tucholsky hade den respekten för yrket och för läsarna, som man bara finner hos de riktigt stora journalisterna och författarna.
Lysande kärleksroman
Och han var verkligen också en mycket framstående författare. Redan 1912, då han bara var 22 år, skrev Kurt Tucholsky en lysande kärleksroman, Rheinsberg, som blev en otrolig succé i Tyskland.
Rheinsberg blev boken för alla unga älskande och förlovade. Flickorna försökte tala som Claire i boken och lade sig till med dialektala uttryck, Rheinsberger Sprache. Den kända Berlinjournalisten Gabriele Tergit skrev på 1920-talet:
"Rheinsberg var älsklingsboken för en hel generation. Det var en ny värld. Då öppnades en dörr."
På den tiden trodde man att en kärleksroman måste handla om främmande exotiska miljöer och helst vara skriven av en japan eller egyptier. Att en 22-årig berlinare kunde skriva en så betagande kärleksroman om en vanlig tågresa från Stettiner Bahnhof för fyra mark per person till en liten stilla märkisk småstad med ett litet hotell, som hette Kronprinz, och bara hade 12 rum till ett pris av 1 mark och 50 pfennig - det var något omtumlande och ofattbart.
Efter den succén öppnade Kurt Tucholsky tillsammans med vännen Kurt Szafranski vid jultid 1912 en bokbar, som de kallade Schnaps-buchladen (Snapsbokhandel).
Den låg på Kurfürstendamm och blev snabbt en framgång eftersom kunderna redan vid entrén blev uppvaktade av en ung vacker kvinna, som bjöd på ett glas Mampe-likör för att höja köplusten. Man kunde också få ännu starkare drycker; den som valde en Oscar Wilde fick whisky med soda, den som valde Henrik Ibsen fick nordiskt kornbrännvin.
Det är inte bekant vad köparna av Rheinsberg fick, men klart är att de två unga affärsmännnen hade ett rejält lager av succéromanen.
Under första världskriget träffade Kurt Tucholsky under en vistelse på flygarskolan i Alt Autz i Kurland två människor som skulle få stor betydelse för hans framtida liv och - automatiskt för denne arbetsnarkoman - karriär som journalist och författare.
Vänner för livet
Den ene var Erich Danehl, i det civila rättsassessor, som kom att bli Kurt Tucholskys vän under resten av livet. Sällan har man läst ett vackrare vänporträtt än det som bestås Danehl
under smeknamnet Karlchen (lille Karl) i romanen Gripsholms slott.
Förmodligen lika kär i Prinsessan som bokens jag (Kurt Tucholsky själv) delar han deras kärlek utan minsta uns av svartsjuka. Karlchen älskar dem båda, precis som berättaren älskar Prinsessan, sommaren, Gripsholms slott och det natursköna Sverige.
Det enda molnet på himlen är en diktatorisk barnhemsföreståndarinna i Mariefred. Hon är en symbol för den oro Tucholsky känner inför vad som håller på att hända i hans hemland.
Judehatet hade redan blossat upp och Kurt Tucholsky var en av de första som anade vad som var på gång. Och han förstod det långt innan Hitler kom till makten. Hans varningar under rader av masstal förblev slag i luften.
Den andra person som Kurt Tucholsky träffade i Alt Autz i Kurland var en ung, blond, vacker och temperamentsfull flicka från Riga - Mary Gerold. Hon skulle senare bli hans hustru och de bodde under en lång period tillsammans i Paris, där Kurt Tucholsky arbetade som korrespondent för Die Weltbühne, Vossischen Zeitung m.fl.
Mary och Kurt gled dock snart ifrån varandra, mycket på grund av att Kurt Tucholsky var en rastlös person, vilket är ett förträffligt karaktärsdrag för en journalist, men ett något sämre sett ur mänsklig synpunkt.
Kurt Tucholsky hastade genom livet på ständig jakt efter nya ämnen att skriva om. Hans arbetskapacitet var enorm och väckte stor beundran.
Även efter skilsmässan förblev Mary hans vän och var ett stort stöd för honom i livet.
Flyktig kärlek
Kurt Tucholsky mötte en ny stor kärlek i den nyckfulla och självständiga Lisa Matthias. Deras kärlek kulminerade under några ljuvliga dagar vid Gripsholms slott i Mariefred och detta inspirerade Kurt Tucholsky till romanen Gripsholms slott, som i Tyskland ofta räknas som hans främsta verk.
Det är Lisa Matthias som är Prinsessan i boken och man anar hela tiden att deras vackra kärlekssaga tar slut när sommaren tar slut - så blev det också. Både i verkligheten och i boken.
Men Lisa Matthias inspirerade Kurt Tucholsky till några av de vackraste rader han skrivit. Ett utdrag:
"Vi låg på ängen och tankarna fladdrade hit och dit.
Himlen var fläckvis vit. Rätt som det var när man låg där och hade det skönt i solen kom ett moln, en lätt vind blåste upp och det blev lite kyligt. En hund spatserade över gräset i bakgrunden. - Vad är det för ras, frågade jag. - Det är en bulltax, sa prinsessan. Och sen lät vi åter vinden gå fram över oss och yttrade inte ett ord. Det är skönt att ha någon som man kan tiga tillsammans med."
Kurt Tucholsky hade sedan 1924 huvudsakligen levt i Paris. 1929 insåg han att det Tyskland han älskade inte längre fanns - han flyttade till Sverige. "Den värld som vi arbetat för och som vi tillhör, den existerar inte längre," skrev han senare.
Det var i Mariefred Kurt Tucholsky fann sin nya kärlek - Sverige. Men Hindås, utanför Göteborg, blev snart hans huvudsakliga hemort i världen. Med Hindås som utgångspunkt gjorde han otaliga utlandsresor, under de sista åren ofta för att kurera sin sviktande hälsa på olika kurorter. Hans kanske sista stora kärlek bodde i Zürich och hette Hedwig Müller.
Han vågade aldrig gifta sig med henne eftersom han inte trodde att nazisterna skulle respektera schweizarnas neutralitet. Han fruktade att en förening med henne i Zürich skulle betyda att han föll i nazisternas händer.
De sista åren blev mörka och ensamma. När nazisterna kom till makten 1933 fråntogs Kurt Tucholsky sitt tyska medborgarskap. Alla hans böcker brändes på bål.
Sista resan
Efter en Gotlandsresa i slutet på september 1935 togs Kurt Tucholsky in på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Han klagade över buksmärtor, men läkarna kunde inte finna något fel. Man ställde diagnosen buksmärtor och psykoneuros.
I samma veva fick Kurt Tucholsky besked från de svenska myndigheterna på sin andra ansökan om svenskt medborgarskap. Beskedet var: "icke önskvärd!"
Det innebar att han tvingades vänta ytterligare sju år innan han kunde göra en ny ansökan.
Inte ens i det Sverige han älskade så djupt kunde han gömma sig undan skuggan från Hitler.
När Kurt Tucholsky kom hem till Hindås från Sahlgrenska hade han gjort sin sista resa. Han var en sjuk och bruten man, som också ekonomiskt var totalt utblottad. Han hade planer på att sälja möbler för att kunna flytta till den svenska ostkusten, men ingen ville köpa hans möbler.
En sista gång vaknade kamplusten till liv i den förr så stridslystne journalisten. Det var när den norske författaren Knut Hamsun, nazisternas vän, gick till angrepp mot den forne chefredaktören för Die Weltbühne, Carl von Ossietzky, i samband med debatten kring Nobels fredspris, som von Ossietzky tilldelades ett år senare.
Den 20 december 1935 skrev Kurt Tucholsky ett indignerat brev till Norska studentförbundet, där han protesterade mot Hamsuns "perfida angrepp på fredsivraren von Ossietzky."
Den som läste det brevet kunde inte ana att skribenten samma dag skulle ta en dödlig dos tabletter.
En grannkvinna i Hindås, Gertrude Meyer, brukade se till Tucholsky varje dag vid middagstid. Hade hon kommit vid middagstid även den 21 december hade man kanske kunnat rädda Kurt Tucholsky till livet - nu var allt för sent.
Troligen hade Kurt Tucholsky satt i sig veronal på kvällen den 20 december. Någon helt säker diagnos kunde aldrig ställas.
Den 21 december kom Gertrude Meyer till Kurt Tucholsky först klockan 16. Hon fann författaren medvetslös och han fördes i taxi till Sahlgrenska sjukhuset, där han avled strax före 22 på kvällen.
Dödsbudet spreds över världen och väckte sorg och bestörtning. Författaren Roda Roda hörde av sig från Budapest och ville ha ett minne av sin vän och kollega - "vore det så bara en penna eller ett oansenligt foto." Roda Roda förklarade att "en av Europas bästa människor hade gått bort".
Gertrude Meyer i Hindås såg till att Kurt Tucholskys sista önskan uppfylldes. Han begravdes under en svensk ek och under ett stenblock utan blommor i sitt älskade Mariefred.
Gertrude Meyer tog av sitt eget sparade kapital för att få ihop till en gravplats i Mariefred "för eviga tider".
Så var, äntligen, Kurt Tucholsky önskvärd i Sverige.
Kurt Tucholskys grav finns på den kyrkogård som han beskriver i Gripsholms slott och som ligger i det vackra landskap, som för honom var sinnebilden av Sverige och väckte så starka minnen både av hans barndom och av en kärlekssaga för länge sedan.
Än idag vallfärdar tyska litteraturvänner till hans grav i Mariefred. På Literaturhaus i Berlin har man inrättat ett särskilt Tucholskyrum med möblerna från hans sista hem i Hindås. De möbler som ingen ville köpa...
© Copyright: Bo Axelsson 1997
FOTNOT:
Svenska PEN-klubben instiftade 1985 Tucholsky-priset till minne av Kurt Tucholsky. Priset delas ut till en exilförfattare, som får möjlighet att vistas i Sverige. Prissumman är för närvarande 150.000 kr.