BERLIN
Alex var en gång Berlins stolthet, en stor trafikplats med spårvagnar och U-bahn och ett myllrande folkliv. Här låg ett av Europas största varuhus, Tietz, som uppfördes 1904-1905 av arkitektfirman Cremer & Wolffenstein och byggdes ut i flera omgångar.
Varuhuset totalförstördes i andra världskriget och här ligger nu Brunnen der Völkerfreundschaft (Folkvänskapens brunn).
Där i dag betongen från DDR-tiden breder ut sig låg en gång en vacker plantering, som skapades av Hermann Mächtig 1890. Man kan njuta av den på bilder från den tiden och man kan också en bit från torget skönja tornet från Rote Rathaus (Röda rådhuset), som ju lyckligtvis finns kvar än i dag.
Berlin Alexanderplatz har anor från Fredrik den Stores tid på 1700-talet och är uppkallat efter den ryske tsaren Alexander I (1777-1825). Redan då var torget en paradplats och skulle säkert ha varit det än i dag om inte Adolf Hitler dykt upp på arenan.
Det finns inte många hela stenar kvar från förkrigstiden, men två byggnader på södra sidan av torget skonades: Berolina-haus, stadshus, och Alexanderhaus, ett varuhus. Märkligt nog skapades båda av mästerarkitekten Peter Behrens (1968-1940) som såg Le Corbusier, Walter Gropius och Ludwig Mies van der Rohe som sina elever.
DDR-regimen beslöt att bygga upp Alex till en ny paradplats. Det blev - anser en enig opinion i dag - en katastrof.
Alfred
Döblin förkroppsligar
Berlin Alexanderplatz.
Hans stadsskildring gör att Alex lever kvar i
människornas sinnen.
Kafkalandskap
Den nya paradplatsen företer inga som helst likheter med det Alex som en gång var. Runt det 365 meter höga TV-tornet skapades ett Kafkaliknande betonglandskap, varifrån människorna flyr när vintervindarna sveper fram här. De tvingas ned i U-bahn, in på S-bahn eller in i varuhusen.
Fortfarande är Alex en samlingsplats när vädret är vackert, men de som sett bilderna eller filmerna från förr gråter inombords när de inser vad människan ställt till med.
Det Alex som är...
Östtyskarna skapade ett ruggigt Kafkalandskap av det sönderbombade Alex. Där det arkitektoniskt vackra Tietz en gång låg syns nu ett varuhus i form av ett trist stentempel. I torgets mitt tronar det 365 meter höga TV-tornet och i bakgrunden skymtar Rotes Rathaus (Röda rådhuset), som lyckligtvis klarade sig undan krigets bomber.
FOTO: BO AXELSSON efter en idé av CHRISTER LARSSON
Det
Alex som var...
Den brusande trafikplatsen Berlin Alexanderplatz under Döblins och Franz Biberkopfs dagar. I fonden ses det berömda Tietz varuhus, som var ett av de största i Europa, men som förstördes helt under andra världskriget. På dess plats ligger i dag Brunnen der Völker-freundschaft (Folkvänskapens brunn).
Heinrich George i rollen som Franz
Biberkopf lämnar fängelset Tegel i
inledningscenen till filmen Berlin
Alexanderplatz från 1931.
(Rollistan från filmpremiären bredvid.)
Alfred Döblin var en erkänt skicklig författare, men han skapade enbart en riktigt stor roman, Berlin Alexander-platz, och den blev en världssuccé. Kanske har ingen annan författare lyckats skänka en stad en själ så som Döblin.
Alfred Döblin växte upp i Stettin i en judisk familj. Han hamnade tidigt i Berlin och han visste verkligen vad han skrev om. Döblin var s.k. fattigläkare i kvarteren runt Alexanderplatz och han hyste stor sympati för det proletariat, som han vårdade.
Romangestalten Franz Biberkopf är ju egentligen en buse, som - när romanen börjar - stegar ut från fängelset Te
gel, där han tillbringat fyra år efter att ha slagit ihjäl sin fästmö.
Men Döblin skildrar Biberkopf och hans desperata och till en början fåfänga strävan att bli "en anständig människa" på ett så medkännande sätt att man till slut fattar sympati för denne 100 kilo tunge f.d. cementarbetare.
Kriget förstörde Döblins torg och själv hörde Alfred Döblin till "den förlorade generationen". Juden Döblin tvingades fly från Tyskland 1933 och han bosatte sig först i Zürich, sedan i Paris, där han också blev fransk medborgare. Efter en tid i USA återvände han till Tyskland efter kriget och han dog på Landes-krankenhaus Emmendingen den 26 juni 1957, nära 79 år gammal.
Några veckor senare, den 14 september, tog hans livsledsagarinna och hustru, Erna Döblin, livet av sig i Paris.
Kriget och flykten utomlands hade utgjort en hård påfrestning på deras liv. De tillhörde ju den förlorade generationen i Tyskland...
Boken Berlin Alexanderplatz. Die Geschichte vom Franz Biberkopf utkom 1929 och filmades första gången 1931 i regi av Piel Jutzi med dåtidens store tyske filmstjärna, Heinrich George, i huvudrollen.
Den store frustande bjässen George gör en lysande gestaltning av Franz Biberkopf i en film, som visar fram Alex så som det en gång var, sjudande av liv, dundrande spårvagnar, bilar och hästskjutsar.
Doft av öl och häst
Man riktigt känner ölstanken från människorna på krogarna och doften av hästspillning på gatorna medan hästdroskor och spårvagnar pinglar runt på Alexanderplatz.
Detta är det Alex som lever kvar och du kan fortfarande få en inblick i det genom filmen, som i dag kan köpas i videobutikerna i Berlin.
Heinrich George (1893-1946) tillhörde förlorarna - men på ett helt annat sätt än Döblin. Georges rätta namn var Heinrich Georg Schultz och han etablerade sig som en stor karaktärsskådespelare i 20-talets Tyskland.
Från början var George kommunist, men han blev sedan övertygad nazist och under 30-talet ett redskap för nazisterna i flera propagandafilmer, Hitlerjunge Quex (1933), Jud Süss (1940) och Kolberg (1945).
När George avled 1946 i ett sovjetisk fångläger var han bara 53 år gammal.
Vid sidan av rollen i Berlin Alexanderplatz anses han ha gjort sin främsta insats som en mustigt tecknad hertig i Veit Harlans starkt antisemitiska film Jud Süss.
Det är knappast en tillfällighet att nästa filmatisering av boken gjordes av det unga geniet Rainer Werner Fassbinder (1945-82). Med sin homosexualitet, sin hektiska livsstil, sin febriga arbetstakt var han ett typiskt barn av storstaden och han dog också endast 37 år gammal, utbränd av sprit, droger och arbete.
Fassbinder regisserade ofta 3-4 filmer om året.
Trots sitt korta liv har han lämnat ett livsverk fullt av mästerverk bakom sig - och dit hör TV-serien Berlin Alexanderplatz (1980), som gjordes i 13 delar och visades över hela Europa, också i svensk TV, där den fick överväldigande lovord. Vi är många Berlinälskare som väntar på en repris i svensk TV.
TV-serien gjorde också Günter Lamprecht (Franz Biberkopf) och Hanna Schygulla (Eva) - den vackra skådespelerskan med det skiftande ansiktet som blev Fassbinders favorit - till aktade namn över hela Europa.
En jämförelse mellan de två filmerna är orättvis, men ändå intressant. Den atmosfär som Piel Jutzi skapade i filmen 1931 är knappast möjlig att återskapa i en film som görs 1980. Trots detta har Fassbinder lyckats utomordentligt väl och kanske är hans film det större konstverket av två stora filmskapelser.
Fassbinder växlar hela tiden i berättarton och stil. Det som mest fascinerar är nog samspelet och hatkärleken mellan Franz Biberkopf och små-ganstern Reinhold (spelad av Gottfried John).
Alex finns inte - men finns ändå.
© Copyright: Bo Axelsson 1997