"Vi har stirrat världen i synen en dag,
då vi borde lekt dockteater.
Vi har spottat på livets rockuppslag,
vi brådmogna frontsoldater."
(Årgång 1899)
BERLIN
Erich Kästner var och förblev under hela sitt liv vad vi kallar en morsgris. Kärleken mellan mor och son var djup, innerlig och hade sin bakgrund i Erich Kästners uppväxt i Dresden, den sköna staden i Sachsen, som kallades "Elbflorenz" på grund av sina konst- och museiskat-ter.
Erich Kästner föddes inte i den vackra innerstaden utan i den grå förorten Neustadt i en sliten takvåning på Königsbrücker Strasse 66. Hans mor, Ida Augustin, gifte sig med sadelmakaren Emil Kästner, därför att hon var rädd att hamna på glasberget. Hon älskade inte Emil och äktenskapet var ganska eländigt under många år. De levde också under mycket knappa ekonomiska omständigheter.
När Erich föddes beslöt Ida att satsa all sin energi på pojken för att han skulle få ett bättre liv än hon själv. Pappa Emil var en ödmjuk och tyst person, som kom helt i bakgrunden i familjen. Det handlade bara om mamma och Erich. Ida Kästner närmast föraktade mannen och tog själv hand om hela uppfostran av sonen.
Pappa Emil var inte heller, vilket han säkerligen fick klarhet i, Erichs biologiske far, utan det var familjens husläkare, sanitetsrådet doktor Zimmermann.
Den perfekte sonen
Förhållandet mellan Erich Kästners föräldrar blir dock bättre med åren och fadern visar sig vara en verkligt fin människa. Hans omsorger om makan på äldre dagar, då hon var svårt sjuk, var rörande. Själv blev han en bit över 90 år gammal. Båda makarna levde sina sista år i Östtyskland och fick bara träffa sin berömde son vid något enstaka tillfälle.
Sex år efter moderns död skrev Erich Kästner:
"All sin kärlek och fantasi, hela sin energi, varje minut och varje tanke, hela sin existens satsade hon fanatiskt på ett enda kort, på mig."
En elegant
Erich Kästner fotograferad 1950.
Detta satte givetvis en otrolig press på Erich Kästner. Lille Erich måste vara den perfekte sonen, den perfekte läroverkseleven, den perfekte gymnasisten.
Han lyckades med allt detta.
Erich var studiebegåvad, men han förstod också att han måste vara sparsam och flitig eftersom modern avstod varenda pfennig för hans skull.
Den psykiska pressen på lille Erich blir inte mindre av att modern då och då i sin förtvivlan över sitt eget förspillda liv rymmer från hemmet.
Pojken rusar då genom de mörka gatorna i Dresden, spanar förtvivlat under broarna av rädsla för att modern kastat sig ned i floden. Lyckligtvis återfinner man alltid modern och anledningen till att hon ännu är i livet är - förstås - Erich.
Erich skriver under hela sitt liv, så gott som dagligen, brev till sin mor och berättar om allt som sker i hans liv. Han ger henne djupa anförtroenden om sitt kärleksliv och sitt arbetsliv.
Ingen stugsittare
Alla som läst Emil och detektiverna
känner igen Erich Kästner i skolpojken Emil
Tischbein, som verkligen är ett moraliskt
föredöme, en mönstergosse. Även om Emil ligger långt
ifrån Astrid Lindgrens vildvuxne Emil i Lönneberga,
så är det ändå ingen tråkmåns som Erich Kästner
skildrar i sin världsberömda barnbok.
Kästner lyckas med konststycket att vara både moralist och humorist på samma gång och Emil Tischbein är en fiffig och handlingskraftig pojke. Styrkan i Kästners världsberömdabarnböcker, Emil och detektiverna (1929), Pricken och Anton (1930), Det flygande klassrummet (1933) för att nämna de mest kända, är att författaren hela tiden ser tillvaron ur barnens perspektiv.
Erich Kästner själv var heller ingen lungsiktig stugsittare, som alltid gömde sig i mammas kjolar. Han var en utåtriktad skolelev och i ungdomen en utomordentlig duktig gymnast. Han skrev själv senare att han var lite för feg för att nå de riktigt stora höjderna som gymnast.
Erich Kästner, den perfekte eleven, vill naturligtvis bli lärare. Först senare inser han att det är elev han vill vara, han vill lära hela livet, inte lära ut.
Han berättar själv om hur han som 17-åring praktiserade inför en klass: "Professorerna, som satt där som pedagogiska iakttagare, märkte inget...men barnen i bänkarna, de kände det på sig som jag själv. De tittade förundrat på mig. De svarade ordentligt. De lyfte på handen. De stod upp. De satte sig. Det gick som en dans. Professorerna nickade välvilligt. Och trots det var allt i grunden fel. Och barnen visste det. Ynglingen i katedern, tänkte de, det är ingen lärare, och han kommer aldrig att bli en riktig lärare. Och de hade rätt. Jag var ingen lärare, utan en elev. Jag ville inte lära ut, utan lära in. Jag hade velat bli lärare, för att så länge som möjligt förbli elev..."
Erich Kästner blir författare, han blir en framgångsrik journalist, han blir doktor i litteraturhistoria - men han förblir, hela livet, elev.
Erich Kästner fick den 10 maj 1933 uppleva att man brände hans - och många andra författares - böcker i Berlin. I Börsenblatt för den tyska bokhandeln offentliggjordes en vecka senare en "svart lista" över böcker som skulle rensas ut för att rena bokbranschen. Vid namnet Erich Kästner stod:
"Allt ska bort - utom Emil!"
Erich Kästner gjorde sig tidigt känd som en motståndare till den militarism, som han såg börja vakna till liv i Tyskland efter första världskriget.
Kanonerna blommar
Redan 1928 skrev Kästner, inspirerad av en Goethe-dikt, raderna:
"Kennst Du das Land, wo die Kanonen blühn?
Du kennst es nicht? Du wirst es kennenlernen!"
(Känner du landet, där kanonerna blommar?
Du känner det inte? Du kommer att lära känna det!)
Erich Kästner förefaller nästan clairvoyant, han ser in i framtiden precis som sin vän och kollega Kurt Tucholsky. De, och några fler, förstod vad som höll på att hända med deras hemland.
Erich Kästner var en lysande diktare, något som man i dag, kanske i första hand utanför Tyskland, har glömt bort. Även i Tyskland har man velat tona ned bilden av diktaren Kästner. Under kriget, då han stannade i Hitlertyskland, tvangs han ju till tystnad och försörjde sig nödtorftigt med humoristiska berättelser och författande av filmmanus.
Men även efter kriget har han inte hos de breda lagren nått det erkännande som diktare, som han är värd och som experterna ger honom. Till viss del kan detta bero på den anklagelse mot denna egna nationen som man finner i en stor del del av Kästners diktning. En anklagelse som, naturligtvis, innebär en stor börda för det tyska folket.
Det finns en vardaglig ton i Kästners diktning, som griper på ett besynnerligt sätt. Ibland känns det som en hand som griper tag i våra hjärtan. Personligen upplever jag Kästner som en tysk Ferlin, inte minst i dessa rader ur Årgång 1899 som den unge Kästner skrev efter första världskriget:
"Att famna en fru gick mer än lätt,
när männen lågo i Flandern.
fast nog var det äckligt på något sätt:
vi voro blott konfirmander.
Sen ryckte man ut som militär
- kanonföda är ju sak samma.
En skolbänk gapade här och där.
Därhemma snyftade mamma."
En liknande ton finner man i dikten Das Eisenbahngleichnis (1932, Järnvägs-liknelsen, första strofen):
"Wir sitzen alle im gleichen Zug
und reisen quer durch die Zeit.
Wir sehen hinaus, wir sahen genug.
Wir fahren alle im gleichen Zug.
Und keiner weiss, wie weit."
(Vi sitter alla i samma tåg
och reser tvärs genom tiden.
Vi ser ut, vi såg nog.
Vi far alla i samma tåg.
och inget vet, hur långt.)
En tysk Ferlin
Det finns en enkelhet i Kästners diktning, precis som hos Ferlin, som gränsar till det banala utan att någonsin trampa över gränsen. Det är detta som gör dem båda till verkligt stora diktare.
Kästners främsta diktsamlingar riktar sig mot militarism och förtryck. Några av de mest kända:
Herz auf Taille (1928, Det figursydda hjärtat), Lyrische Hausapotheke (Lyriska husapoteket), Lärm im Spiegel (Oväsen i spegeln, 1929), Gesang zwischen den Stühlen (1932, Sång mellan stolarna).
Erich Kästner var den förste tyske författare, som blev världsberömd för sina barnböcker. Men även i sina verk för vuxna är han en moralist. Hans mest kända roman har också titeln Fabian. Die Geschichte eines Moralisten (1931, Fabian. En moralists historia). Romanen räknas till "den nya sakligheten"och skildrar sociala missförhållanden i Tyskland mot 1920-talets slut. Dr. Jakob Fabian är 32 år gammal och filosofie doktor i litteraturhistoria.
Det är en beskrivning, som efter mönster från Emil och detektiverna, stämmer exakt på Erich Kästner själv.
Tvätten till mamma
Filosofie doktor Erich Kästner fortsätter att sända sin tvätt hem till mamma i Dresden. Han sänder sin tvätt från Leipzig. Han sänder den från Berlin. Det spelar ingen roll att det ligger ett expresstvätteri om hörnet i Berlin - tvätten ska gå till mamma.
Erich Kästner
med mamma Ida och pappa Emil 1946.
Så vill mamma ha det, och så vill Erich Kästner ha det.
Tvättpaketen, breven och vykorten fortsätter att gå mellan Berlin och Dresden under den första tiden av andra världskriget. Först när postförbindelserna bryts tar det slut.
Erich Kästners vänner driver med honom, men det bryr han sig inte om. Mamma är viktigare. Om mamma tror att hon behövs i Berlin tar hon tåget till sonen. Semestern tillbringar han hos henne, ja, pappan finns ju där, men han räknas liksom inte.
Det är kanske inte så konstigt att Erich Kästner har vissa problem med det andra könet. 1928 får han en sekreterare, den legendariska Elfriede Mechnig, som stannar hos honom i flera decennier.
Erich Kästner har en del olika kärleksförbindelser, men först 1944, då hans Berlinvåning utsatts för bombangrepp, flyttar han ihop med Luiselotte Enderle, en journalist som han träffat redan 1927. De två kommer att leva tillsammans i stort sett resten av livet.
På hösten 1957 träffar Erich Kästner sin far i Dresden för sista gången. Mamma Ida har då varit död i flera år och ett innerligt förhållande har nu, äntligen, utvecklats mellan Erich Kästner och Emil Kästner, snart 91 år gammal.
Emil Kästner dör under nyår 1957 och två veckor tidigare, den 15 december 1957, blir den 58-årige Erich Kästner far för första och enda gången.
Luiselotte Enderle har inte en aning om detta - och det tar tre år innan hon får reda på nyheten. Mamma är nämligen en älskarinna till Erich Kästner vid namn Friedel Siebert.
Luiselotte Enderle kände till förbindelsen med Friedel Siebert och hon accepterade den faktiskt. Svårare var det förstås att acceptera att hennes man gjorde Friedel Siebert med barn.
Inte minst som Erich Kästner aldrig hade velat ha något barn med Luiselotte...
1964 flyttar Friedel Siebert med sin son till Berlin (Kästner och Enderle bor nu i München) och Kästner flyttar med och bor en tid tillsammans med Friedel och sonen. 1969 begär Friedel Siebert att Erich Kästner ska skilja sig från Luiselotte Enderle och leva officiellt med sin familj.
Luiselottes kärlek till Erich är oför
ändrat stark och Erich Kästner själv kan inte tänka sig skilsmässa. Då bryter Friedel Siebert förbindelsen.
Erich Kästner är upprörd. Han kan inte förstå att kvinnor kan vara så besvärliga.
Glömsk moralist
Moralisten Erich Kästner hade knappast fått medhåll av den väluppfostrade Emil eller av doktor Fabian...
Erich Kästner var en mycket framstående journalist. Från 1927, då han flyttade till Berlin, medverkade han i en lång rad tidningar och tidskrifter, bl.a. Die Weltbühne, Tagebuch och Vossische Zeitung. Det var i dessa kretsar han träffade Kurt Tucholsky, som blev en nära vän till honom.
Kästner arbetade som teaterkritiker och var också en framstående satiriker, inte då minst i diktens form. Han skrev också för teatern och var med och grundade Die Schaubude i München efter kriget, 1945.
Samma år blev han också följetongschef på Neuen Zeitung. Hans medarbetare blev livsledsagerskan Luiselotte Enderle.
Kästner och Enderle flyttar 1946 till det berömda författarkvarteret Schwabing i München, där några decennier tidigare en rad genier samlats. Samtidigt utses Kästner till utgivare för ungdomstidskriften Der Pinguin.
Paret flyttar in i en möblerad våning och Kästner, som fått sin våning i Berlin sönderbombad, förklarar att han under resten av sitt liv ska bo i möblerade våningar.
Han bryter löftet till sig själv då paret 1953 flyttar till det fashionabla Herzogpark i München.
Efter förföljelser och två häktningar under krigstiden upplever nu Erich Kästner en tid då utmärkelserna haglar över honom. Han innehar också under en lång period presidentposten för västtyska PEN-Zentrum och är en internationell celebritet inom internationella PEN-klubben.
1957 - samma år som hans far dör och hans son Thomas föds - tilldelas Erich Kästner det prestigetyngda Georg-Büchner-priset.
Den 23 februari 1974 firar Erich Kästner sin 75-årsdag. Den 29 juli samma år dör Erich Kästner på grund av kräfta i matstrupen. Kanske spelade hans enorma cigarrettkonsum-tion en roll i sammanhanget. Mamma hade alltid varnat honom för att röka så mycket.
Det var nog det enda av mammas råd han inte följde.
Erich Kästner begravdes på den lilla St.-Georgs-kyrkogården i München -Bogenhausen.
© Copyright: Bo Axelsson1997