DEN FJÄRDE JANUARI 1940
En isande vind anföll nerifrån viken och drog med sig stickig fryssnö som pepprade stelfrusna kinder och förde upp handskklädda händer som skydd mot ögonen. Det var 23 under noll och omänskligt att vistas utomhus. Ändå stod vi där, en liten tapper skara och stirrade på den roströda borgen med de ärgade koppartaken under mörkgråa snömoln.
-Vi fryser ihjäl, sade Anna. Det är ju svinkallt.
-Strax, muttrade Thomas. Nu vill vi se detta. Snart är vi inne igen och Kurt bjuder nog på varm toddy. Sådant smakar så mycket bättre när man fått utstå vädrets makter dessförinnan. Eller vad säger du Bengtsson?
Han petade mig i sidfläsket och tycktes genomborra mig med sina brinnande ögon i det asketiska fågelansiktet.
-Javisst doktor Mann, höll jag med fastän jag frös så att jag skakade. Självklart. Mycket gott!
JEAN BOLINDER
De hade lagt bort titlarna med mig allesammans men jag hade svårt att så att säga öga mot öga inte kalla männen doktor och lägga till efternamnet. Men även om de var kulturella giganter så var de galningar hela bunten. Man måste vara asketisk tysk för att tycka att det är en poäng med att frysa sig nästan till döds för att få en toddy att smaka så mycket bättre efteråt. En samling dårhushjon var det som släpat ut mig till Mariefred en av de kallaste januaridagar Gud någonsin skapat.
-Är det verkligen ett av Sveriges äldsta slott som Kurt påstår i sin bok? frågade Carl von Ossietzky.
-Beror på hur man ser det, mumlade jag rädd att det jag sade skulle hamna i någon bok nu igen. Det är från 1300-talet och döpt efter Sveriges då rikaste man Bo Jonsson Grip. Det finns många gamla slott ... det slott man som guide visar blir kanske lite extra märkvärdigt? Förstår ni herr nobelpristagare?
Han nickade och log. Han hade en hög klar panna och vackra, snälla ögon. Han förstod mig men jag var inte så säker på att de andra gjorde det.
-Inget ni sade den gången tycks ha
stämt med Baedeker, påstod Erich Kästner. Om man får tro boken ...
-Tornen har alla egna namn, föreläste jag för att slippa prata mera om hur pass exakta mina uppgifter den gången var. Ett heter förstås Griptornet efter grundaren Bo Jonson Grip och så har vi Fängelsetornet, Teatertornet och Vasatornet.
-Du har rätt, sade Rudolf skrattande till värden Kurt. Fetknoppen talar tyska som en clown. Har ni lärt er tyska i EMERRIKA herr Bengtsson?
För en stund sedan lade han bort titlarna med mig, nu kallade han mig "herr Bengtsson", "fetknopp" och drev med min tyska. Jag började känna mig förargad på karlen. Han såg ut som en alkis i sina mörka glasögon där i snöyran. Eller en narkoman. Ändå hade han skrivit en bok som älskades också i Sverige.
För att ge igen sade jag:
-Jag har aldrig varit i Amerika herr Pinneberg! Duger inte min tyska så kan jag lämna sällskapet.
Medan jag hotade med detta blev jag argare och argare:
-Som sagt var! Passar jag inte så kan jag gå min väg!
Jean Bolinder
berättar om det unika mötet på Gripsholms slott den
4 januari 1940. Här träffades Kurt Tucholsky, Thomas
Mann,
Erich Kästner, Carl von Ossietzky, Hans Fallada och
Alfred Döblin.
Dröm eller verklighet...?
FOTO: BO AXELSSON
Kurt lade armen om mig och sade: -Inte då herr Bengtsson. Nu ska vi gå hem till mig och fira. Här är alldeles för kallt. Tack för er föreläsning.
-Köttberget har humör, flinade den försmädlige Rudolf. Han blir het som en spis. Synd bara att man inte kan värma sig på honom!
Vi tågade iväg från det Gripsholms Slott vilket Kurt Tucholsky skrivit en roman om och i vilken roman jag, tolken Bengtsson, spelar en inte alldeles smickrande roll. Jag har haft svårt förlika mig med det porträttet men när jag så bjöds att övervara författarens femtioårsdag i Mariefred tillsammans med hans berömda tyska vänner, kunde jag inte säga nej.
En sådan chans, intalade jag mig, kommer bara en gång i livet. Där var ett par nobelpristagare med — bara en sådan sak! Men nu hade jag börjat ångra mig. Köttberg kallades jag i boken och detsamma sade man här. Det var oförskämt!
-Tänk sådan skillnad det är på den här helvetiska dagen och sommaren i din bok Kurt, påpekade Kästners fru Louiselotte Enderle. När ni låg där på ängen och lät tankarna fladdra hit och dit. Som fjärilar brukar jag tänka när jag läser det där stycket. Och en hund spatserar genom gräset ...
-Ja vart blev Prinsessan av? undrade jag men då blev det tyst som om jag sagt något olämpligt.
Vi gick tigande som spökfigurer genom ödsliga, kalla gator men så var vi äntligen framme, fick verkligen heta drycker och varm mat och tinade upp själsligen och kroppsligen.
Det är den 4 januari 1940 och den store författaren Kurt Tucholskys femtioårsdag. Det hålls många och glada tal. Värden tippas få årets Nobelpris, inte minst på grund av sin senaste bok "Icke önskvärd", som skildrar en värld som han tror kunde skapats om en gammal tysk politiker inte dött. Alltför fanta-sifullt, anser somliga. Ärekränkande, menar andra.
Det talas om att politikerns efterlevande anhöriga tänker stämma Tucholsky. Men många intellektuella hyllar "Icke önskvärd" och menar att den kan vara en varningssignal till eftervärlden. Så att det som skildras där aldrig får ske i verkligheten.
Jag har slagit upp politikern i mitt "Bonniers Lexikon, Nationalupplaga V:1". Han dömdes till fängelse på 20-talet och omkom i en flygolycka i sept 1930. Det finns folk som tror att planet utsatts för sabotage.
När vi sitter vid efterrätten och Rudolf Ditzen, eller Hans Fallada som han kallar sig som författare, blivit så berusad att han fått bäras in i ett sovrum, kommer samtalet in på jubilarens bok. Den bygger på politikerns anteckningar under fängelsetiden, en bok denne tänkt skulle heta "fyra och ett halvt års kamp mot lögner, dumhet och feghet". Kurt Tucholsky har dragit ut alla konsekvenser av dessa anteckningar liksom av tal politikern höll och sedan tecknat bilden av ett Tyskland som mer och mer kommit att behärskas av en maktgalen po-litikers paranoida vansinne. Intellektuella förföljs, böcker bränns, den judiska rasen utrotas. Författare och konstnärer mördas om de inte lyckas fly utomlands. Till sist blir det krig och miljoner människor dör i en världsbrand som vida överträffar Världskriget 1914-18.
-Det är en fantastisk bok, sade Falladas hustru Anna Issel, känd för hela världen som Lämmchen i Pinnebergsboken. Men visst är den överdriven. Den där Hitler hade aldrig fått den betydelse du menar. Vi har fred och det hade vi haft även om han levat.
-Det håller jag med om, inföll Alfred Döblin. Han var en alltför galen och obetydlig person. Och det han skriver i Mein Kampf är fria fantasier. Jag såg honom tala en gång — han verkade sjuk! En sådan motbjudande människa! Hur skulle en sådan kunna få makten i ett kulturland som Tyskland? Det är att misstro människan som kulturvarelse!
Det blev tyst. Trots allt var det Tucholskys halvsekeldag.
Värden hade mulnat betänkligt. Det såg ut som om han tänkte svara vredgat men sedan lugnade han med synbar ansträngning ner sig och sade:
-Det är en roman. En roman är alltid sann. Den kan inte ha fel. Den är sann mot sin egen sanning och har rätt därför att den är världen — sin egen värld!
-Läs högt ur boken, uppmanade Anna. Alla har inte läst den. Läs för oss snälla Kurt!
Vid kaffet och konjaken läste och refererade så Kurt Tucholsky ur sin roman "Icke önskvärd". Det var en lika förfärande som otrolig historia. Där överlevde den där löjlige politikern Adolf Hitler och hans parti kom till makten och fick det tyska folkets stöd. Man drev en expansiv krigspolitik utåt och Hitler besegrade en rad europeiska länder och besatte dem.
Inom nationen förföljdes som sagt alla judar och denna förföljelse tog sig löjligt groteska uttryck — klara produkter av författarens förmåga att överdriva och fabulera. Så försökte man genom bl a skallmätning kolla vilken ras folk hade och man fängslade personer som bara råkade ha lite judiskt blod i sina ådror. Och de fängslade fördes till särskilda anstalter som snart utvecklades till veritabla mordfabriker.
Judar som hade pengar flydde åt alla håll och blev illa sedda i sina nya hemländer, bl a satte Sverige stämpeln "Icke önskvärd" på intellektuella judar som kom hit och sände dem åter, in i döden.
-Men hur tror du att Sverige ska kunna ge dig Nobelpriset när du brännmärker landet på detta oförskämda sätt? undrade Anna.
-Jag har inte skrivit boken för att få Nobelpriset, värjde sig Kurt. Och jag tror att hade Hitler kommit till makten i Tyskland kunde svenskarna ha uppfört sig på detta sätt. Det är logiskt Lämmchen!
Anna Issel såg inte övertygad ut och Erich Kästner muttrade:
-Nej inte logiskt! Snarare lögnaktigt och otroligt. Liksom dessa bokbål du skriver om. Vem är barbarisk nog att bränna böcker?
Spriten och maten gjorde mig sömnig. Flera gånger var jag tvungen att ruska på huvudet för att det inte skulle falla ner på bordet men så gick det inte längre — jag gled omärkligt in i sovandet. Inte minns jag vad jag drömde men när jag vaknar är det nyår 1997 och alla figurerna från den där dagen i Mariefred 1940 är borta.
Först har jag svårt att orientera mig men så känner jag igen mitt bibliotek hemma i villan i Bjärred. Jag sitter i fåtöljen jag ärvt efter min svärfar och ovanför lyser hans läslampa med gamla stick på gul pergament. Vinden ligger på från Öresund och bortom de kala trädsilhuetterna hänger en tunn månskära på en blekblå natthimmel.
I mitt knä ligger Kurt Tucholskys "GRIPSHOLMS SLOTT — en som-marsaga" i översättning av Birgit Hård af Segerstad och med en förtrollad bild av några människor i en roddbåt på vattnet framför det röda slottet och dess lummiga grönska — den är målad i blödande akvarell av Elisabeth Nyman.
Det är i den "köttberget" Bengtsson är guide och visar slottet. Och det är där kärleksparet ligger på ängen medan "tankarna fladdrade hit och dit" och "Himlen var fläckvis vit. Rätt som det var när man låg där och hade det skönt i solen kom ett moln, en lätt vind blåste upp och det blev lite kyligt. En hund spatserade över gräset i bakgrunden. — Vad är det för ras? frågade jag. — Det är en bulltax, sa Prinsessan. Och sedan lät vi åter vinden gå fram över oss och yttrade inte ett ord. Det är skönt att ha någon som man kan tiga tillsammans med."
Jag har somnat mitt i boken som skrevs av en olycklig tysk flykting som förklarats "Icke önskvärd" i Sverige när jag själv var jämnt en halv månad gammal.
Nu har tiden gått runt ett varv och olyckliga flyktingar sänds åter bort från trygga Sverige trots att de fått vara här och lära sig tycka om vårt land. Vinden viner skrämmande därutanför mina skallrande biblioteksfönster, rider bort över ett iskallt Öresund som en omänskligt egoistisk ryttare på sin hetsade och vettskrämda märr. Rider till länder där döden lurar och härskare lika onda som Hitler torterar och dödar.
Jag fryser både kroppsligen och själsligen. Det känns vara ett ont arv, en isande skuld som omgärdar mitt liv.
En svart dröm mera reell än den onda verkligheten.
© Copyright: Jean
Bolinder1997
författare