BERLIN

Rudolf Ditzen - alias Hans Fallada - föddes i
Greifswald i Pommern 1893. Han var och
förblev familjens svarta får.

Rudolf Ditzen - det var hans rätta namn - föddes i Greifswald i Pommern den 21 juli 1893. Pappa Wilhelm var en hustyrann av den gamla stammen, som regerade sin familj med järnhand. Han var domare vid landsrätten i Greifswald och en mycket äregirig man, som snart nådde ännu högre poster.

Mamma Elisabeth var 18 år yngre än fadern och såg upp till denne med en underdånig och skrämmande beundran.

Hon förklarade senare i livet:

- Allt, som jag är, som jag kunde göra för er barn, har alltid kommit från pappa. Jag tror att en människa som pappa kommer aldrig mer att finnas...

Pappa Wilhelm var en lysande jurist, som 1909 nådde sitt stora mål och blev justitieråd i Leipzig. Men som familjefar och pappa var han en total katastrof, som gjorde sin sons liv till ett helvete.

Som riktigt liten upplevde Rudolf några lyckliga år i Greifswald, men sedan brakade helvetet löst över honom. Föräldrarna hade inte den ringaste känsla för att sonen var en känslig natur, en konstnärssjäl.

Anna Margarethe Issel, kallad Suse - den förtjusande Lämmchen i
Kleiner Mann - was nun? (Hur ska det gå med Pinnebergs?)

En olycksfågel

Rudolf var också en olycksfågel, som råkade in i de mest befängda situationer. Han hade svårt med kamrater och klarade inte av skollivet.

Föräldrarna gjorde inget för att hjälpa sonen - tvärtom. De tvingade den känslige pojken att bära långa korkskruvslockar i håret ända upp i 12-årsåldern för att de - föräldrarna - tyckte det såg sött ut. Ingen annan skolpojk såg ut på det viset och givetvis blev han hånad och utstött.

Anledningen till att han slutade med lockarna i 12-årsåldern var att en frisör tyckte att det såg "för löjligt ut" och klippte av dem. När Rudolf kom hem brast modern i gråt och fadern fick ett raserianfall. Nu skulle inte sonen få följa med till havet...

Rudolf var en lipsill i skolan, som tog till gråten titt och tätt. Han kunde sällan svara på frågor och en av hans lärare rådde fadern att placera sonen i en skola för efterblivna. Läraren ansåg att pojken var lätt svagsint.

Detta sårade dock Wilhelm Ditzens fadersstolthet och han beslöt sig för att placera Rudolf i Bismarck-Gymnasium i Berlin-Wilmersdorf. Familjen bodde alltså i Berlin vid det här laget.

Bismarck-Gymnasium var en mer anspråkslös skola och här väckte inte Rudolfs lappade byxor samma uppseende. Snart hör han också till de sex bästa eleverna i klassen. Det är bara latin som fortfarande är en stöto-sten för honom.

Rudolf är sjuklig av sig och så gott som varje år är han dödssjuk. Dessutom råkar han ut för en rad missöden, som håller på att kosta honom livet.

Hans omåttliga cigarrettkonsumtion är senare i livet en starkt bidragande orsak till hans för tidiga död. Men hans första cigarrett räddar livet på honom.

Efter att familjen flyttat till Leipzig klarar Rudolf inträdesprovet till Königin-Carola-Gymnasium. Som belöning får han en cykel, som sedan i hemlighet plockar upp ur källaren för att göra en långtur genom staden. Han förser sig med matsäck och ger sig iväg med pappas stadskarta i handen.

Han stannar i en park och äter matsäcken. Sedan fortsäter han färden och ringer snart på hos en onkel i utkanten av Leipzig. Hans onkel blir måttligt begeistrad över att se olycksfågeln, men tar en rökpaus och bjuder sin brorson på en cigarrett med orden: "du röker väl redan".

- Naturligtvis, ljuger Rudolf, som aldrig haft en tanke på att röka.

När han sedan sätter sig på cykeln efter sin första cigarrett måste han kräkas.

Krockar med slaktarvagn

Strax efteråt kolliderar han med en hästdragen slaktarvagn och blir mycket svårt skadad. En tillkallad läkare konstaterar snabbt hjärnskakning, men han har också fått käken krossad, en fot bruten och hela magen tillplattad av ett vagnshjul.

Magskadan är den allvarligaste. Tack vare att magen är tom efter kräkningen överlever han. Annars hade han aldrig klarat sig.

Rudolf måste ligga på sjukhus i tre månader och förlorar ett helt skolår.

Rudolf hade svårt att få kontakt med flickor, vilket fick tråkiga konsekvenser för honom och familjen. Som tonåring sände han obscena, anonyma brev till dottern till en av faderns kolleger. Han avslöjades och skandalen var total.

Då försökte han ta sitt liv.

Efter den händelsen sände föräldrarna honom till läroverket i den lilla staden Rudolstadt i Thüringen.

Här blev Rudolf Ditzen för första gången känd över hela Tyskland. 17-årige Rudolf hade ingått en självmordspakt med en kamrat, von Necker, som han tillbringade varje ledig stund och varje lov tillsammans med.

De trycker av varsin pistol mot den andres hjärta. von Necker faller ihop på marken svårt sårad och ber om ett nådaskott. Rudolf siktar på hjärtat och trycker av - kamraten är död.

Själv får Rudolf livshotande skador, men överlever.

Dramat inträffade den 18 oktober 1911 och nyheten kablades ut via tidningar i hela Tyskland.

När mamma Elisabeth fick reda på vad som hänt var hennes enda kommentar:

- Gudskelov att det inte var något sexuellt!

Alkoholist och morfinist

Rudolf Ditzen hamnade i fängelse - det skulle bli fler sådana vistelser - och frigavs efter två år. Strax efter frigivningen kom han för första gången i kontakt med det han själv kallade der kleine Tod (den lilla döden). Han blev alkoholist och morfinist och skulle förbli det större delen av livet.

Men under denna första fängelsevistelse på den slutna anstalten Tannenfeld vid Jena tar Rudolf Ditzen sina första steg på författarbanan. En god fe dyker upp och tar hand om honom. Tante Ada (von Adelaide) - faderns syster - visar sig vara den första som förstår Rudolf. Hon har läst om händelsen i italienska tidningar i Rom, där hon arbetat som sekreterare åt en berömd läkare.

Hon är en mycket begåvad och bildad kvinna, som behärskar nio språk. Hon beslutar sig för att hjälpa Rudolf, flyttar hem till Tyskland och in i en öppen flygel vid anstalten, där hon börjar studera med brorsonen.

Hon studerar litteratur och språk med Rudolf, hon tränar engelska, franska och italienska med honom och uppmuntrar honom till att försöka översätta litteratur.

Om inte tante Ada hade funnits hade det kanske bara blivit en fängelsekund och ingen författare av Rudolf Ditzen.

Nu blev det i varje fall både och...

Var det magsmärtor efter olyckan med slaktarvagnen i ungdomen som gjorde Rudolf Ditzen till morfinist? Hans syster hävdade senare det, men vi vet inte säkert om det är sant.

Efter frigivningen från Tannenfeld sände pappa Wilhelm ut sonen på landet som jordbrukselev för att stärka honom. Rudolf hamnade på Rügen, men var mer intresserad av kroglivet än av åkrarna.

Sina erfarenheter samlade han senare i en idyllisk bondeskildring, Wir hatten mal ein Kind (Barnet som vi väntade).

Hans Fallada - som blev hans författarnamn - skrev alltid om sig själv och använde sina egna erfarenheter. Han häktades och hamnade i fängelse flera gånger för stöld och förskingring. Han fick inblick i sociala missförhållanden och social misär. vilket han hade stor nytta av som författare.

Hans Falladas hus i Carwitz ligger i ett naturskönt område -
Feldberger Seelandschaft. Här njöt familjen vid sjön med egen badbrygga
innan tillvaron slogs i spillror. I dag är huset museum.
FOTO: BARBARA SJÖBERG

Hård kamp

Han kom att berätta den lille mannens historia (Kleiner mann...), han blev småborgerlighetens skildrare. Han hade också personlig erfarenhet av att komma från fängelset ut i en värld av arbetslöshet, vilket han skildrade i en av sina bästa romaner, fängelseromanen Wer einmal aus dem Blechnapf frisst (1934, ej översatt ).

I Der Trinker (utkommen 1950, efter hans död, sv. titel På livstid) speglas hans egna erfarenheter av alkoholism, droger och anstalter.

Sonen till justitierådet Wilhelm Ditzen fick kämpa hårt för att klara livhanken. 35 år gammal kom han 1928 ut från en anstaltsvistelse i Neumünster. Han fick försörja sig genom att skriva adresser på en begagnad skrivmaskin, som han köpt för 150 mark med hjälp av en svåger.

"För tusen adresser fick jag i bästa fall fyra mark och, om det var spanska, fem mark. Det tar lång tid att skriva tusen adresser, och så har jag under dessa dock lyckliga Hamburgdagar bara en gång i veckan, nämligen på söndag, kunnat äta varm mat, annars kostade jag bara på mig en halv liter mjölk och två böcklingar till middag", skrev han senare.

Vid den här tiden inträffade en vändning i Falladas liv. Den tilltufsade 35-åringen var ensam, alkoholiserad och arbetslös när han mötte den stora kärleken, en 27-årig arbetarflicka vid namn Anna Issel. Anna blev hans "Suse" och hela Europas förtjusande Lämmchen i Kleiner mann - was nun?

Paret gifte sig och Hans Fallada fick arbete som prenumerantvärvare på en liten lokaltidning i Neumünster.Snart avancerade han till annonssäljare och tjänade lite mer pengar.

På nätterna skrev han romanen

Bauern, Bonzen und Bomben (1931, Kravallerna i Altholm), som skildrar nazisternas framfart och blev hans genombrott som författare.

Den stora succén kom året efter med Kleiner mann - was nun?, som blev en av mellankrigstidens främsta bestsellers och raskt översattes till 20 språk. Boken har också filmats ett antal gånger.

Det är historien om den arbetslöse försäljaren Johannes Pinneberg, som drabbas hårt av arbetslösheten och världskrisen. Han är den genomärlige, snälle mannen, som vägrar att stjäla ved när alla andra gör det.

Omständigheternas makt gör att han sjunker allt djupare i fattigdom och förtvivlan. Han förlorar sin självkänsla.

Det enda han har kvar är den underbara hustrun Lämmchen - en bild av Falladas egen Suse - hennes kärlek och deras gemensamma barn.

Ett satiriskt mästerverk är skildringen av hur Pinneberg förlorar sitt arbete för att han inte vill gifta sig med chefen Kleinholz´ förhatliga dotter i inledningen av boken.

Romanen anses vara ett praktexempel på tidens litterära riktning "den nya sakligheten".

En förmögen man

Vi vet inte hur det gick med Pinnebergs eftersom boken utmynnar i ett frågetecken. Men vi vet hur det gick med Falladas - de blev rika!

Hans Fallada hade helt plötsligt möjlighet att bjuda sina vänner på krogen - och han gjorde det med besked. Suse försökte hålla honom i hampan så gott det gick.

Det fanns fortfarande pengar kvar när Fallada - i berusat tillstånd - reste till den lilla byn Carwitz utanför staden Feldberg i Mecklenburg tillsammans med en vän.

Här finner Hans Fallada en pastoral idyll, en gård nere vid sjön, som skulle bli hans hem under tolv år. Här födde Suse honom tre barn, här skrev han 17 romaner.

- Det var den lyckligaste tiden i mitt liv, skrev han senare.

Men det var inte 12 års oavbruten idyll. Fallada fick ofta återfall i missbruk och var ingen exemplarisk äkta man. Hans "Lämmchen" hade det inte lätt. Hans Falladas hus ligger på en halvö nere vid sjön. Här lekte han med barnen Uli, Achim och Müche. Här åt man frukost nere vid vattenbrynet. Här rodde man i ekan.

En rad bilder från Falladas hem visar fram den idyll, som i själva verket var så bräcklig.

En av de märkligaste bilderna visar hur en familjemedlem vägs, och hur de andra står på tur. Hans Fallada var känd för sin "Marotte", käpphäst, att hela familjen skulle vägas tillsammans med jämna mellanrum.

Icke önskvärd

Falladas bodde i Carwitz under Hitlers år vid makten och Fallada var hårt pressad av regimen. Ibland blev han ett lätt offer för nazistisk utpressning, vilket troligen hade sin förklaring i att han satt i SA-häkte efter maktövertagande 1933. 1935 blev han betecknad som "icke önskvärd författare" och 1938 gick hans förläggare och vän, Ernst Rowohlt, i exil.

Fallada hade chansen att gå i exil, men han ville inte. Han visste att han inte skulle kunna skriva en rad utomlands.

Nu blev det ändå inte mycket bevänt med skrivandet under Hitlertiden. Under skräckens paraply kunde - eller vågade - Fallada nästan enbart producera harmlösa barnböcker.

Ett undantag var romanen Wolf unter Wölfen (1937), som skildrar Weimarrepublikens begynnande sammanbrott under inflationstiden. Romanen anses av många vara hans absolut främsta. Den blev visserligen inte förbjuden av Hitlerregimen, men kritiserades mycket hårt. Emil Jannings ville göra film av den, men Goebbels förbjöd detta.

Pressen på Hans Fallada var hård under Hitlertiden och han klarade inte alltid av den. Han hemföll periodvis åt missbruk och kunde försvinna från hemmet på riktiga suporgier, ofta i Berlin.

Efter 12 år i Carwitz och 15 års äktenskap med Suse spricker idyllen totalt. Hans Fallada träffar somaren 1944 den unga vackra 25-åriga Ursula Losch - det var det värsta som kunde hända.

Hon är alkoholist och morfinist - precis som Fallada själv - och detta är inledningen till ett nytt liv, en häxkittel med sprit, droger och otaliga sjukhusintagningar för dem båda.

Under de sista krigsåren lever Fallada i Feldberg tillsammans med "Uschi", som han gifter sig med, och deras dotter Jutta.

Hans Fallada gör sig också skyldig till vad som eventuellt är ett misslyckat mordförsök på sin förra hustru och kastas en tid i fängelse igen.

När ryssarna tränger in på orten häktas Fallada för att man finner en avlagd SS-uniform i hans trädgård. Under förhören lyckas han rentvå sig och imponerar på ryssarna, som menar att här har vi mannen som kan hålla segertalet till sina landsmän.

Den ryggradslöse Fallada håller det önskade talet och utses helt överraskande till borgmästare i Feldberg - ett val som inte ses med blida ögon av befolkningen. De ser Fallada som den alkoholiserade ynkrygg han - i vissa fall - faktiskt är. Posten som borgmästare kan han inte behålla länge.

Uschi och Hans Fallada flyttar snart till Berlin och det går dagar då de inte lämnar sängen utom för att skaffa mat och morfin. De sjunker allt djupare in i missbruket och tillbringar långa perioder på sjukhus, ofta vägg i vägg med varandra.

En vän berättade långt senare om ett besök i parets lägenhet. Efter flera fruktlösa försök hade han genom att banka med enorm kraft på dörren fått dem att öppna .

"Framför mig stod en utmärglad man med mörka glasögon, som, trots att det var middagstid, bar pyjamas. Också hans fru bar pyjamas. Uppenbarligen hade de, väckta av mitt knackande, precis stigit ur bädden. Gardinerna var fördragna.

Natten var för dessa människor ännu inte över - eller hade de inte stigit upp för att äta middag, eftersom de ingen middag hade."

Den 5 februari 1947 blir Hans Fallada äntligen kvitt sin ångest. Han dör på sjukhuset Pankow i Berlin. Men han dör inte - som det ryktas - av en överdos morfin.

Han dör därför att hans utmattade hjärta till sist ger upp kampen.

Han dör på kvällen klockan 20, alldeles ensam i rummet.

© Copyright: Bo Axelsson1997

• PRENUMERATIONSERBJUDANDE
• TILLBAKA TILL STARTSIDAN