Ernest Hemingway har - som ingen annan författare - spelat en enorm roll som läromästare för generationer av andra författare. Under sin livstid, särskilt under de tidiga åren, var han språkrör för en hel generation, "den förlorade generationen" under efterkrigstiden. Han speglade sin samtids ångest och vånda.
Många är de författare som försökt imitera hans koncentrerade, knappa stil, hans hårdkokta (hard-boiled) prosa, som dolde så många förträngda känslor.
Ingen har lyckats.
Ernest Hemingway var en oförliknelig författare och en Nobelpristagare som ständigt finner nya läsarskaror.
Litteraturforskaren Philip Young hävdade på sin tid att Ernest Hemingway, som vårdade myten om sig själv som den store starke, virile mannen, i själva verket drevs av en stark och omedveten dödsdrift. Enligt Young var det drivkraften i hans diktning och det kunde väl i så fall också vara drivkraften i hans liv, som sammanfaller med hans diktning på ett sätt som är unikt inom litteraturhistorien.
Youngs tes motsägs knappast av händelsen den 2 juli 1961 - dagen då Ernest Hemingway sköt sig i huvudet.
Ernest Hemingway skrev en rad lysande romaner, men kanske är det ändå i novellerna som hans knappa, koncisa stil kommer allra bäst till sin rätt. Det var under Parisåren, med Gertrude Stein som läromästare, som han mejsade fram sin koncentrerade prosa.
Trevlig läsning med TIDNINGEN 
BOKEN!
Bo Axelsson
chefredaktör
© Copyright: Tidningen Boken 2005-2008