Ernest Hemingway sista år präglades av ett alltmer ohejdat supande. Hemingway var en ofantligt stark kraftkarl, som tålde mycket sprit, men inte hur mycket som helst. Under ett idogt supande under många år lyckades han till sist bryta ned sin kropp. Han grundlade tidigt sina osunda alkoholvanor. När andra tog en drink tog han fyra och det blev med tiden allt fler. Under åren på Cuba 1940 - 1958 antog hans supande gigantiska former.

Ögonvittnen intygade att hans totala drickande, mätt i starksprit, kunde uppgå till flera liter under en dag.

Trots allt gav han under många år ett kraftfullt intryck med sina 100 kilo huvudsakligen placerade ovanför midjan. Han hade en kraftig överkropp med en bred bröstkorg och mycket muskulösa armar. Han var en imponerande gestalt.

Först under de sista åren förföll hans kropp och han släpade då på en ansenlig mage. Han drabbades också av vitt hår efter en olycka.

På baren Floridita i Havanna uppkallades en drink, Papa Doble, efter Papa Hemingway, som han kallades. Drinken bestod av 10 centiliter Bacardi-rom av märket White Label, saften från en halv grapefukt och några droppar maraschino.

Hemingway skröt för en vän om att han hade satt i sig 16 sådana drinkar en kväll. Floriditas bartender intygade högaktningsfullt att det var rekord på stället.

Papa brukade lämna Floridita i taxi och med en drink i handen.

Troligen var det ohämmade drickandet ett sätt att dämpa den dödsångest som Ernest Hemingway led av. Den till det yttre så kraftfulle kvinnokarlen var innerst inne en mycket känslig och sårbar människa.

Han var också mycket rastlös i sin ständiga jakt på äventyr, krig, strapatser och kvinnor. Ernest Hemingway hade också hela livet en känsla av att samma öde som drabbade hans far väntade även på honom.

Fadern, doktor Ed Hemingway, sköt sig i sin källare i slutet av 1928.

Det var dr. Ed Hemingway som lärde sin son att älska naturen, djuren och att fiska. Ernest älskade sin pappa djupt och hans självmord blev ett hårt slag för sonen. Ed Hemingway var mycket stolt över sin berömde son och besökte honom i Key West, Florida i april 1928, åtta månader innan doktorn tog sitt liv.

Något som också spelade en viktig roll var att Ernest Hemingway hade ett mycket dåligt förhållande till sin mor och dessutom höll henne moraliskt ansvarig för faderns död.

Han skrev vid ett tillfälle att han "hatade henne in i märgen för att hon drev min far till självmord".

Det var modern, Grace Hemingway, som klädde Ernest i flickkläder när han var liten. Vad betydde detta för sonens utveckling? Det är en fråga som mer än en litteraturforskare har ställt sig.

Bilden av Ernest Hemingway är tudelad. På barer och restauranger var han en given medelpunkt. Han var dominant, intensiv, närmast "elektrokinetisk", hävdade någon, och utstrålade en enorm glädje och välvilja.

De som inte kände honom väl hade ingen aning om att han faktiskt var rejält berusad nästan hela tiden. Han var en så garvad alkoholist att det inte märktes för en ytlig betraktare.

När han med drinken i handen hade kommit hem till sin finca i Havanna rämnade fasaden.

Den urstarke bjässen förvandlades till ett nervvrak, som måste ta nävar med sömntabletter för att kunna sova. Ofta vaknade han långt före gryningen och började omedelbart att dricka.

Trots allt var hans disciplin vid skrivpulpeten beundransvärd. Han började skriva tidigt på morgonen och han skrev alltid stående. Han hade pennan i ena handen och en drink i den andra.

Sommaren 1953 for Ernest Hemingway på storviltjakt till Kenya. Landets jaktuppsyningsman, Denis Zaphiro, kunde senare rapportera att den stora författaren varit kraftigt berusad, älskvärd och på ett lysande humör så gott som hela tiden. Men när han inte var berusad var han sur och trumpen.

Enligt uppgift drack Hemingway genomgående vin till maten samt 2-3 flaskor starksprit om dagen.

Läkarna varnade Hemingway, som drabbades av allt fler allvarliga sjukdomar. Levern var illa åtgången i flera decennier, mjälten och högra njuren var skadade, slutmuskeln var tillfälligt förlamad, han hade synproblem på vänstra ögat och hörde praktiskt taget inget på vänstra örat.

Han hade också en del skador som uppkom vid de flygplansolyckor som han var med om. Det rörde sig om hjärnskakningar, ryggskador, brännskador m.m.

När Ernest Hemingway 1952 gav ut kortromanen The Old Man and the Sea (Den gamle och havet) var det en litterär sensation. Han hade inte presterat en skönlitterär roman på många år och man trodde att han var slut som skönlitterär författare.

Han var själv medveten om och oerhört plågad över att han inte åstadkommit något av värde på ett helt årtionde

Men Den gamle och havet blev en hyllad och lysande comeback och hade stor del i att Ernest Hemingway 1954 tilldelades Nobelpriset i litteratur. Den dramatiska skildringen av den gamle kubanske fiskarens kamp för den stora fisken, en marlinfisk, är en allegorisk skildring av människans kamp för livet mot döden.

Det var precis den kamp som Hemingway själv utkämpade vid den här tiden och kanske, egentligen, hade utkämpat hela sitt dramatiska liv.

När Hemingways namn började nämnas i Nobelprissammanhang under hösten 1954 mumlade han själv en aning misslynt: "Ingen som fått priset har kunnat skriva något läsvärt efteråt".

När han väl fått priset förvånade han omvärlden genom att lovorda Carl Sandburg, Karen Blixen och Bernard Berenson. "De hade lika väl kunnat få Nobelpriset", förkunnade Hemingway från fincan i Havanna för en förundrad reporterhord, som kablade ut hans ord över världen.

Ernest Hemingways uppskattning av Karen Blixen var äkta och mycket stor. Hemingway var nära vän till Karen Blixens exmake, baron Bror von Blixen-Finecke, och han ansåg att danskan hörde till de verkligt stora historieberättarna: "Blickies hustru är satans mycket bättre än någon svensk som de någonsin har givit det till..."

Besökare på Karen Blixen Museet i Rungstedlund i Danmark kan konstatera att Karen Blixen, som verkligen var en stark kandidat till Nobelpriset 1954, trots sin besvikelse på grund av det uteblivna priset ändå satte stort värde på Ernest Hemingways berömmande ord om hennes författarskap.

På grund av vacklande hälsa kunde inte Ernest Hemingway komma till prisutdelningen i Stockholm. Nobelkommittén hyllade Hemingway för "hans kraftfulla och inom nutida berättarkonst stilbildande mästerskap".

Samtidigt kritiserade man hans tidiga verk för att vara brutalt och okänsligt.

Detta irriterade i högsta grad, och med all rätt, Ernest Hemingway. Det var en synnerligen oartig blamage och dessutom orättvist och direkt felaktigt.

Alla litteraturexperter i dag torde vara ense om att Hemingways tidiga verk var hans främsta och tillhör världslitteraturen - novellsamlingarna, bl.a. In Our Time (1925; I vår tid), romanerna The Sun Also Rises (1926; Och solen har sin gång, i England publicerad under namnet Fiesta), A Farewell to Arms (1929; Farväl till vapnen) och For Whom the Bell Tolls (1940; Klockan klämtar för dig).

Ernest Hemingway ville trots allt bevisa att det gick att skapa något värdefullt efter att man fått Nobelpriset. Han lyckades delvis.

Många anser i dag att novellsamlingen A Moveable Feast (1964; En fest för livet) är ett exempel på Hemingway när han var i gammal god form. Han påbörjade samlingen 1957 och skrev på den av och till, men den kom alltså inte ut förrän efter hans död.

Ernest Hemingway led av en enorm skaparvånda under de här åren, men det är som om han upplever en ny vår när han skriver A Moveable Feast, som handlar om hans ungdomsår tillsammans med första hustrun Hadley i Paris.

Man möter hans vänner, Gertrude Stein, hans stränga kritiker, Ezra Pound, allas vän och räddare i nöden, Sylvia Beach på bokhandeln Shakespeare and Company, F. Scott Fitzgerald, det självförbrännande unga, vackra geniet och många andra som seglade omkring i 1920-talets Paris.

Mary Hemingway visade storhet då hon redigerade boken och gav ut den efter makens död. Novellen Man kommer aldrig ifrån Paris placerade hon sist i boken, trots att man där hela tiden förnimmer Ernest Hemingways intensiva längtan efter sin första maka, Hadley, som han lämnade för en annan.

Hans rastlöshet visavi kvinnorna och även andra tecken antyder att han kanske ångrade beslutet att lämna Hadley i hela sitt liv.

Novellen andas längtan efter Hadley, men den visar också med vilken nostalgisk glädje Ernest Hemingway ser tillbaka på åren i Paris. Så här slutar berättelsen:

Det är en gammal och fysiskt knäckt man som skriver boken, men den har ändå en ungdomens friskhet som förvånar. Kanske var Ernest Hemingway aldrig så lycklig som han var i Paris under 1920-talet.

Det var bara det att han inte visste om det då - först nu, 30 år senare.

Men det är väl så för de flesta av oss...

Ernest Hemingway tillhörde exilförfattarna i Paris under åren 1922-28. Han bosatte sig i Key West, Florida 1928 efter att ha gift sig med Pauline Pfeiffer. Under Spanska inbördeskriget och Andra världskriget var han krigskorrespondent.

Efter skilsmässa från Pauline Pfeiffer gifte Hemingway sig med journalistkollegan Martha Gellhorn 1940. Huset i Key West tillföll Pauline och Ernest Hemingway bosatte sig i Havanna på Cuba under åren 1940 till 1958.

1945 förälskade sig Hemingway i en annan journalist, Mary Welsh. Han skilde sig från Martha och gifte sig med Mary året därpå. Hon blev hans fjärde och sista hustru.

På grund av den politiskt instabila situationen på Cuba lämnade paret Havanna 1958. Hemingway tillbringade sina sista år i den gamla gruvstaden Ketchum, Idaho, USA

Redan under de sista åren på Cuba hade han ofta talat om att ta livet av sig. Han brukade också visa med ett gevär hur han hade tänkt gå till väga. Den forne kraftkarlen hade svårt att acceptera det åldrande, som gick så rekordsnabbt på grund av hans spritmissbruk.

Han kunde inte skriva och han kunde inte ens älska. De sista åren i Ketchum var han ofta intagen på sjukhus, inte minst på grund av återkommande depressioner.

Efter hans död berättade Mary Hemingway om deras sista försök till en kärleksakt på en psykiatrisk klinik, då maken tillfälligt återfick sin sexualdrift: "Det var inte särskilt tillfredsställande för någon av oss..."

Ernest Hemingway behandlades vid en rad tillfällen med elchocker huvudsakligen på Mayo-kliniken.

Mary Hemingway berättar om hur hennes make sittande i deras hus i Ketchum i februari 1961 skulle skriva några enstaka rader i en hyllningsbok till den nyligen installerade presidenten John F. Kennedy.

Han arbetade timme efter timme, men blev inte nöjd. "Rummet fylldes av förtvivlan", kunde Mary Hemingway berätta långt senare. Hemingways läkare kom för att ta blodtrycket och när författaren hade kavlat upp ärmarna föll han ihop och grät.

En av de sista bilderna på Ernest Hemingway nära hemmet i Ketchum, den sista vintern. Han sköt sig den 2 juli 1961.

Han kunde inte längre skriva. Det var den sista gåva som lämnade honom. Nu hade livet inget värde längre. Mary, goda vänner och sjuksköterskor lyckades avstyra flera självmordsförsök innan Ernest Hemingway till sist lyckades med sin föresats. Lördagen den 1 juli var paret Hemingway på restaurang med goda vänner. Ernest visade paranoida drag under kvällen och hävdade att några män vid ett annat bord var från FBI. När makarna Hemingway skulle gå till sängs i varsitt rum hörde Ernest hur Mary sjöng en gammal italiensk visa. Från sitt rum stämde han in i sången och ropade sedan: "God natt, min unge!" Det var de sista orden Mary Hemingway hörde från sin make. Ernest Hemingway vaknade tidigt på söndagsmorgonen, hämtade sitt dubbelpipiga engelska hagelgevär, stoppade i två patroner, vände vapnet mot huvudet och tryckte av. Hela huvudskålen slets bort. Ernest Hemingway blev 61 år. Han begravdes på den lilla vackra kyrkogården i Ketchum den 6 juli 1961. Han vilar mellan två granar med utsikt mot en bergskedja, Sawtooth Mountains.

Bo Axelsson

© Copyright: Tidningen Boken 2004-2008

• PRENUMERATIONSERBJUDANDE
• TILLBAKA TILL STARTSIDAN