Den fattige och kämpande författaren fann sig plötsligt vara en rik man. Men han var inte lycklig.

Ernest Hemingway hade visserligen funnit en ny kvinna, den mörka, stenrika amerikanskan Pauline Pfeiffer. Men Hemingways känslor för sin första hustru, Hadley Hemingway, var långt ifrån döda. Han slets länge mellan de båda kvinnorna och han reds av maror och skuldkänslor.

Hadley älskade fortfarande sin man och hon försökte i det längsta behålla honom. På Hadleys förslag skulle Ernest och Pauline leva åtskilda i 100 dagar och om de sedan fortfarande älskade varandra skulle de få varandra.

Det hela slutade med skilsmässa och Ernest gifte sig med Pauline.

Året efter, 1927, utgav Hemingway novellsamlingen Men Without Women, som kan sägas vara en slags självrannsakan och en berättelse om hårdkokta män, som inte veknar vid kontakten med det andra könet.

Trots hans litterära framgångar verkade det som om ödet ville honom illa. Under 1927 drabbades han av en rad sjukdomar samtidigt som hans son, Bumby, på tillfälligt besök hos honom, stack in en nagel i hans enda riktigt friska öga.

Hemingways syn försämrades ännu mer och under en skidsemester i Alperna med en god vän råkade han ut för en rad allvarliga vurpor.

Han hann knappt tillbaka till Paris förrän ett takfönster föll ned så olyckligt att han fick ett stort krossår i huvudet och måste sys ihop på sjukhus.

Strax före sin död skrev Hemingway novellen Man kommer aldrig ifrån Paris, som ingår i novellsamlingen En fest för livet, som utkom postumt 1964.

Många rader i novellen vittnar om hans längtan efter Hadley och deras lyckliga ungdomsår:

Ernest Hemingway och hans nya hustru bosatte sig i USA, i Key West, i ett gammalt stenhus, som Paulines farbror gav dem i bröllopsgåva.

De kom att bo tillsammans där ända till 1940, då huset tillföll Pauline efter den nya skilsmässan.

Efter mycket svåra smärtor födde Pauline en pojke med kejsarsnitt 1928. Pojken döptes till Patrick. Ernest Hemingway fick flera pojkar, men ingen dotter, vilket plågade honom. Medan hustrun kämpar med den svåra graviditeten skriver Hemingway om hur hjältinnan i boken Farväl till vapnen, den engelska sjuksköterskan Catherine Barkley, dör i barnsäng. Hon är diktens motsvarighet till den amerikanska sjuksköterskan Agnes von Kurowsky, som Hemingway förälskade sig i på amerikanska Röda korsets sjukhus (Ospedale Croce Rossa Americana) i Milano under Första världskriget. Agnes von Kurowsky var den kvinna som Hemingway aldrig lyckades erövra och han kunde aldrig glömma den vackra amerikanskan. De förblev vänner och växlade länge brev. Samma år som sonen Patrick föds skjuter sig Ernest Hemingways far, doktor Ed Hemingway, med en pistol. Fadern plågades svårt av en eländig ekonomisk situation, diabetes och angina pectoris. Men enligt Ernest Hemingways uppfattning hade hans mor, Grace Hemingway, drivit fadern in i döden. Ernest Hemingway älskade sin far djupt och tog självmordet mycket hårt. Samtidigt skämdes han över faderns handling. Anade han någonsin att han själv skulle möta döden på exakt samma sätt...? Farväl till vapnen utkom året efter, 1929, och blev, även den, en enorm framgång både publikmässigt och litterärt. Redan tre år senare filmades den första gången med Gary Cooper, Helen Hayes och Adolphe Menjou i huvudrollerna.

Agnes von Kurowsky, amerikansk rödakorssköterska. Hon var den enda stora kärlek som Ernest Hemingway inte lyckades erövra. Hon inspirerade honom när han skapade hjältinnan i Farväl till vapnen.

Gary Cooper kom att bli en vän för livet till Ernest Hemingway, precis som Ingrid Bergman, som kom att spela den kvinnliga huvudrollen i filmatiseringen av Klockan klämtar för dig.

Trots det dramatiska stoffet anses, märkligt nog, ingen av de många filmatiseringar som gjorts av Hemingways böcker särskilt lyckad.

Det enda undantaget torde vara romanen To Have and Have Not (1937; Att ha och inte ha) i den klassiska inspelningen med Humphrey Bogart och Lauren Bacall.

Under åren i Key West företar han en rad resor till Spanien och resultatet blir hans stora roman om tjurfäktning, Death in the Afternoon (1932; Döden på eftermiddagen).

Under åren i Key West tilltog Hemingways drickande dramatiskt. Bartendern på det luxuösa Gritti Palace i Venedig vittnade om hur den berömde författaren kunde börja sin dag med tre flaskor Valpolicella för att sedan fortsätta med en oändlig rad av drinkar, daiquiri, whisky, martini m.m.

Han blev också en storätare av format och frossandet krävde sin tribut i form av en enorm kroppshydda och svåra skador på lever, njure m.m. Hans fingrar svullnade också och antog alltmer formen av tjocka korvar.

Vid tiden för Spanska inbördeskriget träffade Ernest Hemingway den unga Martha Gellhorn och blev upp över öronen förälskad. Martha Gellhorn var en lysande journalist och krigskorrespondent - det var inte Hemingway vid den här tiden och kanske hade han aldrig varit det, trots att han odlat den myten.

Ernest Hemingway fick kontrakt med nyhetsbyrån NANA, North American Newspaper Alliance, för att bevaka Spanska inbördeskriget. Kanske ville de bara åt hans namn, hans ryktbarhet. I varje fall kom hans depescher till nyhetsbyrån inte in på det sätt som han hade velat.

De skrevs ofta om radikalt. Kanske hade hans stil fungerat bättre under Första världskriget. Nu ansåg man på nyhetsbyrån att han fantiserade alltför friskt och t.o.m. ljög. Han var så van att bygga myter kring sig själv att han fortsatte i samma stil när han skulle förmedla nyheter från fronten.

Ernest Hemingway var aldrig en politisk författare. Men under Spanska inbördeskriget var det ändå ingen tvekan om att han avskydde Franco.

Martha Gellhorn var en lysande journalist, som blev Hemingways tredje hustru. Här syns de nygifta på en bild från Hawaii i februari 1941.

Ny skilsmässa Martha Gellhorn och Ernest Hemingway träffades ofta under Spanska inbördeskriget och det slutade som det brukade - ny skilsmässa. Paret gifte sig 1940 och bosatte sig i Finca Vigía i San Fransisco de Paula utanför Havanna på Cuba. Pauline Pfeiffer bodde kvar i huset i Key West som tilldömdes henne. Samma år utkom romanen For Whom the Bell Tolls (1940; Klockan klämtar för dig), som blev en stor publikframgång, medan kritikerna var lite mer njugga och mumlade om uteblivna litterära ambitioner. Martha fortsatte sin framgångsrika karriär som journalist när hon inte huserade på Finca Vigía. Men Ernest Hemingway hade ingen aning om vad han givit sig in på. Det blev ett mycket stormigt äktenskap mellan två starka personligheter. Den betydligt äldre Hemingway hade väntat sig stor medkänsla från hustrun när han låg sjuk på grund av för mycket frossande i mat och, framförallt, dryck. Där bedrog han sig. Martha gjorde stundtals narr av honom, tyckte bara att han gjorde en löjlig figur och kunde ofta skratta ut honom. Under Andra världskriget är Hemingway återigen på plats som krigskorrespondent. Han deltar i invasionen i Normandie och han tar sig in i Paris med en egen partisangrupp. Senare tilldelas han tapperhetsmedalj. Äktenskapet med Martha Gellhorn är på upphällningen när Ernest Hemingway träffar en annan journalist, Mary Welsh, som han förälskar sig djupt i och som blir hans fjärde och sista hustru. De gifter sig 1946 och lever tillsammans ända till slutet, då Hemingway skjuter sig i Ketchum i Idaho, den 2 juli 1961. Äktenskapet varar alltså hela 15 år och Mary Welsh visar på alla sätt sin stora kärlek till sin dynamiske make. Mary har ett enormt tålamod med Ernest Hemingway.

Ernest Hemingway ger ut boken Across the River and into the Trees (Över floden in bland träden) 1950. Boken får nedgörande kritik och många, men inte alla, anser den för att vara ett pekoral.

Även i denna bok finns en verklig förebild till den vackra italienska grevinnan, som älskar den gamle översten. Hon hette Adriana Ivancich och en grånad Ernest Hemingway i 50-årsåldern blev djupt förälskad i henne, på det platoniska planet.

Det finns en bild på de två, tagen i Torcello, Venedig i december 1948. Den store Papa Hemingway ser förälskat på den unga vackra italienskan.

En leende Mary Hemingway är också med på bilden.

Mary Hemingway tolererade makens förälskelse i Adriana, som var passionerad, men kom att stanna på det kyska planet.

På den unga Adriana väntade ett liv fyllt av tragik och hon tog livet av sig 1983.

1952 har Ernest Hemingway inte utkommit med en lyckad bok sedan Klockan klämtar för dig 1940 - han anses slut som skönlitterär författare. Då förvånar han en hel värld med den lysande kortromanen The Old Man and the Sea (1952; Den gamle och havet).

Den ger honom Pulitzerpriset 1953 och Nobelpriset 1954.

Bo Axelsson

© Copyright: Tidningen Boken 2004-2008

• PRENUMERATIONSERBJUDANDE
• TILLBAKA TILL STARTSIDAN