"Vi älskade Vorarlberg och vi älskade Schruns. Vi brukade resa dit omkring slutet av november och stanna till närmare påsk."
Så skriver Hemingway i novellen Man kommer aldrig ifrån Paris, som ingår i novellsamlingen En fest för livet, som kanske är Ernest Hemingways mest personliga och självutlämnande bok. Den skrevs kort före hans död och gavs ut 1964, tre år efter hans död.
Trots att skidåkningen och Schruns i Montafondalen i Österrike var en så viktig del av den unge Hemingways liv och avsatt så många spår i hans litteratur har detta hans litterära landskap nästan glömts bort.
Ernest Hemingway gifte sig med Elizabeth Hadley Richardson 1921 och det var tillsammans med henne han gav sig av på, ibland, ganska så avancerade skidexpeditioner. Han var imponerad av sin unga vackra hustru och skrev om "hennes vackra, starka ben".
Hemingway hade erfarenhet av skidorterna Cortina d´Ampezzo i Italien och Gstaad i Schweiz när han kom till Chamby i Schweiz tillsammmans med Hadley. Hemingway var en boren organisatör, som snabbt såg till att en rad vänner samlades kring dem i Alperna. Till dem hörde Dave och Barbara O´Neil och deras 17-årige son George, som var god vän till Hadley.
Ernest Hemingway ville omedelbart tävla och ställde upp i tvåmansbob tillsammans med George i Canton de Vaud-loppet i Col de Sonloup-pisten (resultat okänt). Hemingway ledde också en rad grupper uppför branta toppar, dit man tog sig med sälskinn under skidorna för att sedan susa utför de riktigt branta stupen.
Hemingway skrev:
"Fram mot våren kom det stora glaciärloppet, jämnt och rakt, ständigt rakt om våra ben tålde det, med anklarna låsta, vi åkte så lågt nedböjda, lutade oss fram mot farten, ständigt och ständigt utför i det stilla vinandet från det nyfallna pudret."
Lekfulla människor
De som såg det unga paret Hemingway under den här tiden vittnade om två lekfulla människor, som tycktes vara mycket kära i varandra. Men Ernest Hemingways rastlöshet började redan kasta en skugga över deras liv.
Det hade börjat redan vid avresan från Paris till Chamby. Hemingway väntade i Lausanne på Hadley, som steg på tåget vid Gare de Lyon i Paris. Hon bad en bärare ta ombord bagaget på tåget och följde snart efter.
När hon kom in i kupén hade kofferten redan stulits. I den fanns en rad av Hemingways originalmanuskript till en tänkt novellsamling. Vid mötet på stationen i Lausanne grät Hadley hejdlöst över förlusten. Ernest Hemingway var ännu inte etablerad som författare och paret levde under små omständigheter.
Tanken var att Hemingway skulle bearbeta sina manus i Chamby de dagar han inte åkte skidor.
Förlusten var givetvis katastrofal. Hemingway tröstade sin hustru, men innerst inne kunde han aldrig förlåta henne. I ett brev till vännen och författaren Ezra Pound i Rapallo skrev han ironiskt:
"Hadley gjorde ett omsorgsfullt jobb."
Två år senare hade Hemingway rekonstruerat en novellsamling, som gavs ut under titeln In Our Time (1925; I vår tid) och som i dag räknas till hans främsta verk.
Många år senare dök den stulna kofferten upp under mystiska omständigheter, men de noveller som fanns där är huvudsakligen otryckta.
I Chamby inträffade också en händelse, som starkt påminde om en passage i Hemingways novell Snön på Kilimandjaro och som kanske var början till slutet på förtroligheten mellan de unga makarna. Hemingways redaktion i Paris eftersände ett brev till honom, som kom att hamna framför ögonen på Hadley, som genast förstod vem det var från.
Avsändaren var Agnes von Kurowsky, som vårdade Hemingway då han låg på sjukhus i Italien under första världskriget. Unge Ernest var djupt förälskad i Agnes, som tillhörde amerikanska Röda korset, och de hade en intensiv kärleksaffär. Ernest Hemingway ville gifta sig med Agnes, men hon övergav honom för en italiensk officer.
Romansen gav senare upphov till kärlekshistorien mellan Frederic Henry och Catherine Barkley i Hemingways roman Farväl till vapnen (1929).
När brevet nådde Ernest Hemingway i Chamby var Agnes och Ernest bara vänner, men Hadley uppfattade det inte så.
|
Hadley blev gravid Under vistelsen i Chamby blev Hadley gravid. Hon blev mycket lycklig över detta, men det blev inte hennes make. Hemingway använde ju som bekant i stor utsträckning sitt eget liv som råmaterial för sina romaner. Hadleys graviditet i Chamby och hans egen besvikelse över att bli far vid så unga år finns beskriven i novellen Snö över landet. Den handlar om två unga vänner, Nick och George, som åker skidor i Alperna och inget hellre vill än fortsätta sin bekymmerslösa tillvaro i snön. Nick är besviken över att tvingas återvända till vardagen och sin gravida hustru och George våndas över att behöva fortsätta sina studier. "Jag är tvungen att utbilda mig", sa George. "Herregud, Mike, om vi fick luffa omkring tillsammans som vi ville. Ta skidorna och kliva på tåget och åka till nån fin terräng och ta in på värdshusen och fortsätta över Oberland och opp genom Valais och hela Engadin och bara ta lite reparationsgrejor och extra tröjor och pyjamas i ränslarna och ge blanka katten i allt vad plugg heter." Schruns i Vorarlberg i Österrike kom att bli paret Hemingways favoritort i Alperna och de tillbringade flera vintrar här. Under vintern 1925-1926 hade deras son John Hadley Nicanor Hemingway, hunnit bli två år och det unga paret sågs ofta leka i snön med sonen, som kallades mr Bumby.
|
 Ernest och Pauline, hustru nr 2. Deras kärlekssaga inleddes i Vorarlberg i Österrike. |
Den här vintern läste Hemingway Ivan Turgenjevs Fäder och söner, samt bl.a. Thomas Manns Huset Buddenbrook (Han tyckte hälften var bra). Han skrev också, som sagt, färdigt romanen Och solen har sin gång (The Sun Also Rises, 1926), som han påbörjat i Madrid sommaren 1925 och som blev hans första stora roman.
Den tillägnades Hadley och John Hadley Nicanor och är den kultförklarade klassikern över "den förlorade generationen" med den oförlösta kärlekshistorien mellan den amerikanske journalisten Jake Barnes (Hemingways alter ego) och den unga engelskan lady Brett Ashley som ett bärande tema.
Brett Ashley i romanen har hämtat drag av bl.a. verklighetens Pauline Pfeiffer, som umgicks med paret Hemingway i Schruns och som kom att slå in en kil mellan makarna och bli Ernest Hemingways fru nummer två.
Pauline Pfeiffer bodde på samma hotel, Taube, i Schruns som makarna Hemingway och var, officiellt, en nära vän till både Hadley och Ernest.
Kärlek i bergshyttan
I samband med en långfärd uppför dalen till bergshyttan Madlener Haus (1.986 meter över havet) upplevde Pauline och Ernest en kärleksnatt tillsammans. Pauline glömde kvar en negligé i bergshyttan, som i dag är ett fyrstjärnigt hotell, och personalen sände den av misstag till Hadley på Hotel Taube.
Ernest Hemingway var inte helt samvetslös och det som han till en början hade uppskattat som ett ménage á trois av det mer oskyldiga slaget började nu plåga honom.
I ett brev till författaren och vännen Scott Fitzgerald berättade han om hur han låg sömnlös på nätterna och om "fähundsaktiga saker jag gjort".
För både Hadley och Ernest var skidåkningen det centrala i deras vistelse i Schruns. De levde ett enkelt liv med relativt billiga vanor på det, på den tiden, anspråklösa Hotel Taube för att kunna stanna länge och njuta av snön och skidåkningen.
Ernest Hemingway har skrivit om att "Rummen på Taube var stora och komfortabla med stora kakelugnar, stora fönster och stora sängar med bra filtar och dunbolster. Måltiderna var enkla och utmärkta, och matsalen och den brädfodrade baren var väl uppvärmda och hemtrevliga."
Skidläraren Walther Lent var en legendarisk figur i dåtidens Schruns och hade tidigare varit kompanjon med mannen som anses vara den moderna skid-teknikens fader, Hannes Schneider från Arlberg, ett pass i västra Österrike i Östalperna mellan Tyrolen och Vorarlberg.
Hadley och Ernest blev elever i Walther Lents skidskola och han tog dem med på avancerade alpina bestigningar i Silvretta-massivet.
Walther Lent blev paret Hemingways mentor och lärde dem allt om den alpina skidåkningens grunder. Han blev också en uppskattad vän och brukade även delta i nattliga pokerpartier bakom lyckta dörrar på Hotel Taube (poker var förbjudet).
Om Lent förlorade och stod i skuld till Hemingway, så brukade han betala med skidlektioner till Ernest Hemingway, som av bybefolkningen kallades för "den svarte kirschdrickande Jesus".
Han fick epitetet på grund av sitt stora skägg, sin solbränna och sin faiblesse för kirsch, det österrikiska körsbärsbrännvinet.
Kärlekskval
Pauline Pfeiffer var en djupt troende katolik och hon lyckades med konststycket att få med Ernest in i kyrkor i Schruns. Den unge författaren led alla helvetets kval i sin situation, kluven som han var i kärleken till två kvinnor.
Under våren 1926 tvingades Hemingway lämna Schruns en period för en tjänsteresa till en förläggare i New York. På väg tillbaka till Schruns stannade han till i Paris.
Där befann sig då Pauline Pfeiffer. I novellen Man kommer aldrig ifrån Paris skriver Hemingway:
"...och när jag kom tillbaka till Paris skulle jag ha tagit första bästa tåg från Gare de l`Est för att fara till Österrike.. Men flickan som jag var kär i var i Paris då, och jag tog inte första bästa tåg, eller det andra eller det tredje.
När jag såg min fru igen där hon stod intill spåret när tåget körde in förbi de travade timmerstockarna på stationen önskade jag att jag hade dött hellre än att någonsin älska någon annan än henne. Hon log och solen sken på hennes underbara ansikte som var brunbränt av sol och snö, hon var välskapt och hennes hår, som hade fått växa hela vintern och var ostyrigt och vackert, glänste rödgult i solen, och mr Bumby stod bredvid henne, ljushårig och bastant och med vinterkinder, och han såg ut som en präktig Vorarlbergpojke."
Har någon någonsin skrivit så vackra, bitterljuva ord om en kvinna som han precis är beredd att lämna?
Hadley och Ernest fick ytterligare några veckor tillsammans innan ett uppslitande gräl i Paris satte stopp för deras kärlek.
Det var på våren 1926 och Hadley kunde inte hålla tårarna tillbaka när hon ställde Ernest mot väggen och kastade ur sig sina misstankar om ett förhållande mellan hennes make och Pauline Pfeiffer.
Hemingway blev högröd i ansiktet och mycket förtörnad över att Hadley "drog fram saken i öppen dager". Han ansåg att förtrollningen i deras kärlek var bruten och att kärleken inte var säker längre.
 Silvrettasjön högt uppe i Silvrettamassivets topp. Hit tog sig Ernest Hemingway och hans Hadley med djurhudar under skidorna. Det var en strapatsrik färd där de tvingades till övernattning i timmerhyddor. FOTO: BO AXELSSON |
Brutal novell Hadleys, högst befogade, misstroende var påfrestande för Ernest, som plågad av skuldkänslor i början på maj 1926 skrev en brutal novell som en följd av deras krossade kärlek. Novellen, En alpidyll, handlar om en råbarkad bonde vid namn Olz som levt på en avlägsen gård i Silvrettadalen med sin hustru i många år. När hon dog på grund av hjärtbesvär kunde han inte transportera kroppen ned till byn förrän snön smält undan framåt våren. När prästen fick se fru Olz vanställda ansikte blev han förfärad. Bonden berättade att han ställt kroppen i vedboden där den förstås stelnat i kylan. När han skulle hugga ved så hängde han sin lykta i munnen på liket, vars mun var öppen.
|
Prästen förmanade bonden och sa att han inte visat aktning för sin hustru: "Älskade ni henne verkligen?"
"Ja, jag älskade henne", svarade Olz. "Visst älskade jag henne".
Den store författaren John Dos Passos var en nära vän till Ernest Hemingway och hade också umgåtts flitigt med Hadley och Ernest i Schruns. Dos Passos, som var den evige ungkarlen, njöt av att vistas i paret Hemingways närhet och njöt av deras unga lycka.
Dos Passos skulle senare i livet se tillbaka på tiden i Schruns som sin "sista oförfalskat fina samvaro" med Hemingway och Hadley som ett par.
När John Dos Passos fick reda på att Hemingway övergivit Hadley och tänkte gifta sig med Pauline Pfeiffer skrev han ett brev till Hemingway, där han sa att han skulle vilja smälla ihop hans och Hadleys huvuden och att Hemingway "borde överväga att bli mormon".
Bo Axelsson
© Copyright: Tidningen Boken 2004-2008