Ernest Hemingway träffade kvinnan som skulle bli hans första hustru på hösten 1920. Elizabeth Hadley Richardson kom ursprungligen från St Louis i Missouri. Hennes mor hade precis avlidit och Elizabeth kom till Chicago för att vila upp sig efter moderns långa sjukdomstid och plågsamma dödskamp.

Paret träffades på fester i Chicago och blev tämligen omgående förälskade i varandra. Ernest Hemingway var bara 21 år, Hadley, som han kom att kalla henne, var 8 år äldre. Hon var lång med en stilig figur och hade kastanjebrunt hår.

De började smida planer om att resa till Europa och det första som föresvävade dem var Italien. Ett problem var förstås att Ernest inte hade någon fast anställning och inte var riktigt etablerad som reporter och än mindre som författare.

Hadley hade dock ett litet kapital, som gjorde att de, trots allt, vågade sig på att lämna USA.

Men Italien blev inte resmålet utan Paris. Det var på inrådan av författaren Sherwood Anderson, som bodde i en förort till Chicago, som de beslöt sig för att resa till Paris.

"Res till Paris - där tar man konsten på allvar!" hävdade Sherwood Anderson.

Det skulle visa sig vara ett lyckokast. Långt senare i livet antydde Hemingway, inte minst i sin diktning, att de fattiga åren i Paris var hans livs lyckligaste.

Parisåren hade också en enorm betydelse tack vare de många stora författare han kom att träffa där, varav många blev hans vänner.

Hemingway fick klartecken från tidningen Toronto Star om att de var intresserade av resebrev från Europa från hans penna. Dessutom hade Hemingway i sin ficka introduktionsbrev till alla författares musa och välgörare, Gertrude Stein, till Sylvia Beach i bokhandeln Shakespeare and Co. och till Lewis Galantière i Internationella handelskammaren.

Det var Sherwood Anderson som skrivit breven och han blev också den förste som såg till att Ernest Hemingway publicerades i en litterär tidskrift, Double Dealer i New Orleans.

Denne välgörare skulle Hemingway, som knappast var en trogen vän i alla lägen, senare smäda å det grövsta i en parodisk roman, Vårflod.

Ernest Hemingway offrade vännen för att han kunde dra fördelar av det när två olika förlag tävlade om att få ge ut honom.

Redan på fartyget på väg till Frankrike hade Hemingway ordnat boxningsmatcher, ofta med sig själv i huvudrollen. Han hann knappt till Paris förrän han utmanade den förvånade Galantière på Internationella handelskammaren, som sökt upp paret Hemingway på hotellet för att bjuda på middag.

Galantière snörde snällt på sig ett par handskar och fick som tack sina glasögon sönderslagna av den omutlige och stenhårde Hemingway.

Ernest Hemingway boxades under alla år i Paris och byggde på så sätt omsorgsfullt upp myten om sig själv som en karlakarl. Det var precis den image han ville ha.

Det unga paret Hemingway bodde en lång period på 113 Rue Notre-Dame-des-Champs, ovanför ett sågverk. Ernest Hemingway höll ofta till på caféet Closerie de Lilas, där han satt och skrev och träffade sina vänner.

Mycket av vad han senare sade och skrev vittnar om att detta var hans lyckligaste tid. Han skulle också ofta senare i livet uttrycka sin längtan efter Hadley. Det verkade som om han ångrade att han någonsin lämnat henne.

Den sista raden i novellsamlingen En fest för livet, som han skrev strax före sin död och som utgavs efter hans död, vittnar om hans längtan till ungdomsåren:

Gertrude Stein blev en nära vän till Hemingway och hon, som kunde ha varit hans mor, läste hans första litterära försök och gav honom kritik och goda råd, som han verkligen tog till sig.

"Komprimera, koncentrera!" var hennes kungsord.

Han följde hennes råd till punkt och pricka och blev hennes genom tiderna främsta elev, något av en kvintessens av alla hennes idéer, en produkt av hennes skrivarverkstad.

Hemingway berättar i novellen Une génération perdue i novellsamlingen En fest för livet hur han ofta tittade in till Gertrude Stein och hennes väninna Alice B. Toklas på 27 Rue de Fleurus för att värma sig, titta på den fina konsten och diskutera litteratur. Gertrude Stein talade om för Hemingway vad han borde läsa och vad han inte borde läsa. Une génération perdue (en förlorad generation), namnet på novellen, har senare kommit att bli ett begrepp för den nöjeslystna och dekadenta 20-talsgenerationen, som ofta förknippats med det vackra, undergångsdömda författarparet Zelda och F. Scott Fitzgerald. Det framgår av novellen att uttrycket från början uppstod ur en helt vardaglig situation. Gertrude Stein hade haft sin bil på verkstad och reparatören hade slarvat med reparationen. Verkstadsägaren skällde ut den unge mannen, som nyligen kommit hem från krigstjänst och anklagade honom för att tillhöra just "une génération perdue". Hemingway hämtade upp uttrycket som sedan blev ett accepterat begrepp för att beskriva en hel generation.

Hemingways vänner, Scott och Zelda Fitzgerald. Zelda ansåg att Hemingway var en bluff, han ansåg att hon var galen.

Poeten Ezra Pound, mannen som "upptäckte" James Joyce, vistades också i Paris under de här åren och blev en nära vän till Hemingway. Pound var känd som en verklig filantrop, som gjorde allt för att hjälpa sina vänner, både handgripligen och pekuniärt.

Pound insåg snabbt att Hemingway var en sällsynt talang och han uppmuntrade honom på alla sätt. Som tack fick Pound boxningslektioner av Hemingway, vilket han faktiskt inte hade något emot.

Ernest Hemingway var också en flitig besökare i bokhandeln Shakespeare and Co. och Sylvia Beach såg med stor välvilja på Hemingway. När han hade ont om pengar gav hon honom kredit, så att han kunde förse sig med de böcker han ville ha.

F. Scott Fitzgerald föddes 1896 och var alltså tre år äldre än Hemingway. Fitzgerald hade debuterat redan 1920 med romanen This Side of Paradise och var alltså en etablerad författare när de möttes och blev nära vänner i Paris. Hemingway skulle senare komma att beundra Fitzgeralds Den store Gatsby (1925), som än i dag räknas till världslitteraturen och en slags barometer över en tidsålder, i likhet med den troligen främsta roman som skrivits om franska rivieran, Fitzgeralds Tender is the Night (1934; Natten är ljuv).

Ernest Hemingway och F. Scott Fitzgerald hade ett komplicerat förhållande. Båda beundrade den andre, men där fanns också ett utpräglat konkurrensförhållande.

Hemingway såg upp till författaren Fitzgerald, men ansåg att han, som privatperson, var en fjant. Fitzgerald blev alltmer avundsjuk på vännens enorma produktivitet. För Fitzgerald innebar varje bok en fasansfull vånda.

I novellen Scott Fitzgerald i En fest för livet skildrar Hemingway, kanske med rätta, vännen som en hypokondrisk katastrof. De gör tillsammans en resa till Lyon för att hämta hem Fitzgeralds bil.

Bilen, en Renault, har inget tak, trots att det inte är en cabriolet. Det beror på att Zelda (Hemingway ansåg alltid att Zelda inte var riktigt klok och hon hamnade också senare på mentalsjukhus) under inga förhållanden kan resa i en täckt bil. Därför har Scott låtit kapa taket och under hemresan får de sitta med regnrockar på sig.

Får man tro Hemingways skildring har han ett enormt tålamod med Scott, som helt plötsligt kastar sig ned i hotellsängen och är dödssjuk. Han rör upp himmel och jord för att få tag på en termometer. Strax efteråt är han fullt frisk och förklarar:

För Hemingway var resan till Lyon en enda lång plåga. Fitzgerald kunde länge efteråt berätta om hur underbart de hade haft det tillsammans.

Man kan knappast tänka sig två människor och två författare mer olika än Ernest Hemingway och James Joyce. Men de träffades i Paris och blev mycket nära vänner. Uppenbarligen var det så att båda två insåg den andres storhet och att de kände en varm respekt för varandra.

Den veke och halvblinde Joyce slapp boxas mot Hemingway, men hade stora fördelar av vänskapen med kraftkarlen. Joyce råkade ofta i slagsmål på krogarna och hans bristfälliga syn gjorde att han ibland inte ens såg sin motståndare ordentligt. När Hemingway var med honom på krogen ropade Joyce:

Det gjorde Hemingway gärna.

James Joyce skrev senare om Hemingway:

Hemingway å sin sida försäkrade senare i livet att James Joyce var en underbar människa även om han var rädd för en massa saker, bl.a. blixten.

Ernest Hemingway på besök i Oak Park under Parisåren, julen 1923. Här i sällskap med yngre brodern Leicester. Föräldrarna har precis fått utkastet till hans första bok, In Our Time. Dr Hemingway sände det tillbaka till förläggaren: "Jag vägrar ha sådan smörja i mitt hus."

Paris var också utgångspunkten för resorna till Spanien, som gjorde Ernest Hemingway till en "aficionado", en kännare och älskare av tjurfäktning. Tillsammans med Hadley, som var lika fascinerad av tjurfäktning, besökte han också Pamplona under den stora San Fermín-fiestan i juli. Ernest Hemingway beundrade den store matadoren Nicanor Villalta och makarna (Hadley var gravid) var ense om att döpa sitt barn, om det blev en son, till Nicanor Villalta Hemingway. Det blev en son och han fick nästan det namnet. Han döptes till John Hadley Nicanor Hemingway, men som barn gick han alltid under namnet mr Bumby. Ernest Hemingway fick sitt stora genombrott under Paristiden med den lysande novellsamlingen In Our Time (I vår tid), som kom ut på Scribners förlag 1925. Samlingen fick ett välvilligt mottagande i USA och med åren har dess anseende ökat enormt. I dag ser många Ernest Hemingway som den store, oförliknelige mästaren i novellskrivandets konst. Under Paristiden utkom också den stora romanen The Sun Also Rises (1926; Och solen har sin gång), som påbörjades i Madrid och färdigställdes under en lång skidsemester i Schruns i Vorarlberg i österrikiska alperna. Förvillande nog heter romanen Fiesta i England och en del andra länder.

The Sun Also Rises handlar om den förlorade generationen och har, genom den oförlösta kärlekshistorien mellan journalisten Jake Barnes och den unga engelskan lady Brett Ashley, starkt självbiografiska drag.

Denna Hemingways första roman gjorde honom till en beundrad stilbildare för flera generationer av författare.

Bo Axelsson

© Copyright: Tidningen Boken 2004-2008

• PRENUMERATIONSERBJUDANDE
• TILLBAKA TILL STARTSIDAN