Ernest Hemingway föddes i Oak Park 1899. Mamma Grace styrde och ställde i hemmet i stort sett som hon ville. Ofta beslutade hon om stora investeringar i form av inköp av sommarhus m.m., som Ed Hemingway var mycket tveksam till. Han kunde dock aldrig sätta stopp för sin hustru, som var enormt viljestark och något av en mänsklig tornado.

Grace Hemingway kände stark frustration över den uteblivna operakarriären. Hon var en lysande sångerska och hon fick chansen att debutera i Madison Square Garden i New York.

Hon klarade dock inte av det starka ljuset från strålkastarna, som bländade henne. Troligen berodde det på att hennes syn hade försvagats efter scharlakansfeber.

Grace Hemingway återvände till Oak Park och gifte sig med den unge doktor Clarence Edmonds Hemingway, som allmänt kallades Ed. Grace blev sånglärare i Oak Park och en drivande kraft i kyrko-kören. Hon var en mycket from kristen, som uppfostrade sina barn i den andan.

När Ernest var nio månader gammal klädde modern honom i en klänning av skärrutig bomull. Hon försåg också sonen med en hatt med blommor på. I denna utstyrsel liknade han på pricken sin äldre syster, Marcelline.

Och det var det som var poängen med detta spektakel. Grace Hemingway gick så långt att hon försökte inbilla folk att barnen var tvillingar av samma kön.

Hon hade alltid drömt om att få tvillingar...

Litterturforskarna har senare spekulerat i vad detta betydde för den vuxne Ernest Hemingway, som hela livet var så noga med att bygga upp en bild av sig själv som den verklige karlakarlen.

Grace domderade Uppenbarligen ansåg Grace Hemingway att hennes karriär var mycket viktigare än makens, trots att han var en mycket framstående läkare. Grace överlät så gott som alla matinköp och all matlagning åt maken, vilket var mycket ovanligt på den tiden. Det berättas att doktor Hemingway under ett hembesök ringde hem till sitt hus och bad ett av barnen att ta ut pajen ur ugnen. Såsmåningon skaffade man sig tjänstefolk och då var det förstås Grace som domderade i huset och delade ut handfasta order. Den unge Ernest Hemingway var starkt knuten till modern och det verkade till en början som om han också var djupt fäst vid henne. Senare i livet berättade han om hur mycket han hatade henne. Ernest Hemingway ansåg att modern drev fadern in i döden. Ed Hemingway sköt sig 1928, precis som sonen skulle göra många år senare.

Familjen Hemingway 1906, Oak Park. Fr.v. Marcelline, Sunny, dr Ed Hemingway, mamma Grace, Ursula och Ernest.

En av Hemingways vapenbröder under Andra världskriget, generalmajor Charles T Lanham, berättade senare att Hem minst tusen gånger förklarat hur han hatade sin "satmara till mor som drivit fadern i döden". Men Lanham fick ändå ingen som helst förklaring till varför Hemingway hatade modern.

Grace Hemingway, å sin sida, tvivlade aldrig någonsin på att hennes stilige och med tiden så berömde son verkligen älskade henne.

Befolkningen i Oak Park hyste under alla förhållanden en stark beundran, motvillig eller inte, för Grace Hemingway. Hon var en av förkämparna för kvinnlig rösträtt och hon väckte stort uppseende när hon kom cyklande på Oak Parks gator.

"Titta - en kvinna på cykel!" ropade man och sprang man ur huse för att bese den märkliga kvinnan.

Den tidens cyklar hade enorma framhjul, pyttesmå bakhjul och var ganska svåra att hantera. Det var ytterst ovanligt att kvinnor försökte sig på denna balansakt.

Det var doktor Ed Hemingway, med sitt starka naturintresse och sin respekt för djur och natur, som lärde sin son att älska skogar och sjöar.

Ed Hemingway lärde sin son att man aldrig fick skjuta ett djur bara för nöjes skull. Hade man dödat ett djur var man tvungen att äta upp det.

Som ung pojke sköt Ernest ett piggsvin av rent okynne. Hans pappa tvingade honom då att äta upp det läderaktiga djuret, som inte heller luktade särskilt gott.

Men pappas regel om att man aldrig fick döda för sitt höga nöje, skulle den vuxne Ernest Hemingway bryta mot otaliga gånger.

Far och son strövade ofta omkring i naturen tillsammans och Ernest Hemingway älskade verkligen sin far och kom hela livet att dela hans intresse för natur och jakt.

Ernest Hemingway skrev i Esquire 1935:

Ja, Ed Hemingway var verkligen en nervös människa. Han visade prov på manodepressiva drag och troligen led han av otillräcklighet gentemot sin dominerande maka. Han kunde också skifta humör oerhört snabbt. I ena stunden satt han med ett barn i famnen, i den andra kunde han smälla till barnet i ett fruktansvärt vredesutbrott.

När han slutligen tog sitt liv hade han länge varit i dålig psykisk kondition.

Lille Ernest visade tidigt att han hade svårt att hålla sig till sanningen. Redan som 5-åring berättade han för sin morfar att han alldeles ensam hade stoppat en skenande häst.

Den lille pojkens påhittade historier var lätta att genomskåda, men det blev svårare att vederlägga hans berättelser när han blev äldre.

Efter att han sårats i första världskriget och tilldelats tapperhetsmedalj återvände han till Oak Park som en hjälte. Han överbetonade sin hjälteroll kraftigt och påstod dessutom att han hade tillhört en särskilt hård soldatgrupp i Italien, de s.k. arditi.

Det gjordes stora reportage om Oak Parks store son i lokalpressen.

Historien om enrolleringen i arditi visade sig senare vara ren lögn. Hemingway tillhörde Röda kors-personalen och körde bl.a. ambulans.

Ernest Hemingway gjorde inte så mycket väsen av sig varken i folkskolan eller i River Forest Township High School, men han var duktig i engelska.

Han började tidigt skriva berättelser och noveller i skoltidningen och han var oerhört sportintresserad. Han sköt i höjden som 15-åring och var snart lika stor och kraftig som sin far.

Ernest Hemingway 1917, nyutexaminerad från Oak Park High School. En duktig idrottsman och skribent, som fick jobb som reporter på Kansas City Star.

Hyfsad boxare Unge Ernest visade tidigt sitt stora intresse för boxning och han var en ganska hyfsad boxare. Intresset väcktes när han såg en professionell titelmatch i Chicago 1916. Ernest började arrangera matcher i moderns jättelika musikrum hemma i villan. Här riggade han upp en ring och utmanade alla sina kamrater. De flesta fick på nöten ganska rejält och han drog sig inte för att möblera om ordentligt i kamraternas ansikten. När han senare boxades under 1920-talet i Paris krossade han utan minsta tvekan glasögonen på en av sina bästa vänner. Många vittnar också om att han som vän var synnerligen opålitlig. Han kunde när som helst vända sig emot sina vänner och uppträda synnerligen burdust mot människor som han inte var beroende av. Ändå stod han alltid i centrum och alla ville vara vän med honom. Allt detta är karaktärsdrag som Hemingway delar med en annan stor författare, den tjeckiske humoristen Jaroslav Hašek, mannen bakom Den tappre soldaten Švejk. Ernest Hemingway var ännu inte tjugo fyllda då han, via faderns kontakter, fick in en fot på tidningen Kansas City Star. Den första tiden som reporter på tidningen skulle påverka hela hans framtid som reporter och författare.

Den legendariske biträdande redaktionschefen Pete Wellington var en stenhård chef och Hemingway skulle senare vittna om att han hade honom att tacka för oerhört mycket.

Wellington lärde Hemingway att skriva korta meningar, undvika onödiga adjektiv och slang. "Det var de bästa regler jag någonsin fått lära mig när det gäller att skriva", förklarade Ernest Hemingway långt senare.

Ernest Hemingway drogs till de dramatiska reportagen och det sades om honom att "han helst ville åka ambulans".

På Kansas City Star fanns en omsusad stjärnreporter vid namn Lionel Calhoun Moise. Han var känd för att vara en litterärt bildad, råbarkad buse. Man sa om honom att "han kan rensa en bar och sedan citera Shakespeare för bartendern".

Moise var en genial reporter, som fått sparken från flera tidningar eller själv lämnat dem i vredesmod om han inte fått högsta lönen. Han slogs på krogar, han slogs med poliser och han kastade under stundom ut skrivmaskinen genom redaktionsfönstret.

När han inte gjorde det var han en otroligt snabb och lysande skribent. Hemingway beundrade Moise på avstånd och skrev långt senare om honom:

Den äventyrslystne Ernest Hemingway kunde i längden inte avhålla sig från kriget. Under våren 1918 lämnade han Kansas City Star för att enrollera sig i Första världskriget.

Hemingway hamnade i Röda korset, där man omgående rådde honom att skaffa glasögon. Fåfäng som han var skulle det dröja ytterligare ca 10 år innan han skaffade glasögon och ännu fler år innan han började använda dem regelbundet.

Det tros vara orsaken till de otaliga olyckor Hemingway råkade ut för.

Mamma Grace, som själv hade dålig syn, hade alltid rått sina barn att strunta i glasögon, även om de hade behov av dem. När Marcelline klagade över att hon inte kunde se på tavlan i skolan, sa Grace bara till henne att sätta sig längre fram.

Som Röda kors-man skulle Ernest Hemingway aldrig någonsin hamna i strid som soldat. Men han lyckades ändå mycket skickligt bygga upp bilden av sig själv som en stridande soldat på slagfältet.

Men trots allt var han ändå en hjälte. Han hamnade i en liten by Fossalta, vid Piavefloden nära Venedig. En mörk natt fick han uppdraget att cykla med cigaretter och choklad till männen i skyttegravarna.

En österrikisk kartesch slungades ut över floden och många italienare dödades eller träffades av splitter. Ernest Hemingway lyfte upp en sårad soldat, som skrek av smärta. Hemingway försökte föra soldaten till en postering, men en ny salva från en österrikisk kulspruta slet upp Hemingways vänstra ben.

Den unge amerikanen föll omkull, men lyckades resa sig upp och fortsatte att släpa iväg soldaten som fortfarande var vid liv.

Efter ungefär hundra meter föll dock Hemingway ihop, medvetslös.

Han var alldeles nedblodad på grund av sin börda och först trodde man att Hemingway träffats i bröstkorgen.

Han fördes till Ospedale Croce Rossa Americana (Amerikanska Röda kors-sjukhuset) på Via Alessandro Manzoni i Milano, där han sex veckor tidigare hade startat sin krigstjänstgöring.

Liggande i sin sjukhussäng fick han veta att han föreslagits för den italienska tapperhetsmedaljen, vilken han också fick.

18 sjuksköterskor pysslade om de sårade männen. En av dem blev Hemingway allvarligt förälskad i.

Bo Axelsson

© Copyright: Tidningen Boken 2004-2008

• PRENUMERATIONSERBJUDANDE
• TILLBAKA TILL STARTSIDAN